När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

För mig låter det väldigt rimligt. De flesta saker som jag INTE gör eller har gjort, har jag inte Fattat Beslut om. (I stort sett inte om de saker jag har gjort och gör heller, iofs.)
Så fungerar inte jag. Det finns en anledning att jag bor där jag bor, gör det jag o.s.v. En del saker (en himla massa faktiskt) har jag "råkat" glida in på för att jag har valt bort en del annat.
Tackat nej till en del jobberbjudanden, hoppat av utbildningar etc.
 
Så fungerar inte jag. Det finns en anledning att jag bor där jag bor, gör det jag o.s.v. En del saker (en himla massa faktiskt) har jag "råkat" glida in på för att jag har valt bort en del annat.
Tackat nej till en del jobberbjudanden, hoppat av utbildningar etc.
Det finns så klart såna anledningar även för mig. Men en del av de anledningarna kunde lätt ha gett andra resultat, och andra saker kunde lätt ha påverkat hur det blev.
 
För mig låter det väldigt rimligt. De flesta saker som jag INTE gör eller har gjort, har jag inte Fattat Beslut om. (I stort sett inte om de saker jag har gjort och gör heller, iofs.)
Jag funderar på vad du menar med beslut?
Du har ju tex tagit ett beslut att tacka ja till ett jobb, eller till en lägenhet eller att börja studera ett ämne.
Vad är dessa andra saker som du inte fattat beslut om?
 
Jag funderar på vad du menar med beslut?
Du har ju tex tagit ett beslut att tacka ja till ett jobb, eller till en lägenhet eller att börja studera ett ämne.
Vad är dessa andra saker som du inte fattat beslut om?
Jag vet nog inte helt. Men Beslut känns mycket grundligare än jag upplever sådana saker. Nåt jobb måste jag ju ha, nånstans måste jag ju bo. Alltså beslut, jag vet inte. Snarare behov/problem som måste tas tag i ibland, eller saker som visar sig möjliga eller okej.

Jag misstänker att skillnaden mest handlar om hur man vill tolka sig själv. Jag behöver inte en självbild där mitt liv är en radda medvetna och välplanerade Beslut. Och då ser jag det heller inte så.

Mer: allt utom det jag pluggade verkade så tråkigt, alla jobb utom det jag har verkar så tråkiga, lägenheten hade partner och den är okej, när det gäller hästen så har jag alltid ridit. Typ.
 
Jag vet nog inte helt. Men Beslut känns mycket grundligare än jag upplever sådana saker. Nåt jobb måste jag ju ha, nånstans måste jag ju bo. Alltså beslut, jag vet inte. Snarare behov/problem som måste tas tag i ibland, eller saker som visar sig möjliga eller okej.

Jag misstänker att skillnaden mest handlar om hur man vill tolka sig själv. Jag behöver inte en självbild där mitt liv är en radda medvetna och välplanerade Beslut. Och då ser jag det heller inte så.

Mer: allt utom det jag pluggade verkade så tråkigt, alla jobb utom det jag har verkar så tråkiga, lägenheten hade partner och den är okej, när det gäller hästen så har jag alltid ridit. Typ.
Jag tror vi tänker olika på beslut. Jag tänker inte på beslut som något stort eller märkvärdigt utan att man tar hundratals beslut per dag
Dessutom tror jag ser ordet som positivt utifrån att man idag i Sverige har stor möjlighet att utforma sitt liv och bestämma saker. När jag pratade med mormor när hon levde kändes det mer som att det "bara blev" när hon var ung. Hon hade inte samma utrymme att ta egna beslut. Men vi har ju en fantastisk möjlighet idag att utforma våra liv i jämförelse. Och jag tycker snarare det ger styrka att se det så.
 
Jag tror vi tänker olika på beslut. Jag tänker inte på beslut som något stort eller märkvärdigt utan att man tar hundratals beslut per dag
Dessutom tror jag ser ordet som positivt utifrån att man idag i Sverige har stor möjlighet att utforma sitt liv och bestämma saker. När jag pratade med mormor när hon levde kändes det mer som att det "bara blev" när hon var ung. Hon hade inte samma utrymme att ta egna beslut. Men vi har ju en fantastisk möjlighet idag att utforma våra liv i jämförelse. Och jag tycker snarare det ger styrka att se det så.
Okej. Kanske det. Jag tror inte att någon skulle uppfatta mig varken som velig eller som särskilt mainstream i många särskilt många avseenden, men jag uppfattar nog ändå många situationer som att det som är rimligt att göra bygger på allt möjligt som har gjort att jag är där jag är. Och jag ser nog så även på andra, vanligen.
 
Samma här. Det blev till och med så att jag blev ännu mer anti barn. Ju mer dom pratar om barn desto mer säker är jag att det inte ska bli några barn under några som helst omständigheter.

Jag blir bara avskräckt när folk pratar om sina barn 😂
Tycker det är trevligt med vissa barn, precis som vissa vuxna. Men andra får min livmoder att dra ihop sig i plågor.
Vuxna kan kag välja vilka jag vill ha nära och umgås med, barnet kan jag inte välja. Blir tex barnet allergiskt är det slut på det bästa i mitt liv.
 
Jag vet nog inte helt. Men Beslut känns mycket grundligare än jag upplever sådana saker. Nåt jobb måste jag ju ha, nånstans måste jag ju bo. Alltså beslut, jag vet inte. Snarare behov/problem som måste tas tag i ibland, eller saker som visar sig möjliga eller okej.

Jag misstänker att skillnaden mest handlar om hur man vill tolka sig själv. Jag behöver inte en självbild där mitt liv är en radda medvetna och välplanerade Beslut. Och då ser jag det heller inte så.

Mer: allt utom det jag pluggade verkade så tråkigt, alla jobb utom det jag har verkar så tråkiga, lägenheten hade partner och den är okej, när det gäller hästen så har jag alltid ridit. Typ.

Jag håller med dig. Jag har egentligen aldrig tagit några medvetna beslut om att hamna där jag hamnar, enligt mig. Men det kanske beror på att jag inte ägnat besluten så mycket tankekraft. Samma beslut som jag ändå tagit under åren (byta städer, byta jobb, köpa/sälja lägenheter osv osv) hade kanske någon annan tyckt varit väldigt medvetna beslut eftersom de antagligen hade lagt mer tid och eftertanke på att fatta dem, medan det för mig mer har varit "kul jobberbjudande, jag flyttar dit och någonstans måste man ju bo, och leder jobbet till en forskningstjänst är det klart jag ska hoppa på det" osv.

Min Sambo tar gärna beslut med eftertanke och ser nog på mycket mer saker i vårat liv som genomtänkta beslut än vad jag gör, för han ägnar mycket mer tid åt att tänka på vilka beslut han ska ta. Samma soffa kan vara ett impulsköp för mig och många timmars efterforskning för honom (som han absolut har berättat om, men jag har inte lagt någon vikt vid det).
 
Jag blir bara avskräckt när folk pratar om sina barn 😂
Tycker det är trevligt med vissa barn, precis som vissa vuxna. Men andra får min livmoder att dra ihop sig i plågor.
Vuxna kan kag välja vilka jag vill ha nära och umgås med, barnet kan jag inte välja. Blir tex barnet allergiskt är det slut på det bästa i mitt liv.
Precis man blir verkligen avskräckt. Å särskilt trött blir jag när det ska pratas förlossningar varenda gång det dyker upp en baby. Då ska allas förlossningar dras upp fastän alla har hört dom femtioelva gånger. Förlossningar och graviditet. Jättekul när man är den enda som inte vill höra på. Jag babblar inte om mina hästar hela tiden. Jag pratar om dom om folk frågar. Men barn är alla tydligen intresserade av.
 
Jag vet nog inte helt. Men Beslut känns mycket grundligare än jag upplever sådana saker. Nåt jobb måste jag ju ha, nånstans måste jag ju bo. Alltså beslut, jag vet inte. Snarare behov/problem som måste tas tag i ibland, eller saker som visar sig möjliga eller okej.

Jag misstänker att skillnaden mest handlar om hur man vill tolka sig själv. Jag behöver inte en självbild där mitt liv är en radda medvetna och välplanerade Beslut. Och då ser jag det heller inte så.

Mer: allt utom det jag pluggade verkade så tråkigt, alla jobb utom det jag har verkar så tråkiga, lägenheten hade partner och den är okej, när det gäller hästen så har jag alltid ridit. Typ.
Jag kan känna igen mig. Tycker att mitt liv mest handlat om bananskal hit och dit, snarare än målmedvetenhet och beslut.

Jag kom inte in på den utbildning jag ville, då jobbade jag ett tag och sökte sedan ett par andra utbildningar. Under deviserna Det blir nog bra, Blir det så blir det.

I slutet av utbildningen visste jag att jag ville arbeta i en helt annat bransch sådär fattade jag nog någon form av beslut. Jag sökte ett helt okvalificerat sommarvik på ett företag i den önskade branschen, tjatade mig kvar och lärde mig det önskade yrket där.

Efter några år ville jag mot västkusten igen. Började slökolla annonser. Då fick jag plötsligt ett mail från en tjej jag träffat på en kurs för ett tag sedan, hon bodde åt det hållet jag ville: ”Hej, vi har en tjänst utannonserad hos oss, kan inte du söka den?” Tja, kan jag väl, jag sökte och fick den. Efter några månader på den blev jag förflyttad till Göteborg och case closed.

På samma sätt har jag nog alltid betraktat barnfrågan. Blir det så blir det, liksom. Hade barnbananskalet dykt upp hade jag nog hoppat på det. Men nu gjorde det inte det och det gör inget.
 
Jag tror vi tänker olika på beslut. Jag tänker inte på beslut som något stort eller märkvärdigt utan att man tar hundratals beslut per dag
Dessutom tror jag ser ordet som positivt utifrån att man idag i Sverige har stor möjlighet att utforma sitt liv och bestämma saker. När jag pratade med mormor när hon levde kändes det mer som att det "bara blev" när hon var ung. Hon hade inte samma utrymme att ta egna beslut. Men vi har ju en fantastisk möjlighet idag att utforma våra liv i jämförelse. Och jag tycker snarare det ger styrka att se det så.
Den där biten är jag helt med på, vi tar extremt många beslut per dag, men majoriteten är omedvetna beslut som vi egentligen inte ens vet att vi tar. Grejen är ju att de baseras på vilja/intresse, jag har fortfarande svårt för att se det som att man tar beslut om man vill något eller inte, däremot om det är något man tänker (försöka) genomföra för att det nånstans, av någon anledning, finns ett intresse för det.

Alltså, jag har ju inga problem med att se det som att man har tagit ett beslut att bo och jobba i stan, men det är för mig inte samma sak som att ha tagit ett beslut om att inte bo på landet och jobba som bonde, för har man inte ett intresse för det sistnämnda har man antagligen aldrig ens tänkt tanken. Har man dock intresse av båda sakerna så kan man behöva ta ett beslut eftersom det blir svårt att göra båda.

På samma sätt ser jag det med barn, om man känner att man behöver ta ett beslut så har man högst troligt intresse av både livet med barn och livet utan barn. Alltså finns ett intresse för barn, för annars skulle man med största sannolikhet inte börja tänka i de banorna alls - om det inte är pga yttre påverkan/normer.
 
Jag kan känna igen mig. Tycker att mitt liv mest handlat om bananskal hit och dit, snarare än målmedvetenhet och beslut.

Jag kom inte in på den utbildning jag ville, då jobbade jag ett tag och sökte sedan ett par andra utbildningar. Under deviserna Det blir nog bra, Blir det så blir det.

I slutet av utbildningen visste jag att jag ville arbeta i en helt annat bransch sådär fattade jag nog någon form av beslut. Jag sökte ett helt okvalificerat sommarvik på ett företag i den önskade branschen, tjatade mig kvar och lärde mig det önskade yrket där.

Efter några år ville jag mot västkusten igen. Började slökolla annonser. Då fick jag plötsligt ett mail från en tjej jag träffat på en kurs för ett tag sedan, hon bodde åt det hållet jag ville: ”Hej, vi har en tjänst utannonserad hos oss, kan inte du söka den?” Tja, kan jag väl, jag sökte och fick den. Efter några månader på den blev jag förflyttad till Göteborg och case closed.

På samma sätt har jag nog alltid betraktat barnfrågan. Blir det så blir det, liksom. Hade barnbananskalet dykt upp hade jag nog hoppat på det. Men nu gjorde det inte det och det gör inget.
Jag funderar på i hur hög grad skillnaden handlar om hur man faktiskt gör och i hur hög grad den handlar om hur man tolkar sig själv och sitt liv.

Jag tänker att själva tron på att Planering och Beslut är av avgörande betydelse, båda kan skapa stress (eftersom Rätt beslut blir så viktigt) och en känsla av att ha läget under kontroll.
 
Den där biten är jag helt med på, vi tar extremt många beslut per dag, men majoriteten är omedvetna beslut som vi egentligen inte ens vet att vi tar. Grejen är ju att de baseras på vilja/intresse, jag har fortfarande svårt för att se det som att man tar beslut om man vill något eller inte, däremot om det är något man tänker (försöka) genomföra för att det nånstans, av någon anledning, finns ett intresse för det.

Alltså, jag har ju inga problem med att se det som att man har tagit ett beslut att bo och jobba i stan, men det är för mig inte samma sak som att ha tagit ett beslut om att inte bo på landet och jobba som bonde, för har man inte ett intresse för det sistnämnda har man antagligen aldrig ens tänkt tanken. Har man dock intresse av båda sakerna så kan man behöva ta ett beslut eftersom det blir svårt att göra båda.

På samma sätt ser jag det med barn, om man känner att man behöver ta ett beslut så har man högst troligt intresse av både livet med barn och livet utan barn. Alltså finns ett intresse för barn, för annars skulle man med största sannolikhet inte börja tänka i de banorna alls - om det inte är pga yttre påverkan/normer.
Bra poäng! Behovet av att ta ett beslut bygger på att man kan tänka sig flera varianter.
 
Jag funderar på i hur hög grad skillnaden handlar om hur man faktiskt gör och i hur hög grad den handlar om hur man tolkar sig själv och sitt liv.

Jag tänker att själva tron på att Planering och Beslut är av avgörande betydelse, båda kan skapa stress (eftersom Rätt beslut blir så viktigt) och en känsla av att ha läget under kontroll.
Jag förstår inte riktigt varför det här är så svårt att föreställa sig. Du får det ju att låta som om man är ngt slags neurotiskt kontrollfreak bara för att man inte vill låta bananskalen avgöra i livsstilsfrågor..
 
Jag funderar på i hur hög grad skillnaden handlar om hur man faktiskt gör och i hur hög grad den handlar om hur man tolkar sig själv och sitt liv.

Jag tänker att själva tron på att Planering och Beslut är av avgörande betydelse, båda kan skapa stress (eftersom Rätt beslut blir så viktigt) och en känsla av att ha läget under kontroll.
Planering, beslut och mål finns inte i min föreställningsvärld. Förmodligen för att jag är prestationsneurotiker och är rädd att misslyckas.
 
Jag förstår inte riktigt varför det här är så svårt att föreställa sig. Du får det ju att låta som om man är ngt slags neurotiskt kontrollfreak bara för att man inte vill låta bananskalen avgöra i livsstilsfrågor..

Jag tolkar det inte alls så, och jag tror att det snarare är så som Petruska skriver, att det beror nog mer på känslan än handlingen.
I ursprungsfrågan tex, barn, så råkade det bara bli så för oss, enligt mig. I en tid i livet där det passade rätt bra. Frågar man min sambo så bestämde vi oss, och han behövde säkert bestämma sig när det väl var ett faktum, för det är viktigt för honom att ta genomtänkta beslut. Jag bestämde mig inte utan kände mer att det var ju skönt att det blev såhär, så slipper man bestämma sig ;).
 
Jag tror jag har svårt för hela bananskalstänket (konstigt ord) för det låter så privilegierat? Man måste ha rätt bra självförtroende för att bara tänka att saker kommer hända av sig självt? Och ha det rätt bra?
Jag har aldrig bara fått något eller att något har råkat bli... Jag litar inte på att mitt liv blir bra om jag bara låter det bli som det blir.
Jag har aldrig varit med om att bara träffa en partner spontant utan det har skett när jag medvetet börjat nätdejta.
Jag har aldrig bara spontant fått ett jobb eller lägenhet eller att det varit naturligt att börja plugga (kommer inte från en akademisk bakgrund).
Jag kommer aldrig "bara råka bli med barn" eftersom vi har svårigheter i min släkt att bli gravida.
Jag har nog blivit uppfostrad att det man vill ha får man gå ut och skaffa sig själv. Jag gissar att mina föräldrar uppfostrade mig så då de båda hade en bakgrund där det inte ens fanns mat för dagen hemma.
 
Samma här. Det blev till och med så att jag blev ännu mer anti barn. Ju mer dom pratar om barn desto mer säker är jag att det inte ska bli några barn under några som helst omständigheter.

Samma här. Och ffa blir jag varse om könsrollerna, och att de blir ännu mer cementerade ju fler barn som föds i min närhet. Det går inte att komma ifrån. Vem tar mest vab, vem tar mest ansvar för hemmet, vem förväntas göra avkall på egentid för att den andra föräldern får panik av familjebubblan etc etc etc. Jag kräks lite varje gång och förstår inte för mitt liv hur nån kan vilja ha det där, ffa inte hur endel kan kämpa så hårt för att få det. Jag ser väldigt lite av den där familjelyckan som det suktas efter, när barnen väl kommit. Men det kanske är så att det är underbart, egentligen, bortsett från allt det där det gråts över på tjejmiddagar (de få ggr mamman släpps ut på dylika aktiviteter dvs).
 
Jag tror jag har svårt för hela bananskalstänket (konstigt ord) för det låter så privilegierat? Man måste ha rätt bra självförtroende för att bara tänka att saker kommer hända av sig självt? Och ha det rätt bra?
Jag har aldrig bara fått något eller att något har råkat bli... Jag litar inte på att mitt liv blir bra om jag bara låter det bli som det blir.
Jag har aldrig varit med om att bara träffa en partner spontant utan det har skett när jag medvetet börjat nätdejta.
Jag har aldrig bara spontant fått ett jobb eller lägenhet eller att det varit naturligt att börja plugga (kommer inte från en akademisk bakgrund).
Jag kommer aldrig "bara råka bli med barn" eftersom vi har svårigheter i min släkt att bli gravida.
Jag har nog blivit uppfostrad att det man vill ha får man gå ut och skaffa sig själv. Jag gissar att mina föräldrar uppfostrade mig så då de båda hade en bakgrund där det inte ens fanns mat för dagen hemma.
I efterhand kanske det kan ses som privilegierat. Men då var det inte det. Det var mer en känsla av att blir det inte det här så blir det något annat. Jag tänkte alltså INTE att ett jättebra jobb skulle hända av sig själv.

Jag har oftast levt i nuet. Och jag har haft tur - att en person fattade tycke för mig på en kurs och därför uppmanade mig att söka jobb där hon var, och att arbetsgivaren sedan flyttade mig till ett jobb som skulle ha lockat flera hundra sökande om det annonserats ut.

Kommer för övrigt inte från privilegierade förhållanden, snarare arbetarfamilj där jag var den första (och enda) som läste på universitet.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har strösökt några andra tjänster mest pga. tristess på mitt jobb. Men hur ska man kunna bestämma sig? Där jag jobbar nu är ett...
2
Svar
39
· Visningar
2 385
Senast: Mois
·
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 609
Senast: MML
·
Småbarn Om du vill får du (och andra i samma sits) gärna berätta mer om hur det funkade/funkar att jobba hemifrån med små barn. Min fästman...
Svar
14
· Visningar
846
Senast: WildWilma
·
Gnägg Här kanske finns någon eller några med erfarenhet av att ha en "sommarhäst" från en ridskola? Skulle ni vilja dela med er av hur det...
Svar
12
· Visningar
1 479
Senast: mamman
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vildkattungar
  • Senast tagna bilden XV
  • Diarré

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp