Mobbarna - vad blev det av dem?

[sjoberga]

Jag tror att det är farligt att kategorisera mobbare från en viss grupp i samhället. Så är det inte. Både mobbare och offer kommer från alla bakgrunder, i alla färger.

Håller med. Har själv bara erfarenhet av mobbare i skolan som kom från hem med god ekonomi.

Däremot tror jag att långvarigt maktmissbruk som mobbing, gör något med personerna som håller på med det. Det trasar sönder deras förmåga att fungera på annat sätt än att utöva makt på ett tydligt nedvärderande sätt.

 

[sjoberga]

Av de som kom från medelklass/övre medelklass/överklass så vet jag nog inte någon som det har gått direkt illa för.

Jag har 2 exempel direkt emot. Båda från övre medelklass. Kriminalitet och droger. En av dem död av överdos för många år sedan, den andre fängelsekund med mängder av trasiga förhållanden och yvig barnaskara i bagaget. Ingick alltid i mobbinggänget, de "populära" killarna i skolan.

Annan gemensam faktor var att inget av dessa hem var akademikerbebott, det fanns en tydlig aversion mot högre utbildning. Men det är bara 2 exempel.

 

[Fritidsryttare]

Jag har 2 exempel direkt emot. Båda från övre medelklass. Kriminalitet och droger. En av dem död av överdos för många år sedan, den andre fängelsekund med mängder av trasiga förhållanden och yvig barnaskara i bagaget.

Det är lika tragiskt oavsett samhällsbakgrund, men det är många studier som pekar på att socioekonomisk bakgrund spelar en betydande roll när det kommer till kriminalitet och framför allt återfall i brott.

 

[sjoberga]

Det är lika tragiskt oavsett samhällsbakgrund, men det är många studier som pekar på att socioekonomisk bakgrund spelar en betydande roll när det kommer till kriminalitet och framför allt återfall i brott.

Ja, visst är det så. Jag anar bara att långvarig mobbing är ytterligare en stark faktor för det. Att människor kan bli "förstörda" av att vara mobbare under en lång period.

Kanske en upplevelse av att först ha mycket makt som sedan bleknar när omgivningen växer upp och inte ser storheten i de forna mobbarna personligheter? När den där pubertala våldsbejakande attityden inte längre går hem hos mängden, utan mest går hem i kriminella kretsar. Då är det lätt att vända sig dit, där man har något att erbjuda. När mobbingen av plugghästarna övergår i besvikelse över sina egna val när man ser deras framgångar.

 

[Fritidsryttare]

Ja, visst är det så. Jag anar bara att långvarig mobbing är ytterligare en stark faktor för det. Att människor kan bli "förstörda" av att vara mobbare under en lång period.

Kanske en upplevelse av att först ha mycket makt som sedan bleknar när omgivningen växer upp och inte ser storheten i de forna mobbarna personligheter? När den där pubertala våldsbejakande attityden inte längre går hem hos mängden, utan mest går hem i kriminella kretsar. Då är det lätt att vända sig dit, där man har något att erbjuda. När mobbingen av plugghästarna övergår i besvikelse över sina egna val när man ser deras framgångar.

Min uppfattning (säger inte att det är så generellt) är att de som höll på med mobbing(tendenser) i högstadiet och kom från mer privilegierade familjer gjorde det på ett mer sofistikerat sätt. Det var mer fult spel, skitsnack, intrigerande och falskhet inblandat. De från "enklare" - misstolka mig rätt, bakgrund var mer rätt fram och okonstlade, det var en mer uttalad mobbing som var lätt att sätta fingret på.

Jag har träffat föräldrarna till flera av de "finare" mobbarna, och nog påstå att äpplet faller inte långt ifrån trädet många gånger. Så jag tror definitivt att de fula karaktärsdragen finns kvar upp i vuxen ålder hos vissa, kanske till och med i högre utsträckning än hos de med mer arbetarklassbakgrund, men man är skicklig på att dölja det, det är mobbing men på ett mer sofistikerat sätt.

 

[stjarnhimmel]

I mitt fall så var det ingen som "har hamnat snett i samhället efteråt". I alla fall har samtliga av dem gått vidare till universitet och vad jag vet vissa fått ledande positioner. En är journalist och skriver mkt om mångfald och integration, en är en hög chef inom media, en är kändisjurist, en driver ett flyktingboende, en är psykolog.
Det är det som jag hört jag har inte kontakt med dem själv idag. Jag var inte på återträffen då jag inte hade intresse av att träffa någon av dem.

 

[Egonson_]

De har, utan undantag villa, volvo och vovve (nåväl, alla verkar inte ha vovve, men ändå) samt en flock ungar vardera. Inget jobb eller jobb på Ica, typ.

Har det varit klassåterträff under de 15 år som gått sedan vi gick ut grundskolan så var jag uppenbarligen inte bjuden

 

[Emtherlia]

Här kommer nog det svåraste och jobbigaste inlägget jag har gjort på Bukefalos:

Jag blev kallad mobbare under en period på mellanstadiet.

Vi var tre tjejer i vår lilla klass och det var svårt att alltid vara vänner. Oftast var det två st som var sura på den tredje och så gick det runt. Alla var sura på alla, inget undantag. Lärarna försökte få oss att jämt umgås och om de märkte att vi var sura på varandra så fick vi extraraster för att bli sams. Vi mer eller mindre tvingades vara bästa kompisar eftersom det enbart var vi som var tjejer i klassen.

En period så började de vuxna prata om att jag och den andra tjejen mobbade den tredje och allt ansvar hamnade på mig. I deras ögon var jag den mogna och jag kände att alla tyckte allt var mitt fel, även mina föräldrar (som är väldigt nära vänner med den mobbade tjejens föräldrar).

Så som jag såg det så var det precis som tidigare, två var sura på den tredje ett tag, inget ovanligt och det hände naturligtvis att även jag var den utstötta (typ var tredje gång, det gick runt liksom). Men den här gången var det uppenbarligen annorlunda.

Det slutade med att den tredje tjejen bytte skola och vi sågs och pratade på bussen ibland när vi åkte samma buss. I dag är vi bekanta som skulle byta några ord om vi sågs på stan, typ.

Min uppväxt var bra, inga problem hemma eller liknande. Jag mådde alltså inte dåligt på något vis (fören jag kallades mobbare).

Hon mådde uppenbarligen skitdålig över allt medan jag tyckte att det precis var som vanligt och att vi alla tre var utanför ibland. Det blev en jäkla chock för mig att jag sågs som en mobbare helt enkelt.

Vad gör jag idag då? Jo jag jobbar, är gift och trivs med livet. Vad jag vet så mobbar jag ingen och jag kan idag välja mitt umgänge. Jag och den andra tjejen som kallades för mobbare är fortfarande bästa vänner (hon jobbar, har barn, är sambo och lycklig).

 

[sjoberga]

Jag blev kallad mobbare under en period på mellanstadiet.

Oj, det var inte den definition som jag avsåg. Jag menar med "mobbare" de som genom hela skoltiden, från i princip första klass till sista grundskoleåret, tar plats och trycker ned andra i olika konstellationer för att hela tiden själva vara herrar på täppan.

Att människor kan bete sig illa, eller hamna i omständigheter, som de sedan inser är skadliga för andra och tar sig ur på kort tid - då är man inte karaktäriserad av epitetet "mobbare" enligt min definition.

 

[Gnist]

Samma här. Har aldrig fått förfrågan om att delta på återträff. Vart är mina mobbare? "Kvar i förnekelse" är min teori.

Inte jag heller. Vet att där varit återträffar eftersom jag har viss kontakt med några få gamla skolkamrater, men någon inbjudan har inte hittat fram till min postlåda. Kommer det någon gång en sådan, så tar jag ställning till den där och då om jag ska närvara eller inte.

 

[Lampan]

Det år väl rätt välkänt att vårt belöningssystem går igång när vi korrigerar andras "socialt avvikande beteenden". Dvs det är jätteförstärkande för gruppen att ge sig på utstickare. Evolutionärt sett säkert gångbart. Då tyckte de flesta, lärare, föräldrar och barn, att jag fick skylla mig själv som inte var mer välanpassad. Har avårt att tro att de har ändrat sig nu. (Detta gäller alltså 5 olika grundskolor. Med mobbing från både lärare och elever)

Ja, jag tror också det är förstärkande för gruppen" att ge sig utstickaren...

 

[Raderad medlem 68338]

Hoppar över ovanstående diskussion och svarar på frågan:
Fråga: "Mobbarna, vad blev det av dom?"
Svar: "Generellt sett inte så mycket"


Jag känner flera som blivit kraftigt mobbade under skolan och de har hanterat det på olika sätt:
Person 1: Framgångsrik stylist, framträder ofta på TV och offentliga events. Vill gärna synas så mkt som möjligt och liksom BEVISA gång på gång inför mobbarna att hen minsann "blivit något". "In their face" liksom.
Person 2: Framgångsrik egen företagare och entreprenör. Har redan vid 25 flera företag, anställda, jobbar internationellt osv. I motsats till ovanstående så är personen extremt nedtonad vid kontakt med gamla plågoandar. Framhåller absolut inte sig själv utan kör mer "nej men vad kul att ses, vad spännande att du jobbar på ICA det måste vara givande att träffa så mkt folk" eller "vad kul att du har så fina barn" eller vad som (helt uppriktigt).

Jag kan helt klart förstå hur person nr 1 agerar även om jag tror att person nr 2's inställning faktiskt biter hårdare. Att personen är "större" än att behöva "ge tillbaka".

 

[purity_666]

Jag var varken mobbad eller mobbare i skolan. De flesta som behandlade folk illa är vanliga Svenssons idag.. Villa, barn, jobb ofta inom verkstad/reparationer och liknande. Många tjejer i "den populära klicken" som kunde vara dryga mot andra har helt vanliga liv idag. En är väldigt aktiv inom facket. Några hamnade i kvinnofällan med flera barn med flera män.

Vad jag vet har ingen av dom blivit kriminell eller råkat illa ut. Men jag känner å andra sidan inte alla.

 

[Hyacinth]

Jag har aldrig blivit mobbad eller mobbat någon.
Men om jag ser på min högstadieklass och de jag har någon koll på så verkar de flesta normalnöjda. Nån är arkitekt, nån jobbar på Ica, nån är arbetslös och en är pingstpastor, kockar, förskollärare och statliga tjänstemän. Rätt normalt utfall.
gymnasiet är spretigare, troligen på grund av estetisk inriktning vilket ger högre arbetslöshet på grund av kultursektorn som är relativt trång.

 

[Sonic76]

Oj då.
Jag funderar alltid över varför saker och ting blir som de blir, hur det sitter ihop och vad det blev av människor sedan.
Min självkänsla är trots mobbingen mycket god.
Jag står stadigt i mitt taggiga och kantiga format.

Jag var kaxig utåt men mådde fruktansvärt dåligt invärtes.
När jag sysslar med sånt jag kan är jag framåt men så fort jag hamnar i okänt territorie så blir jag väldigt osäker.
Numer är det mycket som jag håller för mig själv. Att dela med sig av saker kan slå fel åt helvete.
Skolan gjorde ett uselt arbete med att bekämpa mobbingen.
Så idag när jag jobbar inom skolan, när jag inte är sjukskriven , så är jag väldigt på om mobbning.
Jag hävdar med bestämdhet att man måste som vuxen reagera på minsta lilla.
Ofta kan man stoppa en hel del med att säga: vad i hel friden gör du

 

[JeayL]

Blev faktiskt jobbarkompis med en, inte den värsta mobbaren men såndär som var dryg, stöddig ni vet stönar då man går förbi å hörs å syns å är med dom typerna som mobbade en ännu tydligare å ja man gick väl omvägar runt om.

Han var riktigt bra att jobba med och hjälpte till där det behövdes och blev utvald bland de som fick gå mellan olika arbetsplatser där det var behov = de som klarar flera olika ställen, trevlig i fikarummet och blev pappa då vi var jobbarkompisar och väldigt glad över det, bodde tillsammans med sin flickvän som även var mamman till barnet och nu tror jag faktiskt dom har köpt hus, dom sökte iallafall då jag slutade

 

[Tassetass]

Jag är ganska säker på att flera av mina plågoandar inte hade en aning om hur taskiga de var. De vuxna slätade ju över vad mobbarna gjorde, försvarade och förklarade. Det var de vuxna som misslyckades med att ta tag i situationen och det kan störa mig än idag. Hyser dock noll och ingen agg mot mobbarna i fråga, de var barn som gjorde dumma saker men de vuxna svek dem - och mig - genom att inte styra upp det hela. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att om någon mobbar min unge kommer jag att riva upp himmel och jord, jag kommer aldrig acceptera samma bemötande som jag själv fick.

Tillägg: jag kommer även riva upp himmel och jord om det visar sig att min onge mobbar någon.

 

[Ajda]

Jag var kaxig utåt men mådde fruktansvärt dåligt invärtes.
När jag sysslar med sånt jag kan är jag framåt men så fort jag hamnar i okänt territorie så blir jag väldigt osäker.
Numer är det mycket som jag håller för mig själv. Att dela med sig av saker kan slå fel åt helvete.
Skolan gjorde ett uselt arbete med att bekämpa mobbingen.
Så idag när jag jobbar inom skolan, när jag inte är sjukskriven , så är jag väldigt på om mobbning.
Jag hävdar med bestämdhet att man måste som vuxen reagera på minsta lilla.
Ofta kan man stoppa en hel del med att säga: vad i hel friden gör du

Jag vill slå ett slag för föräldraskapet också. Det största jobbet i att uppfostra våra barn till bra människor ska göras av deras föräldrar. Jag upplever ofta när jag hör att skolan haffat föräldrar till barn som gjort och agerat felaktigt i skolan (mobbat, retat... you name it) så är det aldrig deras barns fel. Det är alltid den andra ungen som börjat, varit dum förra veckan, varit dum mot en annan i klassen, att det inte var så farligt, att barnet överdrev... Alltså jag blir tokig på detta!!!

 

[Elisha]

En blev politiker, två blev elitidrottare. Vissa har kvar samma beteende idag.

 

[Ridinglady]

Jag har mött mobbning när jag själv var barn och var den utsatta men också den som sa ifrån, har mött det i skolan som lärare då jag verkligen gjorde mitt bästa för att alla skulle bemöta varandra m respekt och jag möter det i mitt nuvarande arbete då jag behöver 'försvara' de utsatta. Min slutsats är att det faktiskt finns elaka individer som brister i empati och sätter sig på andra för att de kan. Vet inte vad det beror på - vet bara att jag alltid måste säga ifrån! När ljuset skiner på trollet så spricker det i de allra flesta fall!