R
Raderad medlem 131045
Vet inte vart jag ska börja, jag mår så fruktansvärt dåligt. Hela livet är upp och ner och jag vill bara gråta och skrika allt jag kan.
För mycket som händer just nu.. eller allt började väl för ca 2 år sedan med att jag fick ett krampanfall liknande epilepsi. Sen har det bara gått ut för. Men jag bet ihop i ett halvår ungefär innan jag totalt släppte kontrollen. Jag blev sjukskriven för smärtor i kroppen, tänk dig att någon skär i dig, ända ner i skelettet, så känns det HELA TIDEN. Har precis fått veta att det är ett fel i nervsystemet och att jag alltid kommer ha det så. Vilket betyder att det är oklart om jag någonsin kommer kunna jobba igen.
Vilket för mig är en katastrof. Jag började jobba som 16åring och det var min räddning flera gånger. Jag blev ganska snabbt arbetsnarkoman och arbetsplatsen och arbetskollegorna blev min trygga punkt i tillvaron när livet stormade under den senare delen av tonåren. Så nu har jag inte det att fly till längre. När jag tog studenten så jobbade ofta 7 dagarsveckor 10 timmar om dagen för att fly vardagen. Men nu har jag ingenstans att ta vägen när det är jobbigt.
Så det är ett slag i ansiktet när dom säger att jag inte kommer kunna jobba mer och framför allt inte med det jag har erfarenhet inom då det är väldigt tung och fysiskt påfrestande. Och att dessutom få besked att jag som 22 år för alltid kommer att leva med dessa smärtor som dessutom kan komma att bli ännu värre hur det nu är möjligt, får mig att vilja skjuta mig själv.
I samband med sjukskrivningen så träffade jag en pojkvän som skulle visa sig vara mitt största misstag någonsin. Han visade tydligt att han inte var kär i mig utan utnyttjade mig på pengar och bostad.. Efter bara ca 4 månader ihop så uppdagas otrohet á la Tiger Woods. Jag blir knäckt, såklart och ställer honom mot väggen. Han babblar om depression osv (han är deprimerad och går hos psykolog och är också sjukskriven för depression). Där och då försvinner mina känslor för honom men vi fortsätter bo ihop då han behöver någonstans att bo och jag behöver någon som hjälper mig när smärtan är som värst. Vi sa dock aldrig att vi gjorde slut. Vi hade bara väldigt lång diskussion om hans beteende och bla bla bla. Men han slutar inte. HELA TIDEN så hittade jag nya saker, han gör hemliga FB, hemliga Instagram, är flitig på att radera sin internethistorik och allt möjligt.
Han har inte bara behandlat mig som skit psykiskt utan också fysiskt och han dömdes för misshandel och olaga hot för några veckor sedan. En väldigt lång och jobbig process. I mina förhör med polisen så frågar jag hur jag blir av med denna kille då han bor hos mig men är inte skriven där och står inte på lägenheten. Fick så till svar att om man har sovit på ett ställe mer än 7 nätter i rad och har sina kläder + tandborste där så räknas det som att man bor där oavsett och jag får då inte slänga ut honom hur som helst utan måste ta hjälp av kronofogden. Det kändes bara för jobbigt och jag har inte orkat ta tag i det.
Till råga på allt så har jag under 8 månader blivit gravid 2 gånger TROTS SKYDD och jag har valt att göra abort. Egentligen ville jag inte göra abort men jag vet att detta inte är en kille jag vill leva med och absolut inte ha barn med. Men ändå har det varit otroligt jobbigt med dessa aborter och framförallt när det har tillkommit 6 bebisar i vår närmaste bekantskapskrets under denna tid. Sjukt jobbigt då jag på ett sätt kände att jag ville ha barn men inte med honom.. Och att dessutom bli gravid 2 gånger trots skydd, bara det har varit jobbigt.
Förutom allt detta så har en närstående försökt begå självmord 2 gånger på kort tid, vilket såklart också lägger sig som en oro.
Långt och rörigt inlägg. Men jag hoppas att någon orkade läsa. Det händer så mycket, jag mår så dåligt och jag vet inte alls hur jag ska reda upp mitt liv.
Jag har haft det tufft tidigare men som sagt då var jobbet min räddning. Har inte hellre kvar några nära vänner här då alla har flyttat runt om i sverige och utomlands, så har ingenstans att fly..
För mycket som händer just nu.. eller allt började väl för ca 2 år sedan med att jag fick ett krampanfall liknande epilepsi. Sen har det bara gått ut för. Men jag bet ihop i ett halvår ungefär innan jag totalt släppte kontrollen. Jag blev sjukskriven för smärtor i kroppen, tänk dig att någon skär i dig, ända ner i skelettet, så känns det HELA TIDEN. Har precis fått veta att det är ett fel i nervsystemet och att jag alltid kommer ha det så. Vilket betyder att det är oklart om jag någonsin kommer kunna jobba igen.
Vilket för mig är en katastrof. Jag började jobba som 16åring och det var min räddning flera gånger. Jag blev ganska snabbt arbetsnarkoman och arbetsplatsen och arbetskollegorna blev min trygga punkt i tillvaron när livet stormade under den senare delen av tonåren. Så nu har jag inte det att fly till längre. När jag tog studenten så jobbade ofta 7 dagarsveckor 10 timmar om dagen för att fly vardagen. Men nu har jag ingenstans att ta vägen när det är jobbigt.
Så det är ett slag i ansiktet när dom säger att jag inte kommer kunna jobba mer och framför allt inte med det jag har erfarenhet inom då det är väldigt tung och fysiskt påfrestande. Och att dessutom få besked att jag som 22 år för alltid kommer att leva med dessa smärtor som dessutom kan komma att bli ännu värre hur det nu är möjligt, får mig att vilja skjuta mig själv.
I samband med sjukskrivningen så träffade jag en pojkvän som skulle visa sig vara mitt största misstag någonsin. Han visade tydligt att han inte var kär i mig utan utnyttjade mig på pengar och bostad.. Efter bara ca 4 månader ihop så uppdagas otrohet á la Tiger Woods. Jag blir knäckt, såklart och ställer honom mot väggen. Han babblar om depression osv (han är deprimerad och går hos psykolog och är också sjukskriven för depression). Där och då försvinner mina känslor för honom men vi fortsätter bo ihop då han behöver någonstans att bo och jag behöver någon som hjälper mig när smärtan är som värst. Vi sa dock aldrig att vi gjorde slut. Vi hade bara väldigt lång diskussion om hans beteende och bla bla bla. Men han slutar inte. HELA TIDEN så hittade jag nya saker, han gör hemliga FB, hemliga Instagram, är flitig på att radera sin internethistorik och allt möjligt.
Han har inte bara behandlat mig som skit psykiskt utan också fysiskt och han dömdes för misshandel och olaga hot för några veckor sedan. En väldigt lång och jobbig process. I mina förhör med polisen så frågar jag hur jag blir av med denna kille då han bor hos mig men är inte skriven där och står inte på lägenheten. Fick så till svar att om man har sovit på ett ställe mer än 7 nätter i rad och har sina kläder + tandborste där så räknas det som att man bor där oavsett och jag får då inte slänga ut honom hur som helst utan måste ta hjälp av kronofogden. Det kändes bara för jobbigt och jag har inte orkat ta tag i det.
Till råga på allt så har jag under 8 månader blivit gravid 2 gånger TROTS SKYDD och jag har valt att göra abort. Egentligen ville jag inte göra abort men jag vet att detta inte är en kille jag vill leva med och absolut inte ha barn med. Men ändå har det varit otroligt jobbigt med dessa aborter och framförallt när det har tillkommit 6 bebisar i vår närmaste bekantskapskrets under denna tid. Sjukt jobbigt då jag på ett sätt kände att jag ville ha barn men inte med honom.. Och att dessutom bli gravid 2 gånger trots skydd, bara det har varit jobbigt.
Förutom allt detta så har en närstående försökt begå självmord 2 gånger på kort tid, vilket såklart också lägger sig som en oro.
Långt och rörigt inlägg. Men jag hoppas att någon orkade läsa. Det händer så mycket, jag mår så dåligt och jag vet inte alls hur jag ska reda upp mitt liv.
Jag har haft det tufft tidigare men som sagt då var jobbet min räddning. Har inte hellre kvar några nära vänner här då alla har flyttat runt om i sverige och utomlands, så har ingenstans att fly..
