Minnesproblem och förvirring

[dender]

Anonyt nick pga otroligt känsligt ämne.
En anhörig har under de senaste åren blivit mer glömsk, nu märks det ännu mer än i somras.
Glömskan ses inte utav av personen själv utan det är alla andra som gör fel eller flyttar på saker.
Jag ser att detta kan bli väldigt svårt att leva med denna personen, även svårt för oss som är i närheten då det inte finns insikt i problemen. Finns inte heller någon kulur i att man tar upp problemet (och det verkar som det har möts med ilska när det skett).
Personen i fråga är under normala demensåldern, ska inte ha stressat mer än normalt/ ingenting det senaste tiden. Jag misstänker ändå att det är på nedåt gående och det rör sig om en tidig demens.
Men hur hanterar man det som anhörig? Speciellt som den anhörig som inte har "rätt" att utrycka en åsikt eller som den som drabbas mest utav det utan den som har mycket erfarenhet utav demens.
Är troligare lättare att flytta på berg än att få personen till doktorn pga ingen insikt.

 

[Nebraska]

Om personen verkligen vägrar läkare så hade jag gett denne två bilder av framtiden. En där denne gradvis ( mer eller mindre snabbt) försvinner in i dimman och en där hen får bromsmediciner och fler år med sina anhöriga. Sen är det valet upp till personen.

 

[dender]

Om personen verkligen vägrar läkare så hade jag gett denne två bilder av framtiden. En där denne gradvis ( mer eller mindre snabbt) försvinner in i dimman och en där hen får bromsmediciner och fler år med sina anhöriga. Sen är det valet upp till personen.

Vad jag kan om medicin mot demens så är det att den är symptom lindrande och inte bromsande.
Så medicin på detta stadiet är ganska verkningslöst utan skulle vara ge en diagnos som personen antagligen kommer må dålig över att ha och inte kan få hjälp med (tills det behövs symptomlindring då). Kurator hjälp finns förstås men bromsar inte utvecklingen.

Demens är en hemsk sjukdom som i slutändan brukar vara värre för de anhöriga än den drabbade själv. Hur förhåller man sig som anhörig? Hur kan man hjälpa närmare anhöriga? Hur förhåller man sig till att en själv misstänker en hemsk sjukdom när anhörig tycker den är kärnfrisk?
Som sagt har jag sett mycket dementa i olika stadier och olika former av den och i de flesta fallen tyckt väldigt synd om de anhöriga och nu står man där själv 10-20 år tidigare än beräknat.

 

[Gimlan]

Vad jag kan om medicin mot demens så är det att den är symptom lindrande och inte bromsande.
Så medicin på detta stadiet är ganska verkningslöst utan skulle vara ge en diagnos som personen antagligen kommer må dålig över att ha och inte kan få hjälp med (tills det behövs symptomlindring då). Kurator hjälp finns förstås men bromsar inte utvecklingen.

Demens är en hemsk sjukdom som i slutändan brukar vara värre för de anhöriga än den drabbade själv. Hur förhåller man sig som anhörig? Hur kan man hjälpa närmare anhöriga? Hur förhåller man sig till att en själv misstänker en hemsk sjukdom när anhörig tycker den är kärnfrisk?
Som sagt har jag sett mycket dementa i olika stadier och olika former av den och i de flesta fallen tyckt väldigt synd om de anhöriga och nu står man där själv 10-20 år tidigare än beräknat.

Fast även en lindrande medicin är ju till hjälp.

 

[athena_arabians]

Vad jag kan om medicin mot demens så är det att den är symptom lindrande och inte bromsande.
Så medicin på detta stadiet är ganska verkningslöst utan skulle vara ge en diagnos som personen antagligen kommer må dålig över att ha och inte kan få hjälp med (tills det behövs symptomlindring då). Kurator hjälp finns förstås men bromsar inte utvecklingen.

Demens är en hemsk sjukdom som i slutändan brukar vara värre för de anhöriga än den drabbade själv. Hur förhåller man sig som anhörig? Hur kan man hjälpa närmare anhöriga? Hur förhåller man sig till att en själv misstänker en hemsk sjukdom när anhörig tycker den är kärnfrisk?
Som sagt har jag sett mycket dementa i olika stadier och olika former av den och i de flesta fallen tyckt väldigt synd om de anhöriga och nu står man där själv 10-20 år tidigare än beräknat.

Min mamma fick tidigt Alzheimers (innan 60 års ålder). Hon utreddes pga att jobbet inte fungerade (att kollegorna bidrog till hennes insjuknande pga mobbing är en annan sak). Dvs demens är visserligen vanligare i ett visst åldersspann men kan förekomma mer eller mindre när som helst. Hennes år efter diagnosen räddades av bromsmedicinerna (eller lindrande mediciner om man så vill), annars hade det varit betydligt värre snabbare.

Det är jobbigt som anhörig men det är inte oss det är synd om. Ja, det är vidrigt att stå vid sidan av men det är en västanfläkt jämfört med att få diagnosen och märka hur ens intellekt försvinner.

Har inte personen ett jobb som blir lidande av en ev sjukdom (så att en arbetsgivare kan kräva utredning) kan man inte tvinga iväg denne till en läkare. Jag flyttade hem delvis för att ta hand om mamma när hon blev dålig och man lär sig lirka men det är jäkligt svårt att inte tappa tålamodet. På slutet hemma var hon väldigt arg och riktade det mesta mot mig (men även mot pappa och våra katter när jag hade åkt iväg på ett jobb hemifrån). Det är ren tur att hon inte knockade mig någon gång men hon stod och skakade en näve mitt för mitt ansikte flera gånger. När jag hade åkt på jobbet blev det ohållbart (även om jag hade fixat med hemtjänst). Hon blev riktigt elak på pappa (som var mycket äldre än henne och själv sjuk, dock inte dement) och började också kunna dra iväg hemifrån. Pappa vågade tillslut inte åka från gården just för att hon drog iväg. Tillslut fick hon något som liknade ett psykotiskt bryt så min moster skjutsade henne till psykakuten (med min stora äldre kusin ifall mamma hade fått ett utbrott i bilen).

Så här efteråt kan jag se att jag skulle inte försökt hålla ihop det hemma så länge som jag gjorde, det tog rätt hårt på mig och jag fick betala hälsomässigt för det senare. Jag är också glad att hon fick diagnosen tidigt i sjukdomen eftersom medicinerna verkligen hjälpte.

Det man måste försöka (och det är jäkligt svårt) är att se att det är sjukdomen som är utåtagerande osv, inte personen i sig.