Det här är väl kanske inte så mycket för andra att läsa, men vill ni så är det självklart fritt fram. Men mest av allt är det för min egen skull, för att rensa hjärnan lite.
Jag fick ett telefonsamtal idag. Jag svarade inte, men googlade numret och vem eller vad det ledde till gav mig en rejäl ångestattack. Det är bland det värsta som kan hända just nu, så ärligt talat, det känns skit. Har sedan dess varit fullproppad med ångestdämpande/lugnande, vilket gör mig trött, yr och snurrig, men hellre det. Samtidigt som jag inte vill må såhär, eftersom det betyder att jag kommer somna (men det vill jag) och morgondagen kommer snabbare (det vill jag inte). Men hur det än är så är ju imorgon oundvikligt. Det enda vi kan vara säkra på är att tiden går. Även om man inget hellre vill än att den ska stanna.
Men jag kan liksom inte tänka på det just nu. Jag VET att jag alltid skjuter på saker, men just nu KAN jag faktiskt inte göra något. Kanske imorgon, ingen lösning men iallafall inte gå som katten kring het gröt utan dyka rakt i. Men just nu finns det INGET jag kan göra.
Så jag måste försöka att inte tänka på det. Inte göda ångesten, för det leder inte till något bra.
Istället har jag försökt tänka på annat. Innan ångesten och dimman kom tänkte jag rätt mycket på det här med autism och liknande diagnoser. Jag skulle verkligen vilja få en sån utredning gjord. Det känns som en pusselbit som fattas liksom. Jag är inte den enda som tycker att en sån utredning ska göras och som ser symptom och tecken. Men det är inte bara att säga till om en utredning och så händer det. Först ska det bedömas om det finns skäl för en, och det gör det tydligen inte.
Hur det nu inte kan göra det. Det fattar jag inte. Men jag ska, imorgon om jag orkar, sätta mig och börja skriva. Ska försöka komma på exempel på där min och psyks uppfattning om något skiljer sig åt. Där de tror att problemet beror på de diagnoser jag har idag, men där jag inte håller med. Och sånt som gör att jag misstänker att det är nåt "mer fel" på mig.
Nu menar jag inte att olika psykiska diagnoser osv är något "fel". Så menar jag inte alls, men jag vet inte vad jag annars ska sätta för ord på det. Hoppas ingen tar illa upp!
Jag ska försöka rida imorgon också. Jag skulle ha gjort det idag, men ångesten har stått ivägen. Om jag inte är allt för "bakis" (jag reagerar väldigt lätt på lugnande, kan sova 13-14 timmar i sträck och vara helt borta dagen efter om jag tagit bara lite lite för mycket) så måste jag verkligen försöka rida. Behöver sätta igång hästen nu.
Även om de mörka tankarna säger "Till vilken nytta?". Och de har väl rätt. De mörka tankarna brukar ha rätt. Men att lyssna på dem är att ge upp, och även om det är vad jag oftast vill, så vet jag inte om jag är beredd riktigt än.
Jag fick ett telefonsamtal idag. Jag svarade inte, men googlade numret och vem eller vad det ledde till gav mig en rejäl ångestattack. Det är bland det värsta som kan hända just nu, så ärligt talat, det känns skit. Har sedan dess varit fullproppad med ångestdämpande/lugnande, vilket gör mig trött, yr och snurrig, men hellre det. Samtidigt som jag inte vill må såhär, eftersom det betyder att jag kommer somna (men det vill jag) och morgondagen kommer snabbare (det vill jag inte). Men hur det än är så är ju imorgon oundvikligt. Det enda vi kan vara säkra på är att tiden går. Även om man inget hellre vill än att den ska stanna.
Men jag kan liksom inte tänka på det just nu. Jag VET att jag alltid skjuter på saker, men just nu KAN jag faktiskt inte göra något. Kanske imorgon, ingen lösning men iallafall inte gå som katten kring het gröt utan dyka rakt i. Men just nu finns det INGET jag kan göra.
Så jag måste försöka att inte tänka på det. Inte göda ångesten, för det leder inte till något bra.
Istället har jag försökt tänka på annat. Innan ångesten och dimman kom tänkte jag rätt mycket på det här med autism och liknande diagnoser. Jag skulle verkligen vilja få en sån utredning gjord. Det känns som en pusselbit som fattas liksom. Jag är inte den enda som tycker att en sån utredning ska göras och som ser symptom och tecken. Men det är inte bara att säga till om en utredning och så händer det. Först ska det bedömas om det finns skäl för en, och det gör det tydligen inte.
Hur det nu inte kan göra det. Det fattar jag inte. Men jag ska, imorgon om jag orkar, sätta mig och börja skriva. Ska försöka komma på exempel på där min och psyks uppfattning om något skiljer sig åt. Där de tror att problemet beror på de diagnoser jag har idag, men där jag inte håller med. Och sånt som gör att jag misstänker att det är nåt "mer fel" på mig.
Nu menar jag inte att olika psykiska diagnoser osv är något "fel". Så menar jag inte alls, men jag vet inte vad jag annars ska sätta för ord på det. Hoppas ingen tar illa upp!
Jag ska försöka rida imorgon också. Jag skulle ha gjort det idag, men ångesten har stått ivägen. Om jag inte är allt för "bakis" (jag reagerar väldigt lätt på lugnande, kan sova 13-14 timmar i sträck och vara helt borta dagen efter om jag tagit bara lite lite för mycket) så måste jag verkligen försöka rida. Behöver sätta igång hästen nu.
Även om de mörka tankarna säger "Till vilken nytta?". Och de har väl rätt. De mörka tankarna brukar ha rätt. Men att lyssna på dem är att ge upp, och även om det är vad jag oftast vill, så vet jag inte om jag är beredd riktigt än.
