Sv: Min nervositet förstör för mig!
Jag känner så väl igen mej i din beskrivning
Jag ville verkligen inte rida för någon, jag var helt nöjd med min ridning på mitt eget vis, men så kom ju då min lilla tjej som inte kunde så mycket och jag insåg att jag behövde hjälp för att kunna ge henne en ärlig chans.
Jag har sådan tur att jag har en vän som är en mycket duktig instruktör och jag vände mej ju givetvis till henne först.
Hon tyckte att det var jättekul och sa att kom då och då, och jag sa va? nä! till ridhuset
det kan ju finnas folk där
Nu, efter att ha ridit ett antal lektioner så ser jag fram emot träningen, visst höll jag på att kräkas de första gångerna och att jag ens fick med mig hästen dit är ett under men jag vände på det och tänkte att fler än jag kan få njuta av att se min fina lilla tjej
Jag tänkte bort min egen ridning med alla dess skavanker och special lösningar pga mina handikapp, jag struntade i om någon stod och fnissade eller ansåg att jag var dålig för jag gjorde det för hästens skull.
Och faktum är att jag har nästan bara fått positiva komentarer, en tjej sa att jaha en fux med virvlar i pannan, ja den får man väl passa sig för, jag sa va? fux? nä hon är rödblack
sedan har jag bara fått höra hur otroligt söt hon är, hur snabbt hon lär sig och hur duktig hon är (sträcker på mej, stolt matte) att jag, som alltid sedan jag började rida avskytt att "visa upp mej" kan se fram emot att åka och träna och verkligen sörjer de gånger kroppen säger nej, förvånar faktiskt mej själv.
Det är kul att lära
