Mitt trasiga liv

Jag försöker vara positiv och jag försöker tänka tacksamma tankar. Och det funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Jag är riktigt glad över mitt hus och tomt. Och jag älskar mina katter. Och lite här och var finns det vänliga människor som är stöttande. Jag är så tacksam över allt detta.

Men samtidigt är jag ledsen för att det här med en parrelation aldrig kommer att funka för mig. Jag är för trasig. Så jag har avslutat Tinder och pausat HP.

En fråga igår fick mig att tänka på mina föräldrar och min barndom. Och tanken kom som en smocka. Magen reagerade och jag fick ångestpåslag. Ångesten skenade dock inte iväg med mig även om jag trodde det ett tag och funderade på om jag behövde ta mig till akutpsyk. Det slapp jag tack o lov. Men min reaktion fick mig att inse hur starkt jag fortfarande reagerar på det som hände i min barndom. Och det överraskade mig.

Jag har haft 3 längre relationer med män. Den första valde jag för att han kändes trygg och bra. Jag valde enbart med hjärnan och inte hjärtat. Jag var aldrig kär i honom. Efter 4 år var jag urless på honom för han var så trååååkig.

De två efterföljande var båda mycket äldre än mig. Och med dem hade jag aldrig något att säga till om. Jag var värd noll och intet. Hängde dock kvar vid dem onödigt länge, men till slut drog jag från bägge. Minns faktiskt inte riktigt om jag var kär i dem heller.

Jag tror att jag aldrig kommer att få fungerande relationer. Kommer jag ens någonsin att kunna bli kär? Tvivlar starkt på det.
 

Det är svårt det där. Och klyschigt nog tror jag på det där att älska dig själv, må bra i sig själv först, då öppnar det liksom upp för att känna kärlek för andra. Och plötsligt händer det...
Men det är ju lättare sagt än gjort förstås...
Men du gör ju en jätteresa just nu, känns det somutiftårån vad jag läser det du postar här.
Jag tror på dig!
Edit. Äsch, så svamligt det blev. Förlåt för det, @Wille.
 
Det är svårt det där. Och klyschigt nog tror jag på det där att älska dig själv, må bra i sig själv först, då öppnar det liksom upp för att känna kärlek för andra. Och plötsligt händer det...
Men det är ju lättare sagt än gjort förstås...
Men du gör ju en jätteresa just nu, känns det somutiftårån vad jag läser det du postar här.
Jag tror på dig!
Edit. Äsch, så svamligt det blev. Förlåt för det, @Wille.
Jag kommer ju behöva massor av terapi. Är liksom så defekt på alla plan, verkar det som. Vet inte om det någonsin blir något av mig.
 
Jag kommer ju behöva massor av terapi. Är liksom så defekt på alla plan, verkar det som. Vet inte om det någonsin blir något av mig.
Inte defekt, @Wille. Vi är som vi är, alla med våra alldeles egna ok att bära, och våra skelett i garderoben och vi behöver alla jobba med oss själva genom vår livsresa. På olika sätt.
Det gör oss, varken dig eller mig, eller någon annan till defekta. :heart
 
Åh inte är du defekt på ngt sätt. :heart Däremot låter det som om du har varit med om alldeles för mycket svårigheter för att livet ska trippa på smärtfritt. Har du någon gång fått terapi för just det som hänt under barndomen? Om det ger dig ett såpass stort ångestpåslag så du nästan behöver åka akut, då är det ju en väldigt stor trigger som ligger där.
 
Åh inte är du defekt på ngt sätt. :heart Däremot låter det som om du har varit med om alldeles för mycket svårigheter för att livet ska trippa på smärtfritt. Har du någon gång fått terapi för just det som hänt under barndomen? Om det ger dig ett såpass stort ångestpåslag så du nästan behöver åka akut, då är det ju en väldigt stor trigger som ligger där.
Jag gick i terapi som barn men fattade aldrig vitsen med det.

Att jag blev så triggad igår var verkligen en överraskning. Normalt brukar jag bara torrt konstatera att så här och så här var det.

Men nej, jag har egentligen aldrig fått terapi för mina upplevelser. Och jag är övertygad om att mina ångestproblem beror på min barndom och vad som hände. Problemen började efter en del drama som involverade polis och rättspsyk för min farsa. Och så vårdnadsvist på det. Och i det läget hade jag redan samlat på så många negativa erfarenheter att måttet helt enkelt blev rågat.

Jag har ju fått kbt för ångesten men den har alltid kommit tillbaka vid olika situationer som jag inte kunnat hantera. Antagligen för att orsaken inte är adresserad.

För många år sedan då jag hade ytterligare ett återfall i panikångest så gick jag till psyk, men fick ingen vettig hjälp. Blev bara sjukskriven. Men jag mådde ju dåligt och ville ha hjälp så då fick jag göra ett rorcharchtest. Det är något av det mest oseriösa som finns. Jag fick diagnosen borderline, men ingen talade om att jag fått diagnosen. Och jag fick ingen hjälp heller naturligtvis. När jag ett år senare fick reda på diagnosen så ringde jag upp läkaren som bara sa att jag var personlighetsstörd och att ingen skulle ändra på det. Jag skulle vara tacksam att jag inte fått en tyngre diagnos. Jag kände mig kränkt. Senare har jag fått bekräftat att jag inte har borderline.
 
Jag gick i terapi som barn men fattade aldrig vitsen med det.

Att jag blev så triggad igår var verkligen en överraskning. Normalt brukar jag bara torrt konstatera att så här och så här var det.

Men nej, jag har egentligen aldrig fått terapi för mina upplevelser. Och jag är övertygad om att mina ångestproblem beror på min barndom och vad som hände. Problemen började efter en del drama som involverade polis och rättspsyk för min farsa. Och så vårdnadsvist på det. Och i det läget hade jag redan samlat på så många negativa erfarenheter att måttet helt enkelt blev rågat.

Jag har ju fått kbt för ångesten men den har alltid kommit tillbaka vid olika situationer som jag inte kunnat hantera. Antagligen för att orsaken inte är adresserad.

För många år sedan då jag hade ytterligare ett återfall i panikångest så gick jag till psyk, men fick ingen vettig hjälp. Blev bara sjukskriven. Men jag mådde ju dåligt och ville ha hjälp så då fick jag göra ett rorcharchtest. Det är något av det mest oseriösa som finns. Jag fick diagnosen borderline, men ingen talade om att jag fått diagnosen. Och jag fick ingen hjälp heller naturligtvis. När jag ett år senare fick reda på diagnosen så ringde jag upp läkaren som bara sa att jag var personlighetsstörd och att ingen skulle ändra på det. Jag skulle vara tacksam att jag inte fått en tyngre diagnos. Jag kände mig kränkt. Senare har jag fått bekräftat att jag inte har borderline.
Som barn kan jag tänka mig det är svårt att förstå vitsen om man inte har en riktigt bra terapeut/psykolog som lyckas få ens förtroende och jobbar på ett mycket lättbegripligt sätt.

Det kan ju dyka upp triggers som tidigare inte varit något större ”problem”, man kan ha stoppat undan det för djupt för att överleva som liten och så kommer det upplånat långt senare.

Det låter som det hänt mycket tufft under uppväxten och det är ju då man utvecklas och är som känsligast för att utsättas för det. Som du skriver så kan nog mycket ångestproblematik bero på att ni inte jobbat med grundorsaken. Har läst att du går EMDR för blodfobi. Tycker du att terapimetoden fungerar? Möjligen skulle traumaterapi med EMDR som metod vara vettigt? Känns som att du skulle få behöva gå igenom sin barndom och dina minnen i vilket fall.

Jag går själv EMDR inriktad på trauma för tredje gången (de tidigare gångerna gar varit 2 och 1,5 år (veckovis). Nu beviljad 40 gånger till med möjlighet till förlängning. Ingen aning om det kommer räcka. Men jag har så många trauman från både bardom och misshandelförhållanden att det verkar ta en halv livstid att komma igenom. Dessutom dyker nya minnen/triggers upp.
jag har en multi/komplicerad PTSD, med stora problem med dissociation.

Det låter väldigt märkligt och hemskt att sätta en diagnos på det sättet och sen inte följa upp eller ge hjälp. Vadå personlighetsstörd och att man ska vara tacksamheten det inte är tyngre , så kan man ju inte uttrycka sig även om diagnosen skulle vara korrekt. Jag skulle också bli kränkt.

jag önskar du kunde få ordentlig bedömning och hjälp för trauman om du tror det är ett av de stora svårigheterna för att kunna må bra.

:heart
 
Som barn kan jag tänka mig det är svårt att förstå vitsen om man inte har en riktigt bra terapeut/psykolog som lyckas få ens förtroende och jobbar på ett mycket lättbegripligt sätt.

Det kan ju dyka upp triggers som tidigare inte varit något större ”problem”, man kan ha stoppat undan det för djupt för att överleva som liten och så kommer det upplånat långt senare.

Det låter som det hänt mycket tufft under uppväxten och det är ju då man utvecklas och är som känsligast för att utsättas för det. Som du skriver så kan nog mycket ångestproblematik bero på att ni inte jobbat med grundorsaken. Har läst att du går EMDR för blodfobi. Tycker du att terapimetoden fungerar? Möjligen skulle traumaterapi med EMDR som metod vara vettigt? Känns som att du skulle få behöva gå igenom sin barndom och dina minnen i vilket fall.

Jag går själv EMDR inriktad på trauma för tredje gången (de tidigare gångerna gar varit 2 och 1,5 år (veckovis). Nu beviljad 40 gånger till med möjlighet till förlängning. Ingen aning om det kommer räcka. Men jag har så många trauman från både bardom och misshandelförhållanden att det verkar ta en halv livstid att komma igenom. Dessutom dyker nya minnen/triggers upp.
jag har en multi/komplicerad PTSD, med stora problem med dissociation.

Det låter väldigt märkligt och hemskt att sätta en diagnos på det sättet och sen inte följa upp eller ge hjälp. Vadå personlighetsstörd och att man ska vara tacksamheten det inte är tyngre , så kan man ju inte uttrycka sig även om diagnosen skulle vara korrekt. Jag skulle också bli kränkt.

jag önskar du kunde få ordentlig bedömning och hjälp för trauman om du tror det är ett av de stora svårigheterna för att kunna må bra.

:heart
Jag provade emdr förra vintern mot min blodfobi, men det fungerade inte. Jag visste inte vad jag kände och försökte prestera känslor. Nu går jag hos en annan terapeut och jobbar med blodfobin där, men vet inte om det kommer hjälpa.

Jag tror jag är ganska låst och inte i kontakt med mina känslor rent generellt. Har nog rätt mycket undanstoppat. Vet inte hur jag ska komma åt det och kunna förändra något.

Ja, det var verkligen hemskt att få borderlinediagnosen på det där sättet. Jag kände mig knäpp och oönskad och det spädde på min känsla av att jag inte borde få finnas.
 
Jag tror att när man har så mycket undanstoppat och har svårt att komma i kontakt med känslorna att man behöver få gå under lång tid. Det har jag själv oxå, är egentligen först nu efter att ha gått på psykiatrin sen 2007, som nuvarande terapeut verkar kunna komma åt mina känslor och jag öppnar upp mer. Har alltså tagit väldigt många år och olika insatser under olika perioder.

Är ju även väldigt viktigt att känna förtroende för terapeuten annars blir det omöjligt. Känner du att du kan lita på personen?

har blodfobin med barndomen att göra? Tänker vad som hänger ihop och hur man bör jobba med det.

Förstår det, alla psykiatriska diagnoser måste man få en ordentlig bedömning för och en korrekt och förståelig förklaring när den sätts. Man ska aldrig känna sig mer oönskad. Och
 
Jag tror att när man har så mycket undanstoppat och har svårt att komma i kontakt med känslorna att man behöver få gå under lång tid. Det har jag själv oxå, är egentligen först nu efter att ha gått på psykiatrin sen 2007, som nuvarande terapeut verkar kunna komma åt mina känslor och jag öppnar upp mer. Har alltså tagit väldigt många år och olika insatser under olika perioder.

Är ju även väldigt viktigt att känna förtroende för terapeuten annars blir det omöjligt. Känner du att du kan lita på personen?

har blodfobin med barndomen att göra? Tänker vad som hänger ihop och hur man bör jobba med det.

Förstår det, alla psykiatriska diagnoser måste man få en ordentlig bedömning för och en korrekt och förståelig förklaring när den sätts. Man ska aldrig känna sig mer oönskad. Och
Ja, blodfobin uppstod på vårdcentralen när jag var cirka 5 år då ett stick i fingret gjordes. Jag svimmade. Jag hade bara min pappa med mig och fick ingen tröst.
 
Hade ingen aning om att du också drabbats. Men klarar du något som har med det att göra idag?
Inte i sjukhusmiljö, men jag klarar av ett skrapsår på knät alldeles utmärkt. Blir det andra typer av skador som när jag fick ett sömstick i tummen då jag skulle sko en häst är det värre. Den gången svimmade jag i badkaret (jag hann in i badrummet.) 😅 Very metal.
När jag för något år sedan blev biten av shiban i handen fick jag snabbt som fan linda en handduk runt och sedan gå till vårdcentralen medan jag panikpratade med far i telefonen.
Hanterar jag andras skador går det under tiden, men jag kan få panikattacker efteråt.

Det påverkar inte mitt vardagsliv egentligen, utöver att jag inte går till doktorn för prover eller liknande. :)
 
Inte i sjukhusmiljö, men jag klarar av ett skrapsår på knät alldeles utmärkt. Blir det andra typer av skador som när jag fick ett sömstick i tummen då jag skulle sko en häst är det värre. Den gången svimmade jag i badkaret (jag hann in i badrummet.) 😅 Very metal.
När jag för något år sedan blev biten av shiban i handen fick jag snabbt som fan linda en handduk runt och sedan gå till vårdcentralen medan jag panikpratade med far i telefonen.
Hanterar jag andras skador går det under tiden, men jag kan få panikattacker efteråt.

Det påverkar inte mitt vardagsliv egentligen, utöver att jag inte går till doktorn för prover eller liknande. :)
Fy vad jobbigt. Jag klarade knappt av att läsa ovanstående.
 
  • Hjärta
Reactions: Sel
Jag har inga problem med bild, film eller skrift. Förlåt för att jag inte tänkte på det. :heart
Kanyler och liknande kan jag dock inte se på film och helst inte på bild.
Det är nog vanligare än man tror med nålar och sånt...Hade jättenålfobi när jag var mindre, absolut inte nu- "kul" och sticka andra haha. Var med kompisen och hennes häst på klinik och det var ju varmt därinne så. behövde hämta vattenflaskan i bilen och bara för jag gick frågade djursjuksköterskan min kompis om jag är nålrädd då de skulle spruta i leden, eh nej det tror jag inte, hon är ju undersköterska 😅.

TS: vad sorgligt att läsa om din barndom och om hur du har haft det och även jag vill förtydliga att du INTE är defekt på något vis, snarare fullt normal med tanke på vad du tvingats uppleva! Tycker du är stark som kämpar på ❤.
 
Hade också världens nål/stickfobi som liten. Har nåt minne av när jag var 7 år och vi skulle till Kanarieöarna och det rekommenderades nån spruta i skinkan innan (nåt magsjukevaccin?).
Minns hur jag hysteriskt skrek och höll fast mina byxor för att slippa bli stucken (jag slapp, men minns att min mamma var sur på mig).

Sen blev jag sjuk som vuxen och var tvungen att ta prover minst en gång i veckan i 8 veckor och likaså få medicin intravenöst samtidigt till och från. Det botade min fobi till sist, efter några år.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag var liten hade jag en så kallad "bästis" liksom så många andra småtjejer. Har kanske nämnt henne här i min dagbok tidigare, jag...
Svar
0
· Visningar
415
Senast: miumiu
·
L
  • Artikel
Dagbok Hej ❤️ Jag vill bara skriva god jul till alla er här! Jag hoppas att ni har en jätte bra jul helg o avsett ifall ni firar själva eller...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 394
  • Artikel
Dagbok Först tänkte jag skriva i en kropp som inte orkar, men grejen är att ju längre tid jag varit sjuk desto mer en del av mig känns kroppen...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 411
Senast: manda
·
  • Artikel
Dagbok Inspirerad av @parellikusken och hennes kloka dagboksinlägg, för jag känner att det är så himla viktigt att dela med sig om vägen ut...
Svar
10
· Visningar
1 267

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Stora shoppingtråden II
  • Löss
  • Världscupsfinalerna

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp