Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

[Redfox]

En mening jag ofta hört och kan faktiskt hålla med till stor del. " Man måste var frisk för att orka vara sjuk".
Tycker det stämmer in på både fysiska sjukdomar och så väl även psykisk ohälsa.

Man måste själv orka ta kontakt med vården och be om hjälp för att få den såklart, men sen när man väl är där måste man verkligen trycka på ordentligt exakt hur " dåligt " man mår för att få hjälp. Annars händer sällan något eller tas inte på allvar.
Själv har jag riktigt svårt för det även när det kommer till fysiska sjukdomar eller smärta så har jag med åren lärt mig att jag ofta förminskar mina problem eller den smärta man har. Jag har till och med svårt för det när det kommer till min kroniska mag/tarm sjukdom, att förklara emellan åt hur ont eller hur mycket det påverkar än.

Men när det kommer till psykisk ohälsa, gått hos både kurator, träffat en läkare och träffat en psykolog en gång under förra året och året innan det. Men där är det nästan omöjligt för mig att just trycka på den där viktiga punkten och verkligen förklara hur dåligt man mår eller mått och vilka problem det gett. Någon sa till mig att människor är generellt dåliga på att gissa. Jo, så kanske det är.

Fast jag tänker att normalt söker man inte vård om man mår helt bra. Så bara att man upprepade gånger söker vård borde ju slå en röd signal att något kanske är mer fel än vad personen berättar.

Men att personen framför en kanske inte är en öppen bok, utan kanske inte just nu klarar av att berätta något som man hållit på i flera år. Som man dolt för nära anhöriga och aldrig berättat för en enda person. Då kanske det är så lätt att göra det för en helt främmande person heller. Men om man får lite mer tid, eller fler frågar så kanske man börja analysera mer att det finns något mer bakom den där fasaden. Den som säger att allting ändå är okej, att man är nöjd med livet.

För bakom den där fasaden finns det något som emellanåt är långt ifrån bra, någon som inte vet vad man ska ta sig till, som inte kan berätta även om man egentligen vill det.

För att lätta på hjärtat och få ut det ur sig, inte längre hålla det hemligt utan faktiskt våga öppna sig med det som påverkar allt, men man är rädd, att det inte bryr sig, eller att det bryr sig för mycket, man är rädd för vilka åtgärder som kan ske och hur det kan påverka livet i längden, man är rädd att det ska bli ännu sämre, men samtidigt vill man inte vara själv i det, man vill ha stöd och hjälp, men man får det inte för man klarar inte av att berätta det.

Det är nog så här det varit och är för mig. Nu har jag ändå mått bättre det senaste 1,5åren. Men jag känner nästan hela tiden att det är så lätt att falla tillbaka till dåliga tankemönster och negativa handlingar. Efter att det senaste månaderna nu varit och är tuffa pga vissa omständigheter, så dyker tankarna upp som ett brev på posten. Den här månaden har jag väl haft över 5st panikattacker och det lär inte bli bättre på ett tag. Nu har jag dock hållit mig ifrån att bli impulsiv och självskada..

Vad hade hänt om jag faktiskt berättade allting den där gången när jag var på bedömningssamtal hos psykologen eller hade sagt det innan hos kuratorn. Hade psykologen då bedömt att jag skulle gå kvar eller inte.

När man känner närheten till att falla tillbaka och hur fort det kan gå så tänker man även om vad ska jag göra om det blir sämre och fortsätter så över tid igen? Ska jag orka försöka söka vård igen? Eller ska jag bara försöka klara mig själv?

 

[tanten]

En mening jag ofta hört och kan faktiskt hålla med till stor del. " Man måste var frisk för att orka vara sjuk".
Tycker det stämmer in på både fysiska sjukdomar och så väl även psykisk ohälsa.

Man måste själv orka ta kontakt med vården och be om hjälp för att få den såklart, men sen när man väl är där måste man verkligen trycka på ordentligt exakt hur " dåligt " man mår för att få hjälp. Annars händer sällan något eller tas inte på allvar.
Själv har jag riktigt svårt för det även när det kommer till fysiska sjukdomar eller smärta så har jag med åren lärt mig att jag ofta förminskar mina problem eller den smärta man har. Jag har till och med svårt för det när det kommer till min kroniska mag/tarm sjukdom, att förklara emellan åt hur ont eller hur mycket det påverkar än.

Men när det kommer till psykisk ohälsa, gått hos både kurator, träffat en läkare och träffat en psykolog en gång under förra året och året innan det. Men där är det nästan omöjligt för mig att just trycka på den där viktiga punkten och verkligen förklara hur dåligt man mår eller mått och vilka problem det gett. Någon sa till mig att människor är generellt dåliga på att gissa. Jo, så kanske det är.

Fast jag tänker att normalt söker man inte vård om man mår helt bra. Så bara att man upprepade gånger söker vård borde ju slå en röd signal att något kanske är mer fel än vad personen berättar.

Men att personen framför en kanske inte är en öppen bok, utan kanske inte just nu klarar av att berätta något som man hållit på i flera år. Som man dolt för nära anhöriga och aldrig berättat för en enda person. Då kanske det är så lätt att göra det för en helt främmande person heller. Men om man får lite mer tid, eller fler frågar så kanske man börja analysera mer att det finns något mer bakom den där fasaden. Den som säger att allting ändå är okej, att man är nöjd med livet.

För bakom den där fasaden finns det något som emellanåt är långt ifrån bra, någon som inte vet vad man ska ta sig till, som inte kan berätta även om man egentligen vill det.

För att lätta på hjärtat och få ut det ur sig, inte längre hålla det hemligt utan faktiskt våga öppna sig med det som påverkar allt, men man är rädd, att det inte bryr sig, eller att det bryr sig för mycket, man är rädd för vilka åtgärder som kan ske och hur det kan påverka livet i längden, man är rädd att det ska bli ännu sämre, men samtidigt vill man inte vara själv i det, man vill ha stöd och hjälp, men man får det inte för man klarar inte av att berätta det.

Det är nog så här det varit och är för mig. Nu har jag ändå mått bättre det senaste 1,5åren. Men jag känner nästan hela tiden att det är så lätt att falla tillbaka till dåliga tankemönster och negativa handlingar. Efter att det senaste månaderna nu varit och är tuffa pga vissa omständigheter, så dyker tankarna upp som ett brev på posten. Den här månaden har jag väl haft över 5st panikattacker och det lär inte bli bättre på ett tag. Nu har jag dock hållit mig ifrån att bli impulsiv och självskada..

Vad hade hänt om jag faktiskt berättade allting den där gången när jag var på bedömningssamtal hos psykologen eller hade sagt det innan hos kuratorn. Hade psykologen då bedömt att jag skulle gå kvar eller inte.

När man känner närheten till att falla tillbaka och hur fort det kan gå så tänker man även om vad ska jag göra om det blir sämre och fortsätter så över tid igen? Ska jag orka försöka söka vård igen? Eller ska jag bara försöka klara mig själv?

Dessutom går det inte ens att få söka vård, eller prata

Jag sände ett långt meddelande via 1177 och får till svar att jag inte är så dålig att de vill träffa mig för bedömning. Alltså ingen vårdkontakt.

 

[Habina]

Eller, när man äntligen ska få prata med en psykolog, så är den noll intresserad av ens problem och istället vill den att man ska meditera ihop (så man kan sova lite istället för att hjälpa).

Alternativt en annan jag pratat med senaste året, som ritade en fånig bild på mig och mina hästar. Jag fick i uppgift att rita en snyggare bild (var där pga problem med de höga krav jag ställer på mig själv) till nästa besök. Som aldrig bokades in.

Nån gång när jag har råd ska jag prova privat och se om det är mer hjälpsamt.

 

[parellikusken]

Jag har aldrig upplevt att jag måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag har varit psykiskt sjuk i många år och fått bra hjälp när jag behövt det. När jag mår riktigt dåligt har jag ingen fasad, jag klarar inte av att upprätthålla en. Så då brister allt ut.
Såklart jag haft tur också, att jag träffat på förstående personer inom psykiatrin är tur.
Men att jag skulle vara frisk bara för att jag fått bra hjälp är bullshit faktiskt.

 

[Stefffie]

Jag har upplevt liknande da jag nyss haft min forsta ordentliga kontakt med varden.

Gick till akuten efter att ha trillat ihop nar jag spelat sport. Kunde inte lagga vikt pa eller rata benet. Blev röntgen och lakaren sa att jag hade en stressfraktur. "Ser du skuggan har?" - "Nej".
Men vad vet jag? Jag fragade om jag kunde ha skador pa ligament, men kande mig valdigt avfardad - lakaren var mer eller mindre "har ar ett kna stod och nagra kryckor, ga hem och vila".
Vad vet jag, sa jag lydde.

Visade sig att jag slitit av menisken och halva korsbandet - men det tog 3 veckor innan jag kom fram till det da jag blev misstanksam eftersom lakningen inte gick som forvantat (kunde fortfarande inte rata pa benet)

Har riktigt skadat min tilllit pa sjukvardssystemet

 

[Islandshästryttare]

Min upplevelse av min senaste vända i vården är att man måste träffa på exakt rätt person för att någon ska se hur man faktiskt mår och få rätt hjälp. Denna gången var det en fysioterapeut på sjukhuset som var rätt person. Alla läkare jag träffat hade helt struntat i mitt dåliga psykiska mående till följd av mitt tillstånd. Detta trots att jag grät på vissa läkarbesök men det viftades ändå bort.

Kontaktuppgifter till kurator fick en kompis som själv jobbat som det hjälpa mig att hitta. Avdelningen jag tillhör på sjukhuset sa att de inte hade några kuratorer vilket var ren lögn.

Fysioterapeuten såg mig och hjälpte mig att få mer hjälp och fler läkartider. Innan hon ringde läkare där så skulle jag inte få fler läkartider. Men nu har jag fått det. Det är så sorgligt att träffar man inte rätt person så uteblir hjälpen.

Min tillit till sjukvårdssystemet var inte hög innan detta och det har väl inte direkt höjts av det här.

 

[Redfox]

Eller, när man äntligen ska få prata med en psykolog, så är den noll intresserad av ens problem och istället vill den att man ska meditera ihop (så man kan sova lite istället för att hjälpa).

Alternativt en annan jag pratat med senaste året, som ritade en fånig bild på mig och mina hästar. Jag fick i uppgift att rita en snyggare bild (var där pga problem med de höga krav jag ställer på mig själv) till nästa besök. Som aldrig bokades in.

Nån gång när jag har råd ska jag prova privat och se om det är mer hjälpsamt.

Jag har också funderat på att kanske pröva privat för att se om det skulle fungera bättre för mig, men samtidigt känner jag ändå att för min del är svårigheten samma att jag inte berättar just den där viktiga biten.

Jag kan till och med svara nej på frågor där det egentligen är ja. Och ja då skulle ju dom säkert göra en annan bedömning om jag bara bara var ärlig och vågade berätta. Men samtidigt en privat kanske har mer tid, men det är väl säkert stor variation även där. Det gäller ju att hitta rätt person så man känner sig trygg med.

 

[Islandshästryttare]

Dessutom går det inte ens att få söka vård, eller prata

Jag sände ett långt meddelande via 1177 och får till svar att jag inte är så dålig att de vill träffa mig för bedömning. Alltså ingen vårdkontakt.

Det är så djäkla sjukt system. Det känns som att de kan gömma sig bakom meddelanden på 1177 som bara avslutas med nej vi bedömer att vi inte behöver träffa dig. Avskyr hela systemet med 1177. Att ringa är ju hopplöst, jag har ibland ringt den avdelning jag tillhör på sjukhus fem minuter efter telefonin öppnat. Då har telefontiderna varit slut för dagen.

 

[Redfox]

Jag har aldrig upplevt att jag måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag har varit psykiskt sjuk i många år och fått bra hjälp när jag behövt det. När jag mår riktigt dåligt har jag ingen fasad, jag klarar inte av att upprätthålla en. Så då brister allt ut.
Såklart jag haft tur också, att jag träffat på förstående personer inom psykiatrin är tur.
Men att jag skulle vara frisk bara för att jag fått bra hjälp är bullshit faktiskt.

Det är inte meningen att det ska uppfattas som att "om man är frisk får man hjälp", utan det meningen " man måste vara frisk för att orka vara sjuk" menar på är att när man är sjuk eller mår dåligt orkar man inte alltid ta hjälp, och skulle man inte få exakt den hjälp man kanske behöver orkar man inte gå vidare med det för att man är så trött eller mår dåligt att man inte orkar.

Man orkar inte alltid berätta allting om och om igen, eftersom man då mår dåligt att man inte orkar ringa till vården eller orkar åka iväg på besöken. För mig som har social ångest mm. är detta väldigt svårt även när jag mår bra att ens prata med sjukvårdspersonal, men att genomföra det när jag mår dåligt blir då nästan ännu mer omöjligt.

Jag själv har än så länge haft förmågan att upprätthålla en fasad när jag är utanför hemmet trots att jag i hemmet kan må jäkla dåligt för där är det ingen som ser. Trots att det tog mig många år funderande innan jag ens vågade söka hjälp och när jag väl sökte hjälp var jag nog i de värsta åren jag haft i måendet, så hade jag ändå en så bra fasad att ingen verkade kunna se igenom den. Trots att jag då hade större problem och mådde skit. Fast vissa dagar kommer man ju aldrig iväg för att man då inte orkar med att upprätthålla fasaden. Då isolerar jag mig istället.

Som sagt vi är alla olika, även om man får bra hjälp eller ej betyder det inte att någon är frisk. Utan meningen är som sagt menad i att när man mår dåligt har man ofta inte ork eller humör för att ta tag i allt.

 

[Stålvilja]

Som anhörig till en mycket sjuk mamma, som åkt in och ut ur sjukhus det sista året så har jag fått, vad jag anser, en inblick i ett mycket dysfunktionellt system.

Hade hon inte haft mig som hjälpt henne översätta vad läkarna sagt, bokat alla hennes tider, bokat sjukresor, ringt den ena instansen efter den andra - vet jag inte vart vi hade varit idag.

Som när hon blev hemskickad från sjukhuset med tre A4-sidor lång lista på mediciner hon skulle ta. Hon var så dålig och så vimsig att hon inte fattade något. Tog fel, fel tider, dubbletter..det var jag som å hennes vägnar fick fixa så att hon fick dosering istället. Men i hennes journal stod det "klar och redig" - helt sjukt eftersom hon den dagen inte ens kom ihåg barnbarnens namn.

Nä fy fan..vad jag har kämpat för henne..

 

[parellikusken]

Det är inte meningen att det ska uppfattas som att "om man är frisk får man hjälp", utan det meningen " man måste vara frisk för att orka vara sjuk" menar på är att när man är sjuk eller mår dåligt orkar man inte alltid ta hjälp, och skulle man inte få exakt den hjälp man kanske behöver orkar man inte gå vidare med det för att man är så trött eller mår dåligt att man inte orkar.

Man orkar inte alltid berätta allting om och om igen, eftersom man då mår dåligt att man inte orkar ringa till vården eller orkar åka iväg på besöken. För mig som har social ångest mm. är detta väldigt svårt även när jag mår bra att ens prata med sjukvårdspersonal, men att genomföra det när jag mår dåligt blir då nästan ännu mer omöjligt.

Jag själv har än så länge haft förmågan att upprätthålla en fasad när jag är utanför hemmet trots att jag i hemmet kan må jäkla dåligt för där är det ingen som ser. Trots att det tog mig många år funderande innan jag ens vågade söka hjälp och när jag väl sökte hjälp var jag nog i de värsta åren jag haft i måendet, så hade jag ändå en så bra fasad att ingen verkade kunna se igenom den. Trots att jag då hade större problem och mådde skit. Fast vissa dagar kommer man ju aldrig iväg för att man då inte orkar med att upprätthålla fasaden. Då isolerar jag mig istället.

Som sagt vi är alla olika, även om man får bra hjälp eller ej betyder det inte att någon är frisk. Utan meningen är som sagt menad i att när man mår dåligt har man ofta inte ork eller humör för att ta tag i allt.

Problemet är väl att du använder ordet "man" som om det är en allmän sanning för alla. Bättre att du använder ordet "jag".

 

[Masse]

Väldigt tråkigt att det är ett lotteri att få vård.
Jag har tre olika exempel som rör tre olika personer med olika ålder och kön.
En lyckades få tid hos vårdcentralen. Diagnosen blev blindtarmsinflammation. Ordination åka hem vila och ät Alvedon så går det över. Ca 7 timmar senare drabbas personen av akut blodtrycksfall och får åka ambulans till sjukhuset. Med akut operation av blindtarmen.
Hade detta drabbat någon som ver ensam hemma kunde det gått riktigt illa.
Nästa fall ett dåligt knä och patienten vänder sig till den vanliga vårdcentralen. Massor av undersökningar och fysioterapi utan resultat. Patienten är frisk nog att inse att det inte står rätt till. Skriver egenremiss till en specialist som bara behöver en kvart för att konstatera att det krävs operation.
Nästa fall så har patienten stått under behandling av en vanlig åkomma i flera år med återkommande besök och provtagning. Patienten får olika symptom som vården hela tiden hänvisar till den redan diagnostiserade åkomman. När patienten till sist får akut organsvikt upptäcks att den senaste årens symptom kommer av en helt annan orsak. Vilken hade varit lätt att upptäcka om man hade försökt.

 

[manda]

En av läkarna på min specialistmottagning sa i en tv-intervju att de allra flesta av deras patienter är vårdpersonal. Folk utan inblick i vården klarar inte att komma igenom alla ”murar” systemet innehåller. Jag hade inte fått den vård jag nu fått utan mycket eget driv, en god språklig förmåga och vårdyrke. Det gör såklart också att vården fallerade mest när jag var som sjukast och inte kunde föra min talan.

 

[Redfox]

Problemet är väl att du använder ordet "man" som om det är en allmän sanning för alla. Bättre att du använder ordet "jag".

Att jag använder ordet "man" är för att jag i texten skrev att jag hört många använda den meningen. Det är inte jag själv som kommit på det, därav användningen av man och inte "jag". Så det skulle vara fel av mig att skriva jag.

 

[Islandshästryttare]

Fel tråd

 

[animalasia]

Jag var sjukskriven för utmattningssyndrom för några år sedan och jag upplevde att jag fick bra hjälp. Professionell personal som lyssnade.

 

[athena_arabians]

Lokala VC har nästan tagit livet av min mamma (bortviftad hypotyreos som upptäcktes innan operation för en annan åkomma - hon fick inte opereras direkt för hon var i så dåligt skick och det bedömdes att typ 6 mån till utan behandling hade dödat henne).

Lokala VC tog död på min far. Han dog pga leversvikt orsakad av felaktig medicinering under för lång tid. Det i sin tur orsakades av stafettläkare samt ordinarie som inte var intresserade av att lyssna. När jag väl fått till läkare via hemtjänsten som styrde upp hans medicinering var det för sent.

Lokala VC fördröjde min Crohns-diagnos med ett halvår genom att hävda att mina symptom var magkatarr (vilket jag visserligen har men det kändes inte som det). Eftersom jag inte blev tagen på allvar trots flera besök klarade jag inte av att berätta om de "pinsamma" symptomen. Det jävliga är att läkaren som viftade bort mig helt plötsligt ansåg att jag var "intressant" som patient när jag fått min diagnos och vidhängande medicinering med lite mer komplicerade mediciner

Första steget i svensk sjukvård (VC) är ett jävla mörker i alltför många fall. När en väl kommit under specialistvård blir det i allmänhet bättre enligt min erfarenhet (Mag-Tarm i Falun är fantastiska!).

Söker jag för något idag blir jag en total bitch om jag inte får rimliga svar på det jag sökt för. Magen behöver jag tack och lov inte ta via VC längre.

 

[_Elly_]

Problemet är väl att du använder ordet "man" som om det är en allmän sanning för alla. Bättre att du använder ordet "jag".

Det är ett vanligt talesätt Som ofta stämmer dvs inte enbart just TS erfarenhet. Jättebra att mycket av din psykvård fungerat bra, verkligen men det är många som inte får någon hjälp. Till viss del kan det vara svårigheter att faktiskt uttrycka sig, att krypa ihop inuti och ge upp(av oförmåga att göra annat, inte brist på livsvilja) snarare än att kunna säga eller på annat sätt förmedla hur de mår.

 

[Grazing]

En mening jag ofta hört och kan faktiskt hålla med till stor del. " Man måste var frisk för att orka vara sjuk".
Tycker det stämmer in på både fysiska sjukdomar och så väl även psykisk ohälsa.

Man måste själv orka ta kontakt med vården och be om hjälp för att få den såklart, men sen när man väl är där måste man verkligen trycka på ordentligt exakt hur " dåligt " man mår för att få hjälp. Annars händer sällan något eller tas inte på allvar.
Själv har jag riktigt svårt för det även när det kommer till fysiska sjukdomar eller smärta så har jag med åren lärt mig att jag ofta förminskar mina problem eller den smärta man har. Jag har till och med svårt för det när det kommer till min kroniska mag/tarm sjukdom, att förklara emellan åt hur ont eller hur mycket det påverkar än.

Men när det kommer till psykisk ohälsa, gått hos både kurator, träffat en läkare och träffat en psykolog en gång under förra året och året innan det. Men där är det nästan omöjligt för mig att just trycka på den där viktiga punkten och verkligen förklara hur dåligt man mår eller mått och vilka problem det gett. Någon sa till mig att människor är generellt dåliga på att gissa. Jo, så kanske det är.

Fast jag tänker att normalt söker man inte vård om man mår helt bra. Så bara att man upprepade gånger söker vård borde ju slå en röd signal att något kanske är mer fel än vad personen berättar.

Men att personen framför en kanske inte är en öppen bok, utan kanske inte just nu klarar av att berätta något som man hållit på i flera år. Som man dolt för nära anhöriga och aldrig berättat för en enda person. Då kanske det är så lätt att göra det för en helt främmande person heller. Men om man får lite mer tid, eller fler frågar så kanske man börja analysera mer att det finns något mer bakom den där fasaden. Den som säger att allting ändå är okej, att man är nöjd med livet.

För bakom den där fasaden finns det något som emellanåt är långt ifrån bra, någon som inte vet vad man ska ta sig till, som inte kan berätta även om man egentligen vill det.

För att lätta på hjärtat och få ut det ur sig, inte längre hålla det hemligt utan faktiskt våga öppna sig med det som påverkar allt, men man är rädd, att det inte bryr sig, eller att det bryr sig för mycket, man är rädd för vilka åtgärder som kan ske och hur det kan påverka livet i längden, man är rädd att det ska bli ännu sämre, men samtidigt vill man inte vara själv i det, man vill ha stöd och hjälp, men man får det inte för man klarar inte av att berätta det.

Det är nog så här det varit och är för mig. Nu har jag ändå mått bättre det senaste 1,5åren. Men jag känner nästan hela tiden att det är så lätt att falla tillbaka till dåliga tankemönster och negativa handlingar. Efter att det senaste månaderna nu varit och är tuffa pga vissa omständigheter, så dyker tankarna upp som ett brev på posten. Den här månaden har jag väl haft över 5st panikattacker och det lär inte bli bättre på ett tag. Nu har jag dock hållit mig ifrån att bli impulsiv och självskada..

Vad hade hänt om jag faktiskt berättade allting den där gången när jag var på bedömningssamtal hos psykologen eller hade sagt det innan hos kuratorn. Hade psykologen då bedömt att jag skulle gå kvar eller inte.

När man känner närheten till att falla tillbaka och hur fort det kan gå så tänker man även om vad ska jag göra om det blir sämre och fortsätter så över tid igen? Ska jag orka försöka söka vård igen? Eller ska jag bara försöka klara mig själv?

Alltså grejen med vården är att man måste vara ärlig helt enkelt. Skippa fasader och låtsas att saker och ting är bra för dom är som sagt inte tankeläsare.

Och lita på dom, anser som att det behöver testas saker och ting så ta hjälpen som erbjuds.

 

[Redfox]

Alltså grejen med vården är att man måste vara ärlig helt enkelt. Skippa fasader och låtsas att saker och ting är bra för dom är som sagt inte tankeläsare.

Och lita på dom, anser som att det behöver testas saker och ting så ta hjälpen som erbjuds.

Vet mycket väl att det inte är tankeläsare, och att man måste vara ärlig. Det är ju enda sättet att dom ska få all information dom behöver för att kunna hjälpa en.

Men samtidigt som i mitt fall är har jag varit där för att jag har problem med den sociala biten och har oerhört svårt att öppna mig men också för att jag själv inte gillar eller snarare har svårt för när folk väl bryr sig och börjar "tycka synd om en" menar inte riktigt det orden utan mer kroppspråket på personen när man berättar något jobbigt så vet jag liksom inte vart jag ska ta vägen och ögonkontakt blir då ett big no.

Som sagt har jag svårt för situationer som blir obekväma där jag inte vet vad eller hur jag utåt ska visa hur jag mår. Det är ju min svaghet, för jag vet att det inte är något fel att bli ledsen, arg eller osäker mm.

Men jag gör det inte ens för familjen/släktingar. Jag är nästan uppväxt med att man inte visar sina känslor gentemot varandra utan man bär på det tills det brister och blir till ilska och så har man problem med det istället som går ut på varandra. Men att vara ledsen eller visar detta för andra och få stöd eller liknande har jag ingen erfarenhet av.

Så min svaghet är just detta, jag måste våga visa mig vara "sårbar" och inte stänga in allting. Att våga prata om det.

Men jag har väldigt svårt att ens fråga min närmsta anhörig om känsliga saker.
Och att sitta i ett rum själv med en psykolog/kurator/läkare är för mig redan jobbigt nog även om det skulle vara för en fysisk skada/sjukdom. Att då i detta läget behöver prata om saker som att man mår så dåligt att man skadat sig själv, eller inte orkar längre mm. Min hjärna bråkar konstant med mig, hit och dit. Övertänker hur de skulle kunna se ut om jag berättar vs om jag inte gör det mm. Blir oftast nästan lite handlingsförlamad och vågar knappt röra mig. Utåt sett ser jag ofta lugn och avslappnad ut, men inombords är motsatsen.

Så jag önskade ibland att de kunde fånga upp de små grejerna jag säger ibland i hopp om att det ska gå tillbaka till det ämnet och fråga mera. För då skulle jag nog till slut kunna säga lite mer och till slut kanske allting.