När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Modest]

Jag fetade väl texten ovan.
Jag har förövrigt blivit uttryckligt avrådd från alla former av hormoner av såväl skolsköterskor som personal på UMO.

Jo, jag letade upp den tråden för nyfikenhets skull och jag hade visst svarat där också. Det verkar ha blivit lite snurrigt med infon för dig.

 

[Voeux]

Är en fertilitetsutredning något man får betala själv för eller något man kan få "gratis"?

Det går under högkostnadsskyddet om du vill ha spermadonation (ensamstående kvinna eller två kvinnor), om ett par har försökt få barn i över ett år men inte lyckats eller om läkaren av någon annan anledning anser att en utredning bör göras. Vill man bara veta finns det utredningar att göra på privata enheter men då får man betala ur egen ficka.

 

[Modest]

Jag fetade väl texten ovan.
Jag har förövrigt blivit uttryckligt avrådd från alla former av hormoner av såväl skolsköterskor som personal på UMO.

Som ett tillägg och mer generellt talat: om en patient har både PCOS och endometrios finns ju ALL anledning att testa hormonbehandling. Både för symtomlindring och för att minska tillväxt av endometrioshärdar (som då kan ge infertilitet längre fram).

 

[Fresubin]

Jag vet inte om det finns någon sådan undersökning specifikt. Jag gjorde fertilitetsutredning nyligen där läkaren sa att allt ser bra ut och att jag har ”mycket ägganlag”, och eftersom ingen diskussion skedde om min ålder så tolkade jag det som att det är lugnt ett tag till. Men några garantier kan man ju aldrig lämna. Gällande hon jag träffade som hade få år kvar förstod jag det som att hon hade någon annan form av komplikation kring livmodern som gjorde att läkaren gjort den bedömningen.

gjorde du en fertilitetsutredning utan att ha föfrsökt skaffa barn? får man ens göra det? vart i så fall?

 

[Voeux]

gjorde du en fertilitetsutredning utan att ha föfrsökt skaffa barn? får man ens göra det? vart i så fall?

Det går att göra privat om man vill, men jag gjorde under landstinget då jag planerade att skaffa barn som ensamstående, och man måste göra fertilitetsutredning innan man får ta emot spermadonation.

 

[Fresubin]

Jag är 31 år gammal, fyller 32 i november kan väl säga att jag är konstant i barntankar, det tar upp i princip hela mina dagar skulle jag nog säga. Är dock i sitsen att jag studerar på universitet 2 terminen av 6, och inser väl att jag måste ta ett uppehåll för barn för att inte bli för gammal, eller planera in (vet att det inte går att planera) att barnet kommer när studierna är slut. Jag känner en oerhörd stress över fertiliteten, och vet att det går snabbt utför nu, även om det kommer gå ännu fortare efter 35...generellt. Det är just det där generellt som jag hakar upp mig på, man har ju ingen som helst aning om man ligger på nedre gränsen eller övre gränsen med fertiliteten, det kanske redan är bråttom liksom. Jag har ingen i släkten att jämföra med heller eftersom alla på den tiden (i alla fall i min släkt) fick barn i 20-års åldern. Jag vet ju dessutom inte om jag kommer vilja ha ett till barn och då är det ju verkligen dags att sätta igång snart. Det här är ju bara MIN egna bild tankar och önskningar, jag har ju en sambo också som är väldigt trögstartad i det mesta, han är väldigt engagerad i sitt intresse just nu med resor osv . Jag har liksom skjutit upp det här precis som många av er längre och längre för varje gång.... ja när jag är 25..... nej men 28 blir nog bra.... fast nej inte redo.... 30....35 är sista stoppet. Tror aldrig man blir redo faktiskt, det blir nog när barnet kommer. Hur som helst så tror jag att jag måste rätta ner foten med sambon och be om en plan här nu framöver så jag har något att förhålla mig till och kanske lugna ner stressen lite.

 

[Voeux]

Jag är 31 år gammal, fyller 32 i november kan väl säga att jag är konstant i barntankar, det tar upp i princip hela mina dagar skulle jag nog säga. Är dock i sitsen att jag studerar på universitet 2 terminen av 6, och inser väl att jag måste ta ett uppehåll för barn för att inte bli för gammal, eller planera in (vet att det inte går att planera) att barnet kommer när studierna är slut. Jag känner en oerhörd stress över fertiliteten, och vet att det går snabbt utför nu, även om det kommer gå ännu fortare efter 35...generellt. Det är just det där generellt som jag hakar upp mig på, man har ju ingen som helst aning om man ligger på nedre gränsen eller övre gränsen med fertiliteten, det kanske redan är bråttom liksom. Jag har ingen i släkten att jämföra med heller eftersom alla på den tiden (i alla fall i min släkt) fick barn i 20-års åldern. Jag vet ju dessutom inte om jag kommer vilja ha ett till barn och då är det ju verkligen dags att sätta igång snart. Det här är ju bara MIN egna bild tankar och önskningar, jag har ju en sambo också som är väldigt trögstartad i det mesta, han är väldigt engagerad i sitt intresse just nu med resor osv . Jag har liksom skjutit upp det här precis som många av er längre och längre för varje gång.... ja när jag är 25..... nej men 28 blir nog bra.... fast nej inte redo.... 30....35 är sista stoppet. Tror aldrig man blir redo faktiskt, det blir nog när barnet kommer. Hur som helst så tror jag att jag måste rätta ner foten med sambon och be om en plan här nu framöver så jag har något att förhålla mig till och kanske lugna ner stressen lite.

Det kan inte vara värt att bekosta en egen utredning då, om du skulle ha den ekonomiska möjligheten? För att slippa gå och undra och grubbla?

En plan från sambons sida kan nog vara bra, eller åtminstone en diskussion kring det. Om han vet hur du känner, med alla kort på bordet, så kanske ni kan börja närma er något av en plan åtminstone?

 

[Pontevecchio]

Jag tycker rent generellt att folk får göra som de vill, så länge de är myndiga och lyckliga.

Men nedanstående är hur jag hade resonerat för högst egen del, _om_ jag hade kunnat och velat ha barn (nu varken kan jag eller vill jag ha det!):
20-35 år är en rimlig ålder att få barn i. Däremellan får man utgå från "när det passar bäst utifrån övriga livet" så att säga. Det går knappt att förutsäga. Däremot är 35 år en väldigt absolut gräns för mig, jag hade inte kunnat vara en dag äldre när det yngsta/sista barnet föddes. Hade absolut inte heller velat ha 1 barn, utan minst 2 och möjligen 3. Ensambarn är också ett absolut no-no för mig, liksom 35 års gränsen.
"Inte alls" färgad av att vara ensambarn till ett (mycket konservativt!) par i 40 års åldern..............

Visserligen lite halvt OT, men ändå på samma spår, och återigen bara hur jag resonerar för min högst egna del:
Jag hade aldrig kunnat eller velat "modifiera naturen", i termer av IVF o.dyl. Jag har endometrios och PCOS, och med tanke på mina +/- 2 veckors mensperioder 5-9 ggr/år, knappast någon ägglossning att tala om. Varför jag (antagligen) inte kan få barn. Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...

Vad händer vid 35 menar du? Jag är gravid, kommer hinna fylla 37 innan barnet föds och min sambo fyller 40 strax efter. Jag har väldigt svårt att se nån större skillnad på oss nu kontra när första barnet kom vid 33/36 år.

 

[stjarnhimmel]

Vet inte vad som syftas på men kanske äggreserv? Det har jag dock läst inte är ett tillförlitligt mått eftersom antal ägg inte är avgörande, man kan ju ha många ägg av kass kvalitet.

Jag har fått till mig att fertiliteten generellt är rätt stabil till 35, minskar mellan 35-40 och sen minskar rejält efter 40.

När jag pratade med läkare som var inriktade mot barnlöshet etc så menade de att generellt sätt så går en gräns runt ca 35 år när man pratar om fertilitet. Efter 35 börjar den minska rätt rejält och efter 40 har den sjunkit stort. Därför var deras rekommendationer att om man vill ha barn så bör man senast fundera på det när man börjar närma sig 35. Sen kan det förstås variera mellan individer..

 

[stjarnhimmel]

Jag har också för mig att efter 35 brukar det blir lite svårare generellt. Men vissa säger redan efter 30... Och så har jag blivit lite uppskrämd av Kenzas historia där hon fick reda på att hon bara är fertil något år till (hon är född 91). Men det är ju inte normalfall. Är bara en sån som brukar har lite otur över lag så jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag hade problem även med fertiliteten. Optimist

Jag tänker att det där är ju en balansgång. Dvs jag tänker att man ska vara medveten om hur fertiliteten fungerar men på samma gång kan man ju inte bli för uppskrämd.

 

[Fresubin]

Det kan inte vara värt att bekosta en egen utredning då, om du skulle ha den ekonomiska möjligheten? För att slippa gå och undra och grubbla?

En plan från sambons sida kan nog vara bra, eller åtminstone en diskussion kring det. Om han vet hur du känner, med alla kort på bordet, så kanske ni kan börja närma er något av en plan åtminstone?

Ja det är ju en ide.. frågan är om det bara kommer stressa mig mer, jag har googlat lite och man kan gå och ta blodprover för just "fertilitet" typ "amh" och lite andra saker och det kostar runt 1000 spänn, har haft lite funderingar på det men man kan ju ändå inte se äggkvaliteten. Ja våran kommunikation måste bättras helt klart.

 

[athena_arabians]

Är inte det visserligen samma sak, att ångra barnen och att ångra att man blev mamma? Jag tänker att ångra betyder att om du kunde gå tillbaks i tiden och stå inför valet igen så hade du gjort ett annat val. Vilket också då skulle innebära att barnen inte fanns. Eller tänker jag fel?

Oavsett så måste det vara en fruktansvärd känsla, och oerhört svårt att prata om.

Det är skillnad. En mycket god vän ångrade absolut att hon blev mamma men älskade sina barn över allt annat. Vi pratade om det så det är inget jag gissar.

 

[stjarnhimmel]

Ja det är ju en ide.. frågan är om det bara kommer stressa mig mer, jag har googlat lite och man kan gå och ta blodprover för just "fertilitet" typ "amh" och lite andra saker och det kostar runt 1000 spänn, har haft lite funderingar på det men man kan ju ändå inte se äggkvaliteten. Ja våran kommunikation måste bättras helt klart.

Jag har för mig att typ Werlabs och liknande företag har tester. Men har ingen aning om hur tillförlitliga de är.

 

[athena_arabians]

När det gäller barnalstrande tror jag det viktigaste är att man är ärlig med sin partner eller potentiella partner. I mitt fall var jag kristallklar med att det blir inga barn för min del. Trots det valde min partner att bli tillsammans med mig, även fast han gärna ville ha barn. Dvs han visste vad som gällde och att det inte fanns någon chans att jag skulle ändra mig.

 

[MiniLi]

När jag pratade med läkare som var inriktade mot barnlöshet etc så menade de att generellt sätt så går en gräns runt ca 35 år när man pratar om fertilitet. Efter 35 börjar den minska rätt rejält och efter 40 har den sjunkit stort. Därför var deras rekommendationer att om man vill ha barn så bör man senast fundera på det när man börjar närma sig 35. Sen kan det förstås variera mellan individer..

Ja det var ju precis vad jag skrev?
(Har skrivit samma sak i flera inlägg i den här tråden, just det du citerade kanske inte var så tydligt)

 

[Voeux]

Ja det är ju en ide.. frågan är om det bara kommer stressa mig mer, jag har googlat lite och man kan gå och ta blodprover för just "fertilitet" typ "amh" och lite andra saker och det kostar runt 1000 spänn, har haft lite funderingar på det men man kan ju ändå inte se äggkvaliteten. Ja våran kommunikation måste bättras helt klart.

Åh andra sidan, om ett test skulle visa att det är bra att börja försöka inom kort så kanske det absolut skulle stressa mer, men då skulle du iaf inte riskera att få veta det för sent? Nu är väl sannolikheten ganska liten att en 31 åring behöver ha bråttom, utan ett mer sannolikt scenario är väl att du får veta att allt ser bra ut. Men det kan ju vara skönt att slippa fundera kring sig fertilitet, tänker jag. Om man som du grubblar mycket på det.

När jag gjorde utredningen så hade jag inte en tanke på att jag skulle behöva tänka på ålder, eller att jag inte skulle vara fertil. Jag var nog lite naiv och antog att allt skulle se bra ut för mig. Det var bara en del av processen att få spermadonation. Sen dök det upp en liten ”bump in the road” i utredningen och det såg ut som att en utav mina äggledare var blockerad. Vi fick vänta en månad med att göra ny HSS och det var såklart en lite jobbig väntetid, även om jag också förstod att en blockerad äggledare inte på något vis betyder att man inte kan få barn. Men det gjorde mig ändå lite mer ödmjuk. Undersökningen efteråt såg bra ut. Sen föll det sig så att jag blev kär, något jag inte trodde skulle ske men ni vet hur livet blir ibland. Idag är jag dock väldigt glad att jag har utredningen i ryggen och slipper fundera kring fertiliteten. Men, vi vet ju inget alls om sambons fertilitet.

 

[Petruska]

@Petruska jag är med på tänket, i stort.
Jag tänker vidare, att planera kan vara olika detaljerat och liksom ingående. Det kan vara allt från "jag vill ha barn nångång" till att "jag vill ha barn, han ska heta Olof, ha mörkt hår och födas 31 mars". Jag ser båda som en plan, bara olika detaljerade.

Jag kan ta min egen "livsplan" som exempel. Jag är 30 år, gift, barnfri. Inom fem år har vi planerat att spara ihop tillräckligt med pengar till en husbil.

That's it. Spännande plan! Men likväl en plan. Jag vet inte ens om jag vill ha en husbil.

Kan man tänka likadant om barnplanering?

Ja, det tror jag. Det som förvirrar mig i tråden är nog det uttryckta behovet av ett beslut. Och då ett behov av att det beslutet måste fattas inom en viss tid.

Tanken: barn (eller husbil) under de närmaste åren, uppfattar jag mer som en vilja (en känsla) än ett beslut. Och fortfarande kan ju många olika faktorer spela in, så att det antingen blir av eller inte.

 

[Petruska]

Anledningen till att folk planerar är väl just för att inte sitta där som bitter 45-åring?
Jag kan tycka det blir lite märkligt när du tycker det är konstigt att folk planerar en familj. Men samtidigt är det fel att en person inte planerade?
Det är ett rätt priviliegerat synsätt att tänka att man ska inte planera utan ta det Som det kommer och sen ska man inte vara bitter för hur det blev.

Nej. Planeringen är inte konstig. Att bestämma sig för att fatta ett beslut, har jag däremot lite svårt att förstå.

 

[stjarnhimmel]

Nej. Planeringen är inte konstig. Att bestämma sig för att fatta ett beslut, har jag däremot lite svårt att förstå.

Men det är väl nästan samma sak?

 

[Halfrek]

Förstår inget riktigt aversionen mot att ha "gamla" föräldrar. Min mamma var 38 och pappa 40 när jag dök upp och jag har aldrig haft några bekymmer med att de var tio år äldre än mina kompisars päron. Visst är det jobbigt nu när de börjar bli gamla och jag är bävar för den dagen jag förlorar dem men det hade jag nog gjort oavsett min egen ålder så att säga.