Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Min osäkra hund (varning: långt)

freja_mk

Trådstartare
Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans bakgrund annat än att han hittades på gatan. Han har varit min i sisådär fem år nu.

Han är en på många sätt välfungerande hund, men hans osäkerhet börjar bli värre och värre och just nu går jag omkring och funderar på om det bästa för honom vore att han avlivas. Det känns så vansinnigt sorgligt, särskilt då han är frisk, stark och pigg (särskilt för sin ålder) och väldigt glad när han väl är glad, så att säga. Men jag har alltid haft som inställning att ett husdjur måste få vara lyckligt och leva ett okomplicerat och smärtfritt liv, och så ser inte hans liv ut just nu.

Han är ljudrädd. Och då menar jag inte att han skakar lite på nyårsafton utan han är rädd för alla möjliga ljud som man omöjligen kan undvika om man bor i närheten av andra människor, vilket vi gör. Det kan räcka att någon slänger glas i sophuset, att en bildörr slås igen, att någon sparkar på en fotboll på idrottsplanen här i närheten... Ljudet kan komma långt härifrån och vara mycket svagt för våra öron men ändå utlösa kraftig panik i honom. Hans ljudfobi upptäckte vi kort efter att vi fick honom, men det senaste året har det eskalerat rejält. Nu är det på den nivån att han i princip aldrig kommer med ut frivilligt. Man måste locka med godis. I vintras fanns en period då man ibland inte fick på honom hans sele utan att han högg i luften, och det var ganska obehagligt för alla inblandade.

Majoriteten av promenaderna är hanterbara men inte särskilt lyckade heller. Han vill ta snabbaste vägen hem, han stannar nu och då så att man måste lirka och locka för att få med honom, och han har svansen mellan benen större delen av tiden, men han kan slappna av vissa stunder om man anstränger sig för att underhålla honom. En del av promenaderna (allt för många) är rent katastrofala. Då är det bara att ge upp. Han är inte kontaktbar, han försöker ta sig ur selen, och i dessa stunder är han nog den olyckligaste hunden jag någonsin sett. Och så med jämna mellanrum, kanske en gång i veckan eller en gång varannan vecka, har vi en riktigt lyckad promenad. Då rullar han sig i gräset, drar inte hemåt, vill utforska omvärlden och är som vilken hund som helst. Vilket humör han är på är svårt att förutse då det verkar bero på många olika faktorer, men en förutsättning är att han sluppit de värsta ljuden några dagar i rad.

Vi har jobbat tillsammans med hundpsykolog, vi har läst böcker, veterinären kan inte hitta något fel på honom, vi har (såklart) försökt ljudträna hur mycket som helst, vi har använt kosttillskott och adaptil, vi har gjort vårt bästa för att applicera alla råd och tips vi fått och läst om... Inget har varit i närheten av att hjälpa. (Nu har han dessutom allergier som gör att vi inte kan använda oss av godis för att belöna, vilket inte gör saken lättare då god mat annars är vad han älskar mest här i världen.) Jag pratade med en bekant som tränar polishundar med bl.a. skotträning, och hans gissning var att vår hund helt enkelt är en sådan som aldrig kommer att bli botad från sin ljudrädsla. Det kan han ju inte veta säkert, men jag börjar tro att han har rätt.

Vårt liv tillsammans känns just nu väldigt deppigt, och jag känner mig som den sämsta hundägaren i världen. Många dagar kan vi ju knappt gå ut annat än på korta rastningsrundor, och även då är han stressad. Det är så väldigt tungt att behöva se honom få ångest på daglig basis. Jag har själv levt med ångest och jag vet att det inte är roligt alls. Samtidigt är han trygg och glad inomhus. T.o.m. tolvslaget på nyårsafton gick helt okej i år (inte jättebra, men relativt bra). Vi leker massor, vi tränar nosework, vi myser dagarna långa. Han är otroligt kelig, vill alltid vara nära, älskar att pussas, bli masserad och leka dragkamp. Och det är väl därför det tar emot så att avliva. Han har ju lyckliga stunder. Men inte utomhus. Och mina tankar kring detta snurrar runt så mycket att jag inte vet vad som är rätt och fel längre.

Jag brukade tycka att det här med hundadoption var så himla bra. Varför köpa en valp när man kan rädda ett djur som haft det svårt och ge honom/henne en andra chans att bli riktigt lycklig? Jag börjar ifrågasätta min tidigare syn på saken. Jag har pratat med så många vars hundar är omplaceringshundar och det verkar vara mer regel än undantag att hundarna bär på diverse trauman, har fobier och är allmänt otrygga. Eller så projicerar jag bara mina problem på andra, jag vet inte.

Jag skriver inte i första hand för att få tips på hur man jobbar bort ljudrädslan. Jag tackar inte nej till dem heller, men jag misstänker att det inte finns så många tips kvar som vi inte redan tagit till oss och jobbat med. Jag skriver framförallt för att jag skulle vilja veta vad andra hundmänniskor anser vara det rätta att göra i det här läget.
 
Har det blivit värre med åren?
Utifrån din text och hundens ålder skulle jag nog se avlivning som det mest ”skonsamma” för hunden.

Jag skulle välja att avliva en hund i den ålder utifrån det jag kan utläsa om dess rädslor och att vardagen inte fungerar.
 
Jag tror att du redan vet vad som är det rätta att göra.

En hund förtjänar att leva ett lyckligt liv. Din hund är gammal och har mycket rädslor som påverkar hans liv otroligt mycket. Om han hade varit yngre och du upplevt att det gick åt rätt håll hade mer/annan träning kunnat vara nåt att prov. Men han är rätt gammal och du säger att han blir sämre. Jag hade avlivat baserat på den info du gett i ditt inlägg. En död hund lider inte.
 

freja_mk

Trådstartare
Har det blivit värre med åren?
Utifrån din text och hundens ålder skulle jag nog se avlivning som det mest ”skonsamma” för hunden.

Jag skulle välja att avliva en hund i den ålder utifrån det jag kan utläsa om dess rädslor och att vardagen inte fungerar.

Ja, det har blivit värre. Ibland tar det lite tid innan man märker det, för det är som att gränsen för vad som är normalt flyttas.

Jag tror att du redan vet vad som är det rätta att göra.

En hund förtjänar att leva ett lyckligt liv. Din hund är gammal och har mycket rädslor som påverkar hans liv otroligt mycket. Om han hade varit yngre och du upplevt att det gick åt rätt håll hade mer/annan träning kunnat vara nåt att prov. Men han är rätt gammal och du säger att han blir sämre. Jag hade avlivat baserat på den info du gett i ditt inlägg. En död hund lider inte.

Jag tycker att det är min skyldighet att försäkra mig om att mina djur lever ett gott liv.

ett liv med ständig stress pga ljud kan inte vara något bra liv. Vore det min hund hade jag avlivat redan för länge sedan.

Jag tror ni har helt rätt, och jag delar era åsikter. Tack. Det betyder mycket för mig att få höra det, för det finns en del personer i min omgivning som vägrar "tappa hoppet", vilket påverkar mig och får mig att tvivla på mitt omdöme. Men han är mitt ansvar och, som "tanten" sa, så är det min skyldighet att ta den här sortens beslut.
 
Senast ändrad:
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.
 
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.

Omplacering? Hunden är livrädd flera gånger i veckan, för vardagliga fenomen, och dessutom över 12 år gammal...

Till TS; jag tycker som många andra redan skrivit att det är dags att låta hunden somna in, och jag tror att du egentligen också har bestämt dig för det och förstår att det är dags. Hunden är såpass rädd att han inte längre har ett värdigt liv, dessutom är han gammal och det blir bara värre och värre. När han är borta kommer du märka hur mycket kraft och energi som gått till att oroa dig och se hur han mår dåligt, och då har han äntligen fått frid.
 

freja_mk

Trådstartare
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.

Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).
 
Jag hade avlivat en sådan hund. Det enda som skulle kunna göra det bättre är om han skulle bli döv pga. åldern (hände vår ganska ljudrädda hund det sista året, han blev 15 år). Innan han blev döv blev det värre och värre för varje år men han hade inte så stora problem som din hund verkar ha.
 
Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).
Tycker inte du tänker fel. Jag får ont i magen av tanken bara. Tycker det vore helt horribelt att omplacera i det här läget.

Utifrån din beskrivning låter det definitivt som det är dags att låta honom somna in. ❤
 
Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).

Jag tycker att du tänker helt rätt. Klandra inte dig själv, du är definitivt inte någon dålig hundägare utifrån vad du berättat.

En hund med så svår ljudrädsla lider verkligen, minst lika illa som om det vore fysisk smärta han drabbades av vid dessa tillfällen. Jag skulle avlivat utan det minsta dåliga samvetet och sagt farväl till min vän genom att bjuda på riktigt smarrigt godis. Vid regnbågsbron finns ingen allergi. :heart
 

freja_mk

Trådstartare
Jag tycker att det syns på hur du skriver, att du också vet innerst inne att det inte är ett OK hundliv han lever. Jag instämmer i att avlivning är det rätta i detta fallet, ingen ska behöva vara rädd hela tiden :heart
Ja, du har helt rätt. Jag förstår att mina åsikter lyser igenom i det jag skriver. Jag vet inte varför jag låtit mig påverkas så mycket av mina vänners attityder angående djur och när det är rätt eller fel att avliva. Jag är inte uppväxt med den attityden, utan fick lära mig redan när jag var barn att om djur lider så avslutar man lidandet om inget annat fungerar. Jag skäms över att jag låtit det gå så här långt. Jag behövde verkligen höra att det finns andra som delar min syn på detta. Att det längsta livet inte alltid är det bästa. Det bästa livet är det bästa. Jag älskar honom ju så vansinnigt mycket. Jag har inte barn och för mig är han mitt barn, hur klyschigt och barnsligt det än låter. Och de känslorna kan slita en i olika riktningar. Å enda sidan vill man inte släppa taget, men å andra sidan vill man inte se honom må dåligt.
 
Ja, du har helt rätt. Jag förstår att mina åsikter lyser igenom i det jag skriver. Jag vet inte varför jag låtit mig påverkas så mycket av mina vänners attityder angående djur och när det är rätt eller fel att avliva. Jag är inte uppväxt med den attityden, utan fick lära mig redan när jag var barn att om djur lider så avslutar man lidandet om inget annat fungerar. Jag skäms över att jag låtit det gå så här långt. Jag behövde verkligen höra att det finns andra som delar min syn på detta. Att det längsta livet inte alltid är det bästa. Det bästa livet är det bästa. Jag älskar honom ju så vansinnigt mycket. Jag har inte barn och för mig är han mitt barn, hur klyschigt och barnsligt det än låter. Och de känslorna kan slita en i olika riktningar. Å enda sidan vill man inte släppa taget, men å andra sidan vill man inte se honom må dåligt.
Jag förstår precis, och jag tror inte det är någon här inne som inte känner igen sig i vad du skriver. Klart man är lättpåverkad i ett sådant läge - det är inget du ska skämmas för. Man älskar ju sina djur och man vill ha kvar dem hos sig för evigt. Det är inte lätt. :heart
 
Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).

Du har helt rätt. Det vore hjärtlöst att rycka upp honom från sin trygghet. Det mest kärleksfulla du kan ge honom är ett lugnt och kärleksfullt avslut tillsammans med dig, den person han älskar mest. Du vet vad det rätta beslutet är. Det är aldrig enkelt och det är inget konstigt att du drar dig för det, för det gör ont att förlora någon en älskar. Men det är det rätta, och du kommer att göra det rätta för din hund. :heart
 
Jag är en sån som ser avlivning som absolut sista utvägen. Så jag personligen hade försökt omplacera först. Inte för att dra ut på det i all evighet, men det kan också vara så att det finns någon snäll person på landet som är van vid problemhundar. Samtidigt med en realistisk syn på det hela, att inte låta hundratals personer komma och hälsa på och 'testa', bara för att samvetet tryter för avlivning. Mer som en sista chansning bara, utan att för den delen få dåligt samvete om det inte råkar finnas rätt hem just nu.

Nä. Att göra det med en så gammal hund med de problemen är rent och skärt djurplågeri.
 
@freja_mk: Jag instämmer med flera andra i tråden, det är dags att låta honom vandra vidare. Det är ett vidrigt beslut att ta men något vi måste göra för våra djurs skull.

Vad din omgivning säger kan du strunta i. Det är inte de som får hantera hans rädslor och se hur dåligt han mår. Det är skitenkelt att slänga ur sig att du ska prova lite mer när man inte behöver jobba med det själv.

Väljer du att ta bort honom nu är det inget du ska känna dåligt samvete för :heart Du har gett honom fem år som han troligtvis inte hade haft utan dig.
 

freja_mk

Trådstartare
Ni skriver så fint allihopa. Det hjälper mig verkligen för att kunna landa i beslutet att avliva. Min hund ska få ett fint avslut, han har varit den bästa vännen jag haft och jag ska göra allt jag kan för att ge honom en harmonisk sista tid. Jag kanske inte svarar så aktivt fr.o.m. nu, för jag blir så väldigt känslosam av detta, men jag är så tacksam för att ni tagit er tiden att svara. :heart
 
Jag tycker också att du ska avliva honom och känna dig trygg i att det är ett barmhärtigt beslut för hundens skull. Av beskrivningen låter det som att han kanske fått sämre hörsel med åldern som gör ljud obehagliga, men inte att han är döv så han inte hör något alls. Jag hade gett honom ett lugnt och stilla avsked, håller med om extra gott godis och veta att han haft det bra hos dig ❤️
 
Jag tror att jag hade varit mer öppen för den idén om det inte vore för hans ålder, nivån på hans otrygghet och för det faktum att han redan flyttat omkring så mycket. Jag vet ju som sagt inte vad som hände innan han hittades på gatan, men efter det hamnade han på hundstall, sedan jourhem på Irland, sedan ett hem i Sverige där det inte fungerade, sedan jourhem i Sverige och sedan till oss. Jag vet inte om jag tänker fel, men det känns nästan lite hjärtlöst att utsätta honom för ännu ett ägarbyte nu när han är så otrygg som han är, särskilt som han är väldigt fäst vid mig och sin husse (vilket märks när t.ex. mina föräldrar tagit hand om honom i stunder då vi behövt åka bort).
Du skall inte utsätta honom för något, och jag tänker inte klandra dig alls om du väljer avlivning. Min tanke var väl bara att det för mig hade känts jobbigt om jag inte gav det den chansen, att det kanske kom någon som det bara hade fungerat med från ruta ett, och att han kände sig trygg direkt så att flytten inte skulle vara jobbig. Jag förstår ju dock att chansen för det är väldigt liten, och att det finns tusen variabler kring det som kan göra det hela negativt, inte minst om du mår dåligt av det. Hunden känner ju av hur du mår, inte minst. Så är mina tankar, men det betyder inte att jag har rätt och någon annan har fel. Du känner din hund, och vet vad som är bäst för honom :heart
 

Liknande trådar

Övr.Hund Tror ni det? Läste att hundar kan lukta till sig känslorna vi har. Jag vet att min hund vet hur jag mår till stor stor del, det är jag...
Svar
14
· Visningar
744
Övr.Hund Har postat här tidigare om min illbatting till hund. Efter senaste inlägget så vände det och hon blev som en helt ny hund, nästan alla...
Svar
19
· Visningar
1 347
Hundhälsa Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och...
Svar
11
· Visningar
1 258
Övr.Hund (Långt!)Jag skulle behöva lite input. Vi har en mellanstor hanhund på snart 1,5 år. Han är en trevlig hund, men! Han är ett helvete för...
2 3
Svar
59
· Visningar
3 385

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp