Någon mer med ångest över att fylla 30?

[OutOfService]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

 

[Sonic76]

Det är väl ganska vanligt att krisa nån gång man fyller jämnt.
Har ff inte krisat så nästa är väl 50 då.
När jag fyllde 20 var det bara kul,30 då var pappa sjuk så vi firade vår 100 årsdag i stillhet.
40 fyllde jag för ett par månader sen och känner mig inte dugg äldre.
Hade ju tänkt vara skuldfri från kfm när jag fyllde 40 och det gick ju inte som planerat men nu är jag på rätt väg igen.
Så innan 50 är jag skuldfri iaf
Försök att se det du HAR gjort istället för det du inte har gjort.
30 då kan man ff hinna med barn och sånt.
Kram på dig

 

[Lovisaleonora]

Du har katter, ett hem. Du är tillräckligt frisk och rik för att kunna prata med oss.

Du har allt. Och alla möjligheter öppna.

Grattis i förskott

 

[bettysmatte]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Jag minns faktiskt inte att det var särskilt förfärligt att fylla 30. Och jag tror inte alls att du "har ingenting"!

 

[tanten]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Det är inte siffran som spökar med dig.
Kanske är det milstolpar i livet du väntat dig som nu inte infriats? Vet du - de där sakerna man strävar efter ändras vartefter åren går.

Jag är snart 60. Vet inte om jag lyckats med några som helst stordåd. Men jag har lärt mig att det inte är de stora sakerna som räknas, det är de små. Låter klyschigt men för mig är det sant.

Jag doktorerade aldrig. Jag tog inte ens en kandidat.
Inte lyckades jag förbli gift heller. Har inte gjort karriär. Men jag verkar i det lilla. Det finns saker jag är stolt över. Som när jag hörde en kulturperson i våra bygder guida en prominent grupp och hörde honom citera ett av mina uttryck. Eller de av mina elever som gått vidare ut i ett jobb och är väl etablerade i samhället.
Det är de små tingen "smådåden" till skillnad mot stordåden - det är de som skiljer just mig från "ingenting".

Jag är tvärsäker på att du har en hel del stordåd i ditt liv.
Håll i, håll ut.

 

[Lovisaleonora]

Ytterligare tanke. Tid för en inventering? Vad har du? Vad saknar du? Vill du ha det du saknar tillräckligt mycket för att göra vad som krävs för att komma dit?

 

[tigerflicka]

Jag hade världens ålderskris när jag skulle fylla 25. Då trodde jag att man skulle vara vuxen med ordnat liv. Istället hade jag precis brutit upp med sambon och visste inte vad jag ville göra när jag blev stor. En vecka innan jag fyllde år insåg jag att man inte alls behöver vara "vuxen" och nojan försvan. Nu är jag 33 och är inte mer vuxen nu, bor med min katt men trivs med tillvaron.
Man har så mycket idéer om hur det ska vara, helt i onödan.

Grattis i förskott!

 

[OutOfService]

Ja jag vet att all panik är vansinne och att jag bara borde vara tacksam för det jag har. Men just nu har jag svårt att se det, jag faller liksom tillbaka på allt som hänt och allt jag förlorat dom senaste 3 åren..

Jag vart lämnad av min fd sambo för en annan han haft vid sidan om ett halvår - grävde ner mig, men tog tag i livet.. fick fast jobb och flyttade till ny lägenhet och livet kändes lite lättare i 1 månad tills jag fick mina brännskador som tog 2 månader och 2 penicillinkurer att läka. Efter det en tredje penicillinkur och jag vart då oplanerat gravid med en snubbe jag bara dejtat några veckor. Sen följde all ångest och vånda som till slut vart en abort som inte heller den gick som den borde, killen försvann med ett sms, jag avlivade min hund, lånade ut min häst som skadade sig allvarligt efter 2 veckor och som pricken över i:t dog morfar.

Jag vart sjukskriven, började jobba igen, men sjönk igen och vart sjukskriven ett par månader till. Tog mig så småningom tillbaka till livet och började ut och dansa, träffade kärleken och det kändes som att äntligen är det min tur. Efter 1 år skulle vi bli sambos, men det satte hans ex stopp för och där började jag gräva ner mig igen. Och för 2 veckor sedsn fick jag avliva min häst, endast 7 år gammal och han var mitt allt, han var ljuset i mitt liv, den fysiska smärta jag känner av att ha förlorat honom är vidrig.
Jag vet inte var jag ska hitta orken att återigen ta tag i mitt liv och finna meningen med det.


Jag har en lägenhet, men det är allt, jag har inget hem. Min säng är en luftmadrass, knappt några möbler, inga gardiner, inga blommor, inga tavlor, ingen tv.. jag hittar inte varken pengarna eller motivationen att göra det till ett hem igen. Jag gjorde mig av med allt när jag skulle bli sambo, vilket jag ångrar brutalt. Och det är väl just där mitt största problem är, jag fastnar i det jag förlorat, har så svårt att finna glädjen och styrkan att gå vidare. Jag vet att det hos mig själv problemet ligger, men det hjälper inte när jag inte orkar göra något åt det, när allt känns meningslöst.

 

[Gnist]

Jag fyller 45 nästa år och tänker ibland att jag har inte åstadkommit något alls med mitt liv, men tänker jag efter så inser jag ju att jo, det har jag ju visst det! Även om jag inte gjort något "världsomvälvande", så har jag lyckats med mycket även om det inte ser ut/känns så alla gånger, för det har varit många tuffa motgångar efter varandra också de senaste åren.

Så jag tror faktiskt inte alls på att du inget har åstadkommit

Och 30? Bara barnet än ju, så det finns ju gott om tid för saker och ting att hända och göras än

 

[Fille]

Det kanske finns några bukefalister som bor nära, som har någon tavla, blomma och gardin till övers? Så att du åtminstone kan få lite hemtrevligt?!

 

[OutOfService]

Sen hjälper det ju inte till att jag är i ett förhållande som jag egentligen borde lämnat när det sket sig för oss att bli sambos. Ena dagen är jag säker på att jag borde avsluta och gå vidare, medans nästa dag så vill jag inte och jag saknar honom så mycket när vi inte ses.

Just idag valde han bort mig för att ta sin dotter på sin barnlediga helg och tillbringa kvällen med dotter och hans föräldrar. För att imorgon förmiddag ta med sina föräldrar till dotterns mamma och fika där. Och nej jag kanske inte borde bry mig, men det gör ont att det är dotterns mamma som ska styra och att han låter henne. Hans föräldrar åker med till dotterns mamma imorgon men dom vill inte följa med till mig imorgon eftermiddag för att dom inte känner min familj och jag kan inte hjälpa att jag känner mig utanför och besviken.

 

[OutOfService]

Ytterligare tanke. Tid för en inventering? Vad har du? Vad saknar du? Vill du ha det du saknar tillräckligt mycket för att göra vad som krävs för att komma dit?

Jag har en lägenhet, men inget hem.
Jag har mina katter och dom är jag sjukt tacksam för!
Jag har föräldrar och syskon.
Jag har ett fåtal vänner, men dom är iallafall riktiga vänner.

Jag vill ha ett hem, någon att dela livet med, barn.. men det spelar ju ingen roll hur mycket jag vill det, för det är inget jag kan bestämma att jag ska ha nu och får det.

 

[Lovisaleonora]

Jag vill ha ett hem, någon att dela livet med, barn.. men det spelar ju ingen roll hur mycket jag vill det, för det är inget jag kan bestämma att jag ska ha nu och får det.

Självklart kan du påverka de här faktorerna!

 

[OutOfService]

Självklart kan du påverka de här faktorerna!

Ja jo jag kan ordna så min lägenhet blir ett hem.

 

[Lovisaleonora]

Ja jo jag kan ordna så min lägenhet blir ett hem.

Du kan exponera dig för fler partnermaterial, du kan bestämma dig för att skaffa barn på egen hand. För att ta några exempel.

Men allt handlar ju om vad DU vill och hur du vill att det ska ske.

 

[bettysmatte]

Sen hjälper det ju inte till att jag är i ett förhållande som jag egentligen borde lämnat när det sket sig för oss att bli sambos. Ena dagen är jag säker på att jag borde avsluta och gå vidare, medans nästa dag så vill jag inte och jag saknar honom så mycket när vi inte ses.

Just idag valde han bort mig för att ta sin dotter på sin barnlediga helg och tillbringa kvällen med dotter och hans föräldrar. För att imorgon förmiddag ta med sina föräldrar till dotterns mamma och fika där. Och nej jag kanske inte borde bry mig, men det gör ont att det är dotterns mamma som ska styra och att han låter henne. Hans föräldrar åker med till dotterns mamma imorgon men dom vill inte följa med till mig imorgon eftermiddag för att dom inte känner min familj och jag kan inte hjälpa att jag känner mig utanför och besviken.

Om det är samma person som också hade någon annan vid sidan av, så låter det ju onekligen inte särskilt sunt att fortsätta förhållandet. Men att han däremot väljer att spendera tid med sin dotter, det tycker jag är mindre konstigt.

 

[Squie]

Så egentligen, om jag förstår dig rätt, så är du inte rikligt klar med sorgen över det liv du trodde att du skulle få/ha vid det här laget?

Att förlora sin identitet är TUFFT! Det är ett j-vla aber att hitta tillbaka till sig själv.

 

[OutOfService]

Om det är samma person som också hade någon annan vid sidan av, så låter det ju onekligen inte särskilt sunt att fortsätta förhållandet. Men att han däremot väljer att spendera tid med sin dotter, det tycker jag är mindre konstigt.

Nej det är inte samma person. Och nej det är klart han ska spendera tid med sin dotter, men det kan han göra när som helst Eftersom dom bor i samma stad. Och sen är det framförallt att han och hans föräldrar ska till dotterns mamma imorgon och att det är det viktigaste med hela julen.

 

[OutOfService]

Så egentligen, om jag förstår dig rätt, så är du inte rikligt klar med sorgen över det liv du trodde att du skulle få/ha vid det här laget?

Att förlora sin identitet är TUFFT! Det är ett j-vla aber att hitta tillbaka till sig själv.

Ja där slog du nog huvudet på spiken ganska precis.

Och att dom senaste 3 åren när det hänt så mycket stora saker så känns det som att jag knappt hinner resa på mig innan nästa käftsmäll kommer. För varje käftsmäll så blir det svårare att resa på sig, eller tar emot mer för det känns meningslöst när jag ändå slås omkull igen.

 

[falukorw]

Vet precis hur det känns, var i samma sits som du förutom att jag har hundar istället för katter. Hade jätte ångest innan jag fyllde 30. Precis samma tankar som du har, hade blivit dumpad från ett destruktivt förhållande (tack gode Gud för det) och mådde allmänt pissigt medan många vänner runt omkring köpte hus, skaffade barn och gifte sig.
Så kom då 30 års dagen som var jätte trevligt och ganska snart efter den försvann all ångest helt utan att jag gjorde något åt det och jag trivdes med mitt liv igen. Tyckte själv att det var konstigt att man kunde känna så men pratar man med äldre vänner är det många som upplevt precis samma sak.

Och ingenting är för sent när man fyller 30. Jag träffade en ny kille för 2 år sedan och är nu gravid med mitt första barn, 33 år gammal.