Mamma

Vill inte skriva med mitt vanliga nick eftersom jag är rädd att information jag inte menat ska framgå ändå gör det. Typ.. Det här är egentligen en helt självisk tråd, därför lägger jag den på dagbok, det är mest för min skull även om det inte handlar om mig. Jag känner mig bara så ensam i det här. Men det handlar också om min mamma, och att vara barnet just nu.

Min mamma har haft en relation med en man i många, många år. Hon har även försökt lämna denna man i nästan lika många år. Han är inte min far, och ingen annans heller. Det är inte den första skitkillen hon träffat så att säga, det är ett mönster och det är inte hennes fel. Men de verkar söka sig till kvinnor som har svårt att sätta gränser, är empatiska och har dålig självkänsla. Den här är inget undantag. Jag har kanske inte hanterat det så bra genom åren, jag har närmast pressat henne att avsluta, lämna honom. De bor inte ihop eller i samma kommun ens. Det är nog ganska okänsligt men jag är så himla trött på att hon aldrig får ha det bra, må bra, och inbillar mig att hon behöver låna lite ryggrad eller vad man ska säga av mig.

Nu har hon lämnat honom, och ingen kan vara stoltare än jag! Men helvetet har ju brakat lös, såklart. Genom åren har mamma krympt med den här mannen. Han stöttar henne aldrig, försöker skaffa sig makt över henne genom gåvor som blir mutor/villkorade i efterhand, försöker göra henne beroende av honom. När man ringt är hon helt förändrad, nästan viskar, driver inte samtalet framåt och vill avsluta fort för han blir irriterad. Vi har ofta fått ljuga för honom över triviala saker där hon behövt göra något, särskilt utan honom, för att han inte ska bli sur över att skälet till att hon vill/behöver göra X är tillräckligt bra. Han telefontrakasserar henne jämt, ringer hela tiden, är fruktansvärt svartsjuk och oskön att ha med på sammankomster. Det leder ju till att de inte deltar, att det inte blir något umgänge. Och han är väl nöjd, det är väl det ha velat. För att få henne "tillbaka" tidigare har han hotat med att skada/döda sig själv, vandaliserat hennes hem, tvingat med henne på vansinnesfärder i bil där han kör på ett sätt som utsätter dem båda för fara osv osv. Men han har aldrig "gjort henne illa", polisens ord.

Han accepterar inte uppbrottet, kräver att få prata. Jag får möta henne på jobbet för att se så han inte vaktar på henne där, det har han gjort många, många gånger. Särskilt om hon inte svarat i telefon, då ska han se vem hon är med. När han är ledig letar han efter henne på hennes ort. Ringer från olika nummer, dolt, mailar, smsar. Han är ju blockerad men hittar nya vägar. Han har jagat henne i bil och på allt annat än trafiksäkert sätt försökt få henne att stanna. Han är polisanmäld för den här telefonförföljelsen och även biljakten. När lagen undrar vad han håller på med hävdar han att han ska köpa byggmaterial till flickvännens fastighet - och det är precis det han håller på med verkar det som? Det ska han lämna där, som ingenting, och greja på med på tomten och låtsas som om det regnar.

Hon har inga grannar direkt och vågar knappt vara hemma. Är rädd att han ska skada husdjur, få en riktig knäpp om han inte kan skrämma henne till lydnad den här gången. Och jag är också rädd. Jag är så jävla rädd. Vad är han kapabel till? Hans vapen kan de inte heller ta i det här skedet, trots att vi berättat att han har väldigt nära till hands att vifta med det i hemmet. Jag jobbar, jag kan inte vara hos henne jämt, och hon vill inte "utsätta mig för fara". Av olika anledningar blir det jag som får vara "hands on" nu i familjen. Har alltid försökt skydda mamma efter bästa förmåga, sedan jag var liten, nu är jag vuxen och helt maktlös känns det som. Försöka lirka henne hit, men han verkar ha varit här på nätterna också och letat henne när vi sovit. Det är låsa alla dörrar, varna familjen, försöka vara med henne och lugna och trösta.

Sen blir jag ensam och rämnar själv. Det är ångest att åka till jobbet, försvinna bort och inte kunna hålla handen över henne mer. Svarar hon inte på sms eller samtal får jag närmast panik. Men det är min enda ventil, att grina på jobbet när jag är ifred och inte behöver hålla henne under armarna. Jag vet jag vet, det finns grupper osv men jag har inte tillstymmelse till resurs varken själsligt, orkesmässigt eller i tid att göra en sån sak. Det här får duga, det kanske hjälper. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva här, men jag är inte så mycket för att lämna ut mig egentligen. Men i det här är jag väldigt ensam och jag klarar det inte på ett bra sätt. Jag vet inte vad jag vill med det här heller, råd, tips, sympati. Kan vara bra att dokumentera också.

 

[gammalek]

Vill inte skriva med mitt vanliga nick eftersom jag är rädd att information jag inte menat ska framgå ändå gör det. Typ.. Det här är egentligen en helt självisk tråd, därför lägger jag den på dagbok, det är mest för min skull även om det inte handlar om mig. Jag känner mig bara så ensam i det här. Men det handlar också om min mamma, och att vara barnet just nu.

Min mamma har haft en relation med en man i många, många år. Hon har även försökt lämna denna man i nästan lika många år. Han är inte min far, och ingen annans heller. Det är inte den första skitkillen hon träffat så att säga, det är ett mönster och det är inte hennes fel. Men de verkar söka sig till kvinnor som har svårt att sätta gränser, är empatiska och har dålig självkänsla. Den här är inget undantag. Jag har kanske inte hanterat det så bra genom åren, jag har närmast pressat henne att avsluta, lämna honom. De bor inte ihop eller i samma kommun ens. Det är nog ganska okänsligt men jag är så himla trött på att hon aldrig får ha det bra, må bra, och inbillar mig att hon behöver låna lite ryggrad eller vad man ska säga av mig.

Nu har hon lämnat honom, och ingen kan vara stoltare än jag! Men helvetet har ju brakat lös, såklart. Genom åren har mamma krympt med den här mannen. Han stöttar henne aldrig, försöker skaffa sig makt över henne genom gåvor som blir mutor/villkorade i efterhand, försöker göra henne beroende av honom. När man ringt är hon helt förändrad, nästan viskar, driver inte samtalet framåt och vill avsluta fort för han blir irriterad. Vi har ofta fått ljuga för honom över triviala saker där hon behövt göra något, särskilt utan honom, för att han inte ska bli sur över att skälet till att hon vill/behöver göra X är tillräckligt bra. Han telefontrakasserar henne jämt, ringer hela tiden, är fruktansvärt svartsjuk och oskön att ha med på sammankomster. Det leder ju till att de inte deltar, att det inte blir något umgänge. Och han är väl nöjd, det är väl det ha velat. För att få henne "tillbaka" tidigare har han hotat med att skada/döda sig själv, vandaliserat hennes hem, tvingat med henne på vansinnesfärder i bil där han kör på ett sätt som utsätter dem båda för fara osv osv. Men han har aldrig "gjort henne illa", polisens ord.

Han accepterar inte uppbrottet, kräver att få prata. Jag får möta henne på jobbet för att se så han inte vaktar på henne där, det har han gjort många, många gånger. Särskilt om hon inte svarat i telefon, då ska han se vem hon är med. När han är ledig letar han efter henne på hennes ort. Ringer från olika nummer, dolt, mailar, smsar. Han är ju blockerad men hittar nya vägar. Han har jagat henne i bil och på allt annat än trafiksäkert sätt försökt få henne att stanna. Han är polisanmäld för den här telefonförföljelsen och även biljakten. När lagen undrar vad han håller på med hävdar han att han ska köpa byggmaterial till flickvännens fastighet - och det är precis det han håller på med verkar det som? Det ska han lämna där, som ingenting, och greja på med på tomten och låtsas som om det regnar.

Hon har inga grannar direkt och vågar knappt vara hemma. Är rädd att han ska skada husdjur, få en riktig knäpp om han inte kan skrämma henne till lydnad den här gången. Och jag är också rädd. Jag är så jävla rädd. Vad är han kapabel till? Hans vapen kan de inte heller ta i det här skedet, trots att vi berättat att han har väldigt nära till hands att vifta med det i hemmet. Jag jobbar, jag kan inte vara hos henne jämt, och hon vill inte "utsätta mig för fara". Av olika anledningar blir det jag som får vara "hands on" nu i familjen. Har alltid försökt skydda mamma efter bästa förmåga, sedan jag var liten, nu är jag vuxen och helt maktlös känns det som. Försöka lirka henne hit, men han verkar ha varit här på nätterna också och letat henne när vi sovit. Det är låsa alla dörrar, varna familjen, försöka vara med henne och lugna och trösta.

Sen blir jag ensam och rämnar själv. Det är ångest att åka till jobbet, försvinna bort och inte kunna hålla handen över henne mer. Svarar hon inte på sms eller samtal får jag närmast panik. Men det är min enda ventil, att grina på jobbet när jag är ifred och inte behöver hålla henne under armarna. Jag vet jag vet, det finns grupper osv men jag har inte tillstymmelse till resurs varken själsligt, orkesmässigt eller i tid att göra en sån sak. Det här får duga, det kanske hjälper. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva här, men jag är inte så mycket för att lämna ut mig egentligen. Men i det här är jag väldigt ensam och jag klarar det inte på ett bra sätt. Jag vet inte vad jag vill med det här heller, råd, tips, sympati. Kan vara bra att dokumentera också.

Kan din mamma ha kontakt med kvinnojouren? Och du också kanske? För att få tips och råd, få prata av sig? De är vana vid sådana här situationer och kan bemöta på ett bra sätt. "Vanliga" människor brukar bli så uppslukade av sina egna känslor (helt naturligt) och kan därför ha svårt att fungera som stöd.

Vad starkt av din mamma och starkt av dig. Måste vara så jobbigt och dränerande

 

[dobbis]

Med den nya lagen borde det gå att sätta dit honom nu.

 

[Myzan87]

Men om hon anmäler honom igen? Då finns det dokumenterat ännu en gång.
Sen kanske ta kontakt med kvinnojouren. Hur mycket husdjur har hon? Tänker att det kanske kan vara en idé att hyra nått boende någon stans (kanske hyra ut sitt eget om man inte har råd med dubbla boenden) och fly från sitt hem. Ändra adressen och byta bil?

 

[MJLee]

Det finns skyddat boende som tar emot husdjur också, beroende på hur många och hur stora de är. Dessutom, ett effektivt sätt är att din mamma helt enkelt byter telefonnummer och meddelar sina vänner genom dig sitt nya nummer, tex, du kontaktar alla hennes kontakter.

Sedan kvinnojouren. De vet hur man ska gå vidare och ordna skyddat boende. Gör mig galen fö att samtidigt som det pratas så mycket om hur man ska skydda kvinnor så tar de bort stödet till de som verkligen kan hjälpa, akut och långsiktigt.

För att polisen ska kunna ta emot en anmälan så behövs det dokumenterad fara. Föreslår att din mamma spelar in alla samtal när han trakasserar och hotar och skriver ner när och hur ofta det sker. Notera datum och tid när han jagar henne. När han kommer till hennes hem. Se om du kan se till att det finns vittnen till hans beteende. Om din mamma kan spela in samtalen när han kommer hem till henne och hotar är det också bra. Jätteviktigt för att kunna lagföra honom. Skickar han sms? Spara dem. Återigen bevisning.

 

[fagelunge]

Tack alla för era svar. Hon har tidigare haft skyddat boende via kvinnojouren men pga djur är det inte möjligt. Jag tror att hon anser att hon tar resurser från andra kvinnor och av den anledningen skulle vägra. Förra gången gjordes försök på hennes och barns liv, den här situationen är annorlunda. Att hyra ut hennes fastighet är tyvärr inte heller möjligt, dessutom åker han ju bara dit hon är skriven isåfall. Men bil ska hon byta. Mamma dokumenterar allt, men en del allvarligt incidenter är för längesen för att vara aktuella enligt polisen. Polisen har lagt ner ärendet, det blir ingen lagföring av den här mannen. Jag ska dit någon gång framöver av praktiska skäl, mamma varken vågar eller bör åka dit. Kanske får vi skäl att göra ny anmälan då, beroende på hur han tar att jag hämtar saker.

 

[Keb71]

Tack alla för era svar. Hon har tidigare haft skyddat boende via kvinnojouren men pga djur är det inte möjligt. Jag tror att hon anser att hon tar resurser från andra kvinnor och av den anledningen skulle vägra. Förra gången gjordes försök på hennes och barns liv, den här situationen är annorlunda. Att hyra ut hennes fastighet är tyvärr inte heller möjligt, dessutom åker han ju bara dit hon är skriven isåfall. Men bil ska hon byta. Mamma dokumenterar allt, men en del allvarligt incidenter är för längesen för att vara aktuella enligt polisen. Polisen har lagt ner ärendet, det blir ingen lagföring av den här mannen. Jag ska dit någon gång framöver av praktiska skäl, mamma varken vågar eller bör åka dit. Kanske får vi skäl att göra ny anmälan då, beroende på hur han tar att jag hämtar saker.

Beklagar verkligen hela situationen; det finns verkligen inte tillräckligt med fula ord för sådana där idioter...

Kontakta VOOV (riksorganisationen om de inte har någon lokalavdelning där ni bor), de kanske kan hjälpa till med husdjuren!

 

[fagelunge]

Luften ur. Arg, ledsen och besviken. Hon har träffat honom, "bakom vår rygg", trots att hon lovat att hon inte skulle åka dit. Men det verkar hon gjort, för att ordna praktiska saker som jag skulle göra när det lugnat ned sig. Och sen var han hos henne och jobbade åt henne. Hur tror hon att hennes rädsla för honom ska vara trovärdig inför polisen när hon gör såhär? De ska vara vänner säger hon. För att det gynnar henne ekonomiskt, han har sagt att han inte ska känna sig utnyttjad men han äääälskar ju henne så det är därför han hjälper till. Vad händer om hon träffar någon ny, hur agerar den här mannen då när hon accepterar att vara hans livs kärlek? Fast så kommer det ju inte bli, det är ju inte svårt att räkna ut var det här slutar. Han nöter ner henne, hon tycker han är helt förändrad i några veckor sen är det tillbaka till ruta ett. Det tog 10+ år att ta sig ifrån den här karln, så bjuder hon in honom igen inom ett par månader. Jag VET att det här är vanligt, jag kan det här, har den tröjan. Det är inte så enkelt osv. Men det hjälper inte, jag är så arg på henne.

Min familj har ställt upp på alla sätt, släkten oroar sig ständigt, vi har mött upp, lotsat, inhyst och det ska naturligtvis inte tas någon ränta på det. Det är inte villkorad hjälp. Eller är det det? Nu är jag ju inte motiverad att göra om detta nästa gång. Vill berätta för syskon men det går inte, de kommer inte reagera bra. Jag har barn, jag varken kan eller vill ha den här mannen inpå mig/oss. Tar hellre en cyanidtablett än firar jul med dem. Mamma låtsas som inget, ringer, smsar hela tiden och vill prata om helt ovidkommande saker. Jag orkar inte svara. Stänger jag henne ute motar jag henne rakt i hans famn. Vet inte vad jag ska säga till henne utan att såra henne och riva i vår relation. Har väl ingen rätt att uppfostra henne heller.

 

[ovissheten]

Luften ur. Arg, ledsen och besviken. Hon har träffat honom, "bakom vår rygg", trots att hon lovat att hon inte skulle åka dit. Men det verkar hon gjort, för att ordna praktiska saker som jag skulle göra när det lugnat ned sig. Och sen var han hos henne och jobbade åt henne. Hur tror hon att hennes rädsla för honom ska vara trovärdig inför polisen när hon gör såhär? De ska vara vänner säger hon. För att det gynnar henne ekonomiskt, han har sagt att han inte ska känna sig utnyttjad men han äääälskar ju henne så det är därför han hjälper till. Vad händer om hon träffar någon ny, hur agerar den här mannen då när hon accepterar att vara hans livs kärlek? Fast så kommer det ju inte bli, det är ju inte svårt att räkna ut var det här slutar. Han nöter ner henne, hon tycker han är helt förändrad i några veckor sen är det tillbaka till ruta ett. Det tog 10+ år att ta sig ifrån den här karln, så bjuder hon in honom igen inom ett par månader. Jag VET att det här är vanligt, jag kan det här, har den tröjan. Det är inte så enkelt osv. Men det hjälper inte, jag är så arg på henne.

Min familj har ställt upp på alla sätt, släkten oroar sig ständigt, vi har mött upp, lotsat, inhyst och det ska naturligtvis inte tas någon ränta på det. Det är inte villkorad hjälp. Eller är det det? Nu är jag ju inte motiverad att göra om detta nästa gång. Vill berätta för syskon men det går inte, de kommer inte reagera bra. Jag har barn, jag varken kan eller vill ha den här mannen inpå mig/oss. Tar hellre en cyanidtablett än firar jul med dem. Mamma låtsas som inget, ringer, smsar hela tiden och vill prata om helt ovidkommande saker. Jag orkar inte svara. Stänger jag henne ute motar jag henne rakt i hans famn. Vet inte vad jag ska säga till henne utan att såra henne och riva i vår relation. Har väl ingen rätt att uppfostra henne heller.

Huuu. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag förstår att du är besviken och arg. Jag har inte varit i din exakta situation men gått igenom liknande med en god vän. Hon gick tillbaka och tillbaka och tillbaka. Det tär något fruktansvärt på relationen efter allt man gått igenom, i mitt fall med rättegång och vittnesmål och hjälp med boende, man känner sig så maktlös, för vad ska man göra? Kidnappa personen och tvinga till terapi går liksom inte. Tänker på dig och din mamma och hoppas verkligen att hon tänker om innan fällan stänger sig runt henne igen.

 

[athena_arabians]

Luften ur. Arg, ledsen och besviken. Hon har träffat honom, "bakom vår rygg", trots att hon lovat att hon inte skulle åka dit. Men det verkar hon gjort, för att ordna praktiska saker som jag skulle göra när det lugnat ned sig. Och sen var han hos henne och jobbade åt henne. Hur tror hon att hennes rädsla för honom ska vara trovärdig inför polisen när hon gör såhär? De ska vara vänner säger hon. För att det gynnar henne ekonomiskt, han har sagt att han inte ska känna sig utnyttjad men han äääälskar ju henne så det är därför han hjälper till. Vad händer om hon träffar någon ny, hur agerar den här mannen då när hon accepterar att vara hans livs kärlek? Fast så kommer det ju inte bli, det är ju inte svårt att räkna ut var det här slutar. Han nöter ner henne, hon tycker han är helt förändrad i några veckor sen är det tillbaka till ruta ett. Det tog 10+ år att ta sig ifrån den här karln, så bjuder hon in honom igen inom ett par månader. Jag VET att det här är vanligt, jag kan det här, har den tröjan. Det är inte så enkelt osv. Men det hjälper inte, jag är så arg på henne.

Min familj har ställt upp på alla sätt, släkten oroar sig ständigt, vi har mött upp, lotsat, inhyst och det ska naturligtvis inte tas någon ränta på det. Det är inte villkorad hjälp. Eller är det det? Nu är jag ju inte motiverad att göra om detta nästa gång. Vill berätta för syskon men det går inte, de kommer inte reagera bra. Jag har barn, jag varken kan eller vill ha den här mannen inpå mig/oss. Tar hellre en cyanidtablett än firar jul med dem. Mamma låtsas som inget, ringer, smsar hela tiden och vill prata om helt ovidkommande saker. Jag orkar inte svara. Stänger jag henne ute motar jag henne rakt i hans famn. Vet inte vad jag ska säga till henne utan att såra henne och riva i vår relation. Har väl ingen rätt att uppfostra henne heller.

Vi hade något liknande i byn för många år sedan. Hennes släkt orkade till slut inte mer och gjorde klart för honom att han aldrig var välkommen på släkttillställningar samt för henne att ville hon bort fanns det resurser för att hjälpa henne men att de tänkte inte vara medberoende längre.

Hon stannade ett tag till och var inte på släktkalas när han inte fick komma. Det hela slutade med att han åkte i fängelse när ett av deras (övre) tonåriga barn gick emellan och ringde polisen vid en misshandel.

Det kanske var hårt men de hade provat med allt annat och ville absolut inte ha den mannen i närheten av resten av släkten. Personligen tror jag det var rätt val av dem även om jag förstår att det var svårt även för dem.

 

[MJLee]

Luften ur. Arg, ledsen och besviken. Hon har träffat honom, "bakom vår rygg", trots att hon lovat att hon inte skulle åka dit. Men det verkar hon gjort, för att ordna praktiska saker som jag skulle göra när det lugnat ned sig. Och sen var han hos henne och jobbade åt henne. Hur tror hon att hennes rädsla för honom ska vara trovärdig inför polisen när hon gör såhär? De ska vara vänner säger hon. För att det gynnar henne ekonomiskt, han har sagt att han inte ska känna sig utnyttjad men han äääälskar ju henne så det är därför han hjälper till. Vad händer om hon träffar någon ny, hur agerar den här mannen då när hon accepterar att vara hans livs kärlek? Fast så kommer det ju inte bli, det är ju inte svårt att räkna ut var det här slutar. Han nöter ner henne, hon tycker han är helt förändrad i några veckor sen är det tillbaka till ruta ett. Det tog 10+ år att ta sig ifrån den här karln, så bjuder hon in honom igen inom ett par månader. Jag VET att det här är vanligt, jag kan det här, har den tröjan. Det är inte så enkelt osv. Men det hjälper inte, jag är så arg på henne.

Min familj har ställt upp på alla sätt, släkten oroar sig ständigt, vi har mött upp, lotsat, inhyst och det ska naturligtvis inte tas någon ränta på det. Det är inte villkorad hjälp. Eller är det det? Nu är jag ju inte motiverad att göra om detta nästa gång. Vill berätta för syskon men det går inte, de kommer inte reagera bra. Jag har barn, jag varken kan eller vill ha den här mannen inpå mig/oss. Tar hellre en cyanidtablett än firar jul med dem. Mamma låtsas som inget, ringer, smsar hela tiden och vill prata om helt ovidkommande saker. Jag orkar inte svara. Stänger jag henne ute motar jag henne rakt i hans famn. Vet inte vad jag ska säga till henne utan att såra henne och riva i vår relation. Har väl ingen rätt att uppfostra henne heller.

Tyvärr låter det som en klassisk situation för många kvinnor. Jag vet ett fall där mannen var åtalad för grovt kvinnofridskränkning. Han hade tidigare fällts för grov kvinnofridskränkning till fängelse. Under tiden han var inlåst började han och kvinnan att kommunicera med varandra och när han blev frisläppt så flyttade han in till henne. Sedan var det igång igen, anmälan om misshandel som kvinnan sedan tog tillbaka osv. Hon var en till synes klok och stark kvinna med skinn på näsan. Men nackhåren reste sig hur hon berättade om när han slagit henne, men det var inte så illa eftersom hon annars skulle förlorat hörseln som annars bände. Hon försvarade honom inte heller i rätten.

Ingen av hennes familj var där. Någon av dem var kallad som vittne och sa att familjen inte längre orkade stötta och hjälpa särskilt eftersom hon gått tillbaka till honom. Visst, vi dömde honom för grov kvinnofridskränkning till fängelse. Jag lovar att när han kommer ut igen så kommer det vara samma situation.

Det som slog mig var att han var så *vanlig* ingen särskild karisma. Inte vältalig, inte något tecken på att det här var någon som misshandlade. Han var inte ens särskilt dominant. Lugn och gick inte upp i affekt när åtalspunkterna lästes upp.

Edit: Jag skriver inte det här för att göra dig mer ledsen utan för att illustrera att det till sist måste vara din mamma som bryter med honom helt. Du kan vara där och stötta och hjälpa, vilket det låter som du gör, men precis som med en alkoholist är det din mammas val, även om jag vet att är lättare sagt än gjort i en situation som hon hamnat i. Jag skulle kontakta en psykolog eller liknande som din mamma kan gå till för att själv reda upp den känslomässiga kaoset. Låt henne inte svepa det under mattan. Kanske faktiskt föreslå parterapi för er båda?

 

[Tantan]

Det tar i snitt 7 försök att lämna den typen av relationer. Det är inte lätt. En gissning är att hon känner att det ju var hennes fel också, och hon behöver stöd utifrån för att klara det.

 

[Elo]

Jag har varit med om något liknande, men i mitt fall var det min pappa som var utsatt för psykologiskt och ekonomiskt våld. Dock inget psykiskt.

Det var hemskt. Pappa bodde hos mig en vända (eller två), och vid mer än ett tillfälle stod hon utanför min lägenhet och skrek.

Kul. Inte.

Det som hjälpte min pappa var att vi andra fick vara vuxna och bestämma regler. Tex uppstod en regel om att pappa inte fick träffa henne utan minst en annan person närvarande. Den gick igenom efter ett par katastrofala möten. Och så fick han boken Djävulsdansen. Då även missbruk var inblandat, och där någonstans tog det skruv. Att han inte var ensam, att det inte var normalt och att han inte behövde fortsätta ha en relation med henne.

Om du vill/behöver kan du skriva ett DM till mig. Jag vill heller inte outa för mycket för alla men hjälper gärna om jag kan.

 

[fagelunge]

Det tar i snitt 7 försök att lämna den typen av relationer. Det är inte lätt. En gissning är att hon känner att det ju var hennes fel också, och hon behöver stöd utifrån för att klara det.

Jag vet det, men hon har nog försökt 107 gånger de senaste 10 åren, man blir lite urvattnad som anhörig. Hon känner inte att det var hennes fel, tyvärr är det inte frågan om att bygga hennes egenvärde. Det hade vi nog haft enklare att arbeta med som familj, utan hon känner att hon kan få gratis byggjobb utfört och väljer då det. Trots riskerna, som hon börjat förringa. Utan att be någon annan om samma hjälp, det gör ju ont.

 

[fagelunge]

Ja det har väl inte hänt något mer egentligen men eftersom jag får så fint stöd här så vill jag uppdatera ändå. Jag har bett henne att inte höra av sig till mig på ett tag, det är oftast uppdateringar från vad de två gör och det orkar jag helt enkelt inte se eller höra. Jag vet att en annan familjemedlem "konfronterat" henne (känns ju konstigt att skriva så, hon är inte boven här men ändå blir det nästan så) över det här men hon säger att mannen har gått hos psykolog och "det var inget fel på honom" så han är inte så farlig som han gett sken av/hon trott. Hon hävdar att de bara ska umgås ett par veckor till pga projekt sedan inte mer. Jag vågar inte hoppas att det stämmer. Jag vet också att en annan man har hälsat på henne, och att den här gamla partnern/exet då valt att stanna kvar och fika med dem. Bisarrt, men det är väl ett revirpinkade och sätt att visa utåt att hon minsann är hans. Jag vet ju hur det är att sitta ner med dem, det måste varit en otroligt obekväm stämning runt det bordet. Och det känns oerhört riskabelt, att hans svartsjuka ska få honom att explodera. Eller att han anser sig ha större rätt att befinna sig på fastigheten ju mer han gör där eller betalar för liksom, svår att avvisa.

Mamma sa att familjemedlemmen som ifrågasatte vart de här besluten tagit henne förr och varför hon fattar dem igen kunde ta avstånd från henne, det var helt okej. Hävdade att jag sagt upp kontakten med henne. Det stämmer ju inte, och om hon tror det, hur kan hon så lättvindigt acceptera det? För att få hjälp av den här galningen? Är en renovering viktigare än relationen till hennes barn och barnbarn? Jag vet att resonemanget haltar, det är ju annat som ligger bakom. Men hon sårar mig mer än jag tror hon förstår i det här.

Ang gemensam terapi så är jag tveksam. Jag har gått till terapeut själv och diskuterat bla min uppväxt, hens råd var att prata med mamma och det tänker jag inte göra. Det är ingen lösning på något sätt. Blir inte hjälpt av att knäcka mamma totalt, tvärtom skulle det bara bli värre. Så jag är inte beredd att vara öppen mot henne, för hennes skull, och då känns det inte aktuellt att jobba på vår relation. Den är bra i övrigt, jag är bara trött nu. Det känns som att jag är både spindeln och flugan i det här jäkla nätet.

 

[Tantan]

Jag vet det, men hon har nog försökt 107 gånger de senaste 10 åren, man blir lite urvattnad som anhörig. Hon känner inte att det var hennes fel, tyvärr är det inte frågan om att bygga hennes egenvärde. Det hade vi nog haft enklare att arbeta med som familj, utan hon känner att hon kan få gratis byggjobb utfört och väljer då det. Trots riskerna, som hon börjat förringa. Utan att be någon annan om samma hjälp, det gör ju ont.

Det är svintungt att se på också. Jag har ingen lösning, hon är ju vuxen och har rätt att fatta egna urusla beslut. Tyvärr. Ibland kan man bara se det hända för man kan inte tvinga fram rätt beslut.

 

[Lickety]

Vet du. Min mamma hade det sådär med min pappa under hela min uppväxt. Hon skulle lämna, polisen inkopplad flera gånger, hej och hå. Han utnyttjade henne tillslut ekonomiskt också. Inga av hennes vänner ville stanna med henne för han var otrevlig mot dem. Isolerad.
Jag försökte också vara lite mer rakryggrad och få henne att lämna i alla år, men hon sögs alltid tillbaka och det var ett sådant svek varje gång. Vet du hur det blev tillslut när jag var vuxen? Jag accepterade att hon valt det där. Hon sa "att har man tagit fan i båten så får man ro honom iland", och ja då får hon fasen ro själv i stället för att låta mig som är deras gemensamma barn agera terapeut och dessutom av och till bli beskylld för att jag vill att hon ska skiljas från ett destruktivt förhållande med misshandel.

Så jag klippte av dem båda till näst intill noll kontakt. Pappas mobilnummer är till och med blockat (eftersom han ringer och härjar när man minst anar det annars). Jobbigt absolut, men fy fan vad skönt att slippa deras destruktiva röra. De är (eller borde vara) vuxna. Låt dem stå för sina egna beslut i livet, det är mitt råd till dig. Sköt du ditt så får de sköta sitt bäst de kan. Om en person hela tiden går tillbaka, till och med "i smyg" så kan du ju inte göra något för att hjälpa dem.

De tappade kontakten med barn och barnbarn, det blev priset. Hoppas de är nöjda, men jag är i alla fall nöjd över min frid i själen.

 

[Lickety]

Och jag spydde ur mig all galla jag hade över situationen och vad de orsakat mig under alla bråk under min uppväxt när jag bröt. För nu var det fanemig min tur, efter att ha medlat och hållit masken och presterat samtidigt som jag utsatts för galna och farliga situationer med eviga gräl och hot. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte om deras agerande till dem båda. Det var också hemskt skönt efter att ha "vandrat på äggskal" och maskerat halva livet. De tycker att jag "blivit aggressiv och fientlig" nu. Spännande synpunkt att få från någon som hotat att döda (och dödat) husdjur, anlagt mordbrand och hotat med vapen då..