Bukefalos 28 år!

När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

@starcraft Jag vet inte om det är mig du menar med ”råkade få” en BR, självklart gjorde jag inte det. Jag tog det bara som exempel på att jag sällan planerar särskilt noga.

En HR råkade jag däremot få när jag pluggade. Jag bodde i en pytteliten etta som började kännas för trång och en av mina kurskamrater sa ”men jag ska flytta ifrån min lägenhet, ska jag kolla om du kan få den?” På det viset fick jag en större och kalasfin etta.
Menade ingen särskild egentligen. För mig blir det konstigt när man säger att man inte tagit några beslut. Jag har också haft lite ”bananskal” när det gäller jobb, man lär känna någon som erbjuder en ett jobb man annars inte skulle få - men jag ser det fortfarande som ett beslut att jag faktiskt tackar ja till jobbet, till lägenheten eller vad det nu är, även om man nu är på rätt plats vid rätt tid.
 
Menade ingen särskild egentligen. För mig blir det konstigt när man säger att man inte tagit några beslut. Jag har också haft lite ”bananskal” när det gäller jobb, man lär känna någon som erbjuder en ett jobb man annars inte skulle få - men jag ser det fortfarande som ett beslut att jag faktiskt tackar ja till jobbet, till lägenheten eller vad det nu är, även om man nu är på rätt plats vid rätt tid.
Ja, det beror väl på vad man lägger i ”beslut”, egentligen.
 
Ja en sån förälder är en person som inte skulle ha barn. Jag är en sån person. Egentligen när jag tänker efter så skulle nog inte min mamma ha haft barn heller, även om hon älskade oss och tog väl hand om oss så här jag känslan av att hon var gift och skaffa barn bara för att man skulle. Hon var född 1944 så det var ju lite annorlunda då mot nu.
Min mormor hatade sina ungar tyvärr. Hon ville inte ha dem, utan göra karriär vilket hon inte kunde. Tyvärr fick det till följd att alla hennes barn 4 st fick omfattande problem som vuxna. mot bakgrund av det tycker jag det är fantastiskt att så många unga kvinnor idag verkligen tänker efter och vissa väljer att bli barnfria.
 
Ja, det beror väl på vad man lägger i ”beslut”, egentligen.
Ja det är väl den här senaste diskussionen ett bevis för. För mig är ett beslut när jag säger ja/nej/avstår från att göra ett aktivt val. Beslutet kan vara genomtänkt och välgrundat med bakgrundsinformation och/eller med en tydlig målbild. Eller så kan det vara ett känslomässigt/impulsstyrt beslut. Eller så kan det vara ett beslut man måste ta och det blir en fråga om pest eller kolera..

För mig blir barnfrågan ett aktivt beslut där jag vill ha det genomtänkt (men med det sagt har jag alltid tänkt sen jag var 25 att blir jag gravid trots p-piller så var det väl meningen och så blir det). Jag vet inte om jag vill ha barn eller om jag är påverkad av normer. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp vissa saker i livet för barn, men jag vet inte heller om jag vill missa det barn innebär. Vill jag ha barn så behöver jag som 30+ och singel och utan utsikter att träffa någon inom rimlig tid börja fundera på alternativ eller aktivt börja dejta män som också vill ha barn annars blir det inga barn gjorda, men eftersom jag inte vet så låter jag det vara ett tag och är nöjd med det.
 
Min mormor hatade sina ungar tyvärr. Hon ville inte ha dem, utan göra karriär vilket hon inte kunde. Tyvärr fick det till följd att alla hennes barn 4 st fick omfattande problem som vuxna. mot bakgrund av det tycker jag det är fantastiskt att så många unga kvinnor idag verkligen tänker efter och vissa väljer att bli barnfria.
Jag är inte säker på att jag skulle älska mitt barn. Möjligen när det blivit vuxet. Och även om jag skulle älska det så skulle jag nog ändå vara bitter och inte särskilt snäll. Det är en anledning till att jag inte vill/bör skaffa barn. Dessutom skulle jag inte orka se ett barn må så dåligt som jag har mått om den fick mina diagnoser. Skulle känna en fruktansvärd skuld över att ha orsakat ett sånt lidande.
 
Ja det är väl den här senaste diskussionen ett bevis för. För mig är ett beslut när jag säger ja/nej/avstår från att göra ett aktivt val. Beslutet kan vara genomtänkt och välgrundat med bakgrundsinformation och/eller med en tydlig målbild. Eller så kan det vara ett känslomässigt/impulsstyrt beslut. Eller så kan det vara ett beslut man måste ta och det blir en fråga om pest eller kolera..

För mig blir barnfrågan ett aktivt beslut där jag vill ha det genomtänkt (men med det sagt har jag alltid tänkt sen jag var 25 att blir jag gravid trots p-piller så var det väl meningen och så blir det). Jag vet inte om jag vill ha barn eller om jag är påverkad av normer. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp vissa saker i livet för barn, men jag vet inte heller om jag vill missa det barn innebär. Vill jag ha barn så behöver jag som 30+ och singel och utan utsikter att träffa någon inom rimlig tid börja fundera på alternativ eller aktivt börja dejta män som också vill ha barn annars blir det inga barn gjorda, men eftersom jag inte vet så låter jag det vara ett tag och är nöjd med det.
Jag tänker att det där skillnaden liksom. Jag hade väl inte upplevt mitt liv som meningslöst om jag inte hade fått barn, men nästintill. Därför kämpade jag också järnet för att få barn. Om jag hade känt, det blir som det blir, either way hade blivit bra då hade jag definitivt inte skaffat barn, tror jag.
 
Det är inte utan att jag känner att det är rätt roligt att vi är så många barnfria på buke. Ute i samhället så känner man sig ju gärna rätt så ensam.

Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Jag upptäckte att jag var annorlunda när jag var 12, då fick vi en ny lärare och skulle fylla i lite frågor om oss själva och ge till henne. Jag var den enda som fyllde i att jag ville ha 0 barn. Jag kommer ihåg chocken när jag insåg att de andra ville ha barn. Så jävla äckliga de är var min första tanke. Ja, man är ju inte så mogen i den åldern alltid.

Jag är nu 32 och är helt säker på att jag har tagit rätt beslut. Min värsta mardröm är det där första året när ungen klänger på en 24/7. Jag skulle aldrig klara det utan att ha ihjäl mig själv eller ungen.

Mina släktingar har slutat tjata om barn, tack o lov.

Jag tycker egentligen att barn som grupp är äckliga fortfarande. Sedan finns det vissa individer som jag kan umgås med, främst för att jag gillar deras föräldrar, och då kan jag blunda för deras negativa sidor lite lättare.

Jag är inte rädd för att ångra mig. Skulle jag ångra mig när jag är 45 så tänker jag som så att det kommer alltid finnas barn som behöver trygga vuxna att få stöd och hjälp av genom livet. Det kommer alltid finnas föräldrar som vill ha någon form av avlastning. Man måste inte ha egna barn för att vara en del av barns liv.

Jag tror att det är en mkt dålig idé att skaffa barn för att inte bli ensam när man blir gammal. För inte kan man lägga den tyngden på sin avkomma? Man vill väl att ens barn ska ha sitt egna liv och vara lyckliga i det, och inte att de känner sig tvingade att ta hand om sin förälder. Skaffar man barn av den anledningen så tror jag inte att det blir bra.

Det är lite som att skaffa häst, vill man verkligen ha häst så har man inte så mkt emot alla timmar man lägger, alla pengar det går åt osv osv. Men vill man inte ha häst så är det såklart horribelt. Och tänk då på att barn tar mer tid än en häst...
 
Dessutom skulle jag inte orka se ett barn må så dåligt som jag har mått om den fick mina diagnoser. Skulle känna en fruktansvärd skuld över att ha orsakat ett sånt lidande.

Word.

Jag kommer från en stabil, harmonisk och kärleksfull kärnfamilj. Mina föräldrar är och har varit underbara. Ändå har en stor del av mitt liv varit ett elände. Jag har insett att så är det, den lotten blev min. Därför kan jag inte förstå hur min syster lättvindigt skaffat barn när hon vet vad vi har i generna. Än mindre kan jag förstå hur hon inte kan se att hennes ena barn har ärvt en del av dessa drag. Och även om det inte behöver betyda att det kommer bli en katastrof med den ungen, så tycker jag att man kan vara lite mer uppmärksam när man sett hur det kan bli. Stötta och uppmärksamma i tid kan aldrig vara fel. Vi är trots allt helsyskon.

Så som mitt liv varit större delen av det, skulle jag inte önska en fiende. Än mindre medvetet riskera att ge en avkomma. Jag har med bakgrund av detta faktiskt noll och ingen förståelse för den egoism som gör att människor med kända genetiska sjukdomar och/eller annan mer omfattande dysfunktionalitet, kan anse att deras önskan att få barn är viktigare än att eliminera att detta nedärvs.
Jag kanske har varit för intresserad av djuravel när jag tänker på vad man riskerar att plocka fram i en avkomma. Men när det gäller människan som art så borde fler tänka på det. Jag säger inte att det är förbjudet att yngla av sig, men jag tycker att det borde tas större hänsyn till detta i beslutsprocessen.
 
Jag tror faktiskt att normen att man ska ha barn börjar holkas ur, iaf i länder där kvinnor får välja själva.

I Japan har man negativ befolkningsutveckling, i Sydkorea vill den nya generationen kvinnor inte ha varken make eller barn, Finland hade lägsta antalet födslar sedan början av 1900-talet 2018.

Om världen kunde jobba mer på jämställdhet så tror jag att befolkningsmängden på jorden skulle stabilisera sig, kanske tom backa.
 
Word.

Jag kommer från en stabil, harmonisk och kärleksfull kärnfamilj. Mina föräldrar är och har varit underbara. Ändå har en stor del av mitt liv varit ett elände. Jag har insett att så är det, den lotten blev min. Därför kan jag inte förstå hur min syster lättvindigt skaffat barn när hon vet vad vi har i generna. Än mindre kan jag förstå hur hon inte kan se att hennes ena barn har ärvt en del av dessa drag. Och även om det inte behöver betyda att det kommer bli en katastrof med den ungen, så tycker jag att man kan vara lite mer uppmärksam när man sett hur det kan bli. Stötta och uppmärksamma i tid kan aldrig vara fel. Vi är trots allt helsyskon.

Så som mitt liv varit större delen av det, skulle jag inte önska en fiende. Än mindre medvetet riskera att ge en avkomma. Jag har med bakgrund av detta faktiskt noll och ingen förståelse för den egoism som gör att människor med kända genetiska sjukdomar och/eller annan mer omfattande dysfunktionalitet, kan anse att deras önskan att få barn är viktigare än att eliminera att detta nedärvs.
Jag kanske har varit för intresserad av djuravel när jag tänker på vad man riskerar att plocka fram i en avkomma. Men när det gäller människan som art så borde fler tänka på det. Jag säger inte att det är förbjudet att yngla av sig, men jag tycker att det borde tas större hänsyn till detta i beslutsprocessen.
Fast det tycker verkligen inte jag. Det är snarare samhället som borde anpassas för hur alla människor är skapta. Alla måste få ha rätt till den hjälp och anpassning som behövs, inte att människor ska undvika att skaffa barn pga av något slags defekta gener. För idag känns ju tongångarna så, fattiga och psykiskt sjuka ska inte få skaffa barn ( nu menar inte du så, men allmänt i samhället). Jag tycker det är barbariskt och har en människosyn som jag verkligen inte delar.
 
@Kattennizze Ja vi behöver inte vara överens. Jag anser inte att samhället är så vackert att det anpassas efter hur människor med svårigheter är skapta, snarare kan jag tycka att det är tvärtom.

Det handlar inte om vem som ska ha rätt att skaffa barn, utan snarare om vilka förustättningar dessa barn har att skapa ett vettigt liv. Tycker jag. Och vem bör fundera igenom detta en eller tre ggr om inte de blivande föräldrarna? Jag skyller inte på samhället för hur mitt liv har sett ut, men med facit i hand hade jag gärna varit ofödd. Det hade jag inte lidit av. Jag förespråkar inte avel på ston/hingstar som har nedsatt hållbarhet eller tråkig mentalitet, eller hundar med dito bekymmer. Det finns en orsak till det.
 
@Kattennizze Ja vi behöver inte vara överens. Jag anser inte att samhället är så vackert att det anpassas efter hur människor med svårigheter är skapta, snarare kan jag tycka att det är tvärtom.

Det handlar inte om vem som ska ha rätt att skaffa barn, utan snarare om vilka förustättningar dessa barn har att skapa ett vettigt liv. Tycker jag. Och vem bör fundera igenom detta en eller tre ggr om inte de blivande föräldrarna? Jag skyller inte på samhället för hur mitt liv har sett ut, men med facit i hand hade jag gärna varit ofödd. Det hade jag inte lidit av. Jag förespråkar inte avel på ston/hingstar som har nedsatt hållbarhet eller tråkig mentalitet, eller hundar med dito bekymmer. Det finns en orsak till det.
Nä vi är inte överens. Jag tycker alla tankar om avel när det gäller människor och barn är horribla.
 
@Kattennizze Ja vi behöver inte vara överens. Jag anser inte att samhället är så vackert att det anpassas efter hur människor med svårigheter är skapta, snarare kan jag tycka att det är tvärtom.

Det handlar inte om vem som ska ha rätt att skaffa barn, utan snarare om vilka förustättningar dessa barn har att skapa ett vettigt liv. Tycker jag. Och vem bör fundera igenom detta en eller tre ggr om inte de blivande föräldrarna? Jag skyller inte på samhället för hur mitt liv har sett ut, men med facit i hand hade jag gärna varit ofödd. Det hade jag inte lidit av. Jag förespråkar inte avel på ston/hingstar som har nedsatt hållbarhet eller tråkig mentalitet, eller hundar med dito bekymmer. Det finns en orsak till det.

Jag håller med och tycker man ska tänka efter riktigt noga. Jag har själv funderat över mina brister, men tycker att de starka sidorna överväger och med rätt fader blir det förhoppningsvis bra ändå. Jag har fallenhet för diverse missbruk i generna, i den mån det är ärftligt. Är själv beroende av koffein och nikotin, men jag skulle under fel omständigheter kunna trilla dit på t.ex alkoholen så jag måste vara försiktig. Fadern till vårt blivande barn har inget sådant i släkten vilket jag hoppas ska lätta upp belastningen.
 
Håller med flera tidigare talare om det väldigt positiva i att folk faktiskt vågar bryta barn-normen och vara barnfria! :)

För egen del bestämde jag mig redan som 4 åring. Snart 18 år senare vacklar jag inte i mitt beslut, tvärtom har jag om något blivit ännu säkrare. Insikten om att jag minst har mycket svårare, och kanske t.om. inte alls kan få barn, gör mig inte ledsen - tvärtom.

Tycker överlag att man ska tänka minst 2 varv innan man sätter barn till världen - oberoende av anledning och ev. bakomliggande faktorer. Gör jag verkligen det här för min högst egna skull? Eller är det av på tryckningar från partner, släkt och bekantskapskrets? För att jag inte vill bli ensam som gammal? etc. etc. Att skaffa barn är ett väldigt stort beslut, det ska vara välgrundat, anser jag.
 
Nä vi är inte överens. Jag tycker alla tankar om avel när det gäller människor och barn är horribla.

Jag tycker att det är intressant att det är väldigt tabu att tänka genetik och förutsättningar när det gäller människa men inte något annat djur, där människan tom går in och medvetet avlar i specifika riktningar. I min värld är genetik genetik, varken mer eller mindre. Det är ren vetenskap och jag kan inte se det horribla. Alls. Vi är i allra högsta grad bestående av gener. Men det är på nåt märkligt sätt hemskt tabu att säga det, för istället ska detta med mänsklig reproduktion ses som nåt magiskt och hysch hysch. Lite som att människor helst önskade att barnen kom med storken. Jag kan inte rå för det men jag tycker att det är lite lustigt.

När vi talar om vissa fomer av tex cancer och autoimmuna sjukdomar vet vi att det i allra högsta grad är genetiskt. Men så fort det kommer i ett sammanhang med barn och arv, så är det tabu. När vi talar om någons extraordinära förmågor ur positiv synvinkel så hoppas vi att dessa gåvor i någon form ska nedärvas vår avkomma. Då är det inte lika mkt tabu. Jag är så krass så jag säger att människans förmåga att leka struts är fenomenalt intressant.

Jag har hjärt- och kärlsjukdom och reumatism väldigt nära i släkten. Morfar och morfars syster är/var hårt drabbade, min moster är drabbad, min mamma visar stora tecken på det. Läkarna talar om ärftlighet och att vi ska vara uppmärksamma. Jag ser inget horribelt i det alls. Jag ser det rentav som förebyggande arbete.
 
Jag tycker att det är intressant att det är väldigt tabu att tänka genetik och förutsättningar när det gäller människa men inte något annat djur, där människan tom går in och medvetet avlar i specifika riktningar. I min värld är genetik genetik, varken mer eller mindre. Det är ren vetenskap och jag kan inte se det horribla. Alls. Vi är i allra högsta grad bestående av gener. Men det är på nåt märkligt sätt hemskt tabu att säga det, för istället ska detta med mänsklig reproduktion ses som nåt magiskt och hysch hysch. Lite som att människor helst önskade att barnen kom med storken. Jag kan inte rå för det men jag tycker att det är lite lustigt.

När vi talar om vissa fomer av tex cancer och autoimmuna sjukdomar vet vi att det i allra högsta grad är genetiskt. Men så fort det kommer i ett sammanhang med barn och arv, så är det tabu. När vi talar om någons extraordinära förmågor ur positiv synvinkel så hoppas vi att dessa gåvor i någon form ska nedärvas vår avkomma. Då är det inte lika mkt tabu. Jag är så krass så jag säger att människans förmåga att leka struts är fenomenalt intressant.

Jag har hjärt- och kärlsjukdom och reumatism väldigt nära i släkten. Morfar och morfars syster är/var hårt drabbade, min moster är drabbad, min mamma visar stora tecken på det. Läkarna talar om ärftlighet och att vi ska vara uppmärksamma. Jag ser inget horribelt i det alls. Jag ser det rentav som förebyggande arbete.

Hålleri någon mån med i det du säger.
Går man ner på nivån "mamma är laktosintolerant", "släkting x har mild pollenallergi", "faster har lättare vintereksem" etc. etc. Tycker jag absolut att det blir bisarrt, men pratar vi svårare, ärftliga sjukdomar, tycker jag faktiskt att man behöver tänka ytterligare 2 varv extra (utöver dessa 2 jag tycker alla ska tänka!). Sen ska man absolut inte toknojja till överdrift, men kanske prata med en läkare eller annan kunnig om situationen, vad de säger och därefter fatta ett beslut. :up:
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har strösökt några andra tjänster mest pga. tristess på mitt jobb. Men hur ska man kunna bestämma sig? Där jag jobbar nu är ett...
2
Svar
39
· Visningar
2 475
Senast: Mois
·
Hemmet Bor sen ett år tillbaka i en BRF som är en gammal herrgård, omgjort till 14 lägenheter. Delar av parken som hör till är omgjord till...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
5 806
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 688
Senast: MML
·
Småbarn Om du vill får du (och andra i samma sits) gärna berätta mer om hur det funkade/funkar att jobba hemifrån med små barn. Min fästman...
Svar
14
· Visningar
951
Senast: WildWilma
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp