Tyvärr är mycket av kritiken mot KAJ, som din, av typen: "det är en humorgrupp – alltså måste det vara dåligt". Du upprepar att de är dåliga, men utan analys eller exempel på vad som faktiskt brister. Jag har absolut inget emot kritik mot KAJ, men jag hittar inte riktigt just det, bara mot genren eller
Jag tror det beror på att KAJ är skickliga på det de gör – och dessutom opretentiösa. De påstår inte att de är något märkvärdigt, bara tre vanliga pojkar från Vörå som gillar att pjasa, sjunga, leka med genrer och berätta historier genom sin musik. De levererar det de lovar – och publiken älskar det. Att då hävda att showen inte fungerar blir svårt, när publiken bevisligen hoppar, skrattar och sjunger med, även i låtar med svåra ordvändningar.
Vill man kritisera KAJ, bör det ske utifrån vad de faktiskt försöker göra, då behöver man peka på om texterna saknar poäng, om humorn faller platt, om det brister i musikalitet eller äkthet. Men att klaga på att de är vad de är – en folklig, humoristisk grupp med rötterna i dialektal tradition – är som att gå på en hårdrockskonsert och klaga på att det inte läses poesi. Det är också precis vad Po Tidholm gör i sin recension: han kritiserar inte brister i uttrycket, utan uttrycket självt. Vad han egentligen ogillar specifikt med KAJ framgår inte alls.
Senast ändrad:
Jag hör visserligen till dem som fallit pladask för KAJ, men känner mig inte som del i en sekt.
. Men jag håller fast vid den tolkningen 
