- Svar: 2
- Visningar: 419
Nu har jag kraschat, igen. Hur många gånger orkar man?
Min hjärna fungerar inte. När den kommer fram till något där den måste anstränga sig det minsta så känner jag hur den beter sig som en katt som inte vill att man tar på den, den slinker alltså undan tätt förbi problemet. Det tar max en timme på jobbet så slutar jag fungera totalt. Min chef har försökt få mig att sjukskriva mig sedan minst i maj men jag har envisats med att det inte behövs. Jag har besökt psykolog via företagshälsovården några gånger, mer om det senare. Nu efter semestern blev det uppenbart att situationen inte var hållbar pga. dessa problem och jag besökte läkare i tisdags och är nu sjukskriven i 1 månad som ett första steg.
Problemen började redan i högstadiet när dagarna i skolan blev längre. Jag orkade inte långa dagar och depressionen var ett faktum. Mobbningen började på riktigt vid samma tid men kan jag se att den hade varit på gång i minst ett par år innan dess. Stödet från lärare och annan personal på skolan var obefintligt som ett exempel tvingade min klassföreståndare mig att gå till kuratorn som glatt konstaterade att det inte var något problem att jag blev mobbad för att jag höll på med hästar och spelade fiol för det skulle jag snart tröttna på.
Gymnasiet var mycket ensamt för jag vågade inte ens försöka ta kontakt med mina klasskompisar.
Efter det här blev det universitet och då lyckades jag komma in i klassen hjälpligt och fick även en vän. Jag misslyckades dock rätt rejält med studierna och lämnade studieorten utan examen. Efter ca 1 år fick jag jobb inom det jag studerat till men eftersom jag inte orkar fulla dagar så bestod mitt liv av måsten. Ett år senare skaffade jag häst och det var en välsignelse och en förbannelse. Förbannelse för att jag inte orkar ha häst, välsignelse för att jag älskade hästen och hade något som höll mig kvar i livet när depressionerna slog till.
Jag har upprepade gånger varit sjukskriven för utbrändhet eller liknande och däremellan har jag slitit hårt för att hålla ihop livet.
För ungefär 20 år sedan så fick jag upp ögonen för ADHD och insåg att det där är jag om man såg förbi att diagnosen är skapad för stökiga pojkar i skolan. Jag fick så småningom en utredning med just den frågeställningen då min psykolog som jag hade haft tur att få träffa såg samma sak som jag.
Utredningen skedde så småningom i ett annat län så jag fick åka en bit då det var extremt lång väntetid i mitt län. Efter första samtalet talade psykologen om att ADHD var det inte eftersom jag var för asocial, jag var i en ordentlig depression. Ett annat tillfälle jag minns från den utredningen var när jag berättade att jag ridit en ”galen” häst och fått ordning på det hela och var glad och hade haft roligt så sa h*n nej det där tyckte du inte var roligt. Så småningom mynnade det hela i en Asperger diagnos, en diagnos om jag aldrig känt mig helt hemma i. Visa delar stämmer men det är så mycket som inte stämmer.
Hjälpen jag fick från hab var i det läget arbetsterapeut, psykolog som jag tyvärr inte fick något bra samtal med och kurator. Arbetsterapeuten fick barn så då försvann den delen och efter ett tag kände jag att jag la ut stora summor pengar på att pendla till hab utan att egentligen få ut något alls av det. Det tog bara tid och ork som jag redan hade stor brist på. Jag sa med andra ord upp kontakten efter att ha kollat att jag kunde kontakta dem om jag kände behovet.
Några år senare tog jag upp kontakten och belv då skickad till en sjukymanst (nej fråga mig inte varför, jag förstod det aldrig) som ett första steg. Det blev det enda steget då h*n efter några besök bokade om mina besök ett antal gånger och sedan avbokade och några månader senare fick jag brev om att jag var utskriven från dem då jag inte hade någon kontakt med dem. Jag hade även en period kontakt med psyk men den enda hjälp jag fick därifrån var antidepressiva, som inte fungerar på mig, och sjukskrivning. Någon samtalskontakt var inte aktuell för det var hab som skulle stå för den kostnaden. Det här var i samma vända som besöken hos sjukgymnasten på hab och hab ansåg att samtal skulle bekostas av psyk.
Jag har bytt jobb ett par gånger och under ett av uppehållen mellan jobb studerade jag så nu kan jag ta ut examen, om jag orkar. Det är 10 år sedan jag avslutade studierna. Senaste gången jag bytte jobb gick jag ner rejält i tid som ett försök att hindra att nästa kollaps skulle ske. Det funkade ändå någorlunda för det tog ungefär dubbelt så lång tid som tidigare men som sagt nu är jag där igen.
Nu är jag som sagt sjukskriven från jobbet, synd att man inte kan sjukskriva sig från sin hjärna för det är vad jag verkligen behöver. Läkarbesöket kändes bra och jag fick en strimla av hopp att den här gången kanske jag får hjälp med mina problem utifrån mina förutsättningar. Jag tog upp det här med att jag tror mitt grundproblem är ADHD då jag alltid är stressad, har tusen tankar i huvudet, har svårt att sitta still, ofta har svårt att koncentrera mig. Mitt hem är ett bombnedslag för jag kan inte städa. Jag kan inte komma igång med saker även om jag vill göra dem osv osv. Jag nämnde inte att jag har rejäl RSD då jag måste lära mig mer om det innan jag vill prata om det i ett sådant sammanhang.
I torsdags var jag åter hos psykologen jag träffar via jobbet och den här gången hade jag mycket att tala om. Jag pratade om folk som vill hjälpa med att ge mig självhjälpsböcker vilket jag inte klarar då det blir ett misslyckande då jag ser det som kritik eftersom jag inte klarade att må bra av deras råd. Hur förslag om kosttillskott resulterar i ytterligare en burk som ger dåligt samvete för att jag inte kommer ihåg att ta den. Jag pratade en del om ett projekt jag har på gång hemma som jag måste få klart. H*n frågade om det var ett måste, varför det inte var vill. Jag sa att allt är måsten även det man vill. Här kom så frågan om den typen av tankar är positiva och att jag skulle tänka mot tankar. Tack jag har försökt så ja jag misslyckades där med = slag i magen. H*n sa också att det inte alls är ADHD utan jag är stressad och det är Asperger och att man blir rigid då och kan få för sig saker. Tack igen! Eller inte! KBT fungerar inte på mig utan skapar bara ännu mer stress, skuldkänslor och misslyckanden vilket är normalt vid ADHD (vilket jag inte visste då jag insåg hur KBT skadade mig).
Tack och lov tog jag inte upp att jag börjat titta på ADHD chatter på youtube (rekommenderas varmt, mycket seriös kanal).
Jag hade ångest resten av torsdagen och hela fredagen. I morse vaknade jag vid 4 med ångest på grund av att h*n stal det där lilla lilla hoppet jag kände. Jag har nytt besök på torsdag men jag ska med 99% sannolikhet avboka, besöken har skavt redan tidigare men nu blev det väldigt tydligt.
Min slutsats är att jag kommer inte få någon hjälp som hjälper mig utan jag ska pressas in i Aspergermallen och få hjälp utifrån den eller snarare inte hjälp eftersom det verkar vara mer på nivån ”det är kört, stör oss inte, du får lösa det själv”
Vad vill jag med det här? Jag vet inte. Kanske vill jag bara vräka ur mig och försöka få någon struktur på mina tankar.
Min hjärna fungerar inte. När den kommer fram till något där den måste anstränga sig det minsta så känner jag hur den beter sig som en katt som inte vill att man tar på den, den slinker alltså undan tätt förbi problemet. Det tar max en timme på jobbet så slutar jag fungera totalt. Min chef har försökt få mig att sjukskriva mig sedan minst i maj men jag har envisats med att det inte behövs. Jag har besökt psykolog via företagshälsovården några gånger, mer om det senare. Nu efter semestern blev det uppenbart att situationen inte var hållbar pga. dessa problem och jag besökte läkare i tisdags och är nu sjukskriven i 1 månad som ett första steg.
Problemen började redan i högstadiet när dagarna i skolan blev längre. Jag orkade inte långa dagar och depressionen var ett faktum. Mobbningen började på riktigt vid samma tid men kan jag se att den hade varit på gång i minst ett par år innan dess. Stödet från lärare och annan personal på skolan var obefintligt som ett exempel tvingade min klassföreståndare mig att gå till kuratorn som glatt konstaterade att det inte var något problem att jag blev mobbad för att jag höll på med hästar och spelade fiol för det skulle jag snart tröttna på.
Gymnasiet var mycket ensamt för jag vågade inte ens försöka ta kontakt med mina klasskompisar.
Efter det här blev det universitet och då lyckades jag komma in i klassen hjälpligt och fick även en vän. Jag misslyckades dock rätt rejält med studierna och lämnade studieorten utan examen. Efter ca 1 år fick jag jobb inom det jag studerat till men eftersom jag inte orkar fulla dagar så bestod mitt liv av måsten. Ett år senare skaffade jag häst och det var en välsignelse och en förbannelse. Förbannelse för att jag inte orkar ha häst, välsignelse för att jag älskade hästen och hade något som höll mig kvar i livet när depressionerna slog till.
Jag har upprepade gånger varit sjukskriven för utbrändhet eller liknande och däremellan har jag slitit hårt för att hålla ihop livet.
För ungefär 20 år sedan så fick jag upp ögonen för ADHD och insåg att det där är jag om man såg förbi att diagnosen är skapad för stökiga pojkar i skolan. Jag fick så småningom en utredning med just den frågeställningen då min psykolog som jag hade haft tur att få träffa såg samma sak som jag.
Utredningen skedde så småningom i ett annat län så jag fick åka en bit då det var extremt lång väntetid i mitt län. Efter första samtalet talade psykologen om att ADHD var det inte eftersom jag var för asocial, jag var i en ordentlig depression. Ett annat tillfälle jag minns från den utredningen var när jag berättade att jag ridit en ”galen” häst och fått ordning på det hela och var glad och hade haft roligt så sa h*n nej det där tyckte du inte var roligt. Så småningom mynnade det hela i en Asperger diagnos, en diagnos om jag aldrig känt mig helt hemma i. Visa delar stämmer men det är så mycket som inte stämmer.
Hjälpen jag fick från hab var i det läget arbetsterapeut, psykolog som jag tyvärr inte fick något bra samtal med och kurator. Arbetsterapeuten fick barn så då försvann den delen och efter ett tag kände jag att jag la ut stora summor pengar på att pendla till hab utan att egentligen få ut något alls av det. Det tog bara tid och ork som jag redan hade stor brist på. Jag sa med andra ord upp kontakten efter att ha kollat att jag kunde kontakta dem om jag kände behovet.
Några år senare tog jag upp kontakten och belv då skickad till en sjukymanst (nej fråga mig inte varför, jag förstod det aldrig) som ett första steg. Det blev det enda steget då h*n efter några besök bokade om mina besök ett antal gånger och sedan avbokade och några månader senare fick jag brev om att jag var utskriven från dem då jag inte hade någon kontakt med dem. Jag hade även en period kontakt med psyk men den enda hjälp jag fick därifrån var antidepressiva, som inte fungerar på mig, och sjukskrivning. Någon samtalskontakt var inte aktuell för det var hab som skulle stå för den kostnaden. Det här var i samma vända som besöken hos sjukgymnasten på hab och hab ansåg att samtal skulle bekostas av psyk.
Jag har bytt jobb ett par gånger och under ett av uppehållen mellan jobb studerade jag så nu kan jag ta ut examen, om jag orkar. Det är 10 år sedan jag avslutade studierna. Senaste gången jag bytte jobb gick jag ner rejält i tid som ett försök att hindra att nästa kollaps skulle ske. Det funkade ändå någorlunda för det tog ungefär dubbelt så lång tid som tidigare men som sagt nu är jag där igen.
Nu är jag som sagt sjukskriven från jobbet, synd att man inte kan sjukskriva sig från sin hjärna för det är vad jag verkligen behöver. Läkarbesöket kändes bra och jag fick en strimla av hopp att den här gången kanske jag får hjälp med mina problem utifrån mina förutsättningar. Jag tog upp det här med att jag tror mitt grundproblem är ADHD då jag alltid är stressad, har tusen tankar i huvudet, har svårt att sitta still, ofta har svårt att koncentrera mig. Mitt hem är ett bombnedslag för jag kan inte städa. Jag kan inte komma igång med saker även om jag vill göra dem osv osv. Jag nämnde inte att jag har rejäl RSD då jag måste lära mig mer om det innan jag vill prata om det i ett sådant sammanhang.
I torsdags var jag åter hos psykologen jag träffar via jobbet och den här gången hade jag mycket att tala om. Jag pratade om folk som vill hjälpa med att ge mig självhjälpsböcker vilket jag inte klarar då det blir ett misslyckande då jag ser det som kritik eftersom jag inte klarade att må bra av deras råd. Hur förslag om kosttillskott resulterar i ytterligare en burk som ger dåligt samvete för att jag inte kommer ihåg att ta den. Jag pratade en del om ett projekt jag har på gång hemma som jag måste få klart. H*n frågade om det var ett måste, varför det inte var vill. Jag sa att allt är måsten även det man vill. Här kom så frågan om den typen av tankar är positiva och att jag skulle tänka mot tankar. Tack jag har försökt så ja jag misslyckades där med = slag i magen. H*n sa också att det inte alls är ADHD utan jag är stressad och det är Asperger och att man blir rigid då och kan få för sig saker. Tack igen! Eller inte! KBT fungerar inte på mig utan skapar bara ännu mer stress, skuldkänslor och misslyckanden vilket är normalt vid ADHD (vilket jag inte visste då jag insåg hur KBT skadade mig).
Tack och lov tog jag inte upp att jag börjat titta på ADHD chatter på youtube (rekommenderas varmt, mycket seriös kanal).
Jag hade ångest resten av torsdagen och hela fredagen. I morse vaknade jag vid 4 med ångest på grund av att h*n stal det där lilla lilla hoppet jag kände. Jag har nytt besök på torsdag men jag ska med 99% sannolikhet avboka, besöken har skavt redan tidigare men nu blev det väldigt tydligt.
Min slutsats är att jag kommer inte få någon hjälp som hjälper mig utan jag ska pressas in i Aspergermallen och få hjälp utifrån den eller snarare inte hjälp eftersom det verkar vara mer på nivån ”det är kört, stör oss inte, du får lösa det själv”
Vad vill jag med det här? Jag vet inte. Kanske vill jag bara vräka ur mig och försöka få någon struktur på mina tankar.
