Bukefalos 28 år!

Misslyckad operation

Sv: Misslyckad operation

Lustigt för det är precis vad jag upplever att du inte gör.

Man måste skilja på sociala koder och vad som faktiskt är ens arbete.

Att skylla på stress är väldigt vanligt när det istället är frågan om saker som är invävda i arbetskulturen.

Tora, vi verkar ha samma syn på detta. Att det är kultur och värderingar det handlar om. Inte nödvändigtvis individers värderingar, men just värderingarna inom en organisation.

Man ska inte behöva få höra grova tillmälen om sig själv som person vare sig som försenad busschaufför eller läkare/sjuksköterska. MEN; att få hör att folk är irriterade för att man är sen, det får man nog faktiskt ta. Man är då i rollen av representant för organisationen (bussbolaget, landstinget eller vad det nu är). Då ingår det att kunna ta emot klagomål; ibland bara lyssna och bita ihop, ibland behövs att ge förklaring (t ex "patienten före dig hade tyvärr en mycket allvarlig sjukdom vilket skapade denna försening"), ibland kanske ge information om hur personen ska kunna gå vidare med sitt klagomål ("det är tråkigt att du är missnöjd, tyvärr har vi det väldigt svårt att kunna vara i tid, du kan dock vända dig till..... det är också bra för oss då det uppmärksammar ledningen på problemen för våra patienter").

När jag suttit i receptioner/telefonväxlar och folk varit förbannade för att någon inte svarar, de blivit kopplade fel eller att hela organisationen är ett jävla skit så har jag helt enkelt insett att det är inte MIG de klagar på; det är organisationen som sådan.
 
Sv: Misslyckad operation

Du har rätt.
Men om man som patient kommer in och börjar mötet med att skälla på vårdpersonalen för att den kommer sent, så blir inte mötet bra oavsett hur vårdpersonalen försöker.
Om man som patient börjar med att kritisera hela sjukvården och "sätta personalen i försvarsposition" så blir inte vården så bra heller.

Nej, man kan inte kräva att patienten förstår vårdpersonalens situation.
Men man kan kräva att patienten respekterar vårdpersonalen. Faktiskt.

De flesta jag stöter på, accepterar försening från vårdpersonalens sida - om de får information om förseningar, eller om man ber om ursäkt för en försening.
Jag var lite sen till en patient igår och bad om ursäkt.
Svaret?

"det får man ju nästan räkna med att det ingår. Den förra patienten hade väl något ärende som tog mer tid"

Trevlig patient. Mötet hade förutsättningar att bli bra: jag bad om ursäkt för förseningen och patienten tog det med gott humör och visade att han inte tyckte att det var mitt fel.

En annan dag, för ett par år sedan, hade jag i tur och ordning två patienter som jag behövde skicka till akuten.
Den ena började omedelbart att klaga över den förväntade väntetiden och krånglet som han skulle bli utsatt för, utifrån en situation där han varit med på akuten som anhörig och det tagit tid. Han klagade över att det tog tid, över att det inte serverades mat, över det mesta.

den andre sade att "ja men då åker jag förbi hemma och tar med en bok och lite mat, för det kan ju ta tid på akuten" och detta med glatt humör.

Egentligen samma situation som de stod inför och som de varit med om men helt olika sätt att tackla situationen.

Självklart blir besöket inom sjukvården bättre för patient nummer två, som inte ser väntan som ett problem utan som en fullt acceptabel del av situationen.

Så även om personalen har att försöka se ostressad ut, försöka le, försöka ge massor av tid som inte finns.
Så har ändå patienten halva ansvaret för att det ska bli bra.
Jag håller också HELT med dig i det du skriver ovan.

Klart att patienter måste bete sig som normala människor! Kan man tycka. Men i denna tråd så var det en person som började med att berätta att den kände sig dum och ändå undrade om bemötandet/handlandet varit bra. Jag var en av dem som tyckte att man handlat dåligt.

Nu har tråden gått över till beskrivningar av oerhört nedriga patienter som skäller ut vårdgivaren det första de gör. Och att många känner sig klagade på av oss som tycker bemötandet i ts exempel var dåligt.

Självklart har ingen patient rätt att bete sig som ett svin gentemot vårdpersonal (och framförallt är det ju inte så smart om man vill ha ett bra bemötande tillbaka). Men lika självklart måste man ju som patient ändå kunna få uttrycka (på plats eller t ex här) att man känt sig dåligt bemött. Det är ju inte alls på långa vägar samma sak som att man nästa gång kommer att skrika åt all personal man möter det första man gör....
 
Sv: Misslyckad operation

Nu har tråden gått över till beskrivningar av oerhört nedriga patienter som skäller ut vårdgivaren det första de gör. Och att många känner sig klagade på av oss som tycker bemötandet i ts exempel var dåligt.
Jag kan bara tala för mig själv i denna tråd och jag har bara försökt att förklara varför det kan bli som i ts fall. Jag beklagar verkligen att det blev som det blev för ts och jag försvarar inte dåligt bemötande pga stress (eller what ever). Tydligen når jag inte fram med det jag skriver och så är det med det.
 
Sv: Misslyckad operation

Nu har tråden gått över till beskrivningar av oerhört nedriga patienter som skäller ut vårdgivaren det första de gör. Och att många känner sig klagade på av oss som tycker bemötandet i ts exempel var dåligt.

En orsak till att vårdpersonal går i försvar i sådana här trådar är ju att patientens verklighet är att man som patient har rätt att få allt.
Man ska få rätt diagnos, rätt behandling, gott om tid, ett bemötande som är allt man önskar.

Personalens verklighet är en ständig balansgång av svåra bedömningar av oklart beskrivna symtom, där man faktiskt jobbar med sannolikheter och ofta inte kan ställa rätt diagnos vid första mötet.
Man jobbar i en uppförsbacke där man i sällan har förutsättningar att sköta jobbet som man själv vet vore bäst.
Dessutom ska man ta kritik och klagomål varje gång det inte blir perfekt. För det ingår i jobbet att patienten alltid har rätt och man ska som personal kunna hantera det.

Vårdpersonalen jobbar med ständig frustration, kanske för varje patient man ser: frustrationen att inte hinna för att nästa person är bokad.

Ett typiskt exempel:
Jag jobbar på vårdcentral.
Jag har en patient bokad var 20:e till var 30:e minut. Inom givet tidsintervall ska jag empatiskt prata med patienten, välja undersökning eller utredning, förmedla det till patienten, bedöma symtom och undersökningsfynd, förmedla detta till patienten på ett sätt som alla patienter blir nöjda med, föra journal och skriva eventuella remisser, sedan vara i full balans att ta hand om nästa.

Det händer att man inom tidsutrymmet 30 minuter hittar en cancer, ska förmedla den misstänkta diagnosen och vidare utredning till patienten. På ett empatiskt och professionellt sätt...
Om man tar sig den tid som patienten borde ha rätt till och tar hand om patientens psykiska reaktion, så blir man en timme försenad till nästa - och nästa - och nästa patient resten av dagen. Och då ska man inte som personal behöva tio minuters avbrott för att hämta andan och hitta mental för nästa patient utan man ska ha sin professionella mask färdig.
För om man faktiskt tar pausen som behövs, så blir man kritiserad för att man "hinner dricka kaffe men vill inte ta hand om patienterna och vården är till för patienterna".'


Jodå, detta blev ett "försvarstal" eller möjligen en förklaring till varför frustrerad vårdpersonal behöver känner att vi behöver försvara sig.

Patienten har rätt till professionell vård.

Och personalen har rätt att bli utskälld och kritiserad av alla. Både politiker, som talar om vad vi inte gör som vi skulle ha gjort, och missnöjd ledning som visar i siffror att vi ska prestera ännu mer, och missnöjda patienter som får leva med våra mänskliga tillkortakommanden.
 
Sv: Misslyckad operation

Paus är underskattat. Vi är fler som inte alltid har möjligheten att pausa på fyra-fem timmar. Till slut blir man inte så charmig i bästa fall och i värsta sker en olycka.
 
Sv: Misslyckad operation

Nej jag vände mig ju till privata alternativ när så fanns och det har gått jättebra. Vilket jag även har gjort nu när vi ska utredas för infertilitet.

Och jag har sakligt berättat exakt hur jag kände och vad jag hade önskat istället i den enkät de skickar ut som uppföljning.

Jag berättade även att jag var glad att jag fick dela rum med en jämnårig istället för fem tanter och annat som var bra.

Du behöver inte ta åt dig :) Det var inte specifikt dina inlägg jag menade.

KL

Kanske var en onödig och diffus känga till typ hela tråden men precis som kryddelydd förklarade blir det väldigt lätt att man som vårdpersonal hamnar i försvarsposition. Jag ser ju hur kollegor kämpar och vet hur det kan vara när det är mycket.

Dessutom ska jag vara fräck och sticka ut hakan också och säga att jag inte ser var i TS inlägg som hon blev dåligt bemött. Det jag ser är ett missförstånd och att TS reagerade väldigt häftigt på stressen hon upplevde. Bättre information hade verkligen kunnat förebygga det; det var klantigt. Men dåligt bemötande som sådant, det kan jag faktiskt inte se.

(Förlåt att jag skriver "över huvudet" på dig TS. Vill tillägga också att du verkligen inte behöver skämmas! Ibland går det helt enkelt inte som man tänkt sig :))
 
Sv: Misslyckad operation

Kl

Tråkigt med försvarspositioner, för någonstans måste man som patient få tala om när det inte fungerar också. Vi är inte objekt som ska slussas runt utan människor. Att en läkare/ssk är ett klapphjon betyder ju inte att man säger att ALLA är det. Jag har träffat ett par arroganta praktarslen genom åren som nog hade varit bättre lämpade inom andra yrken, inkl den som först felbehandlade mig och efter det nedlåtande ifrågasatte mig när jag inte blev bra och hade fräckheten att säga så, men också så klart träffat duktiga, engagerade läkare som den jag har på min vc nu.
Jag blir lite provocerad när vårdpersonal vill få det till att ingenläkare gör fel och att jag som patient ljuger (ja, jag har faktiskt fått höra det!) när jag berättat om ett bemötande jag fått där tidigare läkare inte skrivit journal och efter påpekande gjort detta och inte en siffra var rätt och sen fått höra att det var inget fel på mig men ville jag fortsätta kunde jag göra det på annat ställe av verksamhetschefen. Att inte få ventilera detta och att få insinuerat allt annat än diskret att jag ljuger, då blir jag riktigt förbannad. Då lever det bemötandet kvar och gör mig misstänksam även vid nästa besök och det triggar fram berättelser om dåliga möten eftersom de finns och faktiskt inte bara beror på gnälliga patienter som inget begriper.
Allt är inte till det bästa i den bästa av världar och problem behöver lyftas och diskuteras även inom vården. Inkl patienters bra och dåliga erfarenheter, inte bara personalens perspektiv. Som patient ska man inte behöva känna tacksamhet att få hjälp, lika lite som man kan skälla ut vårdpersonalen.
 
Sv: Misslyckad operation

En av få balanserade inlägg här. Tycker också att Kryddelydd förklarar galant om vilken press man som vårdpersonal kan ha.

Till alla

Jag jobbar som lärare och är rejält stressad ibland. Tycker ni att jag som stressad och tidspressad yrkesutövare har rätt snäsa, tjura och bete mig mot mina elever i årskurs 2? Jag menar, de borde ju veta att lärare har det riktigt pressat stundtals... ? Eller var går gränsen då man som elev kan acceptera och förstå att lärare beter sig pga pressat schema? Aldrig? På högskolan? Gymnasiet? Högstadiet? Eller får ett felaktigt beteende bara förklaras hos vissa yrkeskategorier? Vad skulle ni som föräldrar tåla som förklaring om jag betedde mig illa mot era barn? O_o

Jag är inte trög, jag förstår att det är skillnad på förklaring och försvar. Men jag tycker också att om man som en del sjukhus och vårt lokala tandvårdshus gör, att boka patienter så tätt att det varje dag blir kraftiga förseningar då har man ett strukturellt problem som skapar situationer där läkare inte får en fair chans att göra sitt jobb ens bra. Och som patient är man riktigt utelämnad åt en läkare som ska göra en bra bedömning, ge en bra förklaring så man förstår, ge en en känsla av att doktorna förstått så att jag slipper oroa mig för eventuella feldiagnoser etc. Man är i ett sabla underläge. Är det inte bra då att reagera, framföra kritik mot ledningen och nu när vi snart har möjlighet, rösta medvetet?

En väninna som hade en fotbollsstor tumör i magen fick rådet att banta och sluta belasta vården för att hon hade ätstörningar. Min mamma fick rådet att sluta gnälla över sin stukade fot när den var bruten. Osv. Jag menar det görs faktiskt feldiagnoser. Jag tror säkert att sjukhus gör mycket för att förebygga. Men att som patient med livet som insats säga något i stil med "Ja, ja, stackars läkare, hen är säkert bara stressad, det är därför han avfärdar den stora klumpen i magen som jag óch alla runt mig känner så tydligt om man bara tar sig tid och palperar. Bäst att inte gnälla utan gå hem och inte störa mer" är det ju rätt långt. Att vädra och reflektera på buke behöver ju nödvändigtvis inte vara fel då. Kanske man ser att man faktiskt överreagerade. ELler att man faktiskt blev felaktigt bemött och få råg i ryggen att klaga.

Jag är jätteförvånad över alla svartvita svar i denna och andra trådar. TYcker att det mesta i livet är en stor gråzon och sällan ja eller nej eller fel eller rätt, bara en himla massa olika val med olika bra utfall.
 
Sv: Misslyckad operation

Är det inte bra då att reagera, framföra kritik mot ledningen och nu när vi snart har möjlighet, rösta medvetet?

Jo, det är det, likaså att anmäla felbehandlingar. Men kritiken ska hamna rätt. Det är inte läkaren på VC som bestämmer hur lång tid varje patient ska få. Det är inte personalen på OP i TS fall som bestämt att operationer ska gå enligt löpande-band-principen så att en patient som faller ur ramen kan få hela kedjan att brista.

Att få reaktioner som här i tråden att man inte "får" visa stress och frustration, att man inte "får" göra misstag, eller att vi rycker på axlarna när misstag sker - tro :devil: att vi vänder alla taggar utåt.

Tyvärr, för patienternas och vårdpersonalens intressen sammanfaller till stor del. Som patient vill man ha en kompetent vård, som personal vill man ge det. Att inte lyckas trots att man gör sitt bästa (pga saker man inte kan påverka) är fruktansvärt frustrerande.
 
Sv: Misslyckad operation

Jo, det är det, likaså att anmäla felbehandlingar. Men kritiken ska hamna rätt. Det är inte läkaren på VC som bestämmer hur lång tid varje patient ska få. Det är inte personalen på OP i TS fall som bestämt att operationer ska gå enligt löpande-band-principen så att en patient som faller ur ramen kan få hela kedjan att brista.

Att få reaktioner som här i tråden att man inte "får" visa stress och frustration, att man inte "får" göra misstag, eller att vi rycker på axlarna när misstag sker - tro :devil: att vi vänder alla taggar utåt.

Tyvärr, för patienternas och vårdpersonalens intressen sammanfaller till stor del. Som patient vill man ha en kompetent vård, som personal vill man ge det. Att inte lyckas trots att man gör sitt bästa (pga saker man inte kan påverka) är fruktansvärt frustrerande.

Jag vet inte, men har någon sagt att man inte "får"??

*halvt KL*

Jag reagerade mest på att någon beskrev att i en privat situation skulle hen reagera precis så som jag beskrev att jag tyckte hade varit lämpligare när en person får panik (eller vad det nu var som hände), men i jobbet hade hen inte gjort det; för att där finns inte möjlighet.

Jag försökte förklara att jag INTE menade att den personen därmed är känslokall, har dåliga värderingar eller empatiproblem. Men att det istället är en stark signal på hur illa ställt det är med värderingar i organisationen. Och det hänger väl i allra högsta grad ihop med resursproblemen (även om det inte nödvändigtvis alltid är så att resursproblem är den enda orsaken i en organisation; det kan handla om samarbetsproblem, ledningsproblem och allt möjligt i en enda mix).

Om jag har vissa värderingar och ett sätt som känns "normalt medmänskligt" för mig att agera på, men i mitt jobb som vårdgivare känner att jag INTE kan/får/behöver göra så; ja då är ju något snett.

Det betyder inte att vårdpersonal "inte får". Det händer ju liksom bara. Att människor som jobbar i en situation som känns tuff inte agerar på det kanske allra "bästa" sättet i alla lägen. Det är ju fullkomligt mänskligt.

Men när jag får känslan att flera istället säger att det är okej; att patienterna borde sluta klaga och ska sluta förvänta sig något mer av vården än vad de (ibland) upplever att de får. Ja, då blir jag förvånad.

Jag tror vi talar lite i kors om varandra; ni som jobbar inom vården kommer i försvarsställning och säger att "ni kan faktiskt inte förvänta er att... eftersom vår arbetssituation är överjävlig" när jag kanske tycker ni borde säga "jo, det är fullt rimligt att ni förväntar er att...-, MEN därför bör era klagomål gå i rätt riktning och ni kan göra er röst hörd i t ex valet".

Vi är väl egentligen tämligen överens? Åtminstone hoppas jag det! Vårdgivare ska inte behöva "gulla" med folk, men det vore ju rätt trevligt om vi slapp historier som t ex de som Gry berättar om härovan? (tumören i buken t ex). Jag har själv haft en del dåliga upplevelser, men väldigt många BRA också. Det är för mig alldeles självklart att de dåliga faktiskt ÄR något som jag hade rätten att klaga på (även om jag inte gjorde det samtliga gånger). Det handlar inte om "brist på gull" (den som känner mig vet att jag INTE har behov av det); det handlar antingen om individer som bara hamnat helt fel eller så är det de här resursproblemen och stress som jag fått råka ut för. Vilket det än är så har jag som patient faktiskt RÄTT att känna att det inte är okej!
 
Sv: Misslyckad operation

Nu kommer jag lite som gubben i lådan igen eftersom jag inte varit med i den tidigare diskussionen.

Men, (återigen); jag uppfattar inte att TS blivit felaktigt behandlad, och inte heller pga tidspress. Jag vet inte riktigt vad personalen kunde ha gjort annorlunda? De hjälpte henne att klä på sig, de ringde efter hennes när hon inte kunde göra det själv och de släppte iväg henne. Vad skulle de ha gjort?

Jag tycker absolut man får klaga hur mycket man vill på vården och att alla har rätt att känna sig sura/besvikna/ledsna/förbannade när de blivit felaktigt behandlade eller dåligt bemötta, gud vet att jag var jävligt sur när det hände mig.
 
Sv: Misslyckad operation

Jag kan säga att vården på specifikt vissa avdelningar och sjukhus skrämmer mig något otroligt. Detta med vetskapen efter 7 operationer på 1,5 år och 2 månader i sträck inlagd på sjukhuset. Man kan se en viss trend i det hela. De som förbereder en inför operationen, de på operationssalen och nattpersonalen har i mina fall varit lugna, trevliga, bemötande och noggranna med förklaring och ta sig tid (observera att jag inte menar ta sig tid som i timmar utan ett par extra minuter) Och de som det blir sämst med är förmiddags/eftermiddagspersonal och på uppvaket. Speciellt uppvaket har man en otrolig vilja av att slussa ut en oavsett vilket skick man besitter. En av gångerna kunde jag knappt varken sitta och ännu mindre stå och tillslut var jag så stressad av behandlingen att jag fick be min sambo hämta mig i en rullstol för att komma där ifrån
 
Sv: Misslyckad operation

Jag kan säga att vården på specifikt vissa avdelningar och sjukhus skrämmer mig något otroligt. Detta med vetskapen efter 7 operationer på 1,5 år och 2 månader i sträck inlagd på sjukhuset. Man kan se en viss trend i det hela. De som förbereder en inför operationen, de på operationssalen och nattpersonalen har i mina fall varit lugna, trevliga, bemötande och noggranna med förklaring och ta sig tid (observera att jag inte menar ta sig tid som i timmar utan ett par extra minuter) Och de som det blir sämst med är förmiddags/eftermiddagspersonal och på uppvaket. Speciellt uppvaket har man en otrolig vilja av att slussa ut en oavsett vilket skick man besitter. En av gångerna kunde jag knappt varken sitta och ännu mindre stå och tillslut var jag så stressad av behandlingen att jag fick be min sambo hämta mig i en rullstol för att komma där ifrån

Jag känner igen det här. På uppvaket när jag gorde en vistandsoperation där alla viständerna togs i narkos så ville de ha bort mig från stället så fort som möjligt. Jag orkade knappt gå, kunde inte gå normalt och var så oerhört illamående och groggy. Jag fick inte det vanliga narkosmedlet utan ett annat jag inte minns namnet på, det ger tydligen mer illamående och fy sören vad dålig jag var! Jag såg dubbelt, jag såg suddigt, hela världen snurrade framför ögonen, men jag skulle därifrån tycke de. Jag var riktigt dålig i flera dygn efter.
 
Sv: Misslyckad operation

Nu kommer jag lite som gubben i lådan igen eftersom jag inte varit med i den tidigare diskussionen.

Men, (återigen); jag uppfattar inte att TS blivit felaktigt behandlad, och inte heller pga tidspress. Jag vet inte riktigt vad personalen kunde ha gjort annorlunda? De hjälpte henne att klä på sig, de ringde efter hennes när hon inte kunde göra det själv och de släppte iväg henne. Vad skulle de ha gjort?

Jag tycker absolut man får klaga hur mycket man vill på vården och att alla har rätt att känna sig sura/besvikna/ledsna/förbannade när de blivit felaktigt behandlade eller dåligt bemötta, gud vet att jag var jävligt sur när det hände mig.

Självklart skulle de satt henne på en stol och sagt till hennes man att han skulle hämta henne i väntrummet. Det hade inte tagit många sekunder men hade känts mycket bättre för Ts. Inte skickar man ut en människa i det skicket att själv leta sig fram till bilen. Det säger väl sig självt.

Knapplån

Jag har blivit fruktansvärt illa behandlad av vården. Skulle jag fått korrekt behandling och överhuvudtaget fått någon vård så hade jag med största sannolikhet inte suttit här så svårt handikappad idag. Hade jag fått en bedömning som faktiskt kunde liknas vid en bedömning där läkaren åtminstone tittade på den skadade armen så hade kanske skadan kunnat minimeras kraftigt.

Jag har fått höra att om jag hade tränat så skulle jag varit frisk nu. Att det var synd att det inte var min dominanta arm som skadades för då hade jag minsann tränat men att jag ju var så lat att jag inte gjorde det. Att jag tränade så mycket att jag fick inflammation i senskidorna brydde sig inte vederbörande om att läsa i journalen och lyssna på mig gick ju inte för jag ljög ju bara. Inte heller brydde hen sig om att läsa hur enormt mycket jag tränade både hos sjukgymnasten och hemma vilket visade sig förvärra skadan ännu mer.

Jag har fått felaktiga råd och anvisningar om hur jag ska bete mig med den skadade armen och när jag förklarade att om jag gör så får jag tre gånger så mycket mer ont i flera dagar efteråt och den här proceduren skulle jag göra tre gånger/dag. När jag protesterade så fick jag höra att jag är rädd för smärta :meh: Att jag kräktes och ofta svimmade när jag försökte togs ingen hänsyn till utan de menade att jag överdrev. Jag hade då så ont att jag inte ens kunde ta på min egen arm ens utan att utföra den proceduren som de ville att jag skulle göra.
När jag träffade en läkare som faktiskt var kunnig och satte diagnos på fem minuter så fick jag veta att jag hade en klockren CRPS och att jag absolut inte skulle provocera de skadade nerverna ytterligare med den behandlingen som den förra smärtläkaren rekommenderat.

Jag fick ingen smärtlindring på nästan 10 år vilket gjorde att smärtorna spred sig till hela kroppen vilket de kan göra när man har fruktansvärt ont i en kroppsdel. Det var först när jag förklarade för läkaren att jag inte längre orkade med smärtorna utan hade börjat planera inför min egen bortgång som jag fick morfinliknande preparat utskrivna. Den medicinen gav omedelbart så mycket lindring att smärtorna kom ner på en hanterbar nivå. Hade jag fått den smärtlindringen direkt efter skadan hade hänt så hade jag aldrig fått ont i hela kroppen och därmed hade jag inte varit så handikappad som jag är idag.

Jag har fått frågan hur mycket av den morfinliknande medicinen som jag tar som jag köper på nätet eftersom jag omöjligt kan gå på samma dos som jag fick föreskrivet för tre år sedan för man brukar ju vänja sig och behöva höja dosen. När jag ifrågasatte varför jag skulle köpa en medicin på nätet och riskera att det inte ens var rätt medicin när jag får den på recept och kan hämta den på apoteket så menade läkaren att folk ofta gjorde så.

Jag har fått höra att kommer man in på sjukhus så tar personalen förgivet att man är tablettmissbrukare om man äter de doserna smärtstillande jag behöver för att överhuvudtaget orka överleva. Att man faktiskt kan ha så ont att man behöver de doserna föresvävar dem inte. Att sjukvårdspersonal ens har den inställningen gör faktiskt ont i mig.

Jag har fått höra att jag bara inbillar mig att mina leder subluxerar och att mina höfter trillar isär för så kan de inte göra och jag har blivit utsatt för mycket hårdhänta undersökningar för att kontrollera att leden faktiskt subluxerar. Allt för att EDS är sällsynt men bara för att det är en sällsynt sjukdom så innebär det inte att den inte finns.

Jag har fått veta när jag för tredje gången uppsökte akuten att jag inte ska hålla på och åka in till akuten och ta upp deras tid trots att jag låg dubbelvikt och skrek rakt ut och inte var kontaktbar för det var ju inget fel på min gallblåsa. Detta visade sig vara ett rejält magsår på tolvfingertarmen. Det tog 7 månader ifrån jag sökte vård första gången tills jag ens fick en gastroskopi. Att det kunde vara ett magsår föresvävade inte läkarna på akuten utan de menade att det var nervsmärtorna jag har i övriga kroppen som hade satt sig inuti magen också och att det inte var något att göra något åt. Att jag inte kunde äta något annat än enbart rostat bröd utan pålägg och att jag spydde ett dygn efter jag hade ätit lagad mat brydde de sig inte om (spyr ett dygn gör jag fortfarande om jag äter lagad mat men nu kan jag äta pizza någon enstaka gång, ost och gurka på rostbrödet och yoghurt och musli så det går ju framåt :meh:). Efter gastroskopin fick jag både muntliga och skriftliga order om att genast uppsöka akuten om jag fick en attack igen eftersom det kunde innebära att magsåret hade brustit. Tänk om jag hade lyssnat på den läkaren som sa till mig att sluta belasta vården och legat hemma och dött? Fast jag är ju förtidspensionär och på en sådan kan man ju inte lägga några resurser. Det fick jag veta när jag sökte samtalshjälp för att om möjligt få hjälp med att hantera att min kropp fallerade mer och mer. Kuratorn sa rakt ut till mig att "sådana som dig lägger vi inga resurser på" när hon fick veta att jag är förtidspensionär.

Jag har blivit utskälld för att sköterskorna har satt upp telefontider till läkaren efter kl 16.00 och detta utan att jag ens har andats om vilken tid det passade för mig att läkaren ringde. Dessutom sa de fel datum till mig och sa att han skulle ringa någon gång under dagen vilket gjorde honom ännu argare när jag dumt nog sa att oj, ringer du idag, jag trodde att du hade semester till xx/x för det sa sköterskan.

Jag har fått utskällningar av läkaren för att jag hade mycket att ta upp efter att ha bokat en dubbel tid för att jag hade så mycket att ta upp.

Jag har blivit hånad för att jag inte kom ihåg vilken dosering jag hade på en medicin som jag åt för arton år sedan och blev ifrågasatt vilken dosering jag hade tänkt ta utav den. När jag förvirrat svarade att jag givetvis tänkte ta den dos som läkaren föreskrev fick jag en blick som var mycket talande. Som om han inte trodde på mig.

Jag har blivit anklagad att jag vill ha sömnmediciner och ifrågasatt varför trots att jag förklarat flera gånger att jag bara sover en timme och tjugo minuter åt gången och sedan vaknar av smärtorna och att jag önskar att jag åtminstone skulle kunna få sova två-tre timmar/natt sammanhållet.

Jag har vid flertalet tillfällen bett vårdpersonalen att inte ska ta i mig vid t ex datatomografi utan istället säga hur jag ska ligga/sitta och förklarat att jag har svåra smärtor i hela kroppen för att de sekunden senare tar kraftigt i mig så att jag kippar efter andan och nästan svimmar av smärtan.

Jag har blivit opererad med enbart lugnande och lokalbedövning fast jag har förklarat att det inte tar på mig och jag skrek i full panik när de började operera trots att jag kände allt efter att ha fått fem stora bedövningssprutor i magen som gjorde fruktansvärt ont. Läkaren menade att jag bara skulle känna första sticket... Varför inte lyssna liksom? Och inte kunde de meddela min sambo på något vis att de hade fått söva mig istället utan jag som skulle varit tillbaka ifrån operationen efter ca 20-30 minuter var tillbaka först efter 3 timmar eftersom jag då fick ligga på uppvaket innan jag fick komma tillbaka. Ni kan ju bara tänka er vad orolig han var!

Detta var ett litet axplock av vad jag har råkat ut för de senaste 13 åren. Jag kräver inte mycket men att vårdpersonalen lyssnar på och tror på vad jag säger, inte skäller ut mig för att någon annan har gjort fel och inte hånar mig tycker jag att man borde kunna kräva. Det har ingenting med tidsbrist eller resursneddragningar att göra utan handlar enbart om att som patient så ska du bara hålla käft och göra som du blir tillsagd. Det handlar om jargong och inget annat. Visst finns det jättegullig sjukvårdspersonal också och jättebra läkare men det ska inte vara så att man förvånad kommer ut ifrån vårdcentralen eller sjukhuset och utbrister att gud vad hen var bra! Vilket bemötande! Hen lyssnade ju! Jättetrevlig! Det borde vara tvärtom.
 
Senast ändrad:
Sv: Misslyckad operation

Jag började fundera på mina erfarenheter av sjukvården när jag läst ditt inlägg.
Jag åkte på lymfcancer rätt ordentligt häromåret och jag kan inte säga annat än att jag från dag 1 på VC och hela vägen till:-Maqurell, din cancer är borta (underbara mening) fick ett fantastiskt bemöttande. Det var mest alla småsaker som gjordes som betydde mest. Alla extra filtar som las på mig när jag fick cellgift, när huden i övergommen lossnade (skitäckligt!!) och jag fick en massa glass för det lindrade och för att inte tala om när jag fick åka in akut med jättefeber och akutsköterskorna sprang med mig i sängen upp till lungröntgen, inte för att det var panik utan för att det fläktade så skönt.
Sen var det mycket som var jobbigt (som benmärgsprovet, se början på tråden) men som var tvunget att göras. Visst blir man lite orolig när alla är så gulliga (-är de gulliga för att jag kommer dö? var tanken som slog mig) men de peppade mig och gjorde allt för att jag skulle under omständighetena må bra.
Så just den här sjukdomsperioden i mitt liv sköttes av svensk sjukvård med bravur! (Dagvården, avd 18 i Kalmar, ta åt er av berömmet!)
 
Sv: Misslyckad operation

Jag önskar att människor respekterar andra människor för deras kompetens och kunnande.

En läkare har en utbildning som gör att det är den som innehar kunskapen om just sjukdomar.
Det är därför som patienten går dit.
I annat fall så skulle den ju kunna klara sig själv.

En bussförare har kompetensen att följa den trafikplanering som är given och köra bussen enligt den.
Att då ge sig på föraren för att planeringen är dålig blir fel.

Varken läkaren eller bussföraren blir sena med flit, bara för att vara lata.
De gör så gott de kan med de givna förutsättningarna.

Min Morfar var läkare och på hans tid så var Doktorns ord något som man inte ifrågasatte.
Det var ju inte så bra på sitt vis.
Men som det är i dag, när patienter inte kan acceptera att läkaren är den av de två som innehar mest kunskap om sjukvård, så är det inte heller så bra.
 
Sv: Misslyckad operation

Men som det är i dag, när patienter inte kan acceptera att läkaren är den av de två som innehar mest kunskap om sjukvård, så är det inte heller så bra.

Det funderar jag över här ibland när någon skriver "vilka undersökningar ska jag kräva?" Det är inte ens ovanligt. Men gosh!

Alltså jag fattar att man blir besviken om man söker hjälp för sina symtom och inte får någon vidare undersökning efter samtalet med läkaren. Men vad jag inte förstår är hur man kan tro att man själv vet bättre än läkaren vilka undersökningar som är relevanta. De har ju evighetslång utbildning!

Jag googlar as much as the next guy när jag är sjuk och sedan frågar jag doktorn om han tror att undersökningen x, y och z skulle visa något. Ibland säger han ja, ibland nej, någon gång har jag tjatat mig till en provtagning (som inte visade något konstigt, vilket var vad han förutspått från början :cautious:)

Men i grunden måste jag ju ändå lita på att läkaren är bättre skickad än jag på att avgöra vad man bör gå vidare på. Att även läkare ibland har fel ändrar inte på det.

Hästflicka: :up:
 

Liknande trådar

Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 667
  • Artikel
Dagbok På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal. Det känns som att...
Svar
4
· Visningar
2 161
Senast: Pratsch
·
Kropp & Själ Det har i ca 1,5 år varit massor av problem med mig, saker som att jag fått svårt med balansen, avståndsbedömning, feber som kommer och...
8 9 10
Svar
183
· Visningar
27 594
Senast: Lillefrun
·
Kropp & Själ Jag har en fråga hur jag ska bete mig mot just gällande hennes förhållande till hennes kropp och på bästa sätt stötta min allra bästa...
2
Svar
22
· Visningar
3 136
Senast: Qelina
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp