Bukefalos 28 år!

När den andra inte vill ha fler

Jag tror att man inte säger det hur som helst i och med stigmat. Titta här bara, en användare skriver att bara psykiskt sjuka och missbrukare ångrar sina barn.

Nu skrev ju @ako iofs inte alls det, utan att det förmodligen "inte var särskilt vanligt" förekommande i normalfungerande familjer. Och där håller jag med henne. Du tror alltså att det är vanligt att föräldrar i normalfungerande, stabila familjer ångrar de barn de har skaffat?
 
Vi tänker som vanligt olika ;).
För mig är det stor skillnad på att tycka att en situation är jobbig jämfört med att faktiskt ångra ett barn man har fått. Jag tror att det faktiskt är ganska ovanligt. Därmed INTE sagt att det aldrig förekommer.
Jag hoppas att det är ovanligt men tror egentligen inte det faktiskt. Få kanske innan föreställer sig hur jobbigt och arbetskrävande det är att ha barn och hur långt och djupt vällingträsket faktiskt är. Många skaffar nog barn för att man "ska", det tillhör myten och normen om ett framgångsrikt (medelklass)liv, och många tänker nog att det löser sig säkert (det rådet har ju tom förekommit här!) och det viktigaste blir skötväskans innehåll om jag ska vara lite raljant. Sedan får man ett barn som aldrig sover, som har kolik eller adhd eller nåt annat och pappan till barnet klagar på att ha aldrig får ha sex. De flesta separationerna sker ju under barnens första levnadsår när allt är så tufft.
 
Jag hoppas att det är ovanligt men tror egentligen inte det faktiskt. Få kanske innan föreställer sig hur jobbigt och arbetskrävande det är att ha barn och hur långt och djupt vällingträsket faktiskt är. Många skaffar nog barn för att man "ska", det tillhör myten och normen om ett framgångsrikt (medelklass)liv, och många tänker nog att det löser sig säkert (det rådet har ju tom förekommit här!) och det viktigaste blir skötväskans innehåll om jag ska vara lite raljant. Sedan får man ett barn som aldrig sover, som har kolik eller adhd eller nåt annat och pappan till barnet klagar på att ha aldrig får ha sex. De flesta separationerna sker ju under barnens första levnadsår när allt är så tufft.

Fast alla tycker ju inte att det är så himla hemskt och jobbigt, tror de flesta faktiskt tycker det är roligt att ha barn. Jag har inte upplevt det som jobbigt alls att ha barn och hon är snart tre, aldrig upplevt ngt "vällingträsk" eller annat jobbigt.
 
  • Gilla
Reactions: ako
Jag hoppas att det är ovanligt men tror egentligen inte det faktiskt. Få kanske innan föreställer sig hur jobbigt och arbetskrävande det är att ha barn och hur långt och djupt vällingträsket faktiskt är. Många skaffar nog barn för att man "ska", det tillhör myten och normen om ett framgångsrikt (medelklass)liv, och många tänker nog att det löser sig säkert (det rådet har ju tom förekommit här!) och det viktigaste blir skötväskans innehåll om jag ska vara lite raljant. Sedan får man ett barn som aldrig sover, som har kolik eller adhd eller nåt annat och pappan till barnet klagar på att ha aldrig får ha sex. De flesta separationerna sker ju under barnens första levnadsår när allt är så tufft.
Fast är det verkligen att ångra sitt barns existens att man tycker det är tufft periodvis? De allra, allra flesta ser väl ändå sina barn som det käraste man har? OBS att det förstås finns undantag, men ändå. Jag tycker ju mina är skitjobbiga emellanåt men likväl är de ju det bästa i världen för mig och min man.

Jag tycker tråden har lämnat ursprungsfrågan rätt mycket, och åter vill jag gratulera TS till hennes nyfödda och hoppas att hon kan lägga tankarna på ett barn till åt sidan sålänge och sedan ta upp saken med maken om några år och därefter se hur allt känns.
 
Senast ändrad:
Vi tänker som vanligt olika ;).
För mig är det stor skillnad på att tycka att en situation är jobbig jämfört med att faktiskt ångra ett barn man har fått. Jag tror att det faktiskt är ganska ovanligt. Därmed INTE sagt att det aldrig förekommer.
Ja det är ju ingen som har sagt ngt om hur det skulle vara för dig. Men oavsett hur man själv känner kan man ju ta andra perspektiv. Det KAN hända, och man lär inte veta det innan.
Livet kan ju förändras mer än man trodde.

Själv tycker jag mest att det låter naivt när flera inlägg i den här tråden antyder att antal platser i bilen vore det mest utmanande med att ha många barn..
 
Ja det är ju ingen som har sagt ngt om hur det skulle vara för dig. Men oavsett hur man själv känner kan man ju ta andra perspektiv. Det KAN hända, och man lär inte veta det innan.
Livet kan ju förändras mer än man trodde.

Själv tycker jag mest att det låter naivt när flera inlägg i den här tråden antyder att antal platser i bilen vore det mest utmanande med att ha många barn..

Som sagt vi tycker olika. Vad gäller bil var det ett exempel på ett praktiskt problem. Vad TS och hennes man beslutar är ju deras val och ingen annans. Jag har bara givit henne rådet att avvakta och känna efter och se vad framtiden för med sig.

Självklart ska man ta in olika perspektiv, och man får också acceptera att olika människor tycker olika. Diskussionen om att ångra sina barns existens är ju egentligen ett stickspår, och jag vidhåller att jag inte tror att det är vanligt även om det förstås tyvärr förekommer. Du får gärna tro annorlunda om du vill.
 
Senast ändrad:
Fast alla tycker ju inte att det är så himla hemskt och jobbigt, tror de flesta faktiskt tycker det är roligt att ha barn. Jag har inte upplevt det som jobbigt alls att ha barn och hon är snart tre, aldrig upplevt ngt "vällingträsk" eller annat jobbigt.
Fast alla tycker ju inte att det är så himla hemskt och jobbigt, tror de flesta faktiskt tycker det är roligt att ha barn. Jag har inte upplevt det som jobbigt alls att ha barn och hon är snart tre, aldrig upplevt ngt "vällingträsk" eller annat jobbigt.
Nähä. Jag tror att det finns motsatsen, att många tycker det är asjobbigt och tråkigt stundtals. Jag gör det. Dock ångrar jag inte mina barn, eftersom det var ett mycket väl genomtänkt beslut.
 
Kanske. Jag har dock inte hört någon uttryckt ånger utan tyckt att det blivit bra i slutändan, hur oplanerat och i vissa fall oönskat det än varit.
Det beror kanske på hur man själv uttrycker sig. Är man öppen med att barn, kärnfamilj och äktenskap är heligt så får man nog inte höra någon säga att de ångrar sina barn. Det är ju något som för alltför många är tabu och de som känner så har verkligen inget behov av omgivningens dömande också. Jag har hört flera uttala de orden och det är lika sorgligt varje gång oavsett varför de ångrar sig. De jag har hört säga de orden har inte känt så för att barnet har varit jobbigt utan det har varit helt andra saker som gör att de ångrar sina/sitt barn.
 
Jag hoppas att det är ovanligt men tror egentligen inte det faktiskt. Få kanske innan föreställer sig hur jobbigt och arbetskrävande det är att ha barn och hur långt och djupt vällingträsket faktiskt är. Många skaffar nog barn för att man "ska", det tillhör myten och normen om ett framgångsrikt (medelklass)liv, och många tänker nog att det löser sig säkert (det rådet har ju tom förekommit här!) och det viktigaste blir skötväskans innehåll om jag ska vara lite raljant. Sedan får man ett barn som aldrig sover, som har kolik eller adhd eller nåt annat och pappan till barnet klagar på att ha aldrig får ha sex. De flesta separationerna sker ju under barnens första levnadsår när allt är så tufft.

Fast...att man separerar från karln innebär ju inte att man ångrar sina barn, bara att man inte orkar med deras farsa längre. Samma sak med att tycka att det är jobbigt att ha barn...det ÄR jobbigt att ha barn! Men det betyder i de allra flesta fall inte att man ångrar att man skaffar dem. Jag känner ingen som inte tycker att livet som förälder är svintufft emellanåt, men att kärleken till barnen ändå väger upp det. Att på allvar (och inte i trött affekt kl 03:30) säga att man önskar att man inte alls hade fått sina barn är ju en helt annan sak än att bara beklaga sig över skrikande barn/brist på egentid/partner som inte drar sin del av lasset.
 
Det vore väl inte alls konstigt att ångra det fjärde barnet Om det tex visar sig bli betydligt mer ansträngande än man förväntat sig att vara förälder till fyra barn.

Jo, det vore det faktiskt. Om man med "konstigt" menar ungefär "kraftigt avvikande från det normala" dvs från hur de allra flesta upplever det. De flesta klarar av att tycka att en situation blev jobbig/olycklig/ansträngande utan att för den delen önska att det egna barnet inte blivit fött överhuvudtaget.
 
Fast...att man separerar från karln innebär ju inte att man ångrar sina barn, bara att man inte orkar med deras farsa längre. Samma sak med att tycka att det är jobbigt att ha barn...det ÄR jobbigt att ha barn! Men det betyder i de allra flesta fall inte att man ångrar att man skaffar dem. Jag känner ingen som inte tycker att livet som förälder är svintufft emellanåt, men att kärleken till barnen ändå väger upp det. Att på allvar (och inte i trött affekt kl 03:30) säga att man önskar att man inte alls hade fått sina barn är ju en helt annan sak än att bara beklaga sig över skrikande barn/brist på egentid/partner som inte drar sin del av lasset.
@TinyWiny uttryckte mycket bättre än jag, och jag tror hon har rätt.
 
@TinyWiny uttryckte mycket bättre än jag, och jag tror hon har rätt.

Då får vi agree to disagree, helt enkelt. Jag tror att de flesta som överhuvudtaget säger så gör det i affekt och då är påverkade av andra omständigheter runtikring hela föräldraskapet. Iaf om de är normalfungerande föräldrar, vilket ju är vad vi diskuterar här.

(Och det tror jag utan att på något sätt anse att "kärnfamiljen är helig" eller något ditåt)
 
Då får vi agree to disagree, helt enkelt. Jag tror att de flesta som överhuvudtaget säger så gör det i affekt och då är påverkade av andra omständigheter runtikring hela föräldraskapet. Iaf om de är normalfungerande föräldrar, vilket ju är vad vi diskuterar här.

(Och det tror jag utan att på något sätt anse att "kärnfamiljen är helig" eller något ditåt)
Nej det sägs inte i affekt av de jag har pratat med. Det sägs med en oändlig sorg och ofta ångest över att det blivit som det blivit och stigmat blir inte mindre av att även de vet att som kvinna anses man "aldrig ångra sina barn". För män finns inte det stigmat på samma sätt, de får ofta stöd från både kvinnor och män när de ångrar sina barn när det gäller den grupp som överger sina barn och gnäller högt om att de tvingas betala underhåll. För pappor som stannar är förmodligen stigmat lika stort som för kvinnor med den skillnaden att mannen förmodligen hade fått frågan varför han inte bara drar medans kvinnan anses bortom räddning om hon överger sina barn. Kvinnan de män som drar har barn med ses ofta som någon som har lurat "den stackars mannen" att mot sin vilja bli pappa. Det kan ha varit efterlängtade välplanerade barn men något hände i livet som inte gick att förutse och det händer såklart både kvinnor och män.
Vad är ens "normalfungerande föräldrar"? De jag har pratat med har alla försökt ge sina barn det bästa men de ångrar barnen ändå och självklart lyser det igenom då och då.
 
Nej det sägs inte i affekt av de jag har pratat med. Det sägs med en oändlig sorg och ofta ångest över att det blivit som det blivit och stigmat blir inte mindre av att även de vet att som kvinna anses man "aldrig ångra sina barn". För män finns inte det stigmat på samma sätt, de får ofta stöd från både kvinnor och män när de ångrar sina barn när det gäller den grupp som överger sina barn och gnäller högt om att de tvingas betala underhåll. För pappor som stannar är förmodligen stigmat lika stort som för kvinnor med den skillnaden att mannen förmodligen hade fått frågan varför han inte bara drar medans kvinnan anses bortom räddning om hon överger sina barn. Kvinnan de män som drar har barn med ses ofta som någon som har lurat "den stackars mannen" att mot sin vilja bli pappa. Det kan ha varit efterlängtade välplanerade barn men något hände i livet som inte gick att förutse och det händer såklart både kvinnor och män.
Vad är ens "normalfungerande föräldrar"? De jag har pratat med har alla försökt ge sina barn det bästa men de ångrar barnen ändå och självklart lyser det igenom då och då.

Det som nämndes som "normalfungerande" föräldrar i tråden tidigare var föräldrar i stabila familjekonstallationer utan några problem med psykisk ohälsa eller missbruk.

Jag känner inte alls igen bilden av att det skulle vara mer socialt accepterat att män ångrar sina planerade barn.
 
Det som nämndes som "normalfungerande" föräldrar i tråden tidigare var föräldrar i stabila familjekonstallationer utan några problem med psykisk ohälsa eller missbruk.

Jag känner inte alls igen bilden av att det skulle vara mer socialt accepterat att män ångrar sina planerade barn.
Vad får dig att tro att de som enligt dig är "normalfungerande föräldrar" ångrar sina barn mer sällan än de som har någon sjukdom?

Nej. Det är många som väljer att inte se det utan tror på mannen när han säger att han blev lurad och att en man överger sina barn är tyvärr fortfarande mer accepterat än att en kvinna gör det. (I den bästa av världar skulle givetvis inga barn bli övergivna och inga föräldrar skulle ångra sina barn men där är vi inte.)
 
Nej det sägs inte i affekt av de jag har pratat med. Det sägs med en oändlig sorg och ofta ångest över att det blivit som det blivit och stigmat blir inte mindre av att även de vet att som kvinna anses man "aldrig ångra sina barn". För män finns inte det stigmat på samma sätt, de får ofta stöd från både kvinnor och män när de ångrar sina barn när det gäller den grupp som överger sina barn och gnäller högt om att de tvingas betala underhåll. För pappor som stannar är förmodligen stigmat lika stort som för kvinnor med den skillnaden att mannen förmodligen hade fått frågan varför han inte bara drar medans kvinnan anses bortom räddning om hon överger sina barn. Kvinnan de män som drar har barn med ses ofta som någon som har lurat "den stackars mannen" att mot sin vilja bli pappa. Det kan ha varit efterlängtade välplanerade barn men något hände i livet som inte gick att förutse och det händer såklart både kvinnor och män.
Vad är ens "normalfungerande föräldrar"? De jag har pratat med har alla försökt ge sina barn det bästa men de ångrar barnen ändå och självklart lyser det igenom då och då.

Jättesorgligt - verkligen! Men tror du verkligen att det är VANLIGT
Nej det sägs inte i affekt av de jag har pratat med. Det sägs med en oändlig sorg och ofta ångest över att det blivit som det blivit och stigmat blir inte mindre av att även de vet att som kvinna anses man "aldrig ångra sina barn". För män finns inte det stigmat på samma sätt, de får ofta stöd från både kvinnor och män när de ångrar sina barn när det gäller den grupp som överger sina barn och gnäller högt om att de tvingas betala underhåll. För pappor som stannar är förmodligen stigmat lika stort som för kvinnor med den skillnaden att mannen förmodligen hade fått frågan varför han inte bara drar medans kvinnan anses bortom räddning om hon överger sina barn. Kvinnan de män som drar har barn med ses ofta som någon som har lurat "den stackars mannen" att mot sin vilja bli pappa. Det kan ha varit efterlängtade välplanerade barn men något hände i livet som inte gick att förutse och det händer såklart både kvinnor och män.
Vad är ens "normalfungerande föräldrar"? De jag har pratat med har alla försökt ge sina barn det bästa men de ångrar barnen ändå och självklart lyser det igenom då och då.

Det var jag som dristade mig till uttrycket ”normalfungerande familjer” i motsats till dysfunktionella sådana. Någon var snabb att påstå att jag skrivit att ”bara psykisk sjuka och missbrukare ångrade sina barn”. Så var det INTE.
Läs gärna igen :).
 
De personer som talat om för mig att de ångrar barnen har gjort det med enorm sorg och skämts enormt för det. Men de har sagt att de tror att de hade varit lyckligare i ett liv utan barn. De säger att de "lever ett liv jag inte trivs med" "det är egentligen inte jag att leva i familj utan jag borde levt som singel utan barn" eller att livet med barn innebär att jag varit tvungen att förändra mig själv som person till någon jag inte är" eller att livet med barn inneburit att de valt bort så mkt och en stor del av de själva.

Hur vanligt det är går väl inte att säga men det är nog inte konstigt att jag som högt uttryckt mina tankar om att skaffa barn- för och nackdelar -får höra mer sånt än någon som enbart är pro barn och familj.
 
Jag tycker nog det är met socialt accepterat att män är föräldrar varannan helg i bästa fall än att mammor är det i den mån det förekommer.

Jag är dessutom övertygad om att man kan ångra valet att skaffa(?) barn samtidigt som man älskar sina/sitt barn.

Och att man själv inte tycker det är jobbigt med barn säger inte ett skit om vad grannen tycker.

Mitt barn är definitivt efterlängtat, älskat och dessutom ganska lätthanterligt men jisses vad energikrävande det är ändå. Trots det.

//lil-sis som trots att det krävde ivf för att få till barnet är steriliserad sedan snart en vecka. Inga fler barn här, näver bäver!
 
Jag tycker nog det är met socialt accepterat att män är föräldrar varannan helg i bästa fall än att mammor är det i den mån det förekommer.

Jag är dessutom övertygad om att man kan ångra valet att skaffa(?) barn samtidigt som man älskar sina/sitt barn.

Och att man själv inte tycker det är jobbigt med barn säger inte ett skit om vad grannen tycker.

Mitt barn är definitivt efterlängtat, älskat och dessutom ganska lätthanterligt men jisses vad energikrävande det är ändå. Trots det.

//lil-sis som trots att det krävde ivf för att få till barnet är steriliserad sedan snart en vecka. Inga fler barn här, näver bäver!
Ja, jag tycker att jag såg det ibland förut när jag hade häst och var barnlös. I de stall jag vistades i var det många gånger stressade småbarnsmammor med barn och ett gäng hundar med som samtidigt skulle försöka rida och underhålla gänget som var med. Oftast med dåligt resultat. De var definitivt normalfungerande utan missbruk och psykiska problem och med mkt god ekonomi. Då var det flera som faktiskt viskade till mig att de vantrivdes enormt med att de hade skaffat barn som krävde så mycket av dem.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
990
Senast: Crossline
·
Övr. Barn Jag skulle behöva lite tips på julklapp. Det är till min systers son som är 8 år. Han säger att han vill ha "en sån låda med experiment...
Svar
5
· Visningar
653
Senast: Tilly_85
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 972
Senast: Ramona
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
5 336
Senast: Farao
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp