Fast det förändrar visst förutsättningarna eftersom fotograferingen eller filmningen ska ske i hemlighet.
Från propositionen (domstolen hänvisar till denna bit):
Med uttrycket i hemlighet avses, i likhet med vad som gäller för olovlig avlyssning
enligt 4 kap. 9 a § brottsbalken, att den tekniska utrustningen – kameran – antingen
hålls helt dold för den fotograferade eller att denne i varje fall är totalt omedveten om
att den för tillfället är i gång. Avgörande är alltså om fotograferingen sker i hemlighet
för den fotograferade. I förarbetena till bestämmelsen om olovlig avlyssning nämns
som exempel att den som helt öppet från en gata riktar en avlyssningsapparat mot ett
fönster för att avlyssna vad som sägs i den lokal som finns innanför fönstret drabbas
av straffansvar så snart den eller de som befinner sig i lokalen inte känner till att
avlyssning pågår (prop. 1975:19 s. 103). På motsvarande sätt skulle exempelvis s.k.
paparazzifotografering från långt avstånd med teleobjektiv av någon som befinner sig
inomhus i en bostad och som den fotograferade inte uppfattar kunna anses ske i
hemlighet. Även fotografering av någon som sover skulle omfattas av en sådan
avgränsning, eftersom den fotograferade då inte kan uppfatta fotograferingen, trots att
fotograferingen i och för sig sker helt öppet.
Det är alltså, som jag ser det (har förvisso bara läst några år på juristprogrammet och är mitt i straffrätten just nu så mitt ord väger nog ganska lätt), lagstiftaren som lämnat ett hål i straffbestämmelserna som domstolarna med de få tolkningsmöjligheter de har tillhanda inte kan täppa igen. Eftersom kameran upptäcktes direkt i detta fall kan domstolen inte gå på den aktuella straffbestämmelsen, gärningen uppfyller inte rekvisiten.