någon mer som har förlorat sin häst?

[confetti]

min häst är död nu. hon vart bara sju år och jag hade haft henne sedan hon var ett halvår... jag hade hand om henne hellt själv i sex och ett halvt år! nu är det så att det finns säkert dom som har haft sina hästar från dom var tio tills dom var tjugo och var tvungna att ta bort dom då och undrar varför det skulle vara mer synd om mej som bara hade haft henne i dryga sex år :smirk: men det beror på att jag fick henne när hon var föl och jag har varit med under hela hennes uppväxt. är det någon som kan trösta mej så varsågod vil höra om nån annan varit med om sammasak

 

[Illuzter]

Förlorade två av mina hästar förra året. Den ena var ett 2 månader gammalt föl som bröt benet i hagen, inte alls roligt. Den andra var min första häst som jag haft i tio år, hon var 30 år och hade fått en tumör. Vetrinären sa att hon bara skulle bli sämre och sämre och därför beslöt jag mig för att hon skulle få somna in.

I början gör det väldigt ont och man är ledsen jämnt men efter ett tag minns man de med glädje istället för med sorg.
Ta vara på de fina minnen ni har tillsammans och vårda dem ömt.

//Olivia

 

[Alexandra_W]

Jodå, förr eller senare så kommer man till det läget när man förlorar sin älskade vän. Jag har förlorat fyra. En del av hög ålder efter många kära år ihop, andra snabbt och brutalt efter alldeles för kort tid..

De har minnessidor alltihop på min hemsida (länk i min signatur längst ner).

Tröst.. Det finns ärligt talat inte så mycket att säga, mer än att jag vet hur det känns, och att ta dig tid och tillåt dig att sörja och gråta. Det är viktigt. Sen kommer Tiden att hjälpa dig, tillslut kommer du se tillbaka på er tid med ett leende istället för tårar. (Fast jag gråter fortfarande när jag läser minnessidorna på mina senaste, framför allt unghästen).

*kram*

 

[hannibal]

Förlorade min häst för fyra månader sedan och gråter fortfarande. Hur länge kan man sörja en häst utan att vara sinnessjuk? Jag börjar undra! Har förlorat två hästar tidigare, den ena pga ålder och den andra pga skada. I båda fallen var jag mer förberedd. Denna gång gick det så snabbt och den här hästen har jag blivit så otroligt tajt med. Han var mitt allt!

 

[Missflingan85]

Blir tårögd av att läsa om dina hästar.

 

[Alexandra_W]

Det kan ta LÅNG tid, och du är inte sinnessjuk. Jag kan fortfarande inte läs aminnessidan för "Cactus" utan att gråta hejdlöst. Och jag saknar henne varenda dag. Ändå var hon den jag haft kortast tid (14 månader), men jag älskade henne ändå, och hon var så lovande och vi hade så mycket planerat och så togs hon bort från mig så hastigt. Och det kändes så förbannat ONÖDIGT och orättvist att henns stjärna skulle slocka innan den ens börjat glimma. De andra tre var också tungt, men de hade haft långa, lyckliga liv innan iaf, vilket gör det lättare.

Skulle jag få ta bort valacken (han är verkligen ALLT för mig och jag sätter honom högre än någon annan häst) så vet jag ärligt talat inte om jag skulle komma ut som människa igen på andra sidan.. (antagligen skulle jag det men vägen dit skulle vara extremt lång).

och apropå sinnessjuk, jag säger godnatt till Nickis och Cactus varje kväll, upp mot himlen. Först släcker och stänger jag stallet och nattar Vision och Kele, sen tittar jag mot himlen och säger godnatt till Nickis och Cactus, som båda är döda, Nickis sen 2001, Cactus sen 2002.

 

[Contezza]

Jag tänder ett ljus varje år och sätter en bild på min gumma breve..
Varje 20 maj sen 98 har jag tänt ett ljus.
Då gick hon bort...
Nu tänker jag tända för två...
Min älsklingsponny gick bort i fjol så jag vet hur det känns.

 

[Maris_]

Jag förlorade min älskade häst Lilla O den tredje december 2003. Alltså ungefär 1 månad och två dagar sen. Vardagen fungerar och jag känner mig ganska mycket som vanligt, men samtidigt känner jag mig som i en konstig dvala. Det känns ungefär som om att hon funnits var en dröm. Var jag verkligen hästägare för 1½ månad sen? Det känns konstigt. I stallet känns det öde på något vis utan henne. Visst, det är jättekul att vara där, men det känns väldigt konstigt ändå. Allting känns väldigt overkligt. Kanske känns det mer verkligen ju mer tiden går, eller så kommer jag att "fastna" i det här. Fick bara ha henne hos mig i ca 2½ år, men hon var min absolut bästa vän. Glömmer henne aldrig!

/ Maris

 

[hannibal]

Jag har inte tittat åt en häst sedan min gick bort i september. Hur ska man kunna hitta någon som ersätter honom? Det går ju bara inte... Alla hästsaker, sadlar, träns och kandar ligger nerpackat, och det får nog ligga där ett tag till.

 

[Alexandra_W]

Jag har nog haft "tur" som alltid haft en till häst redan innan jag förlorat den andra. Då är det betydligt lättare att "gå vidare", både sörja, man måste ta hand om den andra, och att skaffa en ny (den kvarlevande måste ha sällskap).

Fast efter Cactus svor jag på att inte köpa någon mer, utan skaffade en foderhäst som sällskap. Men sen fick jag erbjudande om att ta ett dräktigt sto på foder ett år, och som "ersättning" behålla fölet, och eftersom jags gat att nästa skulle bli ett föl, nyavvant, och nu fick jag chansen att vara med från första stund så blev det en till..

 

[KungTulle]

Hur länge kan man sörja en häst utan att vara sinnessjuk?

Tills man själv dör.... jag saknar fortfarande till och med mina allra första djur... undulaten Dusty och marsvinet Chicko... Det är nog mer än 25 är sedan dom dog. Föjda av min hund, alla underbara katter,kaniner, grisar (senast nu förra julen min linderödssugga som dog av ålder)....

Två hästar har jag förlorat, bägge trafikdödade (shettisar). Ej samtidigt men med ett par års mellanrum.

Och jag har två gamla ponnyer 31 (snart 32) och 25 (snart 26) år gamla. Den äldsta har jag i minst 5-6 års tid varit beredd att hitta död i boxen eller i hagen varje morgon, men han pinnar på som tur är!

Har fixat begravningstillstånd för två hästar här hemma så när det blir dags kommer det gå lugnt och värdigt till med avlivning och begravning.

Men som sagt älskar man sina djur kommer man alltid att sakna dom. Men man betalar till de gamla döda djurens ära genom att ge deras nya släktingar som man har i sin vård ett bra liv.

Svårt att formulera sig, men på något vis tror jag att man kommer träffa dom igen när man själv dör.

/Kung Tulle

 

[Alexandra_W]

Fast jag gör iaf skillnad på sörja och sakna? Saknar gör man ju samtliga (iaf jag), men man slutar sörja. Hur lång tid det tar är dock vääldigt individuellt som sagt. Jag saknar alla djur jag fått ta bort, men jag sörjer bara ett av dem fortfarande..

 

[confetti]

det känns också som att hon var en dröm, precis som maris skrev. kommer inte ens ihåg hur hon såg ut och det är precis en månad sen vi tog bort henne.. idag

 

[furuskär]

blev tvungen att ta bort min häst för ca 1 månad sedan pga senskada. hon var min första häst och jag saknar henne enormt Det var ju inte riktigt så man hade tänkt när jag köpte henne, att det skulle sluta knappt två år senare. hon var bara 11 år, mitt i livet.

vet inte riktigt vad jag ska göra nu, täckena har jag sålt, allt annat ligger i förrådet och väntar. antar att tiden måste ha sin gilla gång, att det känns lättare med tiden, vet inte riktigt...

 

[MissDiamond]

förlorade en häst förra året. min 2:a häst...usch

 

[unki]

Min första häst dog i februari år 2000, snart 10 år gammal.. Han bröt benet i hagen o fick avlivas..

Han va verkligen världens snällaste o finaste!! Var helt övertygad om att han faktiskt egenligen va en ängel i hästkostym.. Kanske var det så det va, kanske gud ville ha tebax sin vackraste ängel...

Jag var först medryttare o fodervärd åt honom i ett halvår o sen köpte jag han... Hann äga honom i ett halvår innan det hände.. Kändes hemskt eftersom han va så ung o hade så mycket kvar lixom..

Känner oxå lite sådär som ni beskriver som om det va en dröm o att jag knappt minns hur han såg ut eller hur det kändes att rida han.. Känns så hemskt tycker jag, för jag vill ju inte glömma honom!!

 

[Mickan_Jeannie]

jag har haft foderhästar som ägarna bara kommit och hämtat..
jag hade en shettis som hette vicki, jag fick henne (på foder) när jag kanske va typ 6år, jag hade henne i tre år! jag skötte henne jättebra och allt!! bara för att visa vem de va som bestämde så kom ägarna och hämta henne.. vi fick ju inte köpa henne heller! de va två vuxna människor som gjorde så mot en 8åring jag kanske va 9.. är inte säker... jag fick höra att hon hade stått (när dom hade hämtat henne från oss, vi hade jeannie då men jag va för liten att rida henne) med en get i en trädgård... fatta lessen man vart!! jag e fortfarande lessen för att dom bara kom och hämta henne!!! fick inte ens säga hej då.. aja nu har du fått hört min historia...

 

[Mickan_Jeannie]

jag gråter alltid när jag tänker på mina hästar (som atgits ifrån mej)!! de är fyra hästar som tagits ifrån mej... jag vet inte ens om dom e döda...

 

[Rea]

I September-03 kom en veterinär som skulle behandla min häst intravenöst för han visade lindrig symptom på kolik .Det slutar med att vet sticker fel och då skär av en grenartär i halsen och hästen får en jätteblödning under huden. Enligt veterinären är allt helt normalt.
Några timmar senare lyckas jag få in hästen i transporten för att köra honom till Hbg djursjukhus för han är jättesvullen på hela halsen och har svårt att andas.
45 minuter senare kastar hästen sig i panik i boxen och kollapsar, det kändes som en hel evighet och man var så liten,så liten, kunde inte göra ett dugg.
Han kvävdes ihjäl av inre blödningar tack vare denne veterinärs otroliga nonchalans och jag kan känna denna fruktansvärda maktlöshet vilken sekund som helt. Kommer ALDRIG att komma över synen, min häst kippar efter andan och slår med alla benen men ingen kan göra något och jag kommer ALDRIG förlåta den :en som gjorde detta mot min älskade häst.
13 år blev han.
Nu slutar jag för tårarna bara sprutar...

 

[Pirayan]

Vet hur det känns....
Har förlorat tvá och den tredje har brytit benet.
Den första var nio ár och det konstaterades att han hade för korta nervtrádar.....(Har aldrig hört nágot liknande)
Den andra hade artros av ett troligt benbrott som föl (visade inga symptom). Togs bort som femáring.
Den tredje är nu oridbar som sjuáring.
Ja, det är jobbigt.
När det är som värst undrar man varför man háller pá.