Depressioner suger totalt energin ur kroppen och man isolerar sig ju gärna precis som du skriver och det kan kräva en enorm prestation bara att komma utanför dörren. Åtminstone för mig så hjälper det oerhört att tvinga mig att umgås med andra även då jag känner mig som en tråkig ointressant looser.
Hanna Hellquist skrev en krönika häromdagen som träffade mitt i prick kring hur jag känner mig ibland.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ha...-ratt-och-slatt-bryta-ihop-darinne-pa-hemkop/
Jag har ingen diagnos och tror inte att det finns någon sjukdom bakom mina dippar, mitt mående bottnar nog till stor del i att jag mellan varven känner mig fruktansvärt ensam av olika anledningar.
Jag förstår att det förmodligen är annorlunda för dig. Men saker som hjälpt mig mycket är att jag har börjat våga tala om för folk i min omgivning hur jag mår och ta små steg till att våga knyta nya kontakter och göra nya saker som får mig att växa som person och ta mig tillbaka. Och framförallt göra saker som ger mig energi.
Du skriver att du inte har några vänner. Kanske kan det vara en del av det som gör dig sjuk/ deprimerad? Och att en liten del på vägen upp ur mörkret kan vara att bli en del av ett socialt sammanhang, eller hitta vänner. Jag har märkt att mitt eget mående är helt beroende av att jag åtminstone får en kram då och då, är behövd och omtyckt, och har möjlighet att få berätta för någon hur jag mår. Du skriver att du har en underbar pojkvän som du knappt orkar träffa just nu. Kanske är det just det du skall göra ändå och prata med honom om att du behöver hjälp att ta dig ur eländet.
Jag antar att ni redan pratar om det och att han vet precis hur dåligt du mår. Annars kan det vara bra att berätta det. Jag kan ju bara utgå från mig själv, men det har hjälpt MIG väldigt mycket att jag hittat en person som jag vågar tala om mitt mående med. Av att våga öppna mig för fler personer har jag lärt mig att jag inte är ensam med mina tankar och känslan av isolation och utanförskap.
Jag behöver ladda upp mina sociala batterier för att inte hamna i för många tunga tankar i min ensamhet.
Hitta vänner i vuxen ålder är inte det lättaste och det kräver ju en viss insats, vilket kan vara svårt på gränsen till omöjligt när man mår som du gör. Kanske har din pojkvän vänner och bekanta som ni kan göra saker tillsammans med? Skulle det gå att ni bjuder hem någon/ några som ni trivs med på en opretentiös middag, eller att se på film, eller något sådant.
Min erfarenhet har blivit att väldigt många människor känner sig isolerade och ensamma (även de som lever i parrelationer) och att små saker kan göra stor skillnad. Som att bli tillfrågad om att komma hem på en bit lasagne, eller en kopp thé en torsdagkväll. Det är tufft de första gångerna, och det kan vara psykiskt slitsamt om man inte är nära bekanta, men efteråt har det i vart fall gett mig en energipåfyllning och det blir lättare och lättare att fråga och bjuda in.
Jag struntar i om jag blir tillbakabjuden eller inte. Det är inte det som är poängen utan att jag vågar få något att hända.
Detta svar blev väldigt fokuserat på ensamhet, och att bryta den, men jag tror att just social interaktion med andra människor är oerhört centralt för välbefinnandet.
