När den andra inte vill ha fler

Som sagt, ta det lugnt och vänta några år! Försök att inte tänka på det nu utan njut av bäbistiden och ta upp saken med din man längre fram. Av det du beskriver så låter han ju trots allt inte helt anti ett barn till även om han själv tycker att det hade räckt med tre (och då han redan har tre som han älskar och är en bra pappa till så lär det ju bli detsamma med nr 4 i så fall). Om han absolut inte vill när det kan vara aktuellt om några år så får du ta tag i ditt mående med ev samtal med terapeut då om du känner behov av det.

Att det däremot skulle vara så väldigt mycket mer opraktiskt att ha ett barn till kan jag inte riktigt se. Visst, en större bil behövs ju förstås (vi köpte faktiskt 7- sitsig även fast vi ”bara” har tre barn- skönt med plats och bra att kunna köra kompisar osv) , men det finns ju många modeller med extrasäten bak. De stora barnen bor ju dessutom bara varannan vecka och den äldsta kommer ju att vara vuxen ganska snart efter det eventuella lillasyskonet ankomst.

Så njut av bäbistiden nu och ha en skön vår!!

Precis, och man ångrar aldrig ett barn säger dom ju. Anledningen till att det är bättre med tre barn än fyra för oss beror nog mycket på individerna i familjen och dynamiken som finns. Utan att gå in på det som är privat för övriga familjemedlemmar så finns inte utrymmet och orken till en fyra medan vår son fortfarande är liten. Det skulle tära mycket på min och mannens relation och på mig att ha två tätt, så det måste ändå bli några år emellan. Då har också mannens barn hunnit växa upp och kommer inte vara lika intresserade av att följa med på alla aktiviteter och inte eller kräva så mycket utan klara sig lite mer själva. :)

Tack snälla för kloka råd och tack detsamma! :heart
 
  • Gilla
Reactions: ako
Som sagt, ta det lugnt och vänta några år! Försök att inte tänka på det nu utan njut av bäbistiden och ta upp saken med din man längre fram. Av det du beskriver så låter han ju trots allt inte helt anti ett barn till även om han själv tycker att det hade räckt med tre (och då han redan har tre som han älskar och är en bra pappa till så lär det ju bli detsamma med nr 4 i så fall). Om han absolut inte vill när det kan vara aktuellt om några år så får du ta tag i ditt mående med ev samtal med terapeut då om du känner behov av det.

Att det däremot skulle vara så väldigt mycket mer opraktiskt att ha ett barn till kan jag inte riktigt se. Visst, en större bil behövs ju förstås (vi köpte faktiskt 7- sitsig även fast vi ”bara” har tre barn- skönt med plats och bra att kunna köra kompisar osv) , men det finns ju många modeller med extrasäten bak. De stora barnen bor ju dessutom bara varannan vecka och den äldsta kommer ju att vara vuxen ganska snart efter det eventuella lillasyskonet ankomst.

Så njut av bäbistiden nu och ha en skön vår!!

Jag håller med. Är själv uppväxt i en familj med fyra barn (vi har dock samma föräldrar, men är uppdelade på två kullar), vi hade sjusitsig bil tills jag, som är äldst, hade tagit körkort. Mamma och pappa skaffade inte den bilen förrän jag var kanske fjorton, då var min syster som är yngst sex år. Vi var så himla åksjuka när vi var små, att det var först då vi kunde börja åka lite ordentligt i bilen (jag är värst, och har kvar problemen även som vuxen). De hade den alltså bara några år. Efter det kunde vi börja köra med två bilar om alla nödvändigtvis skulle någonstans samtidigt och eftersom min äldste bror började jobba utomlands redan efter studenten har han sällan varit hemma efter det. En sjusitsig bil är inte helt fel även om man inte har så många barn (fyra) att det verkligen är ett krav. Mamma använde oftast de två bakre platserna som bagage.

Jag tycker det är en jättestor skillnad i att TS och hennes sambo redan har en son tillsammans, att TS sambo inte sagt tvärt nej och att det är fem år tills hans övre gräns för när han inte längre vill ha fler barn, jämfört med om han hade sagt nej till barn överhuvudtaget med TS för att han redan har barn med någon annan. Hans barn som bor varannan vecka kommer aldrig, och ska heller aldrig bli, TS biologiska barn och att hon funderat i banor om två verkar vara något hon gjort redan innan hon träffade mannen i fråga? Jag hade aldrig lämnat mannen i mitt liv för att han inte vill ha fler barn om vi redan hade haft ett, det är helt annorlunda om valet står mellan mannen och inga barn alls eller lämna för att (eventuellt) få barn med någon som vill.
 
Alltså jag är lite förundrad men menar du att ett ofött barn är viktigare än sitt livs kärlek alltså?
Jag förstår absolut grejen med om mannen inte vill ha barn alls men när man redan har ett barn tillsammans ?
Jag förstår inte frågan tror jag? Det är egentligen inget att argumentera om utan alla tycker olika. Jag tror inte ens på någon slags livs kärlek, och för mig är barn viktigare än relation, tror jag. För andra är det inte så. Helt okej. Jag menar med ofött barn är att det krävs mycket mer att skaffa barn än att inte skaffa barn, förstår du vad jag menar? Skaffar man barn är det ett livslångt åtagande men inte om man inte väljer att skaffa barn eller göra abort.
 
@Kattennizze visst är det så! Jag förstår helt hur du menar, och jag håller med om att det rent krasst är dom alternativ som finns. Däremot så resonerar jag nog som @fio och för mig är det inte ens ett alternativ (det är därför jag inte tänkt tanken och därför jag blir förvånad). Inte när det redan finns ett gemensamt barn. Men sen inser jag också att jag är väldigt fast i min tanke om att kärnfamiljen är det optimala, förutsatt att dom vuxna är lyckliga och mår bra i sin relation. Det gör att jag tycker att i nuvarande konstallation är vi fem som är lyckliga, om jag skulle göra slut och skaffa ett till barn själv tror jag inte någon skulle vara lycklig. Men det är ju jag. Sen skulle det krävas väldigt mycket för att jag skulle vilka skilja mig, för mig är äktenskapet heligt och överordnat väldigt mycket, även barnfrågan. Om vi ponerar att mannen inte hade haft barn sedan tidigare och det efter en tid visat sig att han inte kunnat få barn men jag kunde så hade jag ändå inte lämnat mig, men det hade varit en sorg att inte kunna få gemensamt barn.
Jo jag fattade att du är ett fan av kärnfamiljen, jag är det absolut inte. Det är nog därför som vi tycker olika, skulle jag tro.
 
Läste, fattar, håller med!

@ako spela roll om det är vanligt. "Man ångrar inte ett barn" är ett ihåligt felaktigt argument och absolut ingen grund för huruvida man ska skaffa barn eller ej.

Äh orkar inte gå in i den diskussionen egentligen... Som jag skrev - visst händer det, men jag tror i alla fall inte att det är särskilt vanligt, särskilt inte i ”normalfungerande” familjer utan någon form av grövre problem med fysisk eller psykisk sjukdom, ekonomi, missbruk e d. Sen tänker jag också på TS och hennes man - OM nu mannen hänger på tåget om ett till barn om några år så finner jag det högst otroligt att en person som har tre barn och fungerar i sin föräldraroll helt plötsligt skulle ÅNGRA det sista barnet när det väl är där. Så tänker jag, och du får gärna resonera annorlunda :).
 
Äh orkar inte gå in i den diskussionen egentligen... Som jag skrev - visst händer det, men jag tror i alla fall inte att det är särskilt vanligt, särskilt inte i ”normalfungerande” familjer utan någon form av grövre problem med fysisk eller psykisk sjukdom, ekonomi, missbruk e d. Sen tänker jag också på TS och hennes man - OM nu mannen hänger på tåget om ett till barn om några år så finner jag det högst otroligt att en person som har tre barn och fungerar i sin föräldraroll helt plötsligt skulle ÅNGRA det sista barnet när det väl är där. Så tänker jag, och du får gärna resonera annorlunda :).
Det vore väl inte alls konstigt att ångra det fjärde barnet Om det tex visar sig bli betydligt mer ansträngande än man förväntat sig att vara förälder till fyra barn.
 
Som jag skrev - visst händer det, men jag tror i alla fall inte att det är särskilt vanligt, särskilt inte i ”normalfungerande” familjer utan någon form av grövre problem med fysisk eller psykisk sjukdom, ekonomi, missbruk e d.
Ha jisses, snacka om att stigmatisera detta ännu mer. Som att det bara är missbrukare som ångrar sina barn. Way to go :up:.
 
Äh orkar inte gå in i den diskussionen egentligen... Som jag skrev - visst händer det, men jag tror i alla fall inte att det är särskilt vanligt, särskilt inte i ”normalfungerande” familjer utan någon form av grövre problem med fysisk eller psykisk sjukdom, ekonomi, missbruk e d. Sen tänker jag också på TS och hennes man - OM nu mannen hänger på tåget om ett till barn om några år så finner jag det högst otroligt att en person som har tre barn och fungerar i sin föräldraroll helt plötsligt skulle ÅNGRA det sista barnet när det väl är där. Så tänker jag, och du får gärna resonera annorlunda :).
För några år sedan skrev en kvinna en bok om hur mycket hon ångrade sina barn, såvitt jag minns var det en välfungerande kvinna från övre medelklassen. Så ja, det kan nog hända överallt. För att inte tala om alla män eller spermadonatorer menar jag, som sticker iväg. De kommer ju från alla samhällsklasser. Där kan man snacka om att ångra sina ungar.
 
Jag håller med. Är själv uppväxt i en familj med fyra barn (vi har dock samma föräldrar, men är uppdelade på två kullar), vi hade sjusitsig bil tills jag, som är äldst, hade tagit körkort. Mamma och pappa skaffade inte den bilen förrän jag var kanske fjorton, då var min syster som är yngst sex år. Vi var så himla åksjuka när vi var små, att det var först då vi kunde börja åka lite ordentligt i bilen (jag är värst, och har kvar problemen även som vuxen). De hade den alltså bara några år. Efter det kunde vi börja köra med två bilar om alla nödvändigtvis skulle någonstans samtidigt och eftersom min äldste bror började jobba utomlands redan efter studenten har han sällan varit hemma efter det. En sjusitsig bil är inte helt fel även om man inte har så många barn (fyra) att det verkligen är ett krav. Mamma använde oftast de två bakre platserna som bagage.

Jag tycker det är en jättestor skillnad i att TS och hennes sambo redan har en son tillsammans, att TS sambo inte sagt tvärt nej och att det är fem år tills hans övre gräns för när han inte längre vill ha fler barn, jämfört med om han hade sagt nej till barn överhuvudtaget med TS för att han redan har barn med någon annan. Hans barn som bor varannan vecka kommer aldrig, och ska heller aldrig bli, TS biologiska barn och att hon funderat i banor om två verkar vara något hon gjort redan innan hon träffade mannen i fråga? Jag hade aldrig lämnat mannen i mitt liv för att han inte vill ha fler barn om vi redan hade haft ett, det är helt annorlunda om valet står mellan mannen och inga barn alls eller lämna för att (eventuellt) få barn med någon som vill.

Jag håller helt med!
 
Äh orkar inte gå in i den diskussionen egentligen... Som jag skrev - visst händer det, men jag tror i alla fall inte att det är särskilt vanligt, särskilt inte i ”normalfungerande” familjer utan någon form av grövre problem med fysisk eller psykisk sjukdom, ekonomi, missbruk e d. Sen tänker jag också på TS och hennes man - OM nu mannen hänger på tåget om ett till barn om några år så finner jag det högst otroligt att en person som har tre barn och fungerar i sin föräldraroll helt plötsligt skulle ÅNGRA det sista barnet när det väl är där. Så tänker jag, och du får gärna resonera annorlunda :).

Jag resonerar precis som du och är helt säker på att mannen inte skulle ångra det fjärde barnet. Det är han också. Sen önskar han (i nuläget i alla fall) inte ett fjärde men det är en annan sak.
 
Jag och min man gick igenom lite samma sak för några år sedan @Sofie_B. Vi hade tre barn och jag ville gärna ha en fyra. Min man var dock nöjd med tre barn.

Jag var dock 38-39 år så jag hade inte tiden att vänta och se. Jag ”tjatade” aldrig på min man och vi diskuterade det inte heller direkt. Jag kommer ihåg att jag var fruktansvärt besviken och kände att jag verkligen ville ha ett till barn.

Efter bara några dagar så sa min man att ”Äh har man redan tre barn så spelar ett till ingen större roll”. Då hade han kommit fram till att jag ville ha ett till barn mer än han inte ville ha ett till barn (lite rörig förklaring men jag hoppas du förstår vad jag menar).

Så idag har vi 4 barn och är supernöjda med det. Den sista blev en liten tjej och hon har verkligen lindat sin pappa runt sitt lilla finger :D
 
Jag tror att man inte säger det hur som helst i och med stigmat. Titta här bara, en användare skriver att bara psykiskt sjuka och missbrukare ångrar sina barn.
Nej vet du vad, det sa jag INTE! Jag skrev att jag tror att det är ovanligt att man i normalfungerande familjer ångrar barn när de väl är där. Läs om och läs rätt. Vad jag tror är inte lag- och det är inte vad du tror heller!
 
Det vore väl inte alls konstigt att ångra det fjärde barnet Om det tex visar sig bli betydligt mer ansträngande än man förväntat sig att vara förälder till fyra barn.
Vi tänker som vanligt olika ;).
För mig är det stor skillnad på att tycka att en situation är jobbig jämfört med att faktiskt ångra ett barn man har fått. Jag tror att det faktiskt är ganska ovanligt. Därmed INTE sagt att det aldrig förekommer.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
944
Senast: Crossline
·
Övr. Barn Jag skulle behöva lite tips på julklapp. Det är till min systers son som är 8 år. Han säger att han vill ha "en sån låda med experiment...
Svar
5
· Visningar
639
Senast: Tilly_85
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 739
Senast: Ramona
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 460
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp