Toya
Trådstartare
Ja, jag har gått och blivit otroligt barnsjuk. Har väl visserligen fått såna "slängar" tidigare, men då har de gått över när hormontåget gått... Jag har tyckt att det varit mysigt att låna bebis, men varit nöjd med det. Men inte riktigt längre...
Jag hade tidigare någon sorts plan att jag ville ha barn vid 25. Det är ju kört nu, då jag är 26 going 27. Så planen blev då istället -förutsatt att lämplig pappa fanns med i bilden- att bli klar med utbildningen och jobba ett år eller så innan det är dags.
Jaha, så sitter jag här nu. Jag har en underbar sambo, som jag har alla intentioner att dela resten av mitt liv med och som skulle bli en fantastisk pappa. Jag är färdig sjuksköterska i januari, har ett vik som går ut i september, med goda möjligheter till fast anställning. Så ska jag följa min fåniga plan så ska jag bli gravid nästa år!
En del av mig -större än vanligt- tycker att detta verkar helt fantastisk, och vill inget hellre. Tänk att få ett barn, en liten del av mig, med den här fantastiske mannen. Det finns ju ingenting större.
En annan del av mig blir vettskrämd över tanken på att ha ett litet knyte som är beroende av mig, över tanken på att min kropp inte kommer att vara min egen under 9 månader, och aldrig kommer att vara sig lik efter det. Över att JAG inte kommer att vara egen. Tänk om jag genomgår någon slags personlighetsförändring? Jag har sett vänner och bekanta som liksom upphör att vara den person de var innan, lägger undan allt annat och bara blir Mamma. Och det skrämmer mig. Å andra sidan har jag sett de som är otroligt coola med det hela, och fortsätter med sina liv i stort sett som det var innan, och reser världen runt och umgås med vänner som innan.
Ska tillägga att jag och sambon inte har diskuterat detta på nivån "Vad säger du om att försöka bli med barn om ett halvår?". Han är positivt inställd till barn, men jag vet inte om han känner sig redo riktigt än. Han lever ett lite speciellt liv då han är elitidrottare och pluggar på deltid. Ska vi vänta tills han är "klar" med sin satsning med idrotten, är färdig med utbildningen och har skaffat jobb, så dröjer det minst ett par år. Men det kanske är vettigast ändå... Men tänk om det är försent då, tänk om det blir svårt?
Har ni haft funderingar som mina, hur tänkte ni och hur löste det sig? Kan man någonsin förbereda sig på vad det innebär att bli med bebis?
Jag hade tidigare någon sorts plan att jag ville ha barn vid 25. Det är ju kört nu, då jag är 26 going 27. Så planen blev då istället -förutsatt att lämplig pappa fanns med i bilden- att bli klar med utbildningen och jobba ett år eller så innan det är dags.
Jaha, så sitter jag här nu. Jag har en underbar sambo, som jag har alla intentioner att dela resten av mitt liv med och som skulle bli en fantastisk pappa. Jag är färdig sjuksköterska i januari, har ett vik som går ut i september, med goda möjligheter till fast anställning. Så ska jag följa min fåniga plan så ska jag bli gravid nästa år!
En del av mig -större än vanligt- tycker att detta verkar helt fantastisk, och vill inget hellre. Tänk att få ett barn, en liten del av mig, med den här fantastiske mannen. Det finns ju ingenting större.
En annan del av mig blir vettskrämd över tanken på att ha ett litet knyte som är beroende av mig, över tanken på att min kropp inte kommer att vara min egen under 9 månader, och aldrig kommer att vara sig lik efter det. Över att JAG inte kommer att vara egen. Tänk om jag genomgår någon slags personlighetsförändring? Jag har sett vänner och bekanta som liksom upphör att vara den person de var innan, lägger undan allt annat och bara blir Mamma. Och det skrämmer mig. Å andra sidan har jag sett de som är otroligt coola med det hela, och fortsätter med sina liv i stort sett som det var innan, och reser världen runt och umgås med vänner som innan.
Ska tillägga att jag och sambon inte har diskuterat detta på nivån "Vad säger du om att försöka bli med barn om ett halvår?". Han är positivt inställd till barn, men jag vet inte om han känner sig redo riktigt än. Han lever ett lite speciellt liv då han är elitidrottare och pluggar på deltid. Ska vi vänta tills han är "klar" med sin satsning med idrotten, är färdig med utbildningen och har skaffat jobb, så dröjer det minst ett par år. Men det kanske är vettigast ändå... Men tänk om det är försent då, tänk om det blir svårt?
Har ni haft funderingar som mina, hur tänkte ni och hur löste det sig? Kan man någonsin förbereda sig på vad det innebär att bli med bebis?
