Nästa mejl åker i papperskorgen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har försökt prata med mamma genom en mejlkonversation. Hon är uppenbarligen arg på mig och det sista hon skrev i sista mejlet var att nästa mejl från mig åker i papperskorgen.

Så jag fick en panikattack igen. Och jag sitter och skakar.

Det går fan inte bra för mig på något sätt.
 

Jag känner inte att jag har några vänner. Det finns liksom ingen som förstår mig och absolut ingen som stöttar heller. Det är därför jag lider så av ensamhet.
Det är ingen som står mig nära och det är ingen som kommer att kunna bli en del av min vardag.

Hur vet du att det inte är personer som kommer kunna bli en del av din vardag?
Det är ju flera här som försökt, och som du har träffat (om jag förstått det rätt?).
 
Det var jag som var ett offer i det hela eftersom det var jag som drabbades när de smet undan och jag har aldrig någonsin bett om ursäkt för att jag blev sjuk, varken där eller någon annan gång. Jag tycker det känns främmande. Jag är ju liksom sjuk jämt. Ska jag gå och be om ursäkt hela tiden för att jag inte håller måttet? Ska jag be om ursäkt för att jag är deprimerad och negativ (d.v.s. potentiellt jobbig för andra att hantera.) Det får mig att känna mig som en ännu sämre människa än jag redan är. Och tänk om jag blir diagnostiserad med autism och add? Snacka om att jag kommer att behöva be om ursäkt, så resurskrävande, toleranskrävande och besvärlig jag kommer att vara. Jag känner att jag egentligen behöver be om ursäkt för att jag finns till. Men jag lovar dig att jag ofta tänker att jag måste dö, så folk slipper mig, eftersom jag är så besvärlig. Det vore den ultimata ursäkten.

Jag har försökt förklara vad som hände. Det tycker jag räcker.


Om vi stryker ett streck över det som hänt så kommer hon att fortsätta behandla mig illa så jag blir ledsen. Hon kommer inte att ändra sig. Jag har försökt med det hela livet egentligen, att få henne att se mig som den jag är och respektera mig. Hon har alltid sett på mig som om jag vore 5 år, trots att jag sedan länge uppnått myndighetsåldern. Och jag är rejält trött på det. Jag blir bara ledsen av hur hon beter sig mot mig.

Man ska inte behöva be om ursäkt för att man är sjuk eller har medfödda svårigheter.

Men om man får psykologhjälp eller utredning och ev medicin eller verkyg så kan man hantera att må dåligt bättre. Eller hantera så att man inte mår dåligt tom.

Jag har ju adhd och har verktyg för att hantera mig själv. Nu när jag vet vad som är mitt problem så kan jag ju riktat enklare hitta vad som underlättar för mig. Det blir ju mycket enklare att kunna testa vad som funkat för andra med samma problematik än att själv testa igenom vad man lyckas komma på.

Om du har ADD tex så kan ju medicinering hjälpa oerhört. Obehandlad ADD kan ju göra att man blir deprimerad, har ångest etc..
Så en diagnos och ev medicinering kanske är vad som krävs för att du ska få må bra eller iaf orka hantera allt annat utan att köra slut på dig själv.
Jag förstår att det är tufft att kämpa och att göra det själv.

Jag brukar sällan brusa upp när jag mår dåligt. Jag vänder det inåt. Men visst har jag varit otrevlig mot någon någon gång om jag mått dåligt. Då ber jag om ursäkt trots att jag mår piss, har diagnoser etc. Och om man är två som ryker ihop så kan ju en första ursäkt från mig leda till att den andre också ber om ursäkt och man kan mötas och sen släppa och gå vidare. Får man en öppning i den andre så kan ju ett samtal längre fram leda till förståelse. Men man kanske får ta den lite nätt..

Sen är det väl tyvärr så att vissa förstår man inte. Man kan inte mötas. Det är fruktansvärt smärtsamt. Men det får man väl tyvärr inse i vissa fall.
Och i ditt fall så gör det inte dig till en person ingen annan vill ha i sitt liv!
 
Mamma pratar om att man inte behöver vara perfekt. Det gäller uppenbarligen bara henne själv. Av mig kräver hon att jag ska vara perfekt. Jag ska straffas hårt för att jag inte lyckades uppföra mig exemplariskt när jag var sjuk.

Din mamma kanske uppfattade situationen som du gör nu? att du inte ville prata med henne och vände henne ryggen?
Och jag förstår att grundproblemet är säkert att du längtar efter att bli älskad och sedd av din mamma på det vis du själv har bestämt det ska vara, och när du inte får så kan du inte släppa det.

Jag har själv tänkt mkt på min mamma när jag läser din tråd. Som hade en helvetesbardom med regelrätt misshandel och då en egen mamma som bara var arg. Hon var ett oönskat barn och min mormor då skyllde allt på henne. Det har såklart följt med henne i livet och det har skvätt över på min barndom och även vuxenliv.

Jag skulle också kunna vara arg på min mamma och älta och tjafsa men jag tänker på hennes historik och låter bli.
Personligen tycker jag-som många skriver- att du ska ge upp din mamma iaf ett tag nga år minst.
 
Det är ingen som står mig nära och det är ingen som kommer att kunna bli en del av min vardag.
Exakt så skulle min make uttrycka det.
Han har add och asberger.
Vi hade en större vänkrets än vi har nu. Innan hans mående gick ner.
När någon blir "sjuk" kan omgivningen uppfatta att den "sjuke"inte vill.ha dem där.
De ringer och ingen svarar. De kommer och blir sittande i ett annat rum.
Skulden läggs på den "sjuke" för de andra kan inte hantera att bli behandlade annorlunda.
Min make kan med uttrycka att det är ingen idé att finnas. Ingen tycker om mig. Han kan till och med anklaga mig att jag inte älskar honom. När han mår som sämst.
Men det är inte sant.

Tror att du måste lägga dina känslor om.att ha rätt åt sidan. Lära dig sortera är det värt att hålla fast vid att ha rätt.
Har du add och/ev autism så ser du saker från ett annat perspektiv.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Natten till söndagen gick min mamma bort, det var inget oväntat då hon varit sjuk i Altzaimers i många år och sista halvåret tacklat av...
Svar
19
· Visningar
1 384
Senast: Kilauea
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
8 705
  • Artikel
Dagbok Jätte konstig rubrik jag vet. För någon vecka sedan sa jag upp kontakten med min storebror efter ett jätte bråk via telefon. Jag...
Svar
6
· Visningar
1 135
Senast: et_flickan
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 217
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp