Min dotter är osäker - hur ska jag göra?

[Kola]

Bakgrund:

För två år sedan köpte jag en högutbildad äldre ponny till min då 8-åriga dotter. Tanken var att detta skulle bli en riktig kompis och en fantastisk läromästare till Ester, som med stort intresse ridit ett par år på ridskola samt en del på min stora häst före ponnyköpet.

Tyvärr råkade dottern ut för två otrevliga incidenter ganska omgående på denna härliga, men känsliga och tittiga ponny. Naturligtvis fick både självförtroendet och förtroendet för ponnyn en hel del stryk.

Åtgärd: Lät dottern göra uppehåll med ridningen. I stället blev det mycket pyssel, bus och "bara-vara-tillsammans". Funkar jättebra, och de tycker mycket om varandra.

Nu är det så att vi båda kommit fram till att det nog är dags att börja rida lite mer frekvent, och dessutom sätta upp små mål med ridningen. Inte för ponnyns skull, utan för att Ester ska känna att det är roligt med ridningen också, och att hon får känna att hon klarar av den.

Jag vet inte riktigt hur vi ska göra för att nå målet (att Ester kan tänka på ridning på ponnyn utan att få ont i magen). Ester är ganska osäker (men väldigt duktig, med fantastisk sits) på hästryggen, vilket ponnyn genast känner av och därmed försöker dra en vals om andan faller på. Blir det minsta lilla krångel vill Ester hellre hoppa av än att ta en konflikt.

Jag inser att det är roligare att rida i grupp, men är osäker på om Ester skulle klara av att utsätta sig för den villervalla det onekligen medför. För det lär ju inte gå problemfritt när kanske 8 andra ponnybarn ska navigera runt på en ridbana. Dessutom går vår ponny inte stilla förbi ett hinder (än mindre hoppar ett - hinder är farliga saker ), och jag har inte lyckats hitta en enda ponnygrupp som tränar helt bomlöst. Visserligen har jag lyckats träna honom så pass att han numera faktiskt går in på en bana/ridhus där hinder är uppställda, men från detta till att Ester skulle sitta på hans rygg i så´na situationer är steget i dagsläget enormt.

Så då har jag börjat fundera på privatlektioner. Visserligen kan jag själv lära henne massor, men jag tycker att det är svårt att lägga ribban på lagom nivå när det är ens eget barn. Jag tror att det är lättare med en utomstående tränare. Dessutom är jag alldeles för stor för att själv kunna hoppa upp och visa saker på ponnyn.

Hur ska jag göra? Och ska jag låta Ester bestämma hur ofta hon ska träna? Hur ska jag hitta en lämplig tränare?

Kola

 

[lil-sis]

Jag tycker det låter som om du egentligen borde ha köpt en stabilare häst. Även om den är välutbilad så är det ingen läromästare för barn om den skyggar för en fjäril (missförstå inte överdriften).

Det låter som om din dotter behöver en stabil ponny som på sin höjd blinkar om det skulle explodera en bomb bredvid den. En sån ponny kan fortfarande vara välutbildad och rolig att rida.

Så mitt råd är en stabilare ponny. För är hon rädd barnet så kommer hon inte våga

 

[Krabban]

Jag håller helt med lil-sis. Jag känner igen det här såväl. Tycker oxå att du ska leta upp en ännu stabilare ponny och ta det den vägen. Annars kanske ngn annan kan komma igång och rida ponnyn i början så kanske han lugnar sig lite, det kan ju vara överskottsenergi som gör att han är lite hoppig. Han hade väl stått ett tag nu?

Lycka till iallafall, vad ni än väljer att göra.

 

[coscos]

känner igen mig i din dotter. jag tror nog det är bättre att skaffa en tryggare ponny. Jag vet själv att det inte fanns något värre än att tvingas upp på någon häst man är rädd för. och även om man lär känna hästen så kommer nog de lilla rädslan sitta kvar och då blir det inte kul, man vill ju ha en häst som man kan rida ut på utan att veta att hästen kommer busa/bli rädd osv. så då tror jag att ni skal sälga ponnyn o skaffa en bättre, typ gammal lektionsponny dom vet man vart man har och har ofta tålamod till 1000
lycka till.!

 

[Boll]

Jag håller med de andra.
Försök hitta en trygg ponny.
Jag tror att det kan vara mycket svårt för din dotter att komma över sin osäkerhet tillsammans med den ponnyn ni har nu.
Med en lugn (ej slö eller lat), trygg, välutbildad ponny är det lättare för din dotter att bli trygg i sadeln igen.

Lycka till!

// Anna

 

[cactuspower]

Visst kan det vara ett alt. att sälja ponnyn ni har nu mot en stabilare, men jag tror inte att det håller i längden.

Vad skulle hända om hon skulle bli rädd för den nya stabila
ponnyn också, då kanske hon skulle bli rädd för hästar
överhuvudtaget? Alla hästar kan ju faktiskt bli rädda..


Jag tror att det skulle vara bra om ni hittade en medryttare
som hon kunde dela ponnyn med. Gärna en något äldre som kunde vara medryttare och rida ponnyn ett par dagar i veckan.

Sedan kanske det går och lösa så att din dotter skulle kunna
få låna någon ponny i stallet och rida med medryttaren ibland får och se hur eran ponny går? Om ponnyn verkar
lugn och säker då så kanske hon vågar mer själv sedan också?


Låt henne skritta i början, led eller longera gärna. Säg till henne att andas och slappna av, kanske i samband med
lite enklare sitsövningar?

Samtidigt tror jag nog att det kan vara bra för henne att
hitta en instruktör som kan anpassa sig efter henne och
verkligen peppa henne så att hon vågar och får henne att
känna sig riktigt duktig.


Självklart måste det vara under förutsättning att din dotter
verkligen vill göra ett försök med och kunna lite bättre på
ponnyn. Diskutera med henne och fråga om vad Hon vill.

Jag tror det är bra om hon kan få träna åtminstone varannan
eller en gång varje vecka. Kolla vilka andra i området tränar för och se om du kan hitta en instruktör som verkar
lämplig.

 

[Cilva]

Jag tycker inte att ni ska sälja ponnyn och köpa en annan. För precis som någon annan redan påpekat så kan hon bli rädd för den oxå. Bättre då att åtminstone göra ett försök med nuvarande ponny. Det kanske vore en idé att sätta upp ett mål; flickan ska kunna rida i alla gångarter på ridbanan innan skolan börjar igen efter sommaren el nåt annat som du tror är realistiskt. Diskutera med henne och fråga vad hon tror och vill.

Låt henne prova ett par gånger att rida med i en grupp. Du kan ju stå beredd med ett grimskaft i handen om hon skulle vilja att du leder ponnyn. Så rörigt kan det väl ändå inte bli, ridinstruktören håller väl ordning på dem? När det är dags för bommar el hinder kan hon ju stå över den gången el låna en ponny av tränaren/ridskolan/stallkompis.

Jag är inte mycket för att ge upp med en häst så jag tycker absolut att hon ska lära sig att klara av och ha roligt med ponnyn även uppsuttet. En nh-kurs kanske kunde vara nåt, då får hon känna att hon faktiskt kan klara av ponnyn (och så blir även hästen säkrare och slutar "se spöken").

Beroende på hur mycket tid du har så longera el led henne så att hon får rida. Sätt på ett handtag på sadeln så har hon tryggheten att kunna hålla i sig någonstans om det skulle behövas. Ta det långsamt och korta stunder i taget så att inget hinner hända som kan få hennes självförtroende att hamna på noll. Till slut kommer hon nog att vilja rida längre stunder i taget, det går ju bra.

Lycka till.

 

[break_a_leg]

Som en del av de andra så tror jag att den ponny ni köpte kanske var ett felköp. En känslig o tittig ponny är inget för ett litet barn att ha som läromästare. Provred inte din doter ponnyn innan ni köpte den?

Den ponny vi har, är också välutbildad, men är oerhört trygg i sig själv och väldigt stabil. Han har dock ett riktigt ponnyhumör, som han gärna försöker ta till när saker är jobbiga. Min dotter har åkt i backen några gånger, men hon har hoppat upp igen och nu funkar ridningen jättebra.

Min dotter rider fortfarande kvar i sin ridskolegrupp, och rider sin ponny för instruktör minst ett par ggr i månaden. De andra gångerna försöker jag hålla ett öga på henne, men det är inte bra att försöka instruera sina barn

Jag tycker också att det är svårt att hitta mer dressyrinriktade träningar på ponny...Var bor ni?

 

[Matten]

Usch och fy, jag känner igen situationen allt för väl! Jag var själv 8 år när jag efter mycket tjat fick min första häst (ponny), och jag ska säga att det är ett under att jag håller på med hästar än i dag! Min ponny lärde sig ganska snabbt vilka dumheter man kunde hitta på med mig ! Efter en avramling red jag inte hästen på 1 år, dock red jag andra hästar. Men det som jag minns mest är det dåliga samvetet jag hade, och mina föräldrars "pikar". Nu i efterhand så var det knappast jag som skulle ha dåligt samvete utan mina föräldrar...
Vad jag hade behövt var en tränare, och andra ridkompisar som hade "peppat" Hoppas det går bra!
Mvh. Matten

 

[Lobelia]

Vad vill din dotter göra? Vad du än bestämmer dig för så bör din dotter få vara med och bestämma, det är henne det gäller.

 

[Kola]

Svarar alla er fyra första med den här knappen.

Jag har verkligen funderat massor på det här, och jag älskar ju min dotter och vill hennes bästa. Och alla som sett sitt barn kastas av får väl hålla med om att den känslan i maggropen vill man aldrig uppleva igen?

Hur som helst: ponnyn är köpt, och det var faktiskt inget hastigt beslut. (Men det kanske ändå var ett felaktigt beslut, jag inser det också.) Vi hälsade på och provred minst tio gånger innan köpet, och dessutom hade vi honom på prov hemma i en månad innan slutbetalning. De olyckor som dottern råkat ut med på ponnyn skulle jag faktiskt vilja påstå hade hänt på vilken normal häst som helst i den situationen, så jag menar att hans känslighet inte spelat in där. Men är man inte äldre än 8 år det otroligt svårt att se samband mellan orsak och verkan som en vuxen kan göra. :smirk:

Jag har också funderat på att skaffa en lugnare ponny på foder ett tag, men undrar om det verkligen löser problemet. För dottern har inga som helst problem med att rida t.ex. min häst - det är bara hennes egen ponny som hon känner lite oro inför att bestiga. Att sälja honom är inget alternativ, eftersom de är såta vänner , och jag därmed inte vill skilja dem åt. Har frågat henne om hon vill sälja och köpa någon annan, men hon vill inte. Dessutom skulle jag vilja påstå att det är jättesvårt att hitta en välutbildad ponny som inte har någon olat över huvud taget. Ni skulle bara veta hur många jag tittade på innan det blev den det blev, och jag tror jag har sett det mesta i skräckexempelväg.

Jag har hela tiden hållt igång ponnyn med tömkörning, longering, skogspromenader vid hand och löshoppning och allmän bomträning (har bestämt mig för att han inte ska balla ur så fort han ser ett hinder, och han har ju gjort enorma framsteg på den punkten ), så det är inte överskottsenergi det handlar om.

Ester är ju inte heller en total nybörjare, och kan rida honom i alla gångarter både på ridbanan och i skogen. Problemet är att hon blir osäker ibland, och vet väl då inte om hon kan/vågar parera, utan väljer hellre avsittning.

Nu blev det kanske jätterörigt, men det är ju ganska svårt att få med allt man vill ha sagt. Vad jag vill ha sagt är väl då att vi båda hoppas att hon ska komma igenom detta med just den här ponnyn. :smirk:

Förvirrade påskhälsningar
/Kola

 

[break_a_leg]

Rider hon på ridskola fortfarande? Annars kan det vara en idé att låta henne rida där en gång i veckan för att få rida lite olika ponnier/hästar.

Min dotter hade också en svacka med sin ponny, men hon rider fortfarande kvar på ridskolan just för att få rida andra hästar än bara sin egen.

För oss har det tagit nästan ett år innan min dotter har lyckats lära sig alla tjuvknep som vår ponny har (trots att han är välutbildad). Men hennes självförtroende har växt med att hon inser att hon faktiskt sitter kvar på honom även om han "gör saker".

Sedan är det ju så att 8-åringar faktiskt fortfarande är "små", dom har svårt med koordination och att ta in muntliga instruktioner fortfarande. Dom lever ju i nuet, och har svårt att se konsekvenserna av sitt handlande i ex ridning...

Hoppas att det löser sig för er!

 

[Krabban]

Jag vill bara berätta om en situation liknande denna som jag varit med om.

Jag var "lite mer än barnvakt" i en familj med bl.a. en dotter på 10-11 år. Hennes kompisar hade hästar och hon red på dessa ponnyer ibland och tyckte det var jätteroligt . Efter ett tag köpte de även en ponny till henne att ha i samma stall som kompisarna. En liten söt b-ponny som var jättetrevlig.

Iallafall så började hon rida honom och det gick bra, men undan för undan när han "testade" henne lite, eller hoppade till för ngt så blev hon lite orolig och ville hellre, som du oxå beskrev, hoppa av hästen och leda in honom i stallet. Även hon älskade sin häst och att pyssla med honom. Ju längre tid det gick desto mindre ville hon rida honom, hon red lite när mamman höll honom i lina och även själv under press från föräldern och även från henne själv då hon verkligen älskade ponnyn. Men hon kände alltid hur det gnagde av oro i magen.

Detta fortsatte länge, tillslut så började hon tycka att det var "tråkigt" med hästar (i själva verket var det att hon kände obehag att rida sin egen häst), och mamman tog mer och mer hand om hästen. Ngn annan fick rida den och det gick hur bra som helst.

I vart fall så slutade det hela (tillslut) med att de sålde hästen. Det var det bästa de kunde ha gjort. Ngt år senare köpte de ny häst till dottern som visst hade ett intresse och mer än gärna red grannens häst, och nu är det hur bra som helst! Inga problem!

Så vad jag vill komma med att självklart älskar dottern sin häst, men det behöver ändå inte betyda att det kommer "sluta väl" eller vad man ska säga. Det kan ju oxå sluta med att hon blir alldeles för rädd och orolig att det tar död på det intresse som en gång fanns. Jag menar att en vuxen människa kan ge sig f*n på att man ska klara det och vilja klara det. Men jag tycker kanske inte man nödvändigtvis ska ställa det kravet på ett barn. Saken är den att jag tror säkert att hon egentligen skulle klara av hästen, men att hon helt enkelt blev för orolig att det antagligen hade blivit på bekostnad av intresset för hästar.

 

[Cilva]

Men om hon nu kan rida ponnyn i alla gångarter både på bana och i skogen, vad är då problemet?

Känner hon att hon vill/behöver sitta av ibland och leda så låt henne göra det. Bättre det än att känna sig tvingad att sitta kvar i alla lägen. Vet hon att hon kan klara av ponnyn från marken så är det ju kanonbra, då gäller det bara att få henne att förstå att hon kan klara av den uppsuttet oxå.

 

[Sirisiri]

Jag tror också att man kan tröttna på ridningen, även om man älskar sin häst/ponny, om man är rädd.

Vilken nivå ligger den här ponnyn på? Det kanske inte är nödvändigt för en liten tjej som precis ska ut och tävla att ha en ponny som har placeringar i MSV. Jag tror ändå att en lugnare ponny skulle ge henne bättre självförtroende. Det finns ju massor av pigga, trevliga, okomplicerade och välridna ponnyer som plockar rosetter i lätta klasser. Efter ett par år har hon växt ur sin ponny och kanske kan få en som är lite svårare. Då har hon växt i rollen.

Om ni verkligen inte vill sälja så tror jag att det är bra att någon annan rider ponnyn medan dottern tittar på. Att se sin häst ridas av någon annan är jättenyttigt. Hon blir säkert sugen att prova själv när hon ser att det funkar med en annan ryttare. Låt henne ta den tid det tar.

 

[palle]

Jag hamnade i samma situation som din dotter för många år sedan.
Fast jag var vuxen och hade ridit i nästan 20 år...

När sen hästen efter drygt 1½ år bröt benet sa jag, aldrig mer hästar.
Men när jag fick förfrågan om jag ändå inte kunna komma och titta på min "drömhäst", så gjorde jag det.
Hade älskat henne på avstånd ändå sen jag köpte min då bortgågna häst.
Att köpa en oriden unghäst brukar ju inte vara någon hit precis.

Men det var just vad det blev.

I takt med att vi lärde känna varandra lärde jag mej att lita på hästar igen.

När hon gick hastigt gick bort för lite mer än en månad sedan så hade vi nästan haft 20 underbara år tillsammans.

Vad jag vill ha sagt är att livet är för kort för att slösas bort med en häst som man inte trivs med.
Och då menar jag att man ska tycka det är lika roligt att pyssla som att rida eller mocka( nåja, nästan lika mycket vad mockningen anbelangar).

För visst finns det väl någon ridskoleponny som hon litar på i alla väder?
Be att få låna den över sommaren t.ex.
Och låt någon medryttare rida er ponny samtidigt.

Och skulle det vara så att dottern fortfarande tycker sin egen ponny är läskig ibland, fråga om ni kan göra en längre tids lån-byte.

Och låt gärna dottern läsa alla våra andras inlägg.
Då kanske hon förstår att hon dels inte är ensam om sin upplevelse, dels att det finns många som vill hjälpa henne att ha roligt med hästar.

För det är ju det som är det viktigaste:
Att ha roligt med sin häst.
Utan "knutor" i magen.

 

[palle]

Förlåt Krabban, råkade trycka på fel knapp...
Hoppas du inte tog illa upp...

 

[Kola]

Bor mitt i södra Skåne... Finns gott om hoppträningar, och markarbete med bommar, men har inte hittat någon ren dressyrgrupp.

Kola

 

[Kola]

Jag är inne på din linje, men vi har kanske fel? Fast å andra sidan lär väl det inte visa sig förrän senare, å då är det så dags i vilket fall som helst. :smirk:

Hur som helst har vi nu bestämt oss för en tränare som vi fått rekommenderad, och som dessutom är så pass nätt att hon kan hoppa upp och visa saker från hästryggen. Tänkte börja träna en till två gånger i veckan, så får vi känna efter sedan hur vi ska ha det. Tränaren ska ju också kunna råda oss, hoppas jag.

Jag har haft en medryttare (vuxen) som tyckte det var jättehärligt att rida ponnyn , men som tyvärr inte har tid längre. Och sedan har vi inte lyckats få tag i en efterträdare. Det får ju inte vara en ren nybörjare, och så måste det vara en ganska liten person. Inte lätt, det där. Speciellt inte när man betänker att vi bor mitt ute i obygden...

Nåja, nu har vi i alla fall beslutat oss för att göra ett försök med en tränare, så får vi se hur det utvecklas. Målet är ju inte att vinna SM, utan att Ester kan få upp sitt självförtroende och känna att hon vill rida utan att det för den skull framkallar magknip.

MVH
Kola

 

[Kola]

Har verkligen funderat på ridskola igen, men den som finns i närheten håller inte måttet i mina ögon, den hon gick på förut är nedlagd, och närmsta "braiga" är det 3,5 mil till, vilket jag känner är lite väl långt.

/Kola