När den andra inte vill ha fler

Ang ångra barn vinklingen så har jag hört- och själv känt- missnöjet över att hamna i ett inrutat liv med hämta, lämna,tvätta och laga mat.
Men tycker man gör en tankevurpa om man ångrar barnen då. Det låter mer som ett allmänt missnöje över lìvet. Jag har själv svårt att relatera till att ångra ett barn. Eller å gra något i livet överhuvudtaget?
Vem säger att livet hade blivit bättre om man valt en annan väg? Det är ju bara önskedrömmar?

Då får man väl ändra det som känns inrutat och tråkigt. Tråkigt laga mat? Går att köpa färdig mat eller rentav en privat kock/färdiga matlådor. Tråkigt städa? Köp hemstäd, det är billigt idag. Osv osv man kan ju lösa det om man vill, utan att för den delen behöva dumpa sitt barn 50%.
 
Då får man väl ändra det som känns inrutat och tråkigt. Tråkigt laga mat? Går att köpa färdig mat eller rentav en privat kock/färdiga matlådor. Tråkigt städa? Köp hemstäd, det är billigt idag. Osv osv man kan ju lösa det om man vill, utan att för den delen behöva dumpa sitt barn 50%.
Var har jag sagt att man ska dumpa barnet?
 
Är man normalbegåvad bör man ju förstå att det blir så med barn, alltså att man måste laga mat till det eftersom det inte direkt gör det själv.

Jag tycker resonemanget att det är så skönt att vara utan sitt barn varannan vecka är omoget och visar på att man inte var redo för barn, tråkigt att man inte hade självinsikt nog för det innan.
Att förstå att ett barn inte kan laga mat själv och att inse innebörden av det är inte samma sak. Det har inget med intelligens att göra. Det är tur för dig att du känner så men döm inte andra utefter din egen måttstock är du snäll. Du vet inte vad som ligger bakom att någon känner ditt eller datt och du har heller ingen rätt att döma.
 
ha ha...
Redan här på svaren förstår jag varför folk drar sig för att säga att de är glada att få en barnfri vecka eller ångrar sina barn.
Nej gud och särskilt inte om man är kvinna. Som god mor bör man inte vilja något annat än att sitta ihop med sitt barn 24/7. När mina barn var små vågade jag aldrig säga till någon att jag behövde mina två barnlediga helger i månaden då de var hos sin pappa. Att jag behövde den andningspaus det gav mig i vardagen. Jag hade blivit kölhalad och det hade jag ingen lust med.
 
Då får man väl ändra det som känns inrutat och tråkigt. Tråkigt laga mat? Går att köpa färdig mat eller rentav en privat kock/färdiga matlådor. Tråkigt städa? Köp hemstäd, det är billigt idag. Osv osv man kan ju lösa det om man vill, utan att för den delen behöva dumpa sitt barn 50%.
Ja! För den möjligheten har ju precis alla... Eller inte.
Man dumpar inte heller sitt barn. Barnet är hos sin andra förälder.
 
Är man normalbegåvad bör man ju förstå att det blir så med barn, alltså att man måste laga mat till det eftersom det inte direkt gör det själv.

Jag tycker resonemanget att det är så skönt att vara utan sitt barn varannan vecka är omoget och visar på att man inte var redo för barn, tråkigt att man inte hade självinsikt nog för det innan.
Det måste kännas skönt att sitta där uppe på sin höga häst och titta ner på andra mindre begåvade individer. Det finns massor med skäl, barnet var funktionshindrat, partnern blev sjuk, man själv blev sjuk, man kunde inte förutse ditten och datten och dutten.
 
Det måste kännas skönt att sitta där uppe på sin höga häst och titta ner på andra mindre begåvade individer. Det finns massor med skäl, barnet var funktionshindrat, partnern blev sjuk, man själv blev sjuk, man kunde inte förutse ditten och datten och dutten.

Så om ens partner blir sjuk ska man dumpa den och låta den sjuka partnern ha barnet 50 % med allt det innebär så man själv får ha lite chilledill veckor?
 
Så om ens partner blir sjuk ska man dumpa den och låta den sjuka partnern ha barnet 50 % med allt det innebär så man själv får ha lite chilledill veckor?
Chilledill?
Det känns som du inte ens vill förstå ångesten dessa personer haft som berättar detta för mig.
De har haft sådan skuld och ångest av dessa känslor så de går sönder.
De känner sig som världens mest värdelösa människor och hatar sig själva.
så... knappast Chilledill...
 
Chilledill?
Det känns som du inte ens vill förstå ångesten dessa personer haft som berättar detta för mig.
De har haft sådan skuld och ångest av dessa känslor så de går sönder.
De känner sig som världens mest värdelösa människor och hatar sig själva.
så... knappast Chilledill...

Fast om jag tex skulle få cancer och min sambo tycker att det är SÅ jobbigt och dumpar mig och därmed gör att vi måste flytta isär osv och jag bara får träffa min dotter 50% så tycker jag att det minsta han kan ha är skuldkänslor, nu kanske det inte är vanligt alls, har ingen aning.

Aja, kan inte relatera alls till att man inte orkar med barnet/barnen, jag har förvisso bara ett så det är ju antagligen inte lika jobbigt som 3+ barn.
 
Då får man väl ta hjälp? Klarar man inte av att ta hand om sig själv/sina barn måste man ju söka hjälp.
Jag vet inte vilken hjälp du pratar om riktigt, det finns ingen direkt att få om man inte kan betala själv i form av barnvakt t ex. Knappt ens multisjuka barn med dyngnet runt assistans får den hjälpen idag för att överleva och anhöriga för slita ihjäl sig. Bup tar inte ens emot remisser för att utreda om ens barn har t ex autism om det inte är vääldigt stora bekymmer, och har barnet ingen diagnos så är samhällets stöd noll. Många som har diagnos får inte ens någon som helst hjälp. Så någon hjälp av samhället ska du inte räkna med om inte ditt barn har väldigt stora funktionshinder och knappt ens då med tanke på hur illa assistansen fungerar idag.
 
Det är sant men omfattningen av det hela kan komma som en överraskning och även ens egna reaktion på det hela kan komma som en överraskning. Det är mycket här i livet man inte kan veta innan man är där.

Jag tänker att det nog i vissa fall snarare handlar om att det inte har varit världens mest jämställda förhållande och att man tycker att det är skönt när man separerar och äntligen faktiskt delar hyfsat rättvist på arbetet. Men då handlar det ju inte alls om omfattningen av arbetet med vardagssysslor kring barnet, utan om partnern. Vad i omfattningen som kan bli en så total överraskning att man blir lyckligare att bara träffa sina barn varannan vecka hänger jag fortfarande inte med på. Att barn behöver ca fem mål mat per dag? Att de behöver rena kläder emellanåt och stökar till mycket? Det borde man ju som sagt kunna räkna ut. Däremot tror jag som jag skrev förut att det ändå kan kännas slitigt och andra saker kan komma som en överraskning.
 
Fast om jag tex skulle få cancer och min sambo tycker att det är SÅ jobbigt och dumpar mig och därmed gör att vi måste flytta isär osv och jag bara får träffa min dotter 50% så tycker jag att det minsta han kan ha är skuldkänslor, nu kanske det inte är vanligt alls, har ingen aning.

Aja, kan inte relatera alls till att man inte orkar med barnet/barnen, jag har förvisso bara ett så det är ju antagligen inte lika jobbigt som 3+ barn.

Du har ett friskt(?) barn med en vettig(?) pappa, god ekonomi och flexibelt arbete?

Andra har det på andra vis.
 
Jag tänker att det nog i vissa fall snarare handlar om att det inte har varit världens mest jämställda förhållande och att man tycker att det är skönt när man separerar och äntligen faktiskt delar hyfsat rättvist på arbetet. Men då handlar det ju inte alls om omfattningen av arbetet med vardagssysslor kring barnet, utan om partnern. Vad i omfattningen som kan bli en så total överraskning att man blir lyckligare att bara träffa sina barn varannan vecka hänger jag fortfarande inte med på. Att barn behöver ca fem mål mat per dag? Att de behöver rena kläder emellanåt och stökar till mycket? Det borde man ju som sagt kunna räkna ut. Däremot tror jag som jag skrev förut att det ändå kan kännas slitigt och andra saker kan komma som en överraskning.

Friheten att göra exakt precis som man vill. Alla behöver det inte, andra överlever inte utan. Att inte ha ansvaret 24/7. Att sova ostört. Läsa en bok. Osv.
 
Jag tänker att det nog i vissa fall snarare handlar om att det inte har varit världens mest jämställda förhållande och att man tycker att det är skönt när man separerar och äntligen faktiskt delar hyfsat rättvist på arbetet. Men då handlar det ju inte alls om omfattningen av arbetet med vardagssysslor kring barnet, utan om partnern. Vad i omfattningen som kan bli en så total överraskning att man blir lyckligare att bara träffa sina barn varannan vecka hänger jag fortfarande inte med på. Att barn behöver ca fem mål mat per dag? Att de behöver rena kläder emellanåt och stökar till mycket? Det borde man ju som sagt kunna räkna ut. Däremot tror jag som jag skrev förut att det ändå kan kännas slitigt och andra saker kan komma som en överraskning.
Jag tror många hör om hur mysigt det är och tänker att det går att lära alla barn att amma och sova själv o.s.v. Sen kanske det inte riktigt blir så.
 
Jag känner dock att den där tiden kom inte tillbaka för mig med nästa barn. Då hade jag en tvååring som inte sov på dagarna som krävde all uppmärksamhet. Det var inte att gosa med en bebis eller sova på dagarna då. Inte på nätterna heller för då var bebisen vaken osv. Stressnivån när man har en bebis som behöver en samtidigt som man har några barn till som är i nöd är ju helt klart en annan växel än när man bara har en bebis. När vi satt där nyblivna mammor med ett barn var det största bekymret huruvida man fick dricka varmt kaffe i närheten av bebisen eller inte. Jag hörde aldrig det resonemanget i grupperna med två eller fler barn, då fanns det annat att tänka på.

Just det här är jag "rädd" för och det är en stor anledning för mig att försöka släppa frågan om ett eventuellt till barn och istället verkligen njuta på den tiden jag har nu. Jag inser ju att om jag skaffar en till, i vart fall om jag gör det relativt snart, kommer jag inte ha samma tid att ligga i babygymmet och kolla, läsa böcker, sitta och titta varandra djupt i ögonen (:p) och så vidare.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
986
Senast: Crossline
·
Övr. Barn Jag skulle behöva lite tips på julklapp. Det är till min systers son som är 8 år. Han säger att han vill ha "en sån låda med experiment...
Svar
5
· Visningar
652
Senast: Tilly_85
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 953
Senast: Ramona
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
4 928
Senast: Farao
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp