Livsval

[Balsamin]

Jag har en allvarlig fråga till er med barn och till er som aldrig fick några. Hur viktigt är det med barn? Jag har försökt fråga på buke förr och även någon gång en väninna. Men ingen har tagit frågan riktigt på allvar.

Jag har en sambo som är fantastisk (vacker, snäll, klok, kärleksfull) . Men vi kan inte få barn tillsammans.Problemet finns hos honom.

Är barn så viktigt att jag måste lämna honom? Jag kanske inte träffar någon annan jag kanske redan är för gammal, jag kanske får barn med en allvarlig sjukdom, min sambo kanske bryter ihop totalt och tar livet av sig o.s.v.

Eller så träffar jag en ny man och får friska barn och min sambo träffar någon som är mycket bättre än mig som redan har barn och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Hur hade ni gjort eller hur har ni valt i liknande situationer.

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Det beror väl väldigt mycket på hur man är som person. Jag är inte särskilt barnkär, har aldrig varit. Men sen jag själv fick barn är han det viktigaste i världen. Det enda man är riktigt stolt över att ha åstadkommit.
Att medvetet låta bli att skaffa barn existerade inte i mina tankar. Inte heller att inte KUNNA få. Vi hade tur och hade inte såna här problem, jag har ingen aning om hur jag hade reagerat om vi inte kunnat. Men jag tror inte vi skulle ha adopterat, det känns så - så här i efterhand. Men återigen, vem vet hur jag känt om jag stått där och behövt göra valet?
Jag tror inte heller jag skulle ha övergett honom om han hade visat sej vara steril. Så viktigt att bli mamma tror jag inte att jag känt att det var.

Men egentligen är det ju bara du som ska och kan känna hur viktigt det är, vi ska ju inte påverka dej att ta ett beslut. Eller hur?

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Vad är det för fel på spermadonation?
Vill din sambo ha barn?

Barn är liksom inte en spermiefråga, utan en fråga som handlar om just barn.
Adoptera är också ett sätt att få barn tillsammans som inte kräver friska spermier.

Ärligt talat så förstår jag nog inte problemet.
Om du älskar din sambo, så kommer han ju först.
Sedan så tar man bara och löser problemet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Oj! Svar redan.

Nej, det är klart att jag måste välja själv. Men jag vet ju inte vad jag väljer/väljer bort. Och alla som har barn säger ju precis som du att det är det bästa som har hnt dem, att den som inte fått barn inte vet vad riktig lycka innebär osv.

Förr när jag bara var orolig över vad som skulle hända om jag fick barn (att de skulle bli sjuka, mobbade, olycklig, allergiska o.s.v.) tyckte alla att jag var jättelöjlig. Och sa att "Det är klart att du ska ha bar. Så där kan man väl inte tänka" .

Jag vet ju att det finns de som stått inför samma val som jag och som valt att stanna eller att gå. Det vore skönt att höra hur de tänkte, både före och efter om de gjort samma sak idag.

Och vad ni som inte behövt välja känner att ni skulle ha gjort om det var er det gällde?

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

Jag undrar om de inte ruckat lite på åldersgränserna på senare år, men jag är inte helt säker. Jag HOPPAS man får adoptera efter 40, för annars så borde man ju nästan inte få föde efter 40 heller...om det ska vara nån rättvisa....men vad är rättvist här i världen...

Jag har ju bara ett barn och är nöjd med det...fast det var tänkt att vi skulle ha två...

 

[samtson]

Sv: Livsval

Jag säger lite (eller rätt mycket) som "Lejonflickan". Jag var aldrig barnkär, barn har aldrig varit viktigt. Tills jag fick min dotter. Det går bara inte att beskriva. Att jag skulle ha barn var inte självklart - hon bara blev. Hade det inte blivit så hade jag nog aldrig vågat.

Skulle jag varit i din sits TROR jag att jag hade stannat hos sambon, levt med honom och alla våra djur. Jag hade NOG aldrig saknat barn, jag visste ju inte förrut vad det var.

Lycka till med ditt val - vad det en blir blir det rätt.

 

[Silverkedjan]

Sv: Livsval

Det finns inga garantier för att du kan få barn med en ny man heller.

Min första "pappa" hade inga simmande spermier.

Det löste sig med en provrörsbefruktning.

Nu är jag gravid igen med en ny man och jag har inte valt sambon för att var fertil. Han kunde för övrigt inte veta om jag kunde få fler barn innan han "valde". (jag är 41 och hade en massa trassel med första graviditeten)

Jag tror man måste välja sin livspartner utan att ta hänsyn till ev fertilitet (för det finns aldrig några garantier) och sedan får man gemensamt komma fram till om man vill ha barn eller inte. Får man dem inte på vanlig väg så finns det ju andra sätt, insemination, icsi (om det bara finns NÅGON spermie över huvudtaget, man kan ta dem med biopsi från testikeln) eller adoption.

Huvudsaken är att du har RÄTT pappa, inte en fertil pappa

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Min kille måste göra ett sånt val, han har inga barn men vill väldigt gärna ha. Och jag vill absolut inte börja om på ny kula nu...så han lär få byta ut mej när han känner sej sugen på småbarn. Fast han ska ju ändå flytta till andra sidan Sverige på sikt så jag bara bidar min tid...

MEN jag tycker inte sämre om honom för att han kommer lämna mej, han vill väldigt gärna ha barn så...fast detta var liksom lite "bestämt" redan från början, förmodligen hade det kännts helt annorlunda om vi ville FÅ barn ihop, men sen visade sej att vi inte kunde...

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Men ni kan ju skaffa barn i alla fall.
Att stanna eller gå, det verkar så drastiskt.

Prova med att både ha kakan och äta den.

Vad är fel med spermadonation?

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Svar till Inte Ung. Jo jag tänker på de alternativen också. Men vi har inte talat om dem. Donation är frestande men känns ändå fel mot barnet. Det är så mycket vi får med oss i arvet och att med flit skapa ett barn som aldrig får chansen att se och förstå sig själv genom sina släktingar känns fel. Jag är också rädd att det bara blir "mitt" barn och inte hans. Och hur kommer det att kännas för barnet den dag det får veta och när alla andra får veta?

Adoptera ville jag förr men blir alltmer tveksam. pga den främlingsfientlighet som jag inte kände fanns i landet när jag var yngre. Men det känns i alla fall inte som ett moraliskt felaktigt beslut. De barnen kan bara få det bättre.

Min sambo då? Jo han vill ha barn! Är egentligen mer barnkär än jag. Vi hoppades på provrörsbefruktning men det visade sig vara omöjligt. Och de andra alternativen har vi inte pratat om. Vi nämner överhuvudtaget inte problemet och tiden går...

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

. Och de andra alternativen har vi inte pratat om. Vi nämner överhuvudtaget inte problemet och tiden går...

Hu, det där lät INTE bra! Att inte prata alltså....att låssas som ingenting löser ju inte problemet....

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Men hallå!
Man blir INTE pappa genom sina spermier.
Man blir pappa när man tar hand om barnet.

Med spermadonation så blir ju barnet i alla fall likt dig.
Och ni får hela kittet med graviditet, förlossning och bebistid.
Barnet kommer inte att ha några problem av det, om ni presenterar det rätt.

Massor av familjer lever "blandat" i dag så rent kulturellt blir det nog inga som helst problem.
Spermadonation är INTE fel mot barnet, det gör liksom inte ont.

Jag tror inte att du behöver byta partner alls, jag tror att du bara behöver göra dig av med dina egna spärrar.

Om jag var du, så skulle jag ta kontakt med en fertilitetsklinik och be att få samtal om detta.
Det finns proffs som kan berätta hur det brukar kännas i olika situationer.
Om din sambo nu vet att han är infertil, så är det ju som det är.
Att du då ändå vill skaffa ett barn med honom, det är väl en akt av kärlek, eller hur?
Han skulle nog kunna bli väldigt glad om du lyckas att föra fram idén på rätt sätt.

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Jag tycker spermadonation är riktigt smart, men jag har förstått på en del karlar att de har svårt att acceptera det...varför kan man fråga, det är ju inte så att man sprungit och varit otrogen direkt...

Hur är det nu, är det fortfarande så att barnet sen har rätt att få reda på vem som var donatorn, vet du det?

 

[Silverkedjan]

Sv: Livsval

Jag är också rädd att det bara blir "mitt" barn och inte hans. Och hur kommer det att kännas för barnet den dag det får veta och när alla andra får veta?

Släpp de där vanföreställningarna

Barn äter sig in i hjärtat oavsett biologiskt ursprung. Och sanningen är ju en akt av kärlek - ni har ju sett till att barnet fötts oavsett hur för att ni så gärna ville ha just det !

Min 3-åring har en "plastpappa" och TROTS att han också har en bra kontakt med sin "riktiga" pappa är det ingen tvekan om att barn skiter i biologin

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Hur är det nu, är det fortfarande så att barnet sen har rätt att få reda på vem som var donatorn, vet du det?

Ja när barnet fyller 18.

Men det stora är att donatorn inte har någon rätt att få veta något.
Den har avsagt sig ALL rätt till barnet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Livsval

Vi kan väl fråga våra sambos om de ställer upp med en slatt friska och pigga spermier?
Min skulle nog inte ha några problem att avstå några.

Han vet hur glad han är för sin son och ger nog gärna bort den glädjen till någon som behöver den.
Den tar ju inget från honom liksom.

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Ja när barnet fyller 18.

Men det stora är att donatorn inte har någon rätt att få veta något.
Den har avsagt sig ALL rätt till barnet.

Det kan jag iochför sej tycka är bra, det skulle ju kännas väldigt osäkert för den blivande fadern om han behövde vara rädd för att donatorn plötsligt ställde krav på att vilja träffa den lilla/lille.

 

[mandalaki]

Sv: Livsval

Det är så mycket vi får med oss i arvet och att med flit skapa ett barn som aldrig får chansen att se och förstå sig själv genom sina släktingar känns fel.

Men... Barnet kommer att se och förstå sig själv genom dig och din sambo, oavsett varifrån spermierna kommer.

Jag hade ett par vänner som inte kunde få barn tillsammans. De valde inseminering med donatorsperma. De fick inte veta något om donatorn förutom att hans färger stämde med deras egna - ungefär samma ögon-, hy- och hårfärg.

De valde också att inte berätta om insemineringen för särskilt många. Och när deras dotter föddes och började växa upp var det många som sa "Åh vad hon är lik sin PAPPA!" Folk ser det de vill se

Det finns alltså alternativ för par som älskar varann men inte kan få barn tillsammans.

Och det går också alldeles utmärkt att leva utan barn. Det enda man kan surna till lite på är att man inte har en mycket stor och omvälvande erfarenhet som de flesta andra faktiskt har - men det behöver inte vara en tragedi att man inte har den.

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Angående ålder för adoption så är det olika för olika länder. Något land hade gränsen 37! De flesta har 40 om man inte vill ta äldre eller handikappade barn. Och handläggningen kan ta ta två år. Så där är det nästan mer bråttom än med "egna" barn.