Bukefalos 28 år!

Mentala spärrar (långt)

Totola

Trådstartare
Undrar ofta över alla konstiga tankar/känslor som ploppar upp i huvudet automatiskt. Är dom där av en (relevant) anledning eller hittar hjärnan på en massa ursäkter för att det är bekvämt? Hur avgör man vad som är ursäkter/onödiga försvarsmekanismer eller instinker och vad som är relevant? Och hur jobbar man bort det?

Jag har alltid varit lite av ett kontrollfreak, mestadels omedvetet. Strävar alltid efter balans och en känsla av kontroll, får jag inte det kan det gå så långt som till yrsel eller lite stress/paniktendenser :p vilket ju i många situationer är dåligt.
För att ta ett exempel så om jag åker skidor och det kommer en backe nedför så kan jag flippa ut för att farten ökas utan att jag bett om det... Lite åt det hållet kan det bli vid ridning när man förlorar kontroll, kan kännas som att en häst skenar i skritt om "bromsen inte fungerar" :rofl:
På ett sätt känns det bra att i ridningen alltid sträva efter balans och kontroll, för en stor del av dressyren är ju form och lydnad vilket hänger ihop med det. Dessutom tar jag ju då saker och ting lugnt och metodiskt, skulle inte fungera att stressa fram i utbildningen.

MEN - i vissa fall krävs det ju i princip att man vågar tappa kontrollen. När jag ska galoppera med en häst som har svårt för det eller aldrig lärt sig det, då kanske man "måste" låta hästen tappa balans och "kontroll" för att gå över i galopp. Fungerar inte alltid att sitta och ge galoppkommando om de inte förstår! Och hästarna uppskattar nog att få vara lite friare och tillåtas att misslyckas när man ska försöka sig på något nytt. Likaså vid hoppning t ex så kan man ju inte på en grön häst förvänta sig ha balans och full kontroll hela tiden utan -våga misslyckas.

Försöker intala mig själv - vad är det värsta som kan hända? Att jag trillar av? Och hur farligt är det i ett ridhus utan sarg och läktare? :p Och HUR vanligt ÄR det egentligen att man skadar sig Om man nu skulle trilla av? Har själv som värst stukat tummar, höftled och slagit till svanskotan några gånger men inte värre än så. Men det faller lite när jag kommer till frågeställningen - och HUR vanligt är det egentligen att kusarna blir överstressade och "förstörda" av att man vågar tappa kontrollen? För jag är rackarns bekväm av mig och vill inte ha lättstressade hästar :p Finns ju många som stressar upp sig när man ska hoppa/fatta galopp osv just FÖR att de tappar balans och kontroll. Min ursäkt :angel:

Det här är egentligen bara ett exempel. En annan sådan "spärr" är t ex att jag inte vill rida ut ensam för att det *kan* gå åt helvete för att man stressar upp hästen :crazy: (av nervositet). Kommer jag väl ut skulle det säkert gå bra, när man väl kommit över spärren och inser att det var rätt så trevligt. Men av någon anledning blir det inte av :angel:

Hur är det - har ni några såna mentala spärrar? Tips på hur man kommer över dom? Eller som sagt, hur man ska lyckas peppa sig själv att bli av med dom utan att få motsatt effekt - att det faktiskt skiter sig och man får en ursäkt till det hela? :rofl:
Hur pass accepterande bör man vara mot sina egna spärrar, tänker mest på att de kanske tillkommit av en anledning, tycker ni man ska köra på att pressa sig själv hur illa det än känns eller tvärtom acceptera att man har lite griller i huvudet som hindrar en del för en själv?
Dom flesta är väl mer eller mindre hämmade, kanske inte just på det här viset men t ex vad gäller självkänslan eller att man bromsar upp sin egen utveckling omedvetet. Någon som varit inne på utveckling av självkänsla eller annan typ av mental träning? Hur har det hjälpt er ridning?

Vore intressant med lite olika synvinklar på det hela! :)
Konstig känsla när man börjar inse hur mycket man sabbar för sig själv av ren feghet/bekvämlighet med en massa ursäkter bakom.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Kan bara erkänna att jag själv sitter men liknande spärrar och de är hämmande både för min egen och hästens utveckling :( Allt som innebär att hästen går nästan i normal takt känns som om han skenar och jag spänner mig som en fiolsträng. Jag vet ju att det beror på att han varit rodeomästaren själv och att jag ramlat av och slog mig otroligt en gång på en annan häst som också förvandlades till rodeoallan nr. 1. Men jag pressar mig själv hela tiden, annars skulle det sluta med att jag inte rider alls utan står och tittar på. Men jag tar det i min takt. Tex kastar jag mig inte upp direkt jag kommer in i paddocken utan skrittar fram en stund till fots, då lugnar jag ned mig genom att röra mig och ser att han är lugnt och inte rusar. Är han väldigt pigg någon dag kanske jag longerar lite innan jag sitter upp så han får rusa av sig det värsta. Allt för min egen skull, jag känner att jag har kontroll på situationen. Sen tänjar jag gränserna mer och mer, tvingar mig att rida ut själv, började med att skritta med min man som gick brevid samma runda flera gånger, sen skrittade jag utan mannen samma väg och nu vågar vi rida ut själva både i skritt, trav och galopp :) Det dumma är att jag bara ramlat av en gång på de dryga två åren jag haft honom trots rodeoanlagen så jag borde inte vara rädd. Han stannar ju om jag säger till när han har rusat någon gång av rädsla. Om någon har ett tips på att snabbt programmera om hjärnan så är jag tacksam för tips jag också, för som sagt var det hämmar ju utvecklingen både för mig och hästen.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Tror inte hjärnan hittar på såna spärrar för att det är bekvämt. Däremot så är det ju det mentala försvaret, dvs att "försvara sig" mot ngt man tycker är otäckt eller obehagligt.

I ridning är det a och o att våga släppa sina egna invanda mönster, för att komma vidare i både utveckling av hästen och sig själv som ryttare. Det bästa sättet tycker jag är att rida för en tränare regelbundet. Mentala spärrar dyker oftast upp av för mkt sittande för sig själv och pulande med saker man kanske inte riktigt reder ut.
Jag vet att vi diskuterat tränare tidigare och att du då sagt att du är så petig med vad du letar efter att du hellre rider själv om det inte stämmer perfekt. Tror kanske att även detta tänk är en mental "spärr" du skulle behöva släppa på, om du förstår hur jag menar?

det är ju dock alltid sunt att ha en viss självinsikt av vad man klarar och inte klarar. Om du har en uttalad skräck du inte känner att du rår på ang. att rida ut, så är det nog klokt av dig att lyssna på den och inte pressa dig till så extrema saker som att tvinga dig att ge dig ut på värsta rundan själv. Dock skulle jag som jag är inne på ovan, försöka att tänja på de invanda gränserna du satt för dig själv så att du kan hitta små början till vägar ur den blockeringen/rädslan.

tex rida i sällskap med ett tryggt och stadigt ekipage, en liten runda nära stallet. använda samma runda en period utan varianter, så att det blir en rutin både för dig och hästen, vilket minimerar "chansen" till oplanerade/oförutsägbara reaktioner som du kan finna obehagliga eller svåra att kontrollera mentalt och praktiskt.

När du pratar om såna konkreta saker som att våga släppa fram hästen i galopp utan att det stämmer till 100 prick, så återigen - det är en spärr du helt enkelt måste komma över, om du vill komma vidare dels med hästen och dels med dig själv.
Inga toppryttare rider pass hemma med 100% kontroll på varje övning/rörelse de heller det kan jag lova dig.
sen galopperar de nog inte omkring i sjuttio knyck, det är inte det jag menar, - men det där att prova nya saker utan att kunna garantera ett 100% perfekt resultat - det är återigen förutsättningen för att utvecklas vidare över huvud taget och det gäller alla ryttare oavsett nivå.
 
Senast ändrad:
Sv: Mentala spärrar (långt)

Tror inte hjärnan hittar på såna spärrar för att det är bekvämt. Däremot så är det ju det mentala försvaret, dvs att "försvara sig" mot ngt man tycker är otäckt eller obehagligt.

I ridning är det a och o att våga släppa sina egna invanda mönster, för att komma vidare i både utveckling av hästen och sig själv som ryttare. Det bästa sättet tycker jag är att rida för en tränare regelbundet. Mentala spärrar dyker oftast upp av för mkt sittande för sig själv och pulande med saker man kanske inte riktigt reder ut.
Jag vet att vi diskuterat tränare tidigare och att du då sagt att du är så petig med vad du letar efter att du hellre rider själv om det inte stämmer perfekt. Tror kanske att även detta tänk är en mental "spärr" du skulle behöva släppa på, om du förstår hur jag menar?

Ja det är möjligt, kan som sagt inte alltid urskilja vad som är "ursäkter" orsakat av såna spärrar och vad som faktiskt är BRA tänk utbildningsmässigt :p
Fast jag rider för tränare nu, inte särskilt ofta pga tidsbrist men så gott det går. Är petig med tränare, ja, men det viktigaste är ju att jag inte får motsatt resultat (t ex tränare som uppmuntrar till att pressa hästen eller har för annorlunda värderingar än vad jag har). Som jag skrev i den tråden så just NU rider jag hellre för tränare med lite lägre krav som då tar ner mig på jorden och ger hästen en break :rofl: när det känns som att vi kommit lite längre och att hästen inte lätt blir stressad/känner sig pressad, då rider jag hellre för tränare som ger bra resultat och är väl värda pengarna och tiden.
Har egentligen velat rida för den snälla typen av tränare redan för ett par månader sedan men lyckades inte boka någon tid förrän för några veckor sedan.

Visst kan det vara så att en tränare tar bort lite av spärrarna, samtidigt kan jag bli rätt tjurig med att inte ta itu med såna saker vid ridning för tränare utan göra det i lugn och ro hemma istället. För att inte bli för påverkad av tränaren och råka pressa mig eller hästen för mycket och bli anti tills nästa gång. Kanske en spärr, kanske en hälsosam inställning baserad på självinsikt, vem vet? :p

det är ju dock alltid sunt att ha en viss självinsikt av vad man klarar och inte klarar. Om du har en uttalad skräck du inte känner att du rår på ang. att rida ut, så är det nog klokt av dig att lyssna på den och inte pressa dig till så extrema saker som att tvinga dig att ge dig ut på värsta rundan själv. Dock skulle jag som jag är inne på ovan, försöka att tänja på de invanda gränserna du satt för dig själv så att du kan hitta små början till vägar ur den blockeringen/rädslan.

tex rida i sällskap med ett tryggt och stadigt ekipage, en liten runda nära stallet. använda samma runda en period utan varianter, så att det blir en rutin både för dig och hästen, vilket minimerar "chansen" till oplanerade/oförutsägbara reaktioner som du kan finna obehagliga eller svåra att kontrollera mentalt och praktiskt.

Ja, det är nog bra idéer. Försöker köra på att aldrig tvinga mig själv till något men att då och då göra ett försök i den riktningen, har t ex testat fatta galopp för inte alltför länge sedan men hästen blev ganska stressad så jag tog aldrig igenom det såpass att det blev galopp. Har också ridit ut bara en kortis som uppvärmning med pojkvännen gåendes bredvid (han var inte till stor hjälp.. :p ) men samma sak där, kusen blev väldigt stressad och "tittig" förmodligen pga mig eller bara att den inte var så van vid att ridas ut öht då.
Jag går då och då promenader för att hästen ska bli van vid vägarna och för att jag själv ska tycka det är kul att komma ut och se hur hästen reagerar. Då blir jag rätt sugen på att rida ut, så förhoppningsvis hjälper det lite i längden.

När du pratar om såna konkreta saker som att våga släppa fram hästen i galopp utan att det stämmer till 100 prick, så återigen - det är en spärr du helt enkelt måste komma över, om du vill komma vidare dels med hästen och dels med dig själv.
Inga toppryttare rider pass hemma med 100% kontroll på varje övning/rörelse de heller det kan jag lova dig.
sen galopperar de nog inte omkring i sjuttio knyck, det är inte det jag menar, - men det där att prova nya saker utan att kunna garantera ett 100% perfekt resultat - det är återigen förutsättningen för att utvecklas vidare över huvud taget och det gäller alla ryttare oavsett nivå.

Japp, är medveten om det här. Bra att bli påmind dock.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Undrar ofta över alla konstiga tankar/känslor som ploppar upp i huvudet automatiskt. Är dom där av en (relevant) anledning eller hittar hjärnan på en massa ursäkter för att det är bekvämt? Hur avgör man vad som är ursäkter/onödiga försvarsmekanismer eller instinker och vad som är relevant? Och hur jobbar man bort det?

Jag har alltid varit lite av ett kontrollfreak, mestadels omedvetet. Strävar alltid efter balans och en känsla av kontroll, får jag inte det kan det gå så långt som till yrsel eller lite stress/paniktendenser :p vilket ju i många situationer är dåligt.
För att ta ett exempel så om jag åker skidor och det kommer en backe nedför så kan jag flippa ut för att farten ökas utan att jag bett om det... Lite åt det hållet kan det bli vid ridning när man förlorar kontroll, kan kännas som att en häst skenar i skritt om "bromsen inte fungerar" :rofl:
På ett sätt känns det bra att i ridningen alltid sträva efter balans och kontroll, för en stor del av dressyren är ju form och lydnad vilket hänger ihop med det. Dessutom tar jag ju då saker och ting lugnt och metodiskt, skulle inte fungera att stressa fram i utbildningen.

MEN - i vissa fall krävs det ju i princip att man vågar tappa kontrollen. När jag ska galoppera med en häst som har svårt för det eller aldrig lärt sig det, då kanske man "måste" låta hästen tappa balans och "kontroll" för att gå över i galopp. Fungerar inte alltid att sitta och ge galoppkommando om de inte förstår! Och hästarna uppskattar nog att få vara lite friare och tillåtas att misslyckas när man ska försöka sig på något nytt. Likaså vid hoppning t ex så kan man ju inte på en grön häst förvänta sig ha balans och full kontroll hela tiden utan -våga misslyckas.

Försöker intala mig själv - vad är det värsta som kan hända? Att jag trillar av? Och hur farligt är det i ett ridhus utan sarg och läktare? :p Och HUR vanligt ÄR det egentligen att man skadar sig Om man nu skulle trilla av? Har själv som värst stukat tummar, höftled och slagit till svanskotan några gånger men inte värre än så. Men det faller lite när jag kommer till frågeställningen - och HUR vanligt är det egentligen att kusarna blir överstressade och "förstörda" av att man vågar tappa kontrollen? För jag är rackarns bekväm av mig och vill inte ha lättstressade hästar :p Finns ju många som stressar upp sig när man ska hoppa/fatta galopp osv just FÖR att de tappar balans och kontroll. Min ursäkt :angel:

Det här är egentligen bara ett exempel. En annan sådan "spärr" är t ex att jag inte vill rida ut ensam för att det *kan* gå åt helvete för att man stressar upp hästen :crazy: (av nervositet). Kommer jag väl ut skulle det säkert gå bra, när man väl kommit över spärren och inser att det var rätt så trevligt. Men av någon anledning blir det inte av :angel:

Hur är det - har ni några såna mentala spärrar? Tips på hur man kommer över dom? Eller som sagt, hur man ska lyckas peppa sig själv att bli av med dom utan att få motsatt effekt - att det faktiskt skiter sig och man får en ursäkt till det hela? :rofl:
Hur pass accepterande bör man vara mot sina egna spärrar, tänker mest på att de kanske tillkommit av en anledning, tycker ni man ska köra på att pressa sig själv hur illa det än känns eller tvärtom acceptera att man har lite griller i huvudet som hindrar en del för en själv?
Dom flesta är väl mer eller mindre hämmade, kanske inte just på det här viset men t ex vad gäller självkänslan eller att man bromsar upp sin egen utveckling omedvetet. Någon som varit inne på utveckling av självkänsla eller annan typ av mental träning? Hur har det hjälpt er ridning?

Vore intressant med lite olika synvinklar på det hela! :)
Konstig känsla när man börjar inse hur mycket man sabbar för sig själv av ren feghet/bekvämlighet med en massa ursäkter bakom.

Ja, alltså, det du skriver är som om det handlade om mig - kontrollfreaket nr 1 (eller nr 2 om du nu är nr 1 :angel: ). Balans och kontroll i varje steg hästen tar, både av mig själv som ryttare och hos hästen OCH gärna omgivningen!
Så vad mer kan jag skriva än att det känns precis så för mig, tyvärr har jag ingen lösning på det men jag ska följa tråden helt klart!
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Mentala spärrar (långt)

Skönt att det finns fler, då känner man sig inte lika freak-aktig :rofl:
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Nä, precis! :p Jag tror det finns långt fler än man tror faktiskt. På nordisen vi har haft i snart 10 år är jag inte i så stort behov av kontroll vad gäller hästen men där är det jag själv som spökar ist! Sadlen ligger nog 0,5 mm åt höger, jag sitter nog inte tillräckligt rakt, tyglarna är nog olika långa..

Jag har syrran som testpilot på min nya häst, hon ska få äran att introducera honom i galopp (han är en travare), det är nog bättre hon gör det, hon är bättre på att släppa loss :D
Jag går också gärna promenader med honom, i dag ska jag rida ut lite (sist jag skulle det så satt jag av och promenerade hem, jag fick den där nästan panik-känslan du beskrev och det gick bara inte mer! Det kändes bara så vingligt, hästen var tittig, jag var nervös och bla, bla, bla..) Denna gången blir det en betydligt kortare runda tror jag.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Mentala spärrar (långt)

Brukar fuska vid uteritter om det går och dra direkt ut i skogen i terräng, hästarna får mycket mer att tänka på när de ska kolla hur de sätter fötterna, och JAG måste anstränga mig för att inte störa hästen = får också något att tänka på :p
Det har funkat bra när man haft skogen runt knuten, men inte om man måste rida långt för att komma till någon stig.

Det skumma är ju att jag varit sån som vågat "släppa loss" var t ex jag som lärde min första travare galoppfattningar och hoppade en del med den trots att jag trillade av var och varannan gång :rofl: och jag red ut massor på den kusen trots att den testade en del och var "skvätten" av sig. Likaså klubbtävlingar känns det som en mental spärr i huvudet "DU kan inte vara med på sånt!" nån rädsla för att misslyckas eller snarare att jag tror jga skulle bli för nervös på egen häst för att kunna hjälpa en orutinerad kuse. På ridskoletiden var man ju med oavsett om det gick skitkasst och på avkastarkungar och allt... :p
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Rider du mycket ensam? Rider du ut med andra?
Tillsammans med andra är det nog lättare att "glömma" att tänka för mycket, vilket nog är bra i ditt fall.

Japp, precis så är det! Har inga problem alls att rida ut med andra, bara ensam. För att jag inte gillar känslan av "hemkära" hästar eftersom de flesta blir lite tittiga/mer stressade när de ska gå bort från hemmet om de inte är vana att gå själv (eller ridas ut öht). Därför känns det också lättare att rida direkt ut i skogen om det finns mölighet, vägar är alldeles för tråkiga så då blir det mer tid för mig och kuse att yrsa upp sig :rofl:

Det låter inte roligt att ha det sådär, är det en lämplig häst du har? Du skulle behöva en riktigt trygg häst som du kan ha roligt med och som litar på. Det blir inte bra varken för dej eller hästen som det låter. Ridning ska vara ett nöje i första hand. Jag blir lite bekymrad för din skull och andra i tråden som skriver att de har samma problem. Att ha häst ska ju vara något som är kul.

Min förra häst var nog vad man skull klassa "riktigt trygg". Kunde bli liiite tittig om den inte ridits ut på länge, men totalt trafiksäker och visserligen pigg, men höll sig till skritt om man inte bad om annat. Min nuvarande häst är mer osäker och mer tittig även med andra hästar, mer "het" och har inte hunnit lära sig att alltid hålla skritt, men overall tycker jag ändå han är snäll att rida ut på.
Kan bli lite väl stressad vid vissa situationer, t ex i nya miljöer eller när den blir förvirrad eller sammanknippar vissa saker med stress. Galopp t ex, det behöver man bara tänka så märker man att den yrsar upp sig lite mer. MEN då ser jag ju till att aldrig komma över den stressnivå i hästen än vad man klarar att hantera.

Är du en sån som måste ha kontroll i annat också, vet inte om du skrev något om det? Kanske har du stort kontrollbehov? Det blir i så fall ofta värre med åren och ibland alldeles för mycket för att det ska vara nyttigt. Flygrädda brukar ha det problemet. Du kanske behöver en sån där kurs du vet "jag kan flyga - jag är inte rädd". Allvarligt, du kanske behöver en tränare just för det här med att släppa ängslan.

Ja, det vore nog en bra idé. Att skaffa en personlig coach eller liknande. Eller terapi.. :p
Är säkert lite kontrollfreak i övrigt också, men inte i någon extrem grad. Kommer jag på mig så ser jag till att göra något åt det om man säger så.

I hopppning brukar det vara så att om man inte hoppat över 1m eller så, på länge, så tycker man allt över det är skyhögt!! Men efter ett tag vänjer man sej igen.

Kanske måste du öka kraven på dej själv, fast med hjälp av andra helst. Våga mera. Det låter inte kul som det är i din ridning.

Njäe, det vore såklart trevligt att känna att man kan och vågar göra vad som helst. Men det är rätt styrt till vilken häst jag rider. Min egen t ex skulle jag aldrig få för mig att hoppa med i nuläget eftersom den såldes för att den var för het i hoppningen och tjejen som hade den kände att det skulle gå överstyr förr eller senare :p "min" andra häst skulle jag lugnt våga hoppa några småskutt med (inte utbildad till mer än småskutt) trots att jag vet att den brukar kunna tvärstanna, bli lite stressad och svårstyrd, bli rejält framtung och köra ner huvudet efter hindret osv (min avfallningshistorik är nog avsittning 50% av hopptillfällena på den kusen :rofl: ). På ridskolehästarna skulle jag nog inte ha några problem att hoppa 80-90cm, högre är jag själv inte utbildad till eftersom jag aldrig varit särskilt hoppintresserad.

Det ligger nog mycket i det där att man måste vänja om sig, för galoppen är som sagt mycket för att jag inte är VAN vid det. Låter lite konstigt kanske men jag har nog bara galopperat 5-6 gånger de senaste 3 åren :p och sen blir jag ju lite smittad av att HÄSTEN har någon form av spärr mot galoppen, har aldrig lärt sig galoppfattningar utan fått springa in i galopp. Är väl i det fallet inte galoppen i sig heller utan stressen som kommer under tiden och efter (i hästen, och då tappar jag kontroll).

Om du drömmer om att tävla så använd det som morot för dej själv och pressa dej en aning till. Kanske kan du få hjälp av nån att longera hästen på en stor volt och du får sitta utan att använda tyglarna (spänn in med gummisnodd eventuellt) Skritt trav och när du känner dej redo prova galopp, men håll i dej.

Kanske ska se till att sikta mot galoppiruetterna ändå då? ;)
Drömmer inte om att tävla, men visst vore det kul att komma ut för skojs skull.
Som sagt så är själva känslan styrd mycket efter hur hästen reagerar, på hästar som INTE har "trauman" av galopp så tycker jag inte det är något konstigt med att galoppera. Hoppa likaså. Hästar som har mer lätt för sig. Och jag är (förhoppningsvis :o ) inte så mycket kontrollfreak i bemärkelsen att man inte vågar släppa tyglarna. Har ju t ex ridit ut i grimma några gånger och släppt lös kusen på hemvägen vid uteritt ett par gånger för att man är för lat för att leda.
Så kontrollfreak snarare i bemärkelsen att man faktiskt TAPPAR kontrollen över situationen.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

*lite uppdatering*

Testade att härda hästen mot att TÄNKA galopp idag :p och se hur långt man kan gå innan det känns som att det blir för mycket för hästen = för mycket stress. Tror nog det kan vara bra att träna in själva balansändringen till galopp och att det inte behöver betyda att den ökar tempot (det gör jag genom att ändra takten i min kropp till galopptakt och överföra det till hästen. brukar ha det som inlärningsmetod till galopp, men första gångerna behöver man oftast låta det bli lite vad det blir och det är DEN biten som känns för mycket just nu :angel: ).
Det gick väl hyfsat bra till en början, förutom att hästen började trippa iväg i trav mest hela tiden och man märkte att den stressade upp sig. Kunde "kräva" en hel del utan att jag tyckte man tappade någon nämnvärd kontroll (var väldigt nära fattning men tror inte den är redo för så höga krav i fattningen -att samla sig så mycket och hålla rakriktningen, känns som att det snarare skulle bli bakutspark/bockning, därav att jag "härdar" lite).
Däremot när jag SLUTAT tänka galopp och bara skulle skritta av, då var det totalt omöjligt att behålla skritt. Hästen myglade över till trav efter sisådär två steg. Av stress som sagt. Jag höll mig lugn, har ändå blivit rätt duktig på att skärpa till mig för att kunna tänka sirap för att coola ner hästen, men den var lite väl spärrad. Det är såna här saker snarare än galoppen i sig som jag tycker är obehaglig, när hela hästen låser sig mentalt och knappt låter sig påverkas av mig.

Det jag gjorde när jag blev less på att hästen trippade iväg var att andas extremt överdrivet högljutt och ganska snabbt. För att göra lite parodi av häststackarns stress ;) har märkt på honom att han vill att ryttaren ska vara på samma våglängd - tittar han på något så slutar han titta om jag också kollar dit t ex. Så jag satt där och lät som jag hade ett pågående astmaanfall, och tro´t eller ej, men då skrittade hästen! :rofl: Visst började den trava någon gång efter det också men då tokandades jag ännu mer och tog lite i tygeln bara så saktade den av. Slutade när den skrittat ett par varv utan trav så vi fick ett positivt avslut.

Snacka om att de mest skumma saker kan fungera ibland! :p
Om man tar det i den här takten, och att jag alltid känner att man kan lugna ner hästen EFTER galoppförsök/galopp innan jag slutar ridpasset, då skulle det nog fungera till slut. Förutsatt att hästen inte får frispel när det väl blir galopp och bockar och har sig eller nåt, för DET om något brukar man ju kunna få spärrar av! ;)
 
Senast ändrad:
Sv: Mentala spärrar (långt)

Även i dressyren måste man - precis som i hoppningen- kasta hjärtat före. Du måste jobba på att våga mer, både när det gäller galoppen och uteridningarna. Rädslan begränsar och tillslut kanske din säkra zon bara inbegriper ridhus och på en speciell häst.
Börja med att tömköra hästen ute i skogen ocha tt rida hur med sällskap flera dagar efter varandra. Välj sedan en dag (gärna utan blåst och dyl. ) som du rider ut själv och under den rundan så ska du vid något tillfälle galoppera även om det bara är ett fåtal steg.
Ju mer du märker att du klarar desto mer kan du öka svårighetsgraden. Se bara till att göra det lätt för dig själv genom att bara välja att rida i skogen (med eller utan sällskap) under en period så att det inte blir onödiga problem med en häst som är rädd för allt som är utanför ridbanan eftersom den fått för lite miljöträning.
Lycka till!
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Tack för tipsen! :)

Har verkligen försökt ändra inställning på sistone, just av den anledning du skriver - att det begränsar och riskerar att bli värre med tiden. Det har hjälpt lite att tänka att det är JAG som styr hur hästen kommer reagera (eftersom det är "jobbiga" reaktioner t ex stress jag inte gillar) och att man då tar på sig mer ansvar för att få hästen känna sig trygg, komma ur sin egen bubbla. Att man slutar tänka "hästen stressar upp sig" utan kör vidare med sin grej, att få hästen känna sig trygg. För om jag blir helt ställd i det läget/tycker det är obehagligt/ blir rädd då kommer ju HÄSTEN tycka det är obehagligt.
Har fått mycket lättare att hantera och rida kusarna överlag sen jag började tänka så, t ex pallen som den ena kusen har såna fobier mot (skyggar redan 3-4 meter innan man kommit till pallen :p )lyckas jag alltid hoppa upp från numera, och skulle det ta en kvart bara för att hoppa upp en gång så är inte det hela världen. Bryr mig inte så mycket heller om hästen skyggar för saker på ridbanan, jag styr dit jag vill och försöker att inte låta sig påverkas av hästen, straffar inte pga olydnad men fortsätter be om det man vill. Från att ha haft fobi mot ridhus så är den faktiskt riktigt cool med det numera :)

Kanske är det så att om man har ett syfte så är det mindre risk att fastna i sina egna tankar och reaktioner? Att man blir bättre på att fokusera. Att man har kontroll över situationen utan att ha kontroll...?
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Tack för tipsen! :)

Har verkligen försökt ändra inställning på sistone, just av den anledning du skriver - att det begränsar och riskerar att bli värre med tiden. Det har hjälpt lite att tänka att det är JAG som styr hur hästen kommer reagera (eftersom det är "jobbiga" reaktioner t ex stress jag inte gillar) och att man då tar på sig mer ansvar för att få hästen känna sig trygg, komma ur sin egen bubbla. Att man slutar tänka "hästen stressar upp sig" utan kör vidare med sin grej, att få hästen känna sig trygg. För om jag blir helt ställd i det läget/tycker det är obehagligt/ blir rädd då kommer ju HÄSTEN tycka det är obehagligt.

Tror du skapar ditt eget fängelse genom att tänka att du skall och måste kontrollera varje varje varje minutiös sekund och detalj. Det är en omöjlighet, och därför kommer du aldrig att "lösa ekvationen" så länge du ser det på det sättet.
Om du istället inser de facto, att du kan kontrollera mycket men inte allt, så kanske du kan komma vidare på vägen att inte vara så rädd. Våga släppa en mental spärr här och där. Om du får impulsen "oj det går fort - bromsa", så träna att vänta och se - vad händer? antagligen inget jättekatastrofalt.
Tror du får en mer stressad häst ju mer du försöker kontrollera genom att hålla i den på det här sättet (vare sig det är med sits, hand eller bara mental viljekraft).
skulle absolut ta hjälp av någon som kan coacha att du vågar släppa efter som sagt. Sätt upp ett mål också. Du måste ju ta itu med det där att du inte vågar galoppera om du ska komma vidare. Om man inte sätter upp ett mål är det lätt att allt bara drar ut på tiden och inte leder till så mycket.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Vet inte om jag håller med i din tolkning av situationen, men lösningen kanske är densamma oavsett.
Det blir ju då och då att man oförutsett stöter på dessa situationer, hästar kan ju bli stressade av andra saker än just uteritter ensam eller hoppning som jag bland annat tagit upp som exempel. Och då kan det ibland vara kört att återfå kontroll helt och hållet, beror såklart lite på hästens psyke. I det läget kan det kännas obehagligt men att man ändå sitter och väntar ut och försöker låta hästen "stressa av sig" en stund innan man ber om något. Eller ja, den får ju inte skena iväg eller vara alltför olydig för en sån sak, men att man är nöjd bara den inte bränner iväg eller går åt helt fel håll. Mao skulle det vara så illa att man känner att man MÅSTE ha full kontroll, då skulle jag aldrig vågat rida :p för att det KAN vara någon som smäller upp dörren på ridhuset eller det KAN komma en traktor när man rider ut i sällskap, det KAN vara ovanligt livat på stallplan osv! ;)
Men i vissa situationer är det nästan att tigga om att få den obehagliga icke-kontrollen (hög stressnivå) t ex att hoppa med en grön häst, fatta galopp med en häst som är lättstressad och aldrig lärt sig fattningar, rida ut ensam för första gången på länge (om det inte är en klippa till häst) osv.
Visst skulle det vara bra att lära sig stå ut med situationerna och sluta bäva sig i förväg utan ta det som det kommer, men samtidigt - är det inte för MIN skull jag rider? :crazy: varför ska jag pressa mig själv och därigenom utsätta mig för obehag när det finns så mycket trevligare saker man kan göra? = bekvämlighet.
Det är denna frågeställning som ploppar upp i huvudet varje gång jag ens funderar på att göra något som känns jobbigt, och hittar jag inget motsvar så blir det inget den dagen. Kanske genom grupptryck, men gör jag något efter att ha blivit pushad av någon annan och det faktiskt känns obehagligt, då har man desto större anledning att låta bli när det inte finns någon där som pushar :crazy:
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Allmänt:
Var inte tänkt att komma in så mycket på sakfrågor egentligen, så har ni något mer allmänt råd eller allmänna erfarenheter får ni gärna skriva det också! :)
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

självklart behöver du inte göra ngt som helst - alls om du inte vill!

det verkar bara jättetråkigt att låta mentala spärrar komma emellan utan att försöka ta itu med dem. Och dessutom verkar du ju vilja en hel del med din ridning och träning av hästen. Ser inte riktigt hur du kan komma vidare om du låter spärrarna vara de som styr.

varför är det så hemskt om hästen stressar lite inför en galopp? vad är det som ska hända - mer än att den galopperar? osv. Försök bryta ner såna tankar till vad det är du egentligen är orolig för.

var inte meningen att komma in för mycket på sakfrågor om du nu inte vill det. jag nöjer mig här, försökte bara ställa lite frågor utifrån som du kanske inte ställt dig själv eller tänkt på.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Nu har jag bara läst ditt inlägg, men just nu läser jag en bok av en KBT-are, mycket intressant om ångest, och han hävdar konsekvent att man ska både erkänna och släppa fram sina rädslor - annars kommer rädslan för att bli rädd att driva på så att man till slut kan få panik. Eller ångest.
Jag har inte vågat rida ut ensam sedan jag åkte av ordentligt för två år sedan, men i lördags tog jag mig i kragen, och vilken seger det kändes som!
De tankar som dyker upp är ju produkten av - just tankar, så man kan möta dessa "på vägen", och försöka bli mer medveten om här och nu.
På Kunskapskanalen visade de ett program som hette "In i väggen" för någon vecka sedan, man kan kolla över webben, och där talade man mycket om "mindfulness", alltså en vetenskapligt beprövad (ursprungligen buddhistisk teknik) metod att nå avslappning, koncentration och kontroll (sic!) över sina tankar...
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

självklart behöver du inte göra ngt som helst - alls om du inte vill!

det verkar bara jättetråkigt att låta mentala spärrar komma emellan utan att försöka ta itu med dem. Och dessutom verkar du ju vilja en hel del med din ridning och träning av hästen. Ser inte riktigt hur du kan komma vidare om du låter spärrarna vara de som styr.

varför är det så hemskt om hästen stressar lite inför en galopp? vad är det som ska hända - mer än att den galopperar? osv. Försök bryta ner såna tankar till vad det är du egentligen är orolig för.

Jag TROR det är för att jag är rädd att förstöra. Dels rädd för att "förstöra" hästen för mig själv, och dels för att sabba i utbildningen. Min första häst (den det var tal om i en annan tråd ;) ) lyckades jag ju "förstöra" för min egen del eftersom jag hamnade i en situation där hästen riskerade att ta skada (och då tappade jag kontrollen -eller blev rädd rättare sagt, för koll på själva situationen hade jag). Så att hästen kan ta skada borde vara nästa rädsla :angel:. Det var nog första spärren som ploppade upp i hjärnan, för innan hade jag i princip bara ridit ut ensam trots att hästen testade en del, och nästan bara ridit ut öht eftersom ridbanan var kass.
Nästa grej var när jag jobbade en kort period som hästskötare och hade lite skumma arbetsgivare. En av arbetsuppgifterna var att motionera hästar, men där var jag väldigt tydlig med att jag inte ville/kunde "rida till", rida in, eller rida problemhästar, var nästan övertydlig med det och fick det att framstå som att jag var total nybörjare. Ändå var bland det första dom gjorde att sätta upp mig på en knappt inriden ponny med sadeltvång som hade rykte att kasta av folk hit och dit. Ponnyn skenade för att jag la till skänkeln och eftersom sadeln satt lite för löst så brakade jag in i sargen :p Men det slutade ju inte där, det fanns en annan kuse som var rätt jobbig på uteritter. Bockade, stannade, backade, reste sig med mera. Det funkade när vi red ut två och två eftersom ponnyn till slut inte ville bli lämnad ensam när den andra hästen kommit för långt fram, men sen blev jag tillsagd att rida den själv. Jag ifrågasatte det starkt eftersom jag visste hur dryg den var redan när man red ut två, och eftersom den andra skötaren bara hade tre hästar att motionera så frågade jag såklart om hon kunde rida med. Men neeej då, den var så snäll så. Slutade med en stukad höftled (slog ryggen i ett järnrör) och sen dess har det väl lyckats bygga upp ett trots mot att låta mig pushas till något :p att man lyssnar MER på dom där tankarna i huvudet som säger "låt bli, det där kommer säkert gå åt skogen!"

Men som sagt, de största rädslorna har nog med hästarna att göra. Eftersom de inte tänker så bra när de blir för stressade :crazy: (sett en häst göra sig blockhalt av det bara genom att kliva på en kant på väg ut från ridhuset och en annan som blev helvild av att andra hästen gick ut först ur boxen för en gångs skull och hoppade ut över boxdörren och fastnade med bakbenet. Och eftersom stress är så dåligt i min hjärna så vill jag undvika det till 99%
Som det jag skrev om mitt senaste försök bara för ett par dagar sen, det kändes faktiskt riktigt bra under tiden jag försökte härda hästen för galoppfattningar (fejkade fattningar där jag berömde om den ändrade balansen till galopp-balans eller gjorde någon tendens åt rätt håll, men mest för att härda så den inte sammanknippar det med springa i hundra knyck) men EFTERÅT hade jag gått tillbaka en månad utbildningsmässigt. Hästen kunde inte skritta längre och yrsade upp sig för allt och inget. Trots att jag tyckt att jag hållt lugnet ganska bra själv. Gången efter (idag) så blev det samma sak, hela passet fick gå ut på att lugna hästen.

Det vore skönt om man kunde vara såpass målmedveten att man bara kan acceptera att hästen GÖR så tills den förstår vad man menar och förstår att man inte behöver stressa upp sig. Och ha tillräckligt bra självförtroende för att kunna säga "äh, det gör inget om hästen blir sån - jag har lärt bort beteendet EN gång, då kan jag göra det igen!" (för det vet jag ju egentligen, men man måste nog vara riktigt målmedveten för att inte känna sig lite nedslagen i en sån situation och tycka det är bekvämare att låta bli). I den här takten skulle det ta ca ett år bara att lära in själva fattningarna med målmedveten träning, som sagt = bekvämare att låta bli och få lattja runt med sånt som känns enklare istället för ett steg fram - två steg tillbaka :o

var inte meningen att komma in för mycket på sakfrågor om du nu inte vill det. jag nöjer mig här, försökte bara ställa lite frågor utifrån som du kanske inte ställt dig själv eller tänkt på.

Ingen fara, är ju bra att analysera situationen. Och jag själv kan omöjligen göra det objektivt! :p Precis som du skriver.
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Jättebra tips! :)
"mindfulness" är det något i stil med meditation?

Kanske skulle testa rida 100 meter längs vägen eller så innan "vanliga" ridningen på kusen jag är mest ensam-uterittsrädd på, passa på i helgen när pojkvännen är med. Eller räknas kanske inte 100 meter som uteritt? :rofl:
Blir ju också att rida in genom dörren till ridhuset som jag tror kommer orsaka lite diskussion :angel:

Det skumma är att jag känner mig tryggare med andras hästar, för att det inte blir samma press - "tänk om jag förstör den?!" (för mig själv). Och nu när jag inte äger den själv går det säkert lättare! :rofl:
 
Sv: Mentala spärrar (långt)

Men som sagt, de största rädslorna har nog med hästarna att göra. Eftersom de inte tänker så bra när de blir för stressade :crazy: (sett en häst göra sig blockhalt av det bara genom att kliva på en kant på väg ut från ridhuset och en annan som blev helvild av att andra hästen gick ut först ur boxen för en gångs skull och hoppade ut över boxdörren och fastnade med bakbenet. Och eftersom stress är så dåligt i min hjärna så vill jag undvika det till 99%
Som det jag skrev om mitt senaste försök bara för ett par dagar sen, det kändes faktiskt riktigt bra under tiden jag försökte härda hästen för galoppfattningar (fejkade fattningar där jag berömde om den ändrade balansen till galopp-balans eller gjorde någon tendens åt rätt håll, men mest för att härda så den inte sammanknippar det med springa i hundra knyck) men EFTERÅT hade jag gått tillbaka en månad utbildningsmässigt. Hästen kunde inte skritta längre och yrsade upp sig för allt och inget. Trots att jag tyckt att jag hållt lugnet ganska bra själv. Gången efter (idag) så blev det samma sak, hela passet fick gå ut på att lugna hästen.

Det vore skönt om man kunde vara såpass målmedveten att man bara kan acceptera att hästen GÖR så tills den förstår vad man menar och förstår att man inte behöver stressa upp sig. Och ha tillräckligt bra självförtroende för att kunna säga "äh, det gör inget om hästen blir sån - jag har lärt bort beteendet EN gång, då kan jag göra det igen!" (för det vet jag ju egentligen, men man måste nog vara riktigt målmedveten för att inte känna sig lite nedslagen i en sån situation och tycka det är bekvämare att låta bli). I den här takten skulle det ta ca ett år bara att lära in själva fattningarna med målmedveten träning, som sagt = bekvämare att låta bli och få lattja runt med sånt som känns enklare istället för ett steg fram - två steg tillbaka :o

Ingen fara, är ju bra att analysera situationen. Och jag själv kan omöjligen göra det objektivt! :p Precis som du skriver.

Nja, alltså jag skulle inte tänka på det alls på det sättet. :crazy: Om du kan släppa spärren och låta den fatta galopp/galoppera den så kommer ju stressen att minska på den. Det är ju momentet inför galopp som blockar samt att den normalt inte går i galopp/förstår fattningshjälpen? Får den gå fram och galoppera och detta blir vardagsmat, så kommer den ej heller att stressa mer för det än för ngt annat i ridningen. Såna där reaktioner är vardagsmat, typiskt unghäst tex, och övergående. Att den blir lite trippig och ivrig just nu är normalt, att du lär den olater eller att du gör ogjort det du tidigare lärt in måste du släppa, det är ju helt missvisande. Självklart kan hästen det du redan lärt den, - du måste bara göra nya saker till vardagsmat och återkoppla till grunderna däremellan, så sitter det.

Jag blir osäker på ditt tänk ang. att det "ändå tar 3 år att lära den fattning så då är det bekvämare att låta bli osv". du kan ju inte rida/utbilda den fullt ut om den inte kan ridas i alla gångarter. Vad spelar det då för roll om det är ett moment du måste kämpa med för att utbilda hästen i det? utan det ena så är ju det andra ändå inte så mkt värt då det hindrar er att utvecklas och begränsar er i arbetet? :crazy:

jobbigt med olyckorna som hänt, förstår definitivt att du är rädd och obehaglig till mods efter sånt.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej alla! Jag började rida någongång runt 2018 och red fram tills maj 2021. Var otroligt aktiv i stallet och gick flera hästkurser...
Svar
8
· Visningar
1 087
Senast: warg
·
Hästmänniskan Jag är så ställd över något som har hänt att jag ville höra om någon annan har varit med om något liknande. Bytte stall i augusti, till...
Svar
7
· Visningar
2 767
Senast: Lhas
·
Hästhantering Jag har två grundfunderingar som ju är typ hur breda som helst och som slingrat sig fram i min hjärna i flera år nu: Hur möjliggör du...
4 5 6
Svar
104
· Visningar
7 593
Senast: Habina
·
Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 285
Senast: __sofia__
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp