Vinnibruna
Trådstartare
Ursäkta ett långt inlägg, men jag hoppas på hjälp!
Vår son Z upplever sig bli mobbad av en flicka, J i hans klass. De går i 4:an.
Det har varit problem ända sen årskurs 2 då han började i klassen.
J säger sig vara arg på Z, utan att veta varför, när man frågar henne.
Hon säger att hon hatar honom. Hon irriterar sig på honom och blir lätt aggressiv. Hon säger att han är ful, äcklig, luktar illa, osv.
Hon vill inte sitta bredvid honom och kommenterar ofta detta. Hon skriker åt honom, hon säger att han gör fel. Hon slår, knuffar, hotar med att slå.
Vi har pratat med föräldrarna en gång tidigare, då hon tillsammans med några kamrater slagit ner honom. Då träffades jag, min man, Z och J och hennes föräldrar hemma hos dem. Samtalet kändes ganska bra (även om de poängterade att det alltid är två skyldiga när man träter...?).
De lyssnade, var trevliga, ville lösa det hela. Men hade även lyssnat på sin dotter J som hävdar att det alltid är Z som börjar...(vilket inte stämmer, men Z vågade inte säga det hemma hos dem, han är rädd för J).
Hon sa även detta med att hon är arg på Z och har varit det länge men vet inte varför. Detta tycker jag låter så hemskt. Hur ska man bemöta det? Vad kan man göra åt det???
Jag vill inte att hon ska gå och vara arg på och hata min son!
Vi har haft mycket kontakt med skolan också och pratat flera gånger med lärarna, vilka bekräftar läget och jobbar med det.
Nu till det akuta som hänt nu och som får mig att känna mig frustrerad:
I fredags var J "på hugget" mot Z hela dagen. Kommenterade honom, irriterade sig på honom.
Bland annat hände detta:
- på hemkunskapen sa hon att hon inte ville sitta bredvid Z för att han luktar illa
- hon var väldigt arg på honom och sa att han skryter (för att han blev färdig först med sina lussebullar och sen hjälpte en kompis lite med en del av hans deg)
- på fotbollen (gympan) markerade han henne så hon inte fick en passning hon ville ha, då blev hon arg och skrek att så får man inte göra. Z sa att man får det och de andra barnen sa också att man visst får markera i fotboll. Då gav hon sig på honom, drog honom i håret och i huvan till jackan så att den gick sönder (en knapp som håller fast huvan for ut och det blev ett hål efter den)
Enligt Z var hon dum mot honom hela dagen och han var helt uppriven när han kom hem. Det första han sa när han kom hem (med spänd röst på gränsen till gråt) var: "Mamma får jag vara lika dum mot J som hon är mot mig?"
Jag svarade naturligtvis att det får han INTE. Men sen satt vi och pratade länge.
Jag kände att jag måste ta tag i detta. Ringde först skolan men det vara bara F-klassens lärare kvar och hon hade inte sett så mkt. Sen ringde jag J:s föräldrar. Mamman svarade att tyvärr hade J åkt bort över helgen och hon skulle inte träffa henne och kunde inte prata med henne förrän på söndagkväll. Jag bad henne prata med J och att vi skulle återkomma på måndag.
På måndag ringer jag henne (J:s mamma) på jobbet och ber om en träff. Hon verkar stressad och inte riktigt vilja träffas. Säger att hon blir sen på jobbet och att vi kan ta det med hennes man. Jag poängterar att vi tycker att det är viktigt och att vi gärna vill att alla vi fyra föräldrar är med. Säger att vi kan komma sent. Hon säger att jag får ringa och ta det med hennes man.
Jag har varit med Z hos tandläkaren på förmiddagen och kör honom till skolan och stannar där en stund. Får prata med L (lärare) och han berättar vad som hänt under den här dagen (måndagen) med J och min andra son S som går i trean.
Citerar händelsen såsom jag fick den av L (händelsen är verifierad av flera barn som var vittnen):
"Barnen hade varit på slöjd i xx och väntade på taxin hem.
S stod nära J (ingen kroppskontakt).
J tyckte att S stod nära. Sparkade S.
S backade och J sparkade igen (på benet).
Ett annat barn frågade: "Varför sparkar du S?"
J: "För att han stod nära. För att han är ful, han luktar illa, han har fult hår, han har en storebror som heter Z som jag hatar, hatar alla i familjen G (vårt efternamna), alla är idioter."
När taxin kom och de skulle åka sa J: "Du (S) får inte åka!"
S råkade nudda J.
J: "Usch!" och torkade av sig i snön där S nuddat henne.
T (annat barn) och S lekte tafatt. Då sa J: "Usch! T du måste tvätta av dig i snön! Spotta ut alla S-baciller!"
Denna händelse berättade lärarna för mig och även senare för J:s föräldrar. När jag sen ringde J:s pappa för att boka det här mötet mellan oss på kvällen så säger han att de inte vill, att de vill ta det via skolan. Jag föröker prata med honom via telefon, nu när jag ändå har honom på tråden. Men det är svårt. Han pratar mkt om vad som hänt J förut och hur hon varit utsatt av andra barn. Han poängterar också detta med att man är två om att träta. Att J säger att Z alltid börjar och att "de där två ju inte går ihop". Att det står ju mellan vad "min unge och din unge säger och var och en är ju sin unge närmast"...
Jag känner mig ledsen efter samtalet. De verkar inte vilja ta tag i problemet, eller de vill inte se problemet, se sin dotters handlingar. Jackan vill de inte laga: "sånt händer ju när ungar busar med varann".
De ifrågasätter att J gjort ovanstående handlingar (som hon säger att hon inte gjort eller också att det är han som börjat).
Han säger att "det där får skolan sköta". Så de har gått med på ett möte med barnen och oss i skolan med lärarna närvarande. De har bestämt ett datum, den 17 december.
Men vi vill träffas nu, denna vecka. Z ska genomgå en stor och komplicerad operation nästa vecka (ta bort hela mjälten) och kommer att vara väldigt skör och svag och ha ont efteråt. Han kommer absolut inte att orka med några mobbingsamtal den 17 december. Varför skjuta upp det så länge??? Och sen blir det jullov...
Skolan och J:s föräldrar har idag (tisdag) kommit fram till att vi INTE diskuterar det som varit. Vi sätter punkt och vårt mål är att sikta FRAMÅT! Ge barnen verktyg att klara "den här dagen".
Vi (jag och min man) vill ta tag i detta NU! Vi vill sätta ned foten NU. Vi vill sätta ord på detta med att J mobbar Z NU!
Vi vill INTE sätta punkt för det som varit innan mobbaren insett att hon gjort fel/mobbat. Vi vill självklart också sikta framåt och ge barnen verktyg att hantera allt på ett bättre sätt!
Men inte genom att NU dra locket över det som hänt, att inte träffas förrän om 16 dagar!!! (Ja, DÅ kommer det att kännas konstigt att rota i det som hänt. Men om vi träffas NU så känns det bara viktigt och aktuellt.)
Vi vill att alla ser problemet. Att alla erkänner mobbingen. Att alla arbetar för att det ska sluta NU.
Att alla aktivt stöttar barnen i detta.
Hur ska någon kunna sluta med ett problembeteende om inte först problemet ringas in och görs synligt? Om vederbörande inte ser problemet, eller inte vill se det?
Jag undrar också: HUR KUNDE DETTA på måndagen, det J gjorde mot S överhuvudtaget HÄNDA???
Pratade inte föräldrarna med J om vad hon gjorde mot Z i fredags???
Det känns hopplöst. Snälla, vad ska vi göra? Hur ska vi hantera det här? Hur ska vi gå vidare? Mår väldigt dåligt av detta och Z har haft det jobbigt länge (även om det funnits bättre perioder emellanåt).
Nån klok här på buke som kan tipsa oss om hur vi ska agera???
Vår son Z upplever sig bli mobbad av en flicka, J i hans klass. De går i 4:an.
Det har varit problem ända sen årskurs 2 då han började i klassen.
J säger sig vara arg på Z, utan att veta varför, när man frågar henne.
Hon säger att hon hatar honom. Hon irriterar sig på honom och blir lätt aggressiv. Hon säger att han är ful, äcklig, luktar illa, osv.
Hon vill inte sitta bredvid honom och kommenterar ofta detta. Hon skriker åt honom, hon säger att han gör fel. Hon slår, knuffar, hotar med att slå.
Vi har pratat med föräldrarna en gång tidigare, då hon tillsammans med några kamrater slagit ner honom. Då träffades jag, min man, Z och J och hennes föräldrar hemma hos dem. Samtalet kändes ganska bra (även om de poängterade att det alltid är två skyldiga när man träter...?).
De lyssnade, var trevliga, ville lösa det hela. Men hade även lyssnat på sin dotter J som hävdar att det alltid är Z som börjar...(vilket inte stämmer, men Z vågade inte säga det hemma hos dem, han är rädd för J).
Hon sa även detta med att hon är arg på Z och har varit det länge men vet inte varför. Detta tycker jag låter så hemskt. Hur ska man bemöta det? Vad kan man göra åt det???
Jag vill inte att hon ska gå och vara arg på och hata min son!
Vi har haft mycket kontakt med skolan också och pratat flera gånger med lärarna, vilka bekräftar läget och jobbar med det.
Nu till det akuta som hänt nu och som får mig att känna mig frustrerad:
I fredags var J "på hugget" mot Z hela dagen. Kommenterade honom, irriterade sig på honom.
Bland annat hände detta:
- på hemkunskapen sa hon att hon inte ville sitta bredvid Z för att han luktar illa
- hon var väldigt arg på honom och sa att han skryter (för att han blev färdig först med sina lussebullar och sen hjälpte en kompis lite med en del av hans deg)
- på fotbollen (gympan) markerade han henne så hon inte fick en passning hon ville ha, då blev hon arg och skrek att så får man inte göra. Z sa att man får det och de andra barnen sa också att man visst får markera i fotboll. Då gav hon sig på honom, drog honom i håret och i huvan till jackan så att den gick sönder (en knapp som håller fast huvan for ut och det blev ett hål efter den)
Enligt Z var hon dum mot honom hela dagen och han var helt uppriven när han kom hem. Det första han sa när han kom hem (med spänd röst på gränsen till gråt) var: "Mamma får jag vara lika dum mot J som hon är mot mig?"
Jag svarade naturligtvis att det får han INTE. Men sen satt vi och pratade länge.
Jag kände att jag måste ta tag i detta. Ringde först skolan men det vara bara F-klassens lärare kvar och hon hade inte sett så mkt. Sen ringde jag J:s föräldrar. Mamman svarade att tyvärr hade J åkt bort över helgen och hon skulle inte träffa henne och kunde inte prata med henne förrän på söndagkväll. Jag bad henne prata med J och att vi skulle återkomma på måndag.
På måndag ringer jag henne (J:s mamma) på jobbet och ber om en träff. Hon verkar stressad och inte riktigt vilja träffas. Säger att hon blir sen på jobbet och att vi kan ta det med hennes man. Jag poängterar att vi tycker att det är viktigt och att vi gärna vill att alla vi fyra föräldrar är med. Säger att vi kan komma sent. Hon säger att jag får ringa och ta det med hennes man.
Jag har varit med Z hos tandläkaren på förmiddagen och kör honom till skolan och stannar där en stund. Får prata med L (lärare) och han berättar vad som hänt under den här dagen (måndagen) med J och min andra son S som går i trean.
Citerar händelsen såsom jag fick den av L (händelsen är verifierad av flera barn som var vittnen):
"Barnen hade varit på slöjd i xx och väntade på taxin hem.
S stod nära J (ingen kroppskontakt).
J tyckte att S stod nära. Sparkade S.
S backade och J sparkade igen (på benet).
Ett annat barn frågade: "Varför sparkar du S?"
J: "För att han stod nära. För att han är ful, han luktar illa, han har fult hår, han har en storebror som heter Z som jag hatar, hatar alla i familjen G (vårt efternamna), alla är idioter."
När taxin kom och de skulle åka sa J: "Du (S) får inte åka!"
S råkade nudda J.
J: "Usch!" och torkade av sig i snön där S nuddat henne.
T (annat barn) och S lekte tafatt. Då sa J: "Usch! T du måste tvätta av dig i snön! Spotta ut alla S-baciller!"
Denna händelse berättade lärarna för mig och även senare för J:s föräldrar. När jag sen ringde J:s pappa för att boka det här mötet mellan oss på kvällen så säger han att de inte vill, att de vill ta det via skolan. Jag föröker prata med honom via telefon, nu när jag ändå har honom på tråden. Men det är svårt. Han pratar mkt om vad som hänt J förut och hur hon varit utsatt av andra barn. Han poängterar också detta med att man är två om att träta. Att J säger att Z alltid börjar och att "de där två ju inte går ihop". Att det står ju mellan vad "min unge och din unge säger och var och en är ju sin unge närmast"...
Jag känner mig ledsen efter samtalet. De verkar inte vilja ta tag i problemet, eller de vill inte se problemet, se sin dotters handlingar. Jackan vill de inte laga: "sånt händer ju när ungar busar med varann".
De ifrågasätter att J gjort ovanstående handlingar (som hon säger att hon inte gjort eller också att det är han som börjat).
Han säger att "det där får skolan sköta". Så de har gått med på ett möte med barnen och oss i skolan med lärarna närvarande. De har bestämt ett datum, den 17 december.
Men vi vill träffas nu, denna vecka. Z ska genomgå en stor och komplicerad operation nästa vecka (ta bort hela mjälten) och kommer att vara väldigt skör och svag och ha ont efteråt. Han kommer absolut inte att orka med några mobbingsamtal den 17 december. Varför skjuta upp det så länge??? Och sen blir det jullov...
Skolan och J:s föräldrar har idag (tisdag) kommit fram till att vi INTE diskuterar det som varit. Vi sätter punkt och vårt mål är att sikta FRAMÅT! Ge barnen verktyg att klara "den här dagen".
Vi (jag och min man) vill ta tag i detta NU! Vi vill sätta ned foten NU. Vi vill sätta ord på detta med att J mobbar Z NU!
Vi vill INTE sätta punkt för det som varit innan mobbaren insett att hon gjort fel/mobbat. Vi vill självklart också sikta framåt och ge barnen verktyg att hantera allt på ett bättre sätt!
Men inte genom att NU dra locket över det som hänt, att inte träffas förrän om 16 dagar!!! (Ja, DÅ kommer det att kännas konstigt att rota i det som hänt. Men om vi träffas NU så känns det bara viktigt och aktuellt.)
Vi vill att alla ser problemet. Att alla erkänner mobbingen. Att alla arbetar för att det ska sluta NU.
Att alla aktivt stöttar barnen i detta.
Hur ska någon kunna sluta med ett problembeteende om inte först problemet ringas in och görs synligt? Om vederbörande inte ser problemet, eller inte vill se det?
Jag undrar också: HUR KUNDE DETTA på måndagen, det J gjorde mot S överhuvudtaget HÄNDA???
Pratade inte föräldrarna med J om vad hon gjorde mot Z i fredags???
Det känns hopplöst. Snälla, vad ska vi göra? Hur ska vi hantera det här? Hur ska vi gå vidare? Mår väldigt dåligt av detta och Z har haft det jobbigt länge (även om det funnits bättre perioder emellanåt).
Nån klok här på buke som kan tipsa oss om hur vi ska agera???