Relation till förälder - måste man ha det?

katalogen123

Trådstartare
OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva :)

Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven
 
OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva :)


Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven

Ja, men inte "samma sits". Tror att alla sådana sitsar är unika på olika vis.

Jag tänker att det inte är en ursäkt som löser det. Det handlar om en slags insikt din förälder måste få som tyvärr få som inte har haft i den första delarna av livet, mäktar med senare. Men nånstans går gränsen när det är dags att sluta vara ledsen, uppgiven och besviken (det kan man fortsatt få vara men se till att det inte upprepar sig med nya händelser) och istället ägna sin kraft och tid åt att odla relationer som finns för mer än en parts skull.

Bästa chansen du kan ge din mamma är att vara rakt och hårt ärlig om hur du upplever er relation och tydlig med att du inte kan fortsätta på det sättet.
 
Ja, men inte "samma sits". Tror att alla sådana sitsar är unika på olika vis.

Jag tänker att det inte är en ursäkt som löser det. Det handlar om en slags insikt din förälder måste få som tyvärr få som inte har haft i den första delarna av livet, mäktar med senare. Men nånstans går gränsen när det är dags att sluta vara ledsen, uppgiven och besviken (det kan man fortsatt få vara men se till att det inte upprepar sig med nya händelser) och istället ägna sin kraft och tid åt att odla relationer som finns för mer än en parts skull.

Bästa chansen du kan ge din mamma är att vara rakt och hårt ärlig om hur du upplever er relation och tydlig med att du inte kan fortsätta på det sättet.
Jo det är klart. Det är därför jag nu tänker att det kommer bli så att vi inte har en relation, för hon kommer inte få den insikten. En ursäkt är väl mer som en början, då hon aldrig bett om ursäkt innan. Det känns som en sån "enkel" sak att önska, men som är omöjlig att få.
 
Kan tillägga att en stor del av mitt "dåliga samvete" och känsla av att vara omständig är att jag har halvsyskon på mammas sida som har kontakt med henne. De vet också hur hon kan vara och de har också sagt upp kontakten med mamma i perioder. Men nu blir jag lite som den "brustna länken" som ställer till med problem den här gången. Såklart kommer jag att träffa mamma vid familjetillställningar och så, och jag kommer önska henne god jul och grattis på födelsedagen. Men jag vill inte ägna tid med henne, och det känns så omständigt.

Det är klart att mitt eget mående är viktigare än vad familjen upplever (eller inte upplever), men f*n vad det är jobbigt att allt snackas "runt" alla. Jag pratar ju med mina syskon och de pratar med mamma och på något sätt känns det som att mina syskon hamnar i skottlinjen utan att ha något att säga till om.
 
Spontan tanke är att du fokuserar kring att man ska säga förlåt och sedan fortsätta. Men i detta ligger egentligen inte någon förändring.

Jag tänker att du skulle se mer krasst och realistiskt på situationen. Ni fungerar inte ihop, det är liksom försökt så många gånger att det är ett faktum att konstatera.

Sedan anar jag att du indirekt lägger en värdering eller etisk plikt i att kunna/vilja förlåta. Som att du tycker att det borde vara det du ska göra.

Jag tänker att man mer fritt från värderingar bara kan konstatera att fyrkantiga klossar inte går ner i runda hål. När man inser det så slutar man att försöka. Det behöver inte betyda att det är något fel vare sig på den som är rund eller den som är fyrkantig. Bara att det inte är lämpligt att kombinera dem.

Detta utesluter inte att det kan vara någon som varit överdjävlig mot en annan i en dålig relation. Vad jag menar är att man kan frikoppla beslutet om att bryta kontakten från att behöva värdera om något som någon gjort är tillräckligt "dåligt" för att det ska motivera beslutet eller om hen "förtjänar" att bli lämnad ensam.
 
Jag brukade säga att vi inte delade intressen. Hennes enda intresse var hon själv.

Jag sa upp kontakten helt når barnet var liten. Det går inte att förklara för ett litet barn att mormor är sjuk (schizofreni) och det är pga det hon ringer och skriker- Eller ringer och lägger luren på radion som står på full volym. Och tjogtals med skruvade saker hon försökte pracka på mig. Bl.a. att det var så synd om mig eftersom alla mina vänner knarkade. (ingen var beroende av något alls).

Jag la på när hon ringde. Svarade inte på meddelanden om att hälsa på. Gav henne inte några pengar när hon köpt totalt galna saker och pensionen var slut. Trots att hennes vänner/grannar tjatade.

Fick massor av skit från grannar och från släkten. Brors fru portförbjöd mig hos dem.
Hon var ju min MOR. (Jaha, än sen då).

Sjukhuset ringde mig flera gånger när hon låg för döden och jag svarade bara att det inte angick mig.

Så ja man kan visst fjärma sig totalt från en förälder. Jag mådde VÄLDIGT mycket bättre när hon inte längre kom åt mig.
 
Senast ändrad:
Mmm. Alla är liksom inte kapabla till att:
1. Komma till insikt om vad dom gjort
2. Komma till en punkt där de ber om ursäkt för det

Skulle vilja säga att det faktiskt är jättemånga som inte klarar av det. Så man kan ju, om man vill, försöka förklara, men det kan ju kräva flera veckor av att förklara sin egen världsbild och moral och sen är det inte alls säkert att dom håller med om det ändå.

Att vänta på ett förlåt kan man göra föralltid. Så frågan är snarare, vill du ha henne i ditt liv som hon är, och i vilken utsträckning?

Man kan dra ner på umgänget till en nivå man orkar med, man behöver inte klippa band och skapa stora släktdraman. Släkten har vi ju fått, inte valt, och då får man ta dom för vad dom är liksom.

Jag ställer själv mycket låga krav på min släkt jämfört med mitt valda umgänge. Det är rätt skönt. För om ena halvan av släkten skulle kräva att jag skulle adoptera deras världsbild, då skulle jag behöva klippa banden. Frikyrklighet är inte min grej. Så jag behandlar dom som jag själv vill bli behandlad - vi ger varandra den friheten, att vara så olika som vi är. Och så umgås jag sällan med dom.
 
Jag har inte sagt upp kontakten men håller en viss distans till båda mina föräldrar. Det är den enklaste lösningen i mitt fall. Uppsagd kontakt hade blivit mer betungande eftersom då alla andra i släkten hade blivit indragna i konflikten när det hade ringts runt och fiskats sympatier.
 
Att tvinga fram ett förlåt tror jag inte är rätt väg då ett förlåt behöver vara äkta och menat från den som säger det. Det är nog tyvärr bara att inse att ni inte har så mycket gemensamt och att det kommer ta mer energi än det ger att upprätthålla en relation på de grunderna.
Jag är själv inte så nära någon av mina föräldrar, pratar med mamma några gånger om året, pappa typ en gång i månaden. Det funkar bäst för mig. Det är ingen konflikt som ligger bakom utan mer att ingen av dem har något vidare intresse i varken mitt eller min systers liv.
 
Kanske kan familjerådgivning vara något för er? Men risken finns ändå att ni inte kommer att kunna ha en relation. Men då har ni försökt i alla fall.

Jag har själv gått i familjerådgivning med min mamma under hösten. Hon har sagt förlåt, men jag litar inte på att hon menar det. Hon kan komma att göra illa mig igen (eftersom hon inte begriper att hon gör det). Så jag vet inte om eller i vilken omfattning jag kommer att kunna ha en relation med mamma. Kanske landar det i att vi bara kan prata om trädgård och inget annat och så får jag finna mig att hon gör mig illa då och då.
 
Känner igen mig i det TS skriver, jag har haft en ansträngd relation till min mor sedan tonåren. Jag har lärt mig med åren, vi kan ses lite på en kaffe ibland. Säga emot hennes åsikter är nått jag lagt ned. Leder ingen vart. Jag bröt med henne i många år. Fanns många anledningar till det. Nu är relationen ok. Vi alla syskon blir osams med henne med jämna mellanrum. Så länge man inte ger sig in i en diskussion eller ifrågasätter henne funkar det bra. Jag har barn och vill att hon ska vara med i deras liv. Men som sagt jag håller ett avstånd annars brakar det. Hon är som hon är och jag kan inte ändra henne. Man får (om man orkar) hitta ett sätt som funkar. Vissa ändrar sig bara inte. Jag vill ha min mamma i mitt liv och detta är det enda som funkar.
 
OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva :)


Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven

Jag har en viktig människa i min närhet som kan vara så stundvis, när hen är riktigt dåliga så kan hen bli sådär narcissistisk. Och jag har lärt mig att det är verkligen ingen ide att göra något.

Säger jag ifrån kommer situationen eskalera och jag kommer bli mer ledsen. Det enda som får mig att må bra är att sätta en gräns, hålla den, beklaga om det inte duger (det kommer aldrig duga) och påminna mig själv om att beteendet jag mottar inte är friskt.

Det är ingen ide att försöka förklara hur illa det gjorde att få höra a, eller att hen (inte) gjorde b osv. Det eldar bara på och du kommer bara få höra ännu mer vilken skit du är. Och du kommer inte få ett förlåt.

Jag beklagar din pappas bortgång och hoppas du får tröst på annat håll. Vad gäller din mamma menar jag verkligen inte att hon är narcissist, det är inte min anhörig heller, men jag tror att det kan vara lätt att dras åt det hållet om man inte mår bra. Och just nu får din mammas dåliga mående dig att må dåligt och det är inte okej.

Tycker det Melissa Horn sjunger är så fint och sant om relationer:

"För livet är svårt som det är, ska vi dela det så ska det va med nån som gör det finare"
 
Det är helt okej att säga upp kontakten med en förälder. Min pappa är narcissistisk och manipulativ och tillförde inget gott till mitt liv. Jag sa upp kontakten med honom helt när jag var 14, det har gått över 10 år nu och jag tycker fortfarande det är ett av de bästa besluten jag fattat. Jag har visserligen inga familjemiddagar eller något där jag behöver träffa honom, men har halvsyskon på den sidan jag har sporadisk kontakt med.

Det beteendet hade jag aldrig accepterat hos en vän - varför ska jag stå ut med hur mycket som helst bara för att vi delar DNA?
 
Jag tänker att man får välja om man vill ha det man kan få, inte ha en förhoppning om att den personen man vill ha en relation med kommer att ändra sig. Många personer har helt enkelt inte förmåga att kunna se hur det egna beteendet påverkar andra eller sätta sig in i hur andra upplever saker. De kan helt enkelt inte bättre.

Man ska inte behöva stå ut med vad som helst bara för att hålla kvar en relation som man mår dåligt av. Vill man inte vara så drastisk att man bryter på en gång kan man börja med att avskärma sig, glesa ut kontakten, inte låta personen få komma för nära eller veta för mycket om en.
Man kan sluta höra av sig ett tag för att se hur det får den andra parten att reagera och hur man själv mår. Ett sånt beteende som beskrivs i trådstarten skulle jag inte tolerera, det är att gå långt över mina gränser. Jag förstår verkligen om man funderar på att bryta relationen, det låter som en väldigt destruktiv kontakt.

Jag var väldigt nära att bryta med en av mina föräldrar för 30 år sedan för att jag kände att den jag var inte var värd något, jag blev bara klagad på för att jag inte levde upp till förälderns bild av sin äldsta dotter. Men jag behövde aldrig bli så drastisk eftersom min andra förälder sannolikt gjort något som gjorde att föräldern jag ville bryta med backade och började bete sig annorlunda. Har senare fått höra att föräldern kom till insikten att jag vid 25 års ålder var färdiguppfostrad. Hade det inte skett en förändring hade jag valt att bara ha kontakt med min ena förälder, trots att det var gifta.
 
Det är svårt med föräldrar. Har sagt upp relationen med min pappa främst för att han misshandlade min mamma när jag var liten men även för att han är gränslös mot mig. Alla säger att jag kommer att ångra mig men jag tycker att det är så lugnt och skönt.

Det kan vara bra att veta att du kan komma att få mycket skit från andra runt omkring, min farmor som jag älskar sa upp kontakten med mig när jag var i 22 års åldern och vi hade ingen kontakt fram till för två år sedan då hon blev dement. Min mamma kommenterade det här länge och även min syster fram tills att han gick över gränsen med henne. De delarna har varit värst, alla kommentarer från andra.
 
Det är svårt med föräldrar. Har sagt upp relationen med min pappa främst för att han misshandlade min mamma när jag var liten men även för att han är gränslös mot mig. Alla säger att jag kommer att ångra mig men jag tycker att det är så lugnt och skönt.

Det kan vara bra att veta att du kan komma att få mycket skit från andra runt omkring, min farmor som jag älskar sa upp kontakten med mig när jag var i 22 års åldern och vi hade ingen kontakt fram till för två år sedan då hon blev dement. Min mamma kommenterade det här länge och även min syster fram tills att han gick över gränsen med henne. De delarna har varit värst, alla kommentarer från andra.
Det är sjukt att människor som står en nära har åsikten att man måste umgås med en förövare. (Eller umgås med en person som på något sätt har ett skadande beteende.)
 
Det är sjukt att människor som står en nära har åsikten att man måste umgås med en förövare. (Eller umgås med en person som på något sätt har ett skadande beteende.)

Jo jag håller med. Till deras försvar är att de inte ha någon koll på psykologi eller teorier om barn och ungdomars utveckling. Jag insåg inte själv förrän jag började läsa mycket pedagogik och psykologi hur mycket detta påverkat/påverkar mig. Innan dess var jag i mina släktingars ögon oförskämd som inte ville ha kontakt med pappa, som vuxen kan jag argumentera på ett annat sätt.
 
Tack för alla fina inlägg :heart Det betyder otroligt mycket att bara få höra andras erfarenheter och tankar, det hjälper mig att reda ut vad jag egentligen vill ha för relation.

Det är nog så att jag lägger för stor vikt i just förlåt. Jag ser liksom till min egen förmåga att förlåta (som jag tycker är en väldigt fin förmåga, men såklart sårbar) och vill se detsamma i min mamma. Men hon kommer aldrig be om förlåtelse, det förstår jag ju också.

Jag och mamma har alltid (när vi inte bråkat då) haft en väldigt nära kontakt. Jag har haft ett stort förtroende för henne i svåra stunder och har kunnat prata med henne om i princip allt. Det har ju också inneburit att jag har kunnat bli dömd av henne för i princip vad som helst, och jag förstår ju att relationen alltid varit destruktiv även om den också betytt mycket. Jag har liksom alltid haft en liten förhoppning om att hon ska vara som en förälder "ska" vara, och det kommer aldrig att uppfyllas.

Jag har pratat med min ena bror på min mors sida om situationen nu. Det är ju såklart så som ni säger att jag ska sätta mig själv först, vill jag inte ha kontakt med mamma öht ska jag inte ha det. Och min bror sa att både han och min syster såklart skulle stötta mig om det är det jag vill. Men jag vill ju inte att det ska bli någon ständig tyst konflikt som bubblar under ytan de få gånger vi faktiskt ses allihopa.

Så summa summarum är att jag bestämt mig för att jag inte vill ha kontakt med mamma mer än att checka läget någon gång i månaden på sin höjd, när den "akuta" fasen lagt sig sas. Hon kommer inte förstå vad hon gjort fel och varför hon har sårat mig gång på gång, och jag orkar inte ägna all min tid åt att antingen försöka förklara för henne vad hon gör som sårar folk, eller gå omkring och hoppas att hon ska ändra sig. Jag kommer nu förklara för henne (vi mejlar, att prata går inte) vad det var som gjorde mig ledsen en sista gång och avsluta med att vi uppenbarligen tycker olika och då får det vara så. Och så får vi höras när det passar. För jag orkar inte mer.

Men jag kommer inte släppa henne nära inpå igen. Det gör mig bara besviken. Hon har på så många sätt förlorat sin chans till en djupare relation med mig.
 

Liknande trådar

Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
2 3
Svar
51
· Visningar
3 853
Senast: lil-sis
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 846
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 032
Senast: Whoever
·
Småbarn Såg ett inlägg på Instagram som sedan blev en efterföljande diskussionen IRL. Jag känner att jag nästan gått vilse i mitt eget huvud...
Svar
6
· Visningar
637
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp