När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Voeux]

Vi får nog agree to disagree helt enkelt.
Jag tänker nog att det är så uppenbart att det finns en risk att det kan bli en graviditet om man inte skyddar sig så jag tänker att det är ett beslut om man väljer att inte göra det.
Men vi behöver inte snöa in mer.

Jag tror inte att det är någon som motsäger sig att det är uppenbart att man kan bli med barn om man har sex, med eller utan skydd men i synnerhet utan skydd. Jag kan bara inte få grepp om hur det kan gå från att ta ett "beslut om att inte skydda sig" till ett "beslut om att bli med barn". För du kan väl ändå inte mena att min vän i det exemplet jag tog upp beslutade sig för att bli med barn?

Du behöver inte svara om du inte vill dra diskussionen vidare, jag försöker bara förstå hur du tänker.

 

[Exile]

Född 87 här. Jag har aldrig riktigt "gillat" barn, tycker de är jobbiga och tråkiga och varit tvärsäker på att jag inte vill ha några sedan jag själv var barn. Men de senaste året ungefär har dessa tankarna snurrat något evigt i huvudet. Jag kanske vill? jo det vill jag, nej definitivt inte.. osv..

Bilden i mitt huvud är en väldigt romantiserad bild av barn. Dela något kul intresse, en liten kopia av mig jag dels kan "uppfostra bra" och samtidigt ge ett finare liv än det jag haft. Men hela lekpark/magsjuka/bebis/barnkalas delen känner jag verkligen att jag hellre dör.

Jag tror att det för mig mest handlar om att jag är livrädd för att ångra mig när det väl är för sent. Jag är rädd att jag sitter där 60+ helt ensam utan någon alls i mitt liv, den tanken skrämmer mig oerhört. Samtidigt vet jag ju att bara för att man skaffar barn är ju inte det alls någon garanti för att de "tar hand om en när man är gammal" men tanken gnager ändå.

Jag kan ju såklart aldrig säga tvärsäkert men jag har känslan av att om jag skulle få reda på imorgon att jag är steril och min chans att någonsin få egna barn är 0 så skulle jag bli lättad, då hade jag kunnat finna ro i min situation istället för att fundera så mycket.

 

[Hedinn]

Men människor kan ju ändra sig. Jag kan idag vara säker på att jag inte vill ha barn men samtidigt ha med i tankarna att jag kanske ändrar mig om några år. Då kan det vara skönt att ha ngt riktmärke kring just ålder och fertilitet.

Just därför är det väl rimligare att INTE ha nåt datum där man måste ta ett beslut? Jag förstår liksom inte ditt scenario, ska du, nu när du inte vill ha barn, kunna ta ett beslut utifrån att du kanske vill ha barn senare? Jag har aldrig satt mig emot att man funderar och planerar, det är att man måste ta ett beslut om man vill ha barn eller inte som jag inte förstår.

 

[Voeux]

@stjarnhimmel jag tror att det skaver lite för mig för att jag upplever det som skammande mot alla kvinnor som någonsin blivit oplanerat med barn och gjort en abort. Det har haft sex, absolut, en del med preventivmedel som inte fungerat och en del har slarvat med preventivmedel och hoppats att det skulle gå bra ändå. Det blev inte bra och de gör en abort, vilket många mår oerhört dåligt av att göra. Så det är därför förhållningssättet "du vet vad sex kan leda till" och "du tog ett beslut att inte skydda dig" skaver lite för mig.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel jag tror att det skaver lite för mig för att jag upplever det som skammande mot alla kvinnor som någonsin blivit oplanerat med barn och gjort en abort. Det har haft sex, absolut, en del med preventivmedel som inte fungerat och en del har slarvat med preventivmedel och hoppats att det skulle gå bra ändå. Det blev inte bra och de gör en abort, vilket många mår oerhört dåligt av att göra. Så det är därför förhållningssättet "du vet vad sex kan leda till" och "du tog ett beslut att inte skydda dig" skaver lite för mig.

Ja den aspekten förstår jag. Och som jag nämnt tidigare så vill jag inte skuldbelägga. Det är därför jag inte vill ta den diskussionen vidare.
För mig skaver det fast åt andra hållet. Jag är så trött på att höra om män som inte tycker de behöver ta ansvar "för det var inte planerat," eller "det blev bara så" "när de haft oskyddat sex.

 

[Voeux]

Ja den aspekten förstår jag. Och som jag nämnt tidigare så vill jag inte skuldbelägga. Det är därför jag inte vill ta den diskussionen vidare.
För mig skaver det fast åt andra hållet. Jag är så trött på att höra om män som inte tycker de behöver ta ansvar "för det var inte planerat," eller "det blev bara så" "när de haft oskyddat sex.

Ja, det fattar jag fullt ut. Jag ville bara flagga för att även kvinnorna dras in i ett "du visste vad du gav dig in på" resonemang eftersom man förhoppningsvis är två parter i det hela. Såvida man inte skulle räkna kvinnorna som mindre vetande i frågan, vilket man såklart inte gör. Vi behöver som sagt inte diskutera det vidare, jag ville bara belysa det.

 

[sicx]

Ja den aspekten förstår jag. Och som jag nämnt tidigare så vill jag inte skuldbelägga. Det är därför jag inte vill ta den diskussionen vidare.
För mig skaver det fast åt andra hållet. Jag är så trött på att höra om män som inte tycker de behöver ta ansvar "för det var inte planerat," eller "det blev bara så" "när de haft oskyddat sex.

Jag håller med dig här, den sidan av myntet är jag också fruktansvärt trött på.
Men jag kopplar inte ihop "Vafan nu ska jag bli pappa för att du väljer att behålla barnet, jag vill inte!"-alltså att slå ifrån sig ansvar, med "Shit jag är gravid, vadfan gör vi nu?".

Jag ser det som två olika saker, beslutet om abort/graviditet är inte samma som att besluta sig för att skaffa barn i samma stund som man skiter i skydd. Barn/icke barn-beslutet kommer för mig efter hela händelsen med oväntad/oplanerad graviditet, hur den än må uppstå.

Ledsen om jag drar det ett varv till och du behöver givetvis inte svara.

 

[sicx]

Alltså jag tänker att det nog ändå är skillnad för män och kvinnor i de här hypotetiska scenarionen.
Som kvinna har du ju ett val även efter en graviditet har konstaterats, att inte skydda sig behöver inte betyda att det blir barn, valet är att behålla eller göra abort. För en man så ligger egentligen det enda valet i att skydda sig eller inte, för efter det är det försent, det finns inga fler potentiella mellanstationer att stiga av på. Valet är helt och hållet kvinnans och jag har nog bara utgått ifrån mig själv här. För mig blir det alltså inte automatiskt ett val att skaffa barn för att jag skiter i skydd, det finns fler hållplatser att stiga av på innan dess liksom.

 

[Voeux]

Född 87 här. Jag har aldrig riktigt "gillat" barn, tycker de är jobbiga och tråkiga och varit tvärsäker på att jag inte vill ha några sedan jag själv var barn. Men de senaste året ungefär har dessa tankarna snurrat något evigt i huvudet. Jag kanske vill? jo det vill jag, nej definitivt inte.. osv..

Bilden i mitt huvud är en väldigt romantiserad bild av barn. Dela något kul intresse, en liten kopia av mig jag dels kan "uppfostra bra" och samtidigt ge ett finare liv än det jag haft. Men hela lekpark/magsjuka/bebis/barnkalas delen känner jag verkligen att jag hellre dör.

Jag tror att det för mig mest handlar om att jag är livrädd för att ångra mig när det väl är för sent. Jag är rädd att jag sitter där 60+ helt ensam utan någon alls i mitt liv, den tanken skrämmer mig oerhört. Samtidigt vet jag ju att bara för att man skaffar barn är ju inte det alls någon garanti för att de "tar hand om en när man är gammal" men tanken gnager ändå.

Jag kan ju såklart aldrig säga tvärsäkert men jag har känslan av att om jag skulle få reda på imorgon att jag är steril och min chans att någonsin få egna barn är 0 så skulle jag bli lättad, då hade jag kunnat finna ro i min situation istället för att fundera så mycket.

Jag tolkar det du skriver lite som att du kanske faktiskt inte vill ha barn, men kanske har blivit påverkad av hela "du kommer att ånga dig sen" trycket i samhället? Jag tänker att det finns goda möjligheter att ha mycket människor i sitt liv när man är gammal, om man är duktig på att värna om sina vänskaper och vara igång med aktiviteter. Det finns ju hur mycket föreningsliv som helst, exempelvis.

 

[Voeux]

Alltså jag tänker att det nog ändå är skillnad för män och kvinnor i de här hypotetiska scenarionen.
Som kvinna har du ju ett val även efter en graviditet har konstaterats, att inte skydda sig behöver inte betyda att det blir barn, valet är att behålla eller göra abort. För en man så ligger egentligen det enda valet i att skydda sig eller inte, för efter det är det försent, det finns inga fler potentiella mellanstationer att stiga av på. Valet är helt och hållet kvinnans och jag har nog bara utgått ifrån mig själv här. För mig blir det alltså inte automatiskt ett val att skaffa barn för att jag skiter i skydd, det finns fler hållplatser att stiga av på innan dess liksom.

Verkligen, varför det är ytterst märkligt att kvinnor verkar vara bättre på att skydda sig än män. Hade jag varit man och legat med kvinnor som jag inte ville ha barn med så hade jag haft trippla kondomer på. Heck, jag vet inte ens om jag vågat ligga alls!

 

[stjarnhimmel]

Jag håller med dig här, den sidan av myntet är jag också fruktansvärt trött på.
Men jag kopplar inte ihop "Vafan nu ska jag bli pappa för att du väljer att behålla barnet, jag vill inte!"-alltså att slå ifrån sig ansvar, med "Shit jag är gravid, vadfan gör vi nu?".

Jag ser det som två olika saker, beslutet om abort/graviditet är inte samma som att besluta sig för att skaffa barn i samma stund som man skiter i skydd. Barn/icke barn-beslutet kommer för mig efter hela händelsen med oväntad/oplanerad graviditet, hur den än må uppstå.

Ledsen om jag drar det ett varv till och du behöver givetvis inte svara.

Ja jag förstår den aspekten också.
Men väljer att inte fortsätta där.

 

[Exile]

Jag tolkar det du skriver lite som att du kanske faktiskt inte vill ha barn, men kanske har blivit påverkad av hela "du kommer att ånga dig sen" trycket i samhället? Jag tänker att det finns goda möjligheter att ha mycket människor i sitt liv när man är gammal, om man är duktig på att värna om sina vänskaper och vara igång med aktiviteter. Det finns ju hur mycket föreningsliv som helst, exempelvis.

Ja jag misstänker ju att det är så. Men samtidigt kan jag verkligen drömma om barn ibland, liksom på riktigt vilja och önska mig det. Föreställa mig hur det skulle vara, vad vi skulle göra, namn osv. Men jag vet också att jag inte vill leva den typen av liv (eller skulle orka).

 

[Bison]

Kan tillägga att även jag som är säker kan känna ett gnagande tvivel ibland, en önskan om att passa in och leva ett "normalt" liv.
Skaffa mig en man, flytta ihop och ha ett par ungar. Inte alltid bli sedd som den lite udda och märkliga människan.
Även om jag innerst inne vet att jag inte vill ha det livet så blir jag påverkad av normer och samhällets förväntningar.

 

[Petruska]

Ja. Och det är ju ett beslut även om det är under kåthet och även alkohol. Man gör ju ett val.
Så därför blir det märkligt för mig att säga att det bara blir.

Smaksak, kanske. För mig känns det lite överdrivet att kalla det jag tänker på för beslut. Och oavsett är det ju inte den sortens beslut man i förväg tänker sig att man måste ta inom en viss tid, antar jag.

 

[Petruska]

Det är nog ganska vanligt. Jag vet en mamma som nästintill avskyr bebistiden, hon hamnade i förlossningsdepression med senaste barnet och tyckte att det var hemskt att vara ensam hemma som mammaledig. Nu är barnet 4 och hon ska få sitt andra, och säger "låt första året gå snabbt nu". Hon gillar lekplatser, hämta på förskolan osv. men inte bebistiden.

Jag tänker att det mycket väl kan gälla för längre tid än just bebistiden. (Bebistiden verkar många tycka är lagom ointressant.)

 

[Voeux]

Kan tillägga att även jag som är säker kan känna ett gnagande tvivel ibland, en önskan om att passa in och leva ett "normalt" liv.
Skaffa mig en man, flytta ihop och ha ett par ungar. Inte alltid bli sedd som den lite udda och märkliga människan.
Även om jag innerst inne vet att jag inte vill ha det livet så blir jag påverkad av normer och samhällets förväntningar.

Det påverkar absolut. Du får tänka på sen om 10 år, då kommer vår generation vara trötta helikopterföräldrar och tycka att du är världens coolaste tjej som gjorde din egen grej och önska att vi hade lika mycket frihet som du

Men ja, normen är stark och svår att värja sig från helt. Även om du inte följer den så måste du ändå förhålla dig till den, alltid.

 

[Petruska]

Men det är väl rätt så naturligt iom att kvinnors fertilitet kommer med ett (dolt) bäst-före-datum?
Om man (som jag tex) känner sig lite osäker på vad man vill så blir det extremt stressande att veta att åren och åldern förr eller senare kommer ta beslutet åt en.

Jag tycker att det är fullt rimligt att vilja ta ngn form av beslut innan man når en ålder då det troligen börjar bli svårt oavsett vad man då vill.
Om jag fortfarande är osäker vid ca 35 års ålder så vill jag tänka över om jag är villig att riskera ytterligare väntan eller om det är dags att snabba på tankarna lite.

Sen kanske jag ändå blir 45 och plötsligt kommer på att jag vill ha barn men då får jag ju gilla läget och hitta tröst i att jag faktiskt funderade noga och inte bara stoppade huvudet i sanden tills det var för sent.

Om det är vad som oroar dig, och du bedömer att den oron kan vara befogad, så har du väl rätt. Själv har jag svårare att se den situationen. (Jag förstår inte heller riktigt varför det är risken att ångra att man inte fick barn som är den stora grejen här. Jämfört med att ångra att man fick barn, verkar det omvända ganska lätthanterligt.)

 

[Voeux]

Ja jag misstänker ju att det är så. Men samtidigt kan jag verkligen drömma om barn ibland, liksom på riktigt vilja och önska mig det. Föreställa mig hur det skulle vara, vad vi skulle göra, namn osv. Men jag vet också att jag inte vill leva den typen av liv (eller skulle orka).

Jag tänker att man ibland kan drömma om saker som är härligt att tänka på just när det är en dröm och inget mer. Jag drömmer ibland om fler hundar, att flytta ut på landet, att ha häst. Saker jag kan drömma mig iväg kring ibland, som gör mig varm, men innerst inne vet att jag inte vill. Att drömma lite om barn kan vara, men behöver verkligen inte vara, ett bevis på att man ”vill”.

 

[athena_arabians]

Kan tillägga att även jag som är säker kan känna ett gnagande tvivel ibland, en önskan om att passa in och leva ett "normalt" liv.
Skaffa mig en man, flytta ihop och ha ett par ungar. Inte alltid bli sedd som den lite udda och märkliga människan.
Även om jag innerst inne vet att jag inte vill ha det livet så blir jag påverkad av normer och samhällets förväntningar.

Jag har exakt samma känsla ibland ("varför kan jag inte vara normal och passa in?" typ). Sedan fortsätter jag leva mitt underbara, udda liv som är inrättat så som jag vill ha det

 

[Bison]

Det påverkar absolut. Du får tänka på sen om 10 år, då kommer vår generation vara trötta helikopterföräldrar och tycka att du är världens coolaste tjej som gjorde din egen grej och önska att vi hade lika mycket frihet som du

Men ja, normen är stark och svår att värja sig från helt. Även om du inte följer den så måste du ändå förhålla dig till den, alltid.

Får hoppas på det
Jag trivs ju med livet men ibland märks det väldigt tydligt att jag avviker.
På jobbet är vi ganska många i samma ålder, de har eller ska ha barn. Sen är det generationen över som har barn och barnbarn och så de unga som är just unga och ingen förväntar sig något där.