I ett slags uppvaknande efter London, del ett. På vift i världen igen, men denna gång i Huvudstaden. Och nu med ett solklart syfte och en uppgift; Att skriva! Gå kurs på folkhögskola och försöka inte bara överleva utan dessutom leva med sig själv. Det går, bra? Eller åtminstone inte åt helvete. Minimalt med kontakt med Thorsten eftersom jag vet att trillar jag dit igen kommer det definitivt gå käpprätt åt helvete, och förresten har jag en pojkvän nu, eller i alla fall ett litet tag. Han heter Gustaf och gör musik genom att kasta bestick och annat krafs i sin diskho. Jobbar på Elgiganten men har drömmar, precis som jag. Hans föräldrar är smala och äter stenålderskost och Gustaf tycker att tjocka människor ser roliga ut. Vi träffades på Uppåt Framåt innan jag flyttade och jag hade vrickat foten i trappan där samma kväll eftersom jag envisades med att gå i klackar som jag absolut inte behärskade. Först hade någon modellsnygg satt sig vid mitt bord och sagt något flirtigt och då hade jag glatt slängt upp min svällande fot på bordet mellan oss varpå han avlägsnade sig själv illa kvickt. Då hade Gustaf liksom glidit fram ur dimmorna, skrattandes sörplande på en sugrörsdrink.
Egentligen passar det mig väldigt bra att ha en pojkvän som bor i Göteborg när jag själv bor i Stockholm. Det är ju det där med intimitet, så jävla svårt att få till en balans utan att bli galen. Vi hälsar på varandra på helgerna ibland och när han kommer till Stockholm för att hälsa på mig möter jag givetvis som den omtänksamma och kärleksfulla flickvän jag är upp honom vid busstationen.
Försöker se honom sådär på håll som man gör för att se nånting annat än vad som först syns, men han upptäcker mig såklart alldeles för snabbt och kommer ilandes med ett stressat leende. Nervöst? Ja, han är nervös, därför att vi ska äta middag med hans kompis Robert. Robert som snodde Gustafs förra tjej. Så måste det vara.
Robert har skägg vilket Gustaf känner sig väldigt hotad av eftersom han själv har obefintlig ansiktsbehåring och det gör att han känner sig omanlig, eller i alla fall mindre manlig än Robert. Jag skiter fullständigt i skägg och manlighet men dom orden går liksom inte in. Däremot skiter jag absolut inte i att Roberts kompisar, som också ska med på middagen, jobbar som skådespelare på…*trumvirvel*: Dramaten! Det är idel bekanta ansikten som känns igen från TV-rutan och jag känner mig liten och bortkommen, men samtidigt viktig, som får sitta vid samma bord! Men Gustaf, ja… han kan liksom inte se sin egen litenhet som jag gör, utan måste klampa in i diskussioner som tvärdör när han kommer där med sina märkliga inspel. Egentligen borde jag väl älska honom för det och beundra hans, mod? Men det gör mig istället bara obekväm. Precis som när han skrattar åt tjocka människor, jag känner hur varenda cell i min kropp demonstrativt vill ta avstånd och göra tydligt för alla som ser och hör att den här människan absolut inte ska förknippas med mig.
Det tar också slut, men det var ju bara en tidsfråga, och faktiskt han som tog tag
i det. Men jag är mera lättad än ledsen, och kanske lite tacksam att jag slapp vara bödeln själv just denna gång.
Folkhögskolelivet har så mycket mer att bjuda på, till exempel klasskamrater. Och kanske framför allt en klasskamrat. Snygg-Daniel kallar jag honom när jag pratar med Emily för att hon ska förstå vilken Daniel det rör sig om. Och med det epitetet framför sitt namn kan man ju tro att jag redan är handlöst förälskad i människan, men så är faktiskt inte fallet. Han råkar bara vara helt överjordiskt snygg. Kanske till och med lite för snygg?
För snygg för mig att bli kär i, jag hade tveklöst känt mig plågsamt medveten om mitt eget bristfälliga utseende jämte någon med den benstrukturen. Däremot blir han en vän, eftersom att han förutom att vara överjordiskt snygg dessutom visar sig vara snäll. Och vi bor nästan grannar med varandra i Enskededalen där jag hyr ett rum av en gubbe som spelar Bob Dylans senaste album från morgon till kväll.
Daniel är något så sällsynt som en schysst kille till synes utan någon betydande psykisk ohälsa. Jag hoppar på kursen när övriga redan läst en termin och inser snabbt att dom flesta redan har sina liv här i Stockholm, men klimatet är inkluderande och jag kan välja gemenskapen om jag vill. Någonting i mig är fortfarande rädd för relationer som kan komma att vilja göra anspråk, samtidigt som någonting annat i mig är livrädd för ensamheten. Och jag känner, eller jag märker att Daniel försöker hjälpa mig ur ensamheten. Han skriver alla meningar utan skiljetecken och versaler och lever också i en dåtid, men kanske en ljusare?
När jag behöver att någon kommer och möter mig så kommer han och möter utan tjafs. Faktiskt erbjuder han sig själv. Han ser mig rakt i ögonen med stadig blick när han pratar med mig och frågar vad jag vill, tycker tänker känner. Och jag vill och inte vill dela med mig av det som pågår på insidan. Han verkar så normal, skulle han ens förstå? Hur det är att leva på en mörk plats, med mörker i sinne och själ. Det kanske låter mystiskt poetiskt i skrift men verkligheten är såmycket mer brutal. Fulare. Svårare. Så jag märker att jag ljuger för honom som jag gör för alla utom kanske möjligtvis Emily. Det är inte för att jag inte tror att han kan hantera sanningen men jag är rädd för vad som kan hända om jag släpper honom så nära. Jag har ju ögon att se med. Jag vet ju vad han hade kunnat göra med mig om jag tillät det.
På en klassfest hemma hos klassens festfixare. Hon är rik och Daniel fnyser lite åt pengar och dyra insatslägenheter, hans hjärta bankar jätterött men han är ändå där. Och tur är väl det.
I ett obevakat ögonblick grabbar klassens discogymmare tag i min handled och håller den i ett järngrepp. Han vill dra ner mig i sängen i en ormgrop där alla ligger och sprattlar på varandra i disharmoni. Hans ögon är hemska, lömska små springor i ett alldeles för kantigt ansikte. Och han är så stark! Det är väl tänkt att imponera på tjejer eller nåt men jag blir bara rädd. Detta är definitivt inte en kille jag ”kan ta” i en fight. Jag får flashbacks till bollhavet på McDonalds, nånstans i mitten på nittiotalet. Pappas pissfulla flickvän som drar ner mig bland bollarna, jag sprattlar för mitt liv! Men hon håller fast både armar och ben, hon håller mig genom att klamra sig fast vid mig och omsluta hela min lilla kropp.
Dom anställdas förskräckta ansikten som skymtar förbi. Andra föräldrar (normala föräldrar). Och lappen på väggen som informerar om att ingen över tolv år får vistas i bollhavet.
Min förtvivlade blick – den desperata, som söker efter räddningen och finner en Daniel. Han ser och förstår och agerar blixtsnabbt, hans blick som medkännande bekräftat min skräck byts till skojfriskt tramsig på mindre än en sekund när han kastar sig själv handlöst på min förövare. Ett sånt hjältemod har jag sällan
skådat. En sån kvicktänkthet. Jag avlägsnar mig själv fort från rummet och gnider handleden inne på toa där jag låser in mig. Det där hade kunnat sluta jävligt illa.
* * *
Thorsten Flinck är död. Eller, inte den riktiga Thorsten Flinck, han lever nog och frodas ännu. Men den unge mannen som en gång tog min oskuld och gjorde den upplevelsen
till ett nytt och fräscht trauma lämnade jordelivet för snart elva år sedan och jag nåddes av denna information först nyligen.
Först var det svårt att ta in. Känslorna som man har inför en person förändras när
personen inte längre finns. Varför finns han inte längre? Alla andra som levt rövare och gjort dårskap i sin ungdom tycks ju mirakulöst ändå landa med bägge fötter i något slags Svennebananliv längre fram längs vägen. Varför fick han aldrig komma fram? 28 år.
Sedan uppfylls jag av följande känsla; Jag skulle ha lyssnat mer uppmärksamt när han pratade om Martinus. Som en skam, en bitter smak i munnen. Han måste ha märkt att jag bara var närvarande rent fysiskt, och det kan ha sårat honom.
Varför ska jag bry mig om han blev sårad över något som hände för tjugo år sedan, när han nu är död? Men någonting med detta skaver i mig, och när någonting skaver vill jag veta vad det är och varför. Och som vanligt är svaren
aldrig särskilt enkla eller direkt tillfredsställande, men jag ska ändå ge mig på ett försök att förklara. Det kommer inte få mig att framstå som nobel eller storsint.
När någon dör är det för sent. För sent att finna någon slags försoning, om sådan nu vore nödvändig. Jag har inte gått runt och tänkt att jag är i behov av någon försoning men när nu möjligheten togs ifrån mig känner jag mig ändå snuvad.
Dessutom känns det som att bilden av mig som han bär med sig in i döden är felaktig. Jag är inte den där uttråkade nittonåringen som föga ansträngde sig att följa hans invecklade filosofiska resonemang. Jag är inte heller den där artonåringen som satt i Vitabergsparken och bekände sin kärlek till honom över en folköl och fick till svar att det snart skulle gå över. Jag är inte det
bekräftelsehungrande, emotionellt instabila tonårsbarnet som ängslade sig om vad andra skulle tycka eller inte tycka. Inte så att jag föraktar det barnet, tvärt om, jag känner stor kärlek till henne. Men jag vill inte vara henne. Jag vill vara större än så.
Egentligen passar det mig väldigt bra att ha en pojkvän som bor i Göteborg när jag själv bor i Stockholm. Det är ju det där med intimitet, så jävla svårt att få till en balans utan att bli galen. Vi hälsar på varandra på helgerna ibland och när han kommer till Stockholm för att hälsa på mig möter jag givetvis som den omtänksamma och kärleksfulla flickvän jag är upp honom vid busstationen.
Försöker se honom sådär på håll som man gör för att se nånting annat än vad som först syns, men han upptäcker mig såklart alldeles för snabbt och kommer ilandes med ett stressat leende. Nervöst? Ja, han är nervös, därför att vi ska äta middag med hans kompis Robert. Robert som snodde Gustafs förra tjej. Så måste det vara.
Robert har skägg vilket Gustaf känner sig väldigt hotad av eftersom han själv har obefintlig ansiktsbehåring och det gör att han känner sig omanlig, eller i alla fall mindre manlig än Robert. Jag skiter fullständigt i skägg och manlighet men dom orden går liksom inte in. Däremot skiter jag absolut inte i att Roberts kompisar, som också ska med på middagen, jobbar som skådespelare på…*trumvirvel*: Dramaten! Det är idel bekanta ansikten som känns igen från TV-rutan och jag känner mig liten och bortkommen, men samtidigt viktig, som får sitta vid samma bord! Men Gustaf, ja… han kan liksom inte se sin egen litenhet som jag gör, utan måste klampa in i diskussioner som tvärdör när han kommer där med sina märkliga inspel. Egentligen borde jag väl älska honom för det och beundra hans, mod? Men det gör mig istället bara obekväm. Precis som när han skrattar åt tjocka människor, jag känner hur varenda cell i min kropp demonstrativt vill ta avstånd och göra tydligt för alla som ser och hör att den här människan absolut inte ska förknippas med mig.
Det tar också slut, men det var ju bara en tidsfråga, och faktiskt han som tog tag
i det. Men jag är mera lättad än ledsen, och kanske lite tacksam att jag slapp vara bödeln själv just denna gång.
Folkhögskolelivet har så mycket mer att bjuda på, till exempel klasskamrater. Och kanske framför allt en klasskamrat. Snygg-Daniel kallar jag honom när jag pratar med Emily för att hon ska förstå vilken Daniel det rör sig om. Och med det epitetet framför sitt namn kan man ju tro att jag redan är handlöst förälskad i människan, men så är faktiskt inte fallet. Han råkar bara vara helt överjordiskt snygg. Kanske till och med lite för snygg?
För snygg för mig att bli kär i, jag hade tveklöst känt mig plågsamt medveten om mitt eget bristfälliga utseende jämte någon med den benstrukturen. Däremot blir han en vän, eftersom att han förutom att vara överjordiskt snygg dessutom visar sig vara snäll. Och vi bor nästan grannar med varandra i Enskededalen där jag hyr ett rum av en gubbe som spelar Bob Dylans senaste album från morgon till kväll.
Daniel är något så sällsynt som en schysst kille till synes utan någon betydande psykisk ohälsa. Jag hoppar på kursen när övriga redan läst en termin och inser snabbt att dom flesta redan har sina liv här i Stockholm, men klimatet är inkluderande och jag kan välja gemenskapen om jag vill. Någonting i mig är fortfarande rädd för relationer som kan komma att vilja göra anspråk, samtidigt som någonting annat i mig är livrädd för ensamheten. Och jag känner, eller jag märker att Daniel försöker hjälpa mig ur ensamheten. Han skriver alla meningar utan skiljetecken och versaler och lever också i en dåtid, men kanske en ljusare?
När jag behöver att någon kommer och möter mig så kommer han och möter utan tjafs. Faktiskt erbjuder han sig själv. Han ser mig rakt i ögonen med stadig blick när han pratar med mig och frågar vad jag vill, tycker tänker känner. Och jag vill och inte vill dela med mig av det som pågår på insidan. Han verkar så normal, skulle han ens förstå? Hur det är att leva på en mörk plats, med mörker i sinne och själ. Det kanske låter mystiskt poetiskt i skrift men verkligheten är såmycket mer brutal. Fulare. Svårare. Så jag märker att jag ljuger för honom som jag gör för alla utom kanske möjligtvis Emily. Det är inte för att jag inte tror att han kan hantera sanningen men jag är rädd för vad som kan hända om jag släpper honom så nära. Jag har ju ögon att se med. Jag vet ju vad han hade kunnat göra med mig om jag tillät det.
På en klassfest hemma hos klassens festfixare. Hon är rik och Daniel fnyser lite åt pengar och dyra insatslägenheter, hans hjärta bankar jätterött men han är ändå där. Och tur är väl det.
I ett obevakat ögonblick grabbar klassens discogymmare tag i min handled och håller den i ett järngrepp. Han vill dra ner mig i sängen i en ormgrop där alla ligger och sprattlar på varandra i disharmoni. Hans ögon är hemska, lömska små springor i ett alldeles för kantigt ansikte. Och han är så stark! Det är väl tänkt att imponera på tjejer eller nåt men jag blir bara rädd. Detta är definitivt inte en kille jag ”kan ta” i en fight. Jag får flashbacks till bollhavet på McDonalds, nånstans i mitten på nittiotalet. Pappas pissfulla flickvän som drar ner mig bland bollarna, jag sprattlar för mitt liv! Men hon håller fast både armar och ben, hon håller mig genom att klamra sig fast vid mig och omsluta hela min lilla kropp.
Dom anställdas förskräckta ansikten som skymtar förbi. Andra föräldrar (normala föräldrar). Och lappen på väggen som informerar om att ingen över tolv år får vistas i bollhavet.
Min förtvivlade blick – den desperata, som söker efter räddningen och finner en Daniel. Han ser och förstår och agerar blixtsnabbt, hans blick som medkännande bekräftat min skräck byts till skojfriskt tramsig på mindre än en sekund när han kastar sig själv handlöst på min förövare. Ett sånt hjältemod har jag sällan
skådat. En sån kvicktänkthet. Jag avlägsnar mig själv fort från rummet och gnider handleden inne på toa där jag låser in mig. Det där hade kunnat sluta jävligt illa.
* * *
Thorsten Flinck är död. Eller, inte den riktiga Thorsten Flinck, han lever nog och frodas ännu. Men den unge mannen som en gång tog min oskuld och gjorde den upplevelsen
till ett nytt och fräscht trauma lämnade jordelivet för snart elva år sedan och jag nåddes av denna information först nyligen.
Först var det svårt att ta in. Känslorna som man har inför en person förändras när
personen inte längre finns. Varför finns han inte längre? Alla andra som levt rövare och gjort dårskap i sin ungdom tycks ju mirakulöst ändå landa med bägge fötter i något slags Svennebananliv längre fram längs vägen. Varför fick han aldrig komma fram? 28 år.
Sedan uppfylls jag av följande känsla; Jag skulle ha lyssnat mer uppmärksamt när han pratade om Martinus. Som en skam, en bitter smak i munnen. Han måste ha märkt att jag bara var närvarande rent fysiskt, och det kan ha sårat honom.
Varför ska jag bry mig om han blev sårad över något som hände för tjugo år sedan, när han nu är död? Men någonting med detta skaver i mig, och när någonting skaver vill jag veta vad det är och varför. Och som vanligt är svaren
aldrig särskilt enkla eller direkt tillfredsställande, men jag ska ändå ge mig på ett försök att förklara. Det kommer inte få mig att framstå som nobel eller storsint.
När någon dör är det för sent. För sent att finna någon slags försoning, om sådan nu vore nödvändig. Jag har inte gått runt och tänkt att jag är i behov av någon försoning men när nu möjligheten togs ifrån mig känner jag mig ändå snuvad.
Dessutom känns det som att bilden av mig som han bär med sig in i döden är felaktig. Jag är inte den där uttråkade nittonåringen som föga ansträngde sig att följa hans invecklade filosofiska resonemang. Jag är inte heller den där artonåringen som satt i Vitabergsparken och bekände sin kärlek till honom över en folköl och fick till svar att det snart skulle gå över. Jag är inte det
bekräftelsehungrande, emotionellt instabila tonårsbarnet som ängslade sig om vad andra skulle tycka eller inte tycka. Inte så att jag föraktar det barnet, tvärt om, jag känner stor kärlek till henne. Men jag vill inte vara henne. Jag vill vara större än så.
Senast ändrad:
