En av mina vänner är väldigt rädd för tandläkaren. Troligen mer rädd än jag om man säger så. Hon har haft jätte ont efter en tand hon drog ut häromdagen så jag peppade och sa att hon måååste ringa tandläkaren. Jag blir med som stöd. Hon har gått till tandläkaren på nåder och alltid fått lugnande.
Det gick bra. Hon var grym. Jag satt och klappade henne på benet hela tiden och påminde henne lm att andas.
I bilen på vägen hem pratade vi lite om hur jag blivit och hon sa att jag är som dag och natt nuförtiden. Jag som alltid varit stressad när vi varit iväg, velat hem på direkten, aldrig haft tid att njuta utan skenat iväg hem till tryggheten. Vi fikade lite, något som inte hänt för ett år sen, inte ens med sällskap, knappt. Jag kunde göra det om jag var tvungen men helst inte.
Det är liksom lite stört att kolla tillbaka på hur sjuk jag var i min ptsd. Vilka murar jag byggt runt mig själv för att slippa göra något jag tyckte var jobbigt eller var rädd för. Vilka skyddsnät jag byggt upp runt allt som helt plötsligt bara är raserade. Hur lite jag faktiskt kunde göra. Nu kan jag i princip göra allt det jag inte kunnat göra förut.
Det läskigaste är nog stressen. Den där ständiga stressen. Den åt upp mig inifrån långsamt och dödade precis allt jag tyckte var roligt. Jag har aldrig kunnat njuta fullt ut av livet pga den. Jag har alltid varit på väg nån annanstans hela tiden, steget för hela tiden, allt för att förhindra katastrof. Idag är jag nästan lugnet själv. Knappt något gör mig nervös längre eller stressad. Det är så ofantligt skönt!
Det gick bra. Hon var grym. Jag satt och klappade henne på benet hela tiden och påminde henne lm att andas.
I bilen på vägen hem pratade vi lite om hur jag blivit och hon sa att jag är som dag och natt nuförtiden. Jag som alltid varit stressad när vi varit iväg, velat hem på direkten, aldrig haft tid att njuta utan skenat iväg hem till tryggheten. Vi fikade lite, något som inte hänt för ett år sen, inte ens med sällskap, knappt. Jag kunde göra det om jag var tvungen men helst inte.
Det är liksom lite stört att kolla tillbaka på hur sjuk jag var i min ptsd. Vilka murar jag byggt runt mig själv för att slippa göra något jag tyckte var jobbigt eller var rädd för. Vilka skyddsnät jag byggt upp runt allt som helt plötsligt bara är raserade. Hur lite jag faktiskt kunde göra. Nu kan jag i princip göra allt det jag inte kunnat göra förut.
Det läskigaste är nog stressen. Den där ständiga stressen. Den åt upp mig inifrån långsamt och dödade precis allt jag tyckte var roligt. Jag har aldrig kunnat njuta fullt ut av livet pga den. Jag har alltid varit på väg nån annanstans hela tiden, steget för hela tiden, allt för att förhindra katastrof. Idag är jag nästan lugnet själv. Knappt något gör mig nervös längre eller stressad. Det är så ofantligt skönt!
