Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Min osäkra hund (varning: långt)

Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).
Jag tycker du resonerar väldigt klokt i detta.
Du har gjort allt du kunnat och hunden har så pass djupt rotade rädslor som nu dessutom ökat. Han är gammal och någon som kämpar mer för honom än du gjort finns nog inte.
Om de ska omplaceras bör de ju dels vara yngre men också främst vara trygga i sig själva när det runt dem ändras helt.
Din kompis har ju förmodligen den trygghet som finns mer ”i dig” än i sig själv.
Blir er äldre kan de ju bli nedsatta både i syn, hörsel och gå lite demens som alltihop kan förvärra rädslor.
Du har kämpat så för att hjälpa din vän. Men nu kan du inte göra mer.
Beklagar och förstår att det känns fruktansvärt! Men du har gett din vän så mycket! ❤️
 
Precis som att det inte räcker med att hunden verkar må bra psykiskt när kroppen är kass så gäller även det omvända. Hunden har redan fått sin andra chans när den flyttade till dig så du behöver inte ha ett dugg dåligt samvete för att du förstår att det är dags nu.

Jag tror att du är på rätt spår med dina tankar om rescuehundar och det finns en del trådar här som problematiserar fenomenet men det kan du ta sen. Nu är din uppgift att hjälpa din hund till ett så bra avslut som möjligt. Berätta för veterinären om hundens rädslor så kan de anpassa, t ex boka en tid när det är lugnare på parkeringen.
 
Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans bakgrund annat än att han hittades på gatan. Han har varit min i sisådär fem år nu.

Han är en på många sätt välfungerande hund, men hans osäkerhet börjar bli värre och värre och just nu går jag omkring och funderar på om det bästa för honom vore att han avlivas. Det känns så vansinnigt sorgligt, särskilt då han är frisk, stark och pigg (särskilt för sin ålder) och väldigt glad när han väl är glad, så att säga. Men jag har alltid haft som inställning att ett husdjur måste få vara lyckligt och leva ett okomplicerat och smärtfritt liv, och så ser inte hans liv ut just nu.

Han är ljudrädd. Och då menar jag inte att han skakar lite på nyårsafton utan han är rädd för alla möjliga ljud som man omöjligen kan undvika om man bor i närheten av andra människor, vilket vi gör. Det kan räcka att någon slänger glas i sophuset, att en bildörr slås igen, att någon sparkar på en fotboll på idrottsplanen här i närheten... Ljudet kan komma långt härifrån och vara mycket svagt för våra öron men ändå utlösa kraftig panik i honom. Hans ljudfobi upptäckte vi kort efter att vi fick honom, men det senaste året har det eskalerat rejält. Nu är det på den nivån att han i princip aldrig kommer med ut frivilligt. Man måste locka med godis. I vintras fanns en period då man ibland inte fick på honom hans sele utan att han högg i luften, och det var ganska obehagligt för alla inblandade.

Majoriteten av promenaderna är hanterbara men inte särskilt lyckade heller. Han vill ta snabbaste vägen hem, han stannar nu och då så att man måste lirka och locka för att få med honom, och han har svansen mellan benen större delen av tiden, men han kan slappna av vissa stunder om man anstränger sig för att underhålla honom. En del av promenaderna (allt för många) är rent katastrofala. Då är det bara att ge upp. Han är inte kontaktbar, han försöker ta sig ur selen, och i dessa stunder är han nog den olyckligaste hunden jag någonsin sett. Och så med jämna mellanrum, kanske en gång i veckan eller en gång varannan vecka, har vi en riktigt lyckad promenad. Då rullar han sig i gräset, drar inte hemåt, vill utforska omvärlden och är som vilken hund som helst. Vilket humör han är på är svårt att förutse då det verkar bero på många olika faktorer, men en förutsättning är att han sluppit de värsta ljuden några dagar i rad.

Vi har jobbat tillsammans med hundpsykolog, vi har läst böcker, veterinären kan inte hitta något fel på honom, vi har (såklart) försökt ljudträna hur mycket som helst, vi har använt kosttillskott och adaptil, vi har gjort vårt bästa för att applicera alla råd och tips vi fått och läst om... Inget har varit i närheten av att hjälpa. (Nu har han dessutom allergier som gör att vi inte kan använda oss av godis för att belöna, vilket inte gör saken lättare då god mat annars är vad han älskar mest här i världen.) Jag pratade med en bekant som tränar polishundar med bl.a. skotträning, och hans gissning var att vår hund helt enkelt är en sådan som aldrig kommer att bli botad från sin ljudrädsla. Det kan han ju inte veta säkert, men jag börjar tro att han har rätt.

Vårt liv tillsammans känns just nu väldigt deppigt, och jag känner mig som den sämsta hundägaren i världen. Många dagar kan vi ju knappt gå ut annat än på korta rastningsrundor, och även då är han stressad. Det är så väldigt tungt att behöva se honom få ångest på daglig basis. Jag har själv levt med ångest och jag vet att det inte är roligt alls. Samtidigt är han trygg och glad inomhus. T.o.m. tolvslaget på nyårsafton gick helt okej i år (inte jättebra, men relativt bra). Vi leker massor, vi tränar nosework, vi myser dagarna långa. Han är otroligt kelig, vill alltid vara nära, älskar att pussas, bli masserad och leka dragkamp. Och det är väl därför det tar emot så att avliva. Han har ju lyckliga stunder. Men inte utomhus. Och mina tankar kring detta snurrar runt så mycket att jag inte vet vad som är rätt och fel längre.

Jag brukade tycka att det här med hundadoption var så himla bra. Varför köpa en valp när man kan rädda ett djur som haft det svårt och ge honom/henne en andra chans att bli riktigt lycklig? Jag börjar ifrågasätta min tidigare syn på saken. Jag har pratat med så många vars hundar är omplaceringshundar och det verkar vara mer regel än undantag att hundarna bär på diverse trauman, har fobier och är allmänt otrygga. Eller så projicerar jag bara mina problem på andra, jag vet inte.

Jag skriver inte i första hand för att få tips på hur man jobbar bort ljudrädslan. Jag tackar inte nej till dem heller, men jag misstänker att det inte finns så många tips kvar som vi inte redan tagit till oss och jobbat med. Jag skriver framförallt för att jag skulle vilja veta vad andra hundmänniskor anser vara det rätta att göra i det här läget.
Jag lät en hund somna in när hon var 10,5 år. Hon hade smärtproblematik men också ljudrädslor. Ljudrädslorna framför allt vid åska blev värre och värre med åldern till slut blev hon skräckslagen bara det regnade. Panikslagen några veckor runt nyår. Även om hon fick somna in främst pga smärtorna så hade det inte gått i längden med ljudrädslorna det blev inget värdigt hundliv.
För att göra det så skonsamt som möjligt så tog jag hem en veterinär för hon blev också rädd när vi besökte vetkliniken på slutet. Det gick väldigt lugnt och fint till. Hon somnade in på min säng omgiven av oss hon litade på och hon var inte rädd. Veterinären var så bra och lugn.
(Och det var en renrasig SKK reggad hund från en seriös uppfödare)
 

freja_mk

Trådstartare
Precis som att det inte räcker med att hunden verkar må bra psykiskt när kroppen är kass så gäller även det omvända. Hunden har redan fått sin andra chans när den flyttade till dig så du behöver inte ha ett dugg dåligt samvete för att du förstår att det är dags nu.

Jag tror att du är på rätt spår med dina tankar om rescuehundar och det finns en del trådar här som problematiserar fenomenet men det kan du ta sen. Nu är din uppgift att hjälpa din hund till ett så bra avslut som möjligt. Berätta för veterinären om hundens rädslor så kan de anpassa, t ex boka en tid när det är lugnare på parkeringen.

Jag lät en hund somna in när hon var 10,5 år. Hon hade smärtproblematik men också ljudrädslor. Ljudrädslorna framför allt vid åska blev värre och värre med åldern till slut blev hon skräckslagen bara det regnade. Panikslagen några veckor runt nyår. Även om hon fick somna in främst pga smärtorna så hade det inte gått i längden med ljudrädslorna det blev inget värdigt hundliv.
För att göra det så skonsamt som möjligt så tog jag hem en veterinär för hon blev också rädd när vi besökte vetkliniken på slutet. Det gick väldigt lugnt och fint till. Hon somnade in på min säng omgiven av oss hon litade på och hon var inte rädd. Veterinären var så bra och lugn.
(Och det var en renrasig SKK reggad hund från en seriös uppfödare)

Det är en jättebra idé att diskutera någon slags lösning med veterinären för att göra slutet så fridfullt som möjligt. Han är ju inget fan av veterinären, direkt. Tack för era tips. :)
 
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.
Menar du allvar? Att omplacera en 12-14 år gammal hund med extrema rädslor?
Jag hade tagit bort hunden.
 
Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).

Jag har jobbat med många sådana hundar och är den sista att ge upp, men håller med majoriteten i detta fall. När det inte går att vända en spiral är avlivning det mest humana och med tanke på åldern är en ny vända inte optimalt
 
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.
Omplacera en 14- årig hund som inte mår bra!? Eller egentligen- omplacera en 14- årig hund oavsett??
 
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.
Förutom det många andra skrivit om omplacering gällande ålder och otrygghet osv så tycker jag att "på landet" ofta romantiseras orimligt mycket när det gäller hundar och hundliv på olika sätt. Min extremt ljudrädda hund (som jag fick avliva pga det vid betydligt yngre ålder än TS hund 😢) hade det ännu värre när vi var långt ute på landet/skogen med diverse högljudda motorfordon, åska, skjutande, trädkapning m.m. än i stan med en mer konstant och mer jämn ljudnivå.
 

Liknande trådar

Övr.Hund Tror ni det? Läste att hundar kan lukta till sig känslorna vi har. Jag vet att min hund vet hur jag mår till stor stor del, det är jag...
Svar
14
· Visningar
745
Övr.Hund Har postat här tidigare om min illbatting till hund. Efter senaste inlägget så vände det och hon blev som en helt ny hund, nästan alla...
Svar
19
· Visningar
1 347
Hundhälsa Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och...
Svar
11
· Visningar
1 258
Övr.Hund (Långt!)Jag skulle behöva lite input. Vi har en mellanstor hanhund på snart 1,5 år. Han är en trevlig hund, men! Han är ett helvete för...
2 3
Svar
59
· Visningar
3 385

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi CXXXII
  • Dejtingtråden 32
  • Värt att polisanmäla?

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2021
  • Vart drar ni gränsen för fysiska fel?

Hästrelaterat

  • Sömtryck?
  • Föl 2021

Omröstningar

Upp