Någon mer med asperger/autism?

[Hyacinth]

Tänkte skriva lite kort i stör-tråden men äh, kör här istället.

Den här jävla förståelsen, eller bristen på den. Jag hatar den. Tror att jag rantat om det i tråden förut.
Jag har haft tamråttor i 11 år, men varit råttlös 5 år nu. Råttor är mitt specialintresse och de här 5 åren utan har det inte gått en dag utan en enorm saknad, det är nånting som saknas och det är råttor. Nu har jag tingat ett par honor, bestämdes idag att jag hämtar de 1/6 och jag är givetvis helt överlycklig och kan knappt vänta till dess!

Pappa ringde och jag berättade för honom, väl medveten om att han blir lite grinig då han ser råttorna som skadedjur - i hans ögon ska jag helst inte ha husdjur alls, om det inte är typ en jakthund. Noll förståelse för hela grejen med husdjur, men det är okej. Man måste inte förstå allt. Jag var bara glad och ville berätta just för att... Ja. Jag var glad!
Det som inte är okej är att det med råttor tydligen kommer bli oordning igen, för det var det minsann förut. Som om råttorna vore roten till allt ont. Som om jag helt saknade svårigheter med städning innan jag fick mina första råttor som 17-åring, som om mitt hem varit skinande rent de senaste 5 åren? Den där oförmågan att ta in att mina svårigheter beror på min AS, jag blir tokig på den. Ena stunden är det jättebra att jag har boendestöd till hjälp, i nästa stund har jag inga svårigheter på området?!
Just nu har jag exempelvis 4 tallrikar på soffbordet, spelar ingen roll om jag ändå ska ut i köket, jag får inte med de förrän jag ska köra igång diskmaskinen och får gå runt och plocka ihop disk lite här och där. Men... Hur sjutton kommer det sig, jag har ju inga råttor, och jag har tydligen inga svårigheter med städning heller? Varför kommer inte tallrikarna iväg?

Utöver det så sa jag helt enkelt som det var att efter all skit som varit den sista tiden och så jäkla dåligt som jag mått den sista tiden (stressreaktion och depression konstaterat) så tycker jag att jag har förtjänat att få skaffa mig ett par råttor och att råttor är något som gör mig glad och det är ju positivt. Men nej. Råttorna gör mig inte alls glad och det är inte alls råttor som saknas fick jag höra. Och liksom... Vad fan vet han om det? Det är väl ändå bara jag som kan veta hur råttor får mig att må, det är väl ändå bara jag som kan veta vad som saknas i mitt liv? Men nej, tydligen vet han det bättre än jag. Han som inte ens kan begripa att AS ger svårigheter med städning vet alltså bättre än jag vad det innebär att inte få ägna sig åt sitt specialintresse, ett specialintresse som det dessutom finns forskning som pekar på positiva effekter såväl fysiskt som psykiskt av att hålla på med. Nja, jag tror inte det va.

Och liksom... Jag blir bara så jäkla ledsen. Ledsen över bristen på förståelse, ledsen över bristen på vilja att förstå, ledsen över att jag inte blir lyssnad på och ledsen över att man inte bara kan glädjas för min skull.

Tråkigt att höra. Men vissa förstår aldrig.
Grattis till råttorna! Jag kommer ihåg dina gamla råttor, gjorde att lite av min motvilja mot råttor och möss släppte

 

[A_NN_A]

@gul_zebra
Något av det viktigaste här i livet är att acceptera att man inte kan förändra andra.
Har man många negativa individer omkring sig behöver man välja vem man berättar vissa saker för. Ibland är det viktigt med positiv återkoppling och då får man välja någon som kommer att fokusera på det.

Tänk på att man inte väljer sin familj, den får man dras med. I detta exemplet är det din pappa som är problemet. Det har ingen koppling till din AS överhuvudtaget. Det är möjligt att han är bekymrad om dig, men det är hans brist på empati och respekt som skapar problem här.


OT
När jag läser denna tråden funderar jag på om människor med AS straffas. Finns det inget utrymme alls att få vara en individ? Jag är stökig och lite kaotisk i mitt hem, petigt noga med mina djur och sjukt strukturerad på mitt arbete. Har folk åsikter om det säger jag vanligtvis att de bör lägga sin energi på något annat. Jag bestämmer över mitt liv och mina val.
Jag sörjer över människors brist på förståelse. Den är inte rätt att kräva perfektion av vissa.

Just nu två skitiga glas från igår vid sidan om min dator.

 

[Qelina]

Jag har det mesta i huvudet

Det går inte för mig, då ältar jag om och om igen och det är så otroligt mycket detaljer i mina planer och tankar att det blir kaos i huvudet att försöka hålla allt där när det redan är så fullt där. Jag behöver ha det praktiskt framför mig, att kunna kolla på den framför mig rent konkret. Innan allt är planerat in i detalj och avverkat så finns ångesten där men även när jag skrivit ner det finns den där men på lägre nivå så kan jag bli sittande i timmar och bara stirra framför mig medan ångesten växer. Oavsett om jag skulle veta allt så måste jag skriva ner det.

 

[grodan21]

Det går inte för mig, då ältar jag om och om igen och det är så otroligt mycket detaljer i mina planer och tankar att det blir kaos i huvudet att försöka hålla allt där när det redan är så fullt där. Jag behöver ha det praktiskt framför mig, att kunna kolla på den framför mig rent konkret. Innan allt är planerat in i detalj och avverkat så finns ångesten där men även när jag skrivit ner det finns den där men på lägre nivå så kan jag bli sittande i timmar och bara stirra framför mig medan ångesten växer. Oavsett om jag skulle veta allt så måste jag skriva ner det.

Mina dagar är ganska standard utformade, med få extra grejer.

 

[Vogue]

Jag önskar jag hade bättre koll på skillnaden mellan Aspbergers/autism, vad jag kan göra för att underlätta för människor med dessa diagnoser (även om det är svårt med ”mallar” när det är individer på spektra man talar om) osv. Har lite bättre koll på adhd/add då många i släkten har diagnosen, men ovan nämnda är jag mer osäker på.

Nuförtiden heter det autismspektrumstörning och förenklat så betyder Aspberger = högt på skalan och högfungerande och aspberger = lågfungerande ofta i kombination med lågbegåvning eller utvecklingsstörning.

I det stora hela är det ofta problem med att förstå och åberopa sociala koder och att förstå normer.

 

[Qelina]

Tänkte skriva lite kort i stör-tråden men äh, kör här istället.

Den här jävla förståelsen, eller bristen på den. Jag hatar den. Tror att jag rantat om det i tråden förut.
Jag har haft tamråttor i 11 år, men varit råttlös 5 år nu. Råttor är mitt specialintresse och de här 5 åren utan har det inte gått en dag utan en enorm saknad, det är nånting som saknas och det är råttor. Nu har jag tingat ett par honor, bestämdes idag att jag hämtar de 1/6 och jag är givetvis helt överlycklig och kan knappt vänta till dess!

Pappa ringde och jag berättade för honom, väl medveten om att han blir lite grinig då han ser råttorna som skadedjur - i hans ögon ska jag helst inte ha husdjur alls, om det inte är typ en jakthund. Noll förståelse för hela grejen med husdjur, men det är okej. Man måste inte förstå allt. Jag var bara glad och ville berätta just för att... Ja. Jag var glad!
Det som inte är okej är att det med råttor tydligen kommer bli oordning igen, för det var det minsann förut. Som om råttorna vore roten till allt ont. Som om jag helt saknade svårigheter med städning innan jag fick mina första råttor som 17-åring, som om mitt hem varit skinande rent de senaste 5 åren? Den där oförmågan att ta in att mina svårigheter beror på min AS, jag blir tokig på den. Ena stunden är det jättebra att jag har boendestöd till hjälp, i nästa stund har jag inga svårigheter på området?!
Just nu har jag exempelvis 4 tallrikar på soffbordet, spelar ingen roll om jag ändå ska ut i köket, jag får inte med de förrän jag ska köra igång diskmaskinen och får gå runt och plocka ihop disk lite här och där. Men... Hur sjutton kommer det sig, jag har ju inga råttor, och jag har tydligen inga svårigheter med städning heller? Varför kommer inte tallrikarna iväg?

Utöver det så sa jag helt enkelt som det var att efter all skit som varit den sista tiden och så jäkla dåligt som jag mått den sista tiden (stressreaktion och depression konstaterat) så tycker jag att jag har förtjänat att få skaffa mig ett par råttor och att råttor är något som gör mig glad och det är ju positivt. Men nej. Råttorna gör mig inte alls glad och det är inte alls råttor som saknas fick jag höra. Och liksom... Vad fan vet han om det? Det är väl ändå bara jag som kan veta hur råttor får mig att må, det är väl ändå bara jag som kan veta vad som saknas i mitt liv? Men nej, tydligen vet han det bättre än jag. Han som inte ens kan begripa att AS ger svårigheter med städning vet alltså bättre än jag vad det innebär att inte få ägna sig åt sitt specialintresse, ett specialintresse som det dessutom finns forskning som pekar på positiva effekter såväl fysiskt som psykiskt av att hålla på med. Nja, jag tror inte det va.

Och liksom... Jag blir bara så jäkla ledsen. Ledsen över bristen på förståelse, ledsen över bristen på vilja att förstå, ledsen över att jag inte blir lyssnad på och ledsen över att man inte bara kan glädjas för min skull.

Stort, stort grattis till råttorna. Jag har också haft råttor och om man ska ha "burdjur" så är dom det allra bästa, går inte att jämföra med typ marsvin eller kanin. Fantastiska djur! Hur många ska du ha? Det är så roligt att inreda buren till råttorna, jag kände mig som en inredningsarkitekt för att utmana dom, ge dom något att sysselsätta sig med och få dom att trivas. Det tar mer tid med råttor än andra burdjur ändå, mina fick springa lösa i köket 1-2 timmar per dag, lite svårt att plugga eller äta när man hade två busfrön som ville vara med mig hela tiden

Jag har fått kämpa för alla djur jag haft, för mig är djuren också ett av mina främsta specialintressen så jag förstår verkligen vad du menar. Och när jag skaffade hund så var pappa först tveksam för att då skulle jag ju missa utekvällar och sociala saker när jag började på universitet Som om jag hade någon sorts intresse för det liksom... Och dom sociala sammanhang och personer jag umgås med är alla tack vare hunden.

Mina djur betyder allt för mig, jag kommer sakna min hund mer än majoriteten av alla människor jag känner, låter kanske elakt men han är min familj, det är alltid han och jag, vi är ett team.

Vad du gör har inte dina föräldrar med att göra, mina föräldrar lägger sig också i mer än vad jag vill och jag själv är för beroende av dom vilket jag försöker jobba bort. Blir ofta att jag pratar med dom varje dag, ibland flera gånger. Nu hade jag inte pratat med dom några dagar och då ringde pappa igår och frågade om allt var bra och hur jag mådde för dom var lite oroliga för att vi inte pratat på några dagar, när det gäller min bror kan det gå typ en/två veckor mellan deras samtal...

Dom lägger sig i och stressar att jag måste fixa med saker fast jag inte orkar, dom fattar inte att om jag handlat en dag eller haft samtal på psyk så är energin slut den dagen men dom som både jobbar och tränar och gör sociala och praktiska saker orkar och allt det där gör att dom inte förstår mig alls. Dom kommer hit och styr och ställer och precis som din pappa lägger dom sig i min lägenhet. Nu är det ganska välstädat och jag försöker fixa innan dom kommer men dom stör ihjäl sig i och tjatar om att jag inte kan organisera saker, att mina lådor, garderob och förråd är katastrof och att vi måste, måste fixa det. Men jag orkar inte!!!! Jag har en vardag att ta mig igenom.

Njut av dina råttor, skit i din pappa även om jag till 100% fattar hur svårt det är.

När jag skaffade mina råttor hade jag dagen innan ramlat av min foderhäst, jag blev medvetslös, hjälmen sprack och jag fick en hjärnskakning, dom trodde att jag brutit ryggraden och nacken men det blev "bara" allvarliga inre blödningar och jag blev hämtad med ambulans, det första jag sa när jag fick tillbaka mitt medvetande var att jag inte kunde bli kvar på sjukhuset för att jag ju skulle hämta mina råttor dagen efter....

Har du tänkt ut namn än?

 

[Qelina]

Mina dagar är ganska standard utformade, med få extra grejer.

Det kan vara samma här, som idag har jag inget planerat förutom att handla i mina två närmsta affärerna och gå med hunden. Vardagssaker alltså. Men jag måste ändå planera in det i minsta detalj, ska försöka klara mig utan alla detaljer men det är jäkligt svårt för mig

 

[Vogue]

Nuförtiden heter det autismspektrumstörning och förenklat så betyder Aspberger = högt på skalan och högfungerande och aspberger = lågfungerande ofta i kombination med lågbegåvning eller utvecklingsstörning.

I det stora hela är det ofta problem med att förstå och åberopa sociala koder och att förstå normer.

FEL!

Rätt:

Nuförtiden heter det autismspektrumstörning och förenklat så betyder Aspberger = högt på skalan och högfungerande och autism = lågfungerande ofta i kombination med lågbegåvning eller utvecklingsstörning.

I det stora hela är det ofta problem med att förstå och åberopa sociala koder och att förstå normer.

 

[gul_zebra]

Tråkigt att höra. Men vissa förstår aldrig.
Grattis till råttorna! Jag kommer ihåg dina gamla råttor, gjorde att lite av min motvilja mot råttor och möss släppte

Tack! Motvilja är onödigt för något så fantastiskt Eller ja, möss är söta men ganska menlösa, de kan du få vara motvilligt inställd till

@gul_zebra
Något av det viktigaste här i livet är att acceptera att man inte kan förändra andra.
Har man många negativa individer omkring sig behöver man välja vem man berättar vissa saker för. Ibland är det viktigt med positiv återkoppling och då får man välja någon som kommer att fokusera på det.

Tänk på att man inte väljer sin familj, den får man dras med. I detta exemplet är det din pappa som är problemet. Det har ingen koppling till din AS överhuvudtaget. Det är möjligt att han är bekymrad om dig, men det är hans brist på empati och respekt som skapar problem här.


OT
När jag läser denna tråden funderar jag på om människor med AS straffas. Finns det inget utrymme alls att få vara en individ? Jag är stökig och lite kaotisk i mitt hem, petigt noga med mina djur och sjukt strukturerad på mitt arbete. Har folk åsikter om det säger jag vanligtvis att de bör lägga sin energi på något annat. Jag bestämmer över mitt liv och mina val.
Jag sörjer över människors brist på förståelse. Den är inte rätt att kräva perfektion av vissa.

Just nu två skitiga glas från igår vid sidan om min dator.

Jo absolut.
Jag skulle inte säga att det är brist på empati utan snarare att han vägrar ta in andra synsätt än sitt eget och snöar in på sina egna idéer - ibland är det tamefan så jag tror att det är han som har AS och inte jag. Jag kan ta att han inte gillar råttorna, har aldrig sett någon anledning till att andra än jag måste gilla de, men det tär att inte bli lyssnad på och tagen på allvar och jag blir bara ledsen över att han skyller mina problem på de när det är problem som finns alldeles oavsett. Om mina problem med att hålla ordning i lägenheten i hans ögon beror på råttorna så är det ju uppenbarligen inte ett problem sålänge råttorna är ute ur bilden, utan mer "ta sig i kragen"-faktor. Det blir så jäkla förminskande när det inte är bara att ta sig i kragen. Han har sina ljusa stunder när han faktiskt försöker men städningen är en död vinkel som alltid varit infekterad - han är ett neat freak och jag saknar förmåga, samtidigt som städningen alltid varit ett känsligt ämne för mig pga den där oförmågan, hur det hanterats före diagnosen och skammen det innebär att inte få till det. Det blir en så pass stor krock att jag undviker att ens ha honom i lägenheten, även om det är skinande rent.
Ironin är att det lyckas, han är väldigt sällan här, under de år jag bott i nuvarande lägenheten har han varit här så pass sällan att jag kan räkna på ena handens fingrar. Han vet således inte ens hur det ser ut här hemma. Han vet heller inte att mina minskade problem beror på lägenheten i sig - när jag hade råttor bodde jag i en etta med kokvrå och dåliga förvaringsmöjligheter. Det blev ingen ordning när råttorna dog, men desto bättre blev det av flytt till en tvåa med ordentligt kök, en miljard garderober och gott om utrymme för byråer. Men när jag säger det så stämmer det inte med hans världsbild.

Och ja, jag skulle absolut påstå att folk med AS straffas - kvinnor extra hårt med tanke på att vi har högre press på oss att fungera, med bland annat städning och sociala kontakter där män ofta kommer undan även utan problematik.

Stort, stort grattis till råttorna. Jag har också haft råttor och om man ska ha "burdjur" så är dom det allra bästa, går inte att jämföra med typ marsvin eller kanin. Fantastiska djur! Hur många ska du ha? Det är så roligt att inreda buren till råttorna, jag kände mig som en inredningsarkitekt för att utmana dom, ge dom något att sysselsätta sig med och få dom att trivas. Det tar mer tid med råttor än andra burdjur ändå, mina fick springa lösa i köket 1-2 timmar per dag, lite svårt att plugga eller äta när man hade två busfrön som ville vara med mig hela tiden

Jag har fått kämpa för alla djur jag haft, för mig är djuren också ett av mina främsta specialintressen så jag förstår verkligen vad du menar. Och när jag skaffade hund så var pappa först tveksam för att då skulle jag ju missa utekvällar och sociala saker när jag började på universitet Som om jag hade någon sorts intresse för det liksom... Och dom sociala sammanhang och personer jag umgås med är alla tack vare hunden.

Mina djur betyder allt för mig, jag kommer sakna min hund mer än majoriteten av alla människor jag känner, låter kanske elakt men han är min familj, det är alltid han och jag, vi är ett team.

Vad du gör har inte dina föräldrar med att göra, mina föräldrar lägger sig också i mer än vad jag vill och jag själv är för beroende av dom vilket jag försöker jobba bort. Blir ofta att jag pratar med dom varje dag, ibland flera gånger. Nu hade jag inte pratat med dom några dagar och då ringde pappa igår och frågade om allt var bra och hur jag mådde för dom var lite oroliga för att vi inte pratat på några dagar, när det gäller min bror kan det gå typ en/två veckor mellan deras samtal...

Dom lägger sig i och stressar att jag måste fixa med saker fast jag inte orkar, dom fattar inte att om jag handlat en dag eller haft samtal på psyk så är energin slut den dagen men dom som både jobbar och tränar och gör sociala och praktiska saker orkar och allt det där gör att dom inte förstår mig alls. Dom kommer hit och styr och ställer och precis som din pappa lägger dom sig i min lägenhet. Nu är det ganska välstädat och jag försöker fixa innan dom kommer men dom stör ihjäl sig i och tjatar om att jag inte kan organisera saker, att mina lådor, garderob och förråd är katastrof och att vi måste, måste fixa det. Men jag orkar inte!!!! Jag har en vardag att ta mig igenom.

Njut av dina råttor, skit i din pappa även om jag till 100% fattar hur svårt det är.

När jag skaffade mina råttor hade jag dagen innan ramlat av min foderhäst, jag blev medvetslös, hjälmen sprack och jag fick en hjärnskakning, dom trodde att jag brutit ryggraden och nacken men det blev "bara" allvarliga inre blödningar och jag blev hämtad med ambulans, det första jag sa när jag fick tillbaka mitt medvetande var att jag inte kunde bli kvar på sjukhuset för att jag ju skulle hämta mina råttor dagen efter....

Har du tänkt ut namn än?

Tack! Ja de är helt underbara Jag har två honor tingade, men håller ögonen öppna efter en tredje. De tingade är bebisar och jag skulle gärna se att det finns en äldre flocksmart och kontaktsökande hona som kan ha en positiv inverkan på de under uppväxten.

Känner igen det där sociala så jäkla väl. Råttorna har gett mig flera sociala kontakter som jag inte hade haft annars, folk jag har kontakt med än idag trots flera år som råttlös både för mig och för de. Samtidigt har de gett social träning, bara att slänga upp en råtta eller två på axeln och gå ut så kan man ge sig fan på att nyfikna kommer fram och pratar med en. De absolut trevligaste tågresor jag gjort har varit med råttor och någon nyfiken tant bredvid mig.

Mina föräldrar lägger sig som tur är inte i så sett, de är väl medvetna om att jag är en vuxen människa som gör mina egna val och är kapabel att ta hand om mig själv. Men det är såklart trist när de inte ens kan glädjas lite för min skull och vägrar ta in att råttorna inte är problemet, utan att det är jag som är problemet. Jag är problemet så ofta annars, även när det inte finns problem, så varför inte när det faktiskt ÄR så? Antingen ser de en massa problem som inte finns, som när jag skulle åka kollektivt till Mora lasarett för operation och pappa propsade på att jag skulle ta taxi från tågstationen istället för att åka buss - jag har åkt kollektivt lite kors och tvärs i landet sen tonåren men kan inte ta en buss från tågstationen helt plötsligt? - eller så vägrar de se problem som finns liksom, som städningen som tydligen bara är råttor och vrånghet.

Alltså, föräldrar som tjatar om att man inte kan... Det är en självuppfyllande profetia som ger en kass självkänsla och minskar förmågan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan ha så jävla svårt att begripa det, det är inte raketforskning liksom.

Ja namn funderar jag på. Jag är svag för tantnamn, men de är födda samma datum som Jurij Gagarin blev den första människan i rymden och som rymdnörd kan jag inte låta bli att fundera över om jag helt enkelt ska döpa de till Gagarin och Vostok (rymdskeppet ifråga). Får se vad som passar när jag hämtar de. 3 veckor kvar idag!

FEL!

Rätt:

Nuförtiden heter det autismspektrumstörning och förenklat så betyder Aspberger = högt på skalan och högfungerande och autism = lågfungerande ofta i kombination med lågbegåvning eller utvecklingsstörning.

I det stora hela är det ofta problem med att förstå och åberopa sociala koder och att förstå normer.

Autismspektrumtillstånd*
Asperger*

 

[Vogue]

Tack! Motvilja är onödigt för något så fantastiskt Eller ja, möss är söta men ganska menlösa, de kan du få vara motvilligt inställd till


Jo absolut.
Jag skulle inte säga att det är brist på empati utan snarare att han vägrar ta in andra synsätt än sitt eget och snöar in på sina egna idéer - ibland är det tamefan så jag tror att det är han som har AS och inte jag. Jag kan ta att han inte gillar råttorna, har aldrig sett någon anledning till att andra än jag måste gilla de, men det tär att inte bli lyssnad på och tagen på allvar och jag blir bara ledsen över att han skyller mina problem på de när det är problem som finns alldeles oavsett. Om mina problem med att hålla ordning i lägenheten i hans ögon beror på råttorna så är det ju uppenbarligen inte ett problem sålänge råttorna är ute ur bilden, utan mer "ta sig i kragen"-faktor. Det blir så jäkla förminskande när det inte är bara att ta sig i kragen. Han har sina ljusa stunder när han faktiskt försöker men städningen är en död vinkel som alltid varit infekterad - han är ett neat freak och jag saknar förmåga, samtidigt som städningen alltid varit ett känsligt ämne för mig pga den där oförmågan, hur det hanterats före diagnosen och skammen det innebär att inte få till det. Det blir en så pass stor krock att jag undviker att ens ha honom i lägenheten, även om det är skinande rent.
Ironin är att det lyckas, han är väldigt sällan här, under de år jag bott i nuvarande lägenheten har han varit här så pass sällan att jag kan räkna på ena handens fingrar. Han vet således inte ens hur det ser ut här hemma. Han vet heller inte att mina minskade problem beror på lägenheten i sig - när jag hade råttor bodde jag i en etta med kokvrå och dåliga förvaringsmöjligheter. Det blev ingen ordning när råttorna dog, men desto bättre blev det av flytt till en tvåa med ordentligt kök, en miljard garderober och gott om utrymme för byråer. Men när jag säger det så stämmer det inte med hans världsbild.

Och ja, jag skulle absolut påstå att folk med AS straffas - kvinnor extra hårt med tanke på att vi har högre press på oss att fungera, med bland annat städning och sociala kontakter där män ofta kommer undan även utan problematik.


Tack! Ja de är helt underbara Jag har två honor tingade, men håller ögonen öppna efter en tredje. De tingade är bebisar och jag skulle gärna se att det finns en äldre flocksmart och kontaktsökande hona som kan ha en positiv inverkan på de under uppväxten.

Känner igen det där sociala så jäkla väl. Råttorna har gett mig flera sociala kontakter som jag inte hade haft annars, folk jag har kontakt med än idag trots flera år som råttlös både för mig och för de. Samtidigt har de gett social träning, bara att slänga upp en råtta eller två på axeln och gå ut så kan man ge sig fan på att nyfikna kommer fram och pratar med en. De absolut trevligaste tågresor jag gjort har varit med råttor och någon nyfiken tant bredvid mig.

Mina föräldrar lägger sig som tur är inte i så sett, de är väl medvetna om att jag är en vuxen människa som gör mina egna val och är kapabel att ta hand om mig själv. Men det är såklart trist när de inte ens kan glädjas lite för min skull och vägrar ta in att råttorna inte är problemet, utan att det är jag som är problemet. Jag är problemet så ofta annars, även när det inte finns problem, så varför inte när det faktiskt ÄR så? Antingen ser de en massa problem som inte finns, som när jag skulle åka kollektivt till Mora lasarett för operation och pappa propsade på att jag skulle ta taxi från tågstationen istället för att åka buss - jag har åkt kollektivt lite kors och tvärs i landet sen tonåren men kan inte ta en buss från tågstationen helt plötsligt? - eller så vägrar de se problem som finns liksom, som städningen som tydligen bara är råttor och vrånghet.

Alltså, föräldrar som tjatar om att man inte kan... Det är en självuppfyllande profetia som ger en kass självkänsla och minskar förmågan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan ha så jävla svårt att begripa det, det är inte raketforskning liksom.

Ja namn funderar jag på. Jag är svag för tantnamn, men de är födda samma datum som Jurij Gagarin blev den första människan i rymden och som rymdnörd kan jag inte låta bli att fundera över om jag helt enkelt ska döpa de till Gagarin och Vostok (rymdskeppet ifråga). Får se vad som passar när jag hämtar de. 3 veckor kvar idag!


Jag jobbar alltså proffesionellt med dessa diagnoser och vi utgår mycket ifrån detta.
Inom slutenvården på ett av Sveriges största sjukhus.
Neuropsykiatriska tillstånd – Autismspektrumstörningar. Aspergers syndrom.
ICD-10: F:84, DSM IV: 299.80
Allmänt: Omfattar hela spektrat från svår klassisk (infantil autism) till högfungerande autism/Aspergers syndrom. Även ”lättare” fall med autistiska drag/autismliknande tillstånd hör till spektrat. Centralt för alla är att det föreligger klara problem inom den så kallade autismtriaden dvs. svårigheter med (1) socialt samspel (2) verbal och icke-verbal kommunikation samt (3) specifikt avvikande beteende (se nedan). Problemen skall vara uttalade och funktionellt sett ge ett beteendehandikapp.
Centralt är avsaknad av ”ömsesidighet” (att knyta an till andra, dela upplevelser och söka gemenskap) samt att se helhet och sammanhang. Även brister vad gäller aktiviteter och intressen.
Man har kunnat konstatera strukturella förändringar i vit substans; i kopplingar mellan hjärnans båda lober.
Definition
Begåvningen varierar från klar utvecklingsstörning vid klassisk autism till normal och t.o.m. hög men ojämn begåvning vid högfungerande autism/ Aspergers syndrom. Ingen klar gräns mellan de sistnämnda diagnoserna.
(1) Svårigheter med socialt samspel omfattar hela spektrat från kanske ingen förmåga till kontakt som vid svår klassisk autism till en klart avvikande, icke åldersadekvat, kontakt vid mer högfungerande autism. Kontaktstörningen behöver inte vara undvikande utan kan vara motsatsen dvs av distanslös karaktär.
(2) Kommunikationssvårigheter innebär allt från inget språk alls till att ha ett språk som är expressivt avvikande (pedantiskt, formellt, entonigt) och dessutom impressiva svårigheter som innebär problem att tolka det talade språket samt att ”läsa av” kroppsspråk. Svårt med skämt och ironi.
(3) Det specifikt avvikande beteendet yttrar sig ofta som stereotypier (gungande, och speciella handrörelser vid upphetsning), svårt att uppfatta information, svårt att se väsentligheter och att förstå helheten, fixationer i speciella detaljer samt smala intressen som ofta upptar en stor del av individens tillvaro. Vanligt med fixationer kring mat och föremål samt svårigheter vid förändringar. Ofta rutiner som skall följas och styr övriga familjen.
(4) Avvikande perception vanligt. Ofta bl.a. lukt-, smak-, ljudkänsliga. Svårt att mentalt organisera och se helheten.
De kognitiva svårigheterna för barn med låg begåvning (IQ < 70 (–80) medför primärt: 1. Svårigheter i tänkandet; svårt att organisera tänkandet och att tänka abstrakt och bilda begrepp. Svårigheter att se väsentligheter och i att förstå helheten. 2. Brister i språkförståelsen; svårt för ordförståelse, semantik och analogisk förståelse. 3. Brister i kortminnesfunktionen; svårt att uppfatta och minnas ljudbilder vilket påverkar förmågan att lära sig läsa. 4. Perceptionsproblem; bristande förmåga att välja ut/ta emot/organisera och bearbeta sinnesintryck, exempelvis syn- och hörselintryck.
Sekundärt medför låg begåvning: 1. Inlärningssvårigheter;inlärning kräver tid och speciell pedagogik, annars risk för misslyckanden pga överkrav. 2. Dåligt självförtroende;försiktig, passiv och återhållsam i kontakten med andra. 3. Svårigheter att uttrycka behov och känslor med tendens till distanslöshet. 4. Ökad risk att utveckla psykiska störningar;svårigheter att bearbeta sinnesintryck, faktiska händelser och känslor.
Autismspektrumtillstånd*
Asperger*

 

[Raderad medlem 120709]

Alltså @Vogue, du skämmer bara ut dig själv när du klafsar in på det där viset. Att du dessutom använder föråldrade benämningar på AST och inte kan stava Asperger korrekt trots att du påstår dig vara utbildad inom området, tja... det gör det bara ännu mer tydligt att du inte har något vettigt att tillägga i tråden utan mest är ute efter att spåra lite. Det skulle gagna dig att vara tyst och ta till dig det som vi delar med oss här istället för att hålla på som du gör. Apropå det där med att inte förstå sociala koder, då.

 

[Vogue]

Alltså @Vogue, du skämmer bara ut dig själv när du klafsar in på det där viset. Att du dessutom använder föråldrade benämningar på AST och inte kan stava Asperger korrekt trots att du påstår dig vara utbildad inom området, tja... det gör det bara ännu mer tydligt att du inte har något vettigt att tillägga i tråden utan mest är ute efter att spåra lite. Det skulle gagna dig att vara tyst och ta till dig det som vi delar med oss här istället för att hålla på som du gör. Apropå det där med att inte förstå sociala koder, då.

Jag tycker att om överläkare använder vissa ord bör väl normala människor kunna göra det.
Sen att man vill förfina eller förneka är en annan sak, det är vanligt.

Ja herregud. Hört talas om autocorrect?

 

[gul_zebra]

@Vogue Det är intressant att du påstår dig jobba med det när du a) som @Invicta skriver lutar dig mot en föråldrad manual och b) fortsätter att respektlöst klampa på och kalla det för nånting som vi är flera som motsatt oss om och om och om igen. Jag hoppas att du trollar men mängden klagomål på de större sjukhusens skitdåliga bemötande av folk med NPF talar ju tyvärr för att du inte är ett troll.

 

[Raderad medlem 120709]

@gul_zebra
Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Min pappa är mer eller mindre portad ifrån mitt hem för att han alltid måste fälla någon kommentar om städningen eller något annat han tycker är fel. Grejen är att han inte ens är ett neat freak, men han är invand med att det är totalt blåst eftersom min mamma städar varje dag, så han tar sig friheten att gnälla när det inte ser ut så överallt. Känns ju skitfint att bli utpekad som en skamfläck för att jag har lång startsträcka och måste dela upp städningen i etapper som kan ta flera dagar att utföra...

Inte heller kan han vara glad för min skull, utan ska alltid hitta någonting som är fel så han får klaga lite. Häromdagen råkade jag nämna att jag tittat på en lite mindre hundras, och genast skulle han veta precis hur liten, och när han fick svaret så hette det att det är ju ingen riktig hund, höhö. Inte en tillstymmelse till några andra frågor, han letade verkligen bara efter en anledning att pissa på mina drömmar lite.

Jag blev riktigt ledsen, och det var nog sista gången jag nämner något om mitt "skaffa hund"-projekt till honom. Det är nog påfrestande som det är, hela den här processen med att hitta rätt ras, en intressant kull, sedan ställa mig på kö och hoppas att det blir en valp till mig. Och sedan hela omställningen med att faktiskt bli hundägare och ändra alla mina rutiner, förutsatt att de föregående stegen klaffar. Jag behöver verkligen inte människor omkring mig som bara vill se det negativa istället för att greppa att jag älskar hundar och har viljat skaffa en egen i hela mitt liv, och unnar mig att få uppfylla den drömmen.

Det blev lite långt, men det här har gnagt i mig i flera dagar. Som tur är så har jag i alla fall en mor som är mer övertygad om att jag klarar nästan allt så länge jag får göra det på mina egna premisser. Men att ha en sån där bromskloss till pappa, det är verkligen inte roligt alls, speciellt inte när man är så känslig för negativa vibbar som jag är.

 

[gul_zebra]

@gul_zebra
Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Min pappa är mer eller mindre portad ifrån mitt hem för att han alltid måste fälla någon kommentar om städningen eller något annat han tycker är fel. Grejen är att han inte ens är ett neat freak, men han är invand med att det är totalt blåst eftersom min mamma städar varje dag, så han tar sig friheten att gnälla när det inte ser ut så överallt. Känns ju skitfint att bli utpekad som en skamfläck för att jag har lång startsträcka och måste dela upp städningen i etapper som kan ta flera dagar att utföra...

Inte heller kan han vara glad för min skull, utan ska alltid hitta någonting som är fel så han får klaga lite. Häromdagen råkade jag nämna att jag tittat på en lite mindre hundras, och genast skulle han veta precis hur liten, och när han fick svaret så hette det att det är ju ingen riktig hund, höhö. Inte en tillstymmelse till några andra frågor, han letade verkligen bara efter en anledning att pissa på mina drömmar lite.

Jag blev riktigt ledsen, och det var nog sista gången jag nämner något om mitt "skaffa hund"-projekt till honom. Det är nog påfrestande som det är, hela den här processen med att hitta rätt ras, en intressant kull, sedan ställa mig på kö och hoppas att det blir en valp till mig. Och sedan hela omställningen med att faktiskt bli hundägare och ändra alla mina rutiner, förutsatt att de föregående stegen klaffar. Jag behöver verkligen inte människor omkring mig som bara vill se det negativa istället för att greppa att jag älskar hundar och har viljat skaffa en egen i hela mitt liv, och unnar mig att få uppfylla den drömmen.

Det blev lite långt, men det här har gnagt i mig i flera dagar. Som tur är så har jag i alla fall en mor som är mer övertygad om att jag klarar nästan allt så länge jag får göra det på mina egna premisser. Men att ha en sån där bromskloss till pappa, det är verkligen inte roligt alls, speciellt inte när man är så känslig för negativa vibbar som jag är.

Sådär gjorde min förr också. Han har slutat med kommentarer men man ser att han står och inspekterar minsta detalj.
Jag fattar inte vad man får ut av att klaga på hur en annan människas hem ser ut? Vad spelar det för roll, han bor ju inte där? Låt en människa leva liksom?!

Ja herregud, hund verkar skitjobbigt att skaffa! Det är så mycket mer att ha koll på och ett så mycket större köp, utöver att man gärna vill ge uppfödaren ett bra intryck också. Köpa råttor från uppfödare kan vara nog så jobbigt på det viset, jag är glad över att mina hundköpartankar las ner så sett - jag ville skaffa löwchen, men konstaterade att jag med min sömnstörning inte kommer klara av en hund utan att en eventuell hund får vänta tills jag är sambo med en hundintresserad karl som tar huvudansvaret för den.
Att små hundar inte skulle vara riktiga hundar känns mest som en kukmätartävling, stor bil=liten penis och allt det där, rena dagisfasoner.

Kul att du äntligen blir med hund iaf! Det är säkerligen väl värt besväret och de omställda rutinerna är kanske rentav något du kan dra nytta av sen när de sitter

 

[Färdigrätter]

@Vogue Du citerar inlägg två i en lång tråd. Ett inlägg som redan är besvarat (större delen av tråden är till och med ett svar egentligen). Autocorrect felstavar inte Asperger utan det är en lathetsgrej. Den som har svårast för sociala koder i denna tråd och andra är du som inte har någon aning om när man inte ska klampa in som en elefant i ett glashus. Hela...jävla...tiden. Var lite ödmjuk.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker att om överläkare använder vissa ord bör väl normala människor kunna göra det.
Sen att man vill förfina eller förneka är en annan sak, det är vanligt.

Ja herregud. Hört talas om autocorrect?

Överläkare är inte felfria, de kan mycket väl också behöva en uppdatering av sin kunskap och vilken terminologi som är aktuell och respektfull gentemot de som har NPF. Det handlar inte ett dugg om förfining eller vad du nu försöker få det till, och att du läser in det säger väldigt mycket om vilken obehaglig syn du har på autistiska personer.

Autocorrect är ingen ursäkt, eftersom den mig veterligen inte ens reagerar på ordet Asperger, så om den gör det på din plattform är det pga att du tidigare stavat fel så att databasen tror att det är rätt. Alltså är det pur lathet från din sida och inget annat.

Äg dina misstag och försök att bättra dig istället för att skylla ifrån dig, det är vad en mogen och "normal" vuxen människa gör. Jag upphör aldrig att förvånas över att jag som "störd" måste förklara såna saker för personer som är helt övertygade om sin egen normalitet och förträfflighet.

 

[Grazing]

Ja herregud, hund verkar skitjobbigt att skaffa! Det är så mycket mer att ha koll på och ett så mycket större köp, utöver att man gärna vill ge uppfödaren ett bra intryck också. Köpa råttor från uppfödare kan vara nog så jobbigt på det viset, jag är glad över att mina hundköpartankar las ner så sett - jag ville skaffa löwchen, men konstaterade att jag med min sömnstörning inte kommer klara av en hund utan att en eventuell hund får vänta tills jag är sambo med en hundintresserad karl som tar huvudansvaret för den.
Att små hundar inte skulle vara riktiga hundar känns mest som en kukmätartävling, stor bil=liten penis och allt det där, rena dagisfasoner.

Kul att du äntligen blir med hund iaf! Det är säkerligen väl värt besväret och de omställda rutinerna är kanske rentav något du kan dra nytta av sen när de sitter

Hund är ganska bra tror jag att ha när man har sådana problem, även om det inte alltid är kul men det tvingar in en lite i "rätt" rutiner. Visst är det otroligt jobbigt ibland men samtidigt så är det skönt att ha något annat att fokusera på. Jag fungerar ju iofs så att om jag inte har huvudansvaret så struntar jag lätt i saker och ting för att jag vet att någon annan gör det ändå.

Vill man ha hund så tycker jag det är något att satsa på även om det blir jobbigt i början, dom ger ju samtidigt så mycket positivt på alla sätt så att ens problem känns mindre. Det är lättare att ändra på sig och sina rutiner också tycker jag för någon annan. Jag iallafall har en liten tendens att inte ändra på mig för min skull men för hundens skull så ändrar jag gärna på rutiner som tillslut gynnar även mig.

 

[gul_zebra]

Hund är ganska bra tror jag att ha när man har sådana problem, även om det inte alltid är kul men det tvingar in en lite i "rätt" rutiner. Visst är det otroligt jobbigt ibland men samtidigt så är det skönt att ha något annat att fokusera på. Jag fungerar ju iofs så att om jag inte har huvudansvaret så struntar jag lätt i saker och ting för att jag vet att någon annan gör det ändå.

Vill man ha hund så tycker jag det är något att satsa på även om det blir jobbigt i början, dom ger ju samtidigt så mycket positivt på alla sätt så att ens problem känns mindre. Det är lättare att ändra på sig och sina rutiner också tycker jag för någon annan. Jag iallafall har en liten tendens att inte ändra på mig för min skull men för hundens skull så ändrar jag gärna på rutiner som tillslut gynnar även mig.

Menar du rutiner i sig eller sömnmässigt nu? Rutinmässigt håller jag med, det är guld värt. Extra mycket så om man dessutom har lättare för att pilla på befintliga rutiner än att skapa nya. Själv försöker jag tex pilla lite på min morgonrutin för tillfället - kan jag få in dammsugning i morgonrutinen så blir det lättare att dammsuga och att hålla skräp borta från golvet kommer lite på köpet liksom. Med en hund blir det ju en massa rutintillfällen att dra nytta av om man fungerar så, vardagen struktureras ju upp av sig självt liksom.

Menar du sömnmässigt så tyvärr, hade sömnen varit en ren rutingrej så vore det en sak men det är just en sömnstörning. Tycker det är skitjobbigt bara att vara hundvakt de gånger jag har promenader före lunch, det skulle aldrig fungera till vardags.

 

[Grazing]

Menar du rutiner i sig eller sömnmässigt nu? Rutinmässigt håller jag med, det är guld värt. Extra mycket så om man dessutom har lättare för att pilla på befintliga rutiner än att skapa nya. Själv försöker jag tex pilla lite på min morgonrutin för tillfället - kan jag få in dammsugning i morgonrutinen så blir det lättare att dammsuga och att hålla skräp borta från golvet kommer lite på köpet liksom. Med en hund blir det ju en massa rutintillfällen att dra nytta av om man fungerar så, vardagen struktureras ju upp av sig självt liksom.

Menar du sömnmässigt så tyvärr, hade sömnen varit en ren rutingrej så vore det en sak men det är just en sömnstörning. Tycker det är skitjobbigt bara att vara hundvakt de gånger jag har promenader före lunch, det skulle aldrig fungera till vardags.

Både och för mig, hade stora sömnbesvär innan men med hund så håller jag på rutinen och då blev sömnen för mig även bättre, oftast iallafall, ibland faller jag väl tillbaka dock i dålig sömn, håller jag på rutinerna och tvingar runt mig i vardagen så rättare det dock till sig tillslut. Hundvakt är mycket jobbigare tycker jag än att ha egen hund, det blir en lite annan sak, hundvakt och sånt har jag aldrig klarat av att vara orkesmässigt konstigt nog.

Men jag fungerar bäst iofs i längden av drastiska förändringar, det är lite ett måste för mig om jag ska kunna förändra någonting i min vardag. Allt för mig är iofs antingen eller, det finns inte riktigt något mittemellan, då faller jag tillbaka i sämre tankar och vanor direkt.