Något positivt -tråden

Jag är stolt över att jag tagit mig igenom mitt livs tuffaste år och inte är bitter! Jag har kämpat hårt mot offerkoftan och livets orättvisa och vet att det enda jag kan påverka är mina tankar om allt skit som sker. Även om det går upp och ner tycker jag att jag löst det bra! Heja mig:up:
 
Jag antar att du tänker att det är tråkigt att det handlar mkt om vikt. Men- det ovanstående tycker jag låter lite tråkigt.
Har man 50 kilos övervikt kan situationen vara annorlunda än någon som har 2 kilos övervikt.

Givetvis är det så, allt är ändå individuellt oavsett vad saken rör och det var inte meningen att lägga in en sån stor värdering i det. Visste inte att situationen i tråden om viktnedgång var som @ameo beskrev det. :nailbiting:
 
Visste inte att situationen i tråden om viktnedgång var som @ameo beskrev det. :nailbiting:
Jag vet inte hur det är nu. Och det är nog mest hur vi lite större upplever saken som är problemet. 2-3 kilo är ju liksom vad åtminstone jag själv pendlar samma vecka beroende på dagsform, hur mycket vatten jag samlar osv. Så det blir lätt tröttsamt att läsa diskussioner om små viktkorrigeringar när ens egna övervikt är så väldigt mycket större och kommer ta många månader eller kanske till och med år att bli av med...
 
För att det är ganska stor skillnad på att ha några enstaka kilon att bli av med och att göra något långsiktigt för att bli av med 15, 25 eller 40 kilos övervikt.
För oss som bär på större övervikt är det ganska irriterande att höra pipgnäll från den första gruppen. Man ledsnar ganska fort... Då är det lättare för alla parter om grupperna är separerade.
Godtar den förklaringen, ni har ändå tolkningsföreträde och det verkar vara en logisk anledning till att dela upp samma ämne i två kategorier.

Tråkigt att anledningen till trådarna existerar, eller hur man ska formulera det.
Men nog om det!
 
Åh vilken bra tråd, har haft ett par dagar av totalnegativitet. Dessutom ett par år av att allt inte riktigt varit ens medelbra. Ibland är det bra att tvinga sig själv att se något positivt, så man inte snurrar vidare på allt negativt.

Just nu är jag glad över att jag hittade den här tråden! Dessutom är jag glad över att jag, som alltid vrider och vänder mig åt alla möjliga och omöjliga håll för att göra andra glada, och aldrig gör något för mig själv precis har insett att det varit ett stressmoment sedan jag var liten och så smått har börjat jobba med att bli mer "självisk", och att jag faktiskt både känner mig lugnare och gladare oftare än innan.
 
Jag har haft ett jobbigt 2016 och vill verkligen bli mer positiv 2017!! Inställningen gör stor skillnad. Jag behöver en sådan här tråd!

Jag har ett litet fosterbarn hemma som bott här i 1,5 år (hon är nu 2,5 år) men under 2017 skall vi försöka en överflyttning av henne tillbaka till sina föräldrar. Skitjobbigt och hemskt (för oss) MEN jag vill fokusera på solskenet i historien, att en liten familj får återförenas, att vi gjort skillnad både för lillan och för dem, och att vi nu skall få överflytten så bra det går, och att vi fortsätter stötta dem.
Hurra för oss som tagit oss igenom första delen och faktiskt gjort skillnad. Och hurra för oss som kommer klara det här året på bästa sätt också!
Jag har också klarat mitt nya krävande jobb över förväntan, och kämpat för mitt team och förhoppningsvis gjort skillnad för min personal. De är bäst!
Sen behöver jag gå ner 10 kilo, det sparar jag till de andra trådarna ;)
 
Gud vad glad man blir av att läsa ditt inlägg och just din inställning blir jag otroligt pepp av! Att ta sig ur panikångest på egen hand är tufft och inget många klarar av, om du redan lyckats med det så har du redan gjort dig av med betydligt större last än de ynka på 5-kilo. Tror man hamnar i en ond spiral om man inte skjuter undan tanken på att behöva bli av med något. Negativa saker och ting, mönster, beteenden, kan försvinna av sig självt bara av att man ändrar fokuspunkt och helt enkelt nonchalerar det så gott man kan. Dvs. Man behöver inte automatiskt tänka hårdgympa så fort man tycker vågen visar fel.

Att jag tog mig ur min panikångest är helt klart den största prestationen jag gjort i hela mitt liv. Jag blev avfärdad på VC trots yrsel, tappat minne (glömde min kortkod), kraschad mage och enligt det där krysstestet så var jag djupt deprimerad. Läkaren tyckte att han fick tillräckligt bra kontakt med mig, som att jag var med i matchen för mycket, för att skriva ut några anti depp. Han släppte hem mig och sen hördes vi aldrig mer. Jag hade ingen som helst erfarenhet eller någon som helst aning om hur man borde göra eller att jag borde göra något. Jag bara gjorde. Satte igång och förändrade saker i mitt liv som gjorde mig stressat och frågade mig själv "varför" i ung hundra led och sedan gjorde jag något åt det som påverkade mig negativt.

Den resonabla delen i mig förstår ju att 5 kg hit eller dit är helt löjligt att ens dividera om. Känslor baseras dock inte på klokt resonemang så även om 5 kg känns som en fis i rymden för någon så är känslorna fortfarande lika verkliga för den personen. (Sägas ska också att föraktet, mattheten eller frustrationen som upplevs mot såna som mig som "bara" lider av 5 kg för mycket, är exakt lika verkliga och bör därför tas på allvar de med.)

Jag har ett bra liv, med många otroligt bra människor runt mig, men mitt 2016, ffa hösten, har kantats av lite väl mycket stress som gjort det lite skakigt. Det löser sig tänker jag, i värsta fall om 2,5 år när skolan är klar haha :) -Det kunde vart värre, det kunde vart läkare jag pluggade till så jag hade haft 5 år kvar ;)

Idag var jag ute och gick en lång promenad igen och på kvällen drog jag ut i stallet. Ingen ridning men lite tjatter kombinerat med eventuellt jobb. Kul var det, vilket är det viktiga.

Hoppas ni alla haft en bra dag!
 
Jag har haft ett jobbigt 2016 och vill verkligen bli mer positiv 2017!! Inställningen gör stor skillnad. Jag behöver en sådan här tråd!

Jag har ett litet fosterbarn hemma som bott här i 1,5 år (hon är nu 2,5 år) men under 2017 skall vi försöka en överflyttning av henne tillbaka till sina föräldrar. Skitjobbigt och hemskt (för oss) MEN jag vill fokusera på solskenet i historien, att en liten familj får återförenas, att vi gjort skillnad både för lillan och för dem, och att vi nu skall få överflytten så bra det går, och att vi fortsätter stötta dem.
Hurra för oss som tagit oss igenom första delen och faktiskt gjort skillnad. Och hurra för oss som kommer klara det här året på bästa sätt också!
Jag har också klarat mitt nya krävande jobb över förväntan, och kämpat för mitt team och förhoppningsvis gjort skillnad för min personal. De är bäst!
Sen behöver jag gå ner 10 kilo, det sparar jag till de andra trådarna ;)

Åh vad jag blir imponerad av dig. Jätte. Vi har funderat på fosterbarn (men våra egna är för unga fortfarande), men det skrämmer verkligen skiten ur mig. Fy fasen för den dagen man ska behöva lämna tillbaka ungen. Hur tänker du? Om du lägger barnet åt sidan för en stund, hur hanterar du dina egna känslor kring tanken på att hon ska flytta till sina föräldrar. Får du något stöd i det? All cred till att du går igenom detta för att hon skulle få trygghet under den här tiden som hon inte kunnat bo med sina föräldrar!
 
Åh vad jag blir imponerad av dig. Jätte. Vi har funderat på fosterbarn (men våra egna är för unga fortfarande), men det skrämmer verkligen skiten ur mig. Fy fasen för den dagen man ska behöva lämna tillbaka ungen. Hur tänker du? Om du lägger barnet åt sidan för en stund, hur hanterar du dina egna känslor kring tanken på att hon ska flytta till sina föräldrar. Får du något stöd i det? All cred till att du går igenom detta för att hon skulle få trygghet under den här tiden som hon inte kunnat bo med sina föräldrar!

Tack!! Det är jättejobbigt. Vi har ju bara tagit hand om ett barn och det skulle vara en "uppväxtplacering" men nu blir det inte så. Så vi trodde att hon skulle bo kvar hos oss. Det svåra nu är att inte hålla henne på känslomässigt avstånd för att skydda sig själv :cry:. Hon är ju så liten och vi är ju mamma och pappa för henne. Och hon är ju "vår". Och det kommer ta typ ett år med hemflytten (om inget händer så det stoppas)
Inte så mycket stöd att prata om, tyvärr. Samtidigt har vi hjälpt familjen att faktiskt komma till punkten att de kan återförenas så allt är väldigt dubbelt känslomässigt. Det känns "rätt" med hemflytten men så fel samtidigt :arghh:. Jag gör inte om det här, så det var vår första och sista extradotter. Men vi har växt som människor och verkligen lärt oss mycket om oss själva. Så hurra för det också :).
 
Tack!! Det är jättejobbigt. Vi har ju bara tagit hand om ett barn och det skulle vara en "uppväxtplacering" men nu blir det inte så. Så vi trodde att hon skulle bo kvar hos oss. Det svåra nu är att inte hålla henne på känslomässigt avstånd för att skydda sig själv :cry:. Hon är ju så liten och vi är ju mamma och pappa för henne. Och hon är ju "vår". Och det kommer ta typ ett år med hemflytten (om inget händer så det stoppas)
Inte så mycket stöd att prata om, tyvärr. Samtidigt har vi hjälpt familjen att faktiskt komma till punkten att de kan återförenas så allt är väldigt dubbelt känslomässigt. Det känns "rätt" med hemflytten men så fel samtidigt :arghh:. Jag gör inte om det här, så det var vår första och sista extradotter. Men vi har växt som människor och verkligen lärt oss mycket om oss själva. Så hurra för det också :).
Åh fy! Uppväxtplacering är det jag känt mig mest intresserad av just för att slippa lämna tillbaka ens bäse, för det blir dom ju! Åh det låter så fruktansvärt! Större barn, typ tonåringar kanske det går lättare med, när det är mer naturligt att de far iväg, men en sån liten! Oj så jag känner för er! Om du behöver hjälp att bearbeta känslorna, prata med Vc så du kan få kontakt med en kurator!
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Det är ju aldrig "säkert" med uppväxtplaceringar. Så man måste leva med osäkerheten. Men det behövs verkligen folk som tar emot dessa barn. Min dotter älskar verkligen sin lillasyster så det kommer bli tufft att dela på dem.
 
Detta får väl bli gårdagens positiva.
Jag har för tillfället strul med en disk i min rygg som ger smärta i ländryggen och som strålar ut i ena benet. Trots att jag hade hyfsat ont igår så tog jag mig igenom ett helt crosschallenge-pass utan allt för mycket modifiering. Och fick beröm av min pt som var den som höll i passet.

Är väldigt stolt över att min kropp faktiskt är riktig stark, även om alla nya på passen ser skeptiska ut när man kliver in och väger runt 110 kg :p
 
Detta får väl bli gårdagens positiva.
Jag har för tillfället strul med en disk i min rygg som ger smärta i ländryggen och som strålar ut i ena benet. Trots att jag hade hyfsat ont igår så tog jag mig igenom ett helt crosschallenge-pass utan allt för mycket modifiering. Och fick beröm av min pt som var den som höll i passet.

Är väldigt stolt över att min kropp faktiskt är riktig stark, även om alla nya på passen ser skeptiska ut när man kliver in och väger runt 110 kg :p

Det är grymt! Din träning imponerar!
 
I januari 2016 tog jag stora beslutet (för mig) att ta tjänstledigt och börja läsa till sjuksköterska. Hade panik första veckorna, alla kändes så smarta och jag kände mest att jag legat under en sten i 10'år.

Men nu 1 år senare kan jag konstatera att utbildningen har gått och går jätte bra, alla tentor har gått bra.
Man måste våga ibland.
 
Detta får väl bli gårdagens positiva.
Jag har för tillfället strul med en disk i min rygg som ger smärta i ländryggen och som strålar ut i ena benet. Trots att jag hade hyfsat ont igår så tog jag mig igenom ett helt crosschallenge-pass utan allt för mycket modifiering. Och fick beröm av min pt som var den som höll i passet.

Är väldigt stolt över att min kropp faktiskt är riktig stark, även om alla nya på passen ser skeptiska ut när man kliver in och väger runt 110 kg :p

Fast vet du, jag tror nog bara det sista, det där om att folk ser skeptiska ut, sitter i ditt huvud. För några år sedan, innan jag fick mina kids så var jag inne i en träningsperiod och hängde i beach-tråden här på buke och då var det någon, jag tror det var @Tassetass som sa det, om inte annat brukar hon ofta säga väldigt mycket kloka saker :) Vi pratade om att jogga/springa/löpa och att det var SÅ himla jobbigt i början och att man skämdes för att man såg helt förstörd ut för att det var så jobbigt. Då sa hon något så klokt, att alla som springer, har en gång börjat, och då VET dom hur galet jobbigt det är för alla, och har snarare förståelse eller medlidande (haha) för den där perioden. Det är klart det är så, man imponeras över folk som får slita extra hårt på gymmet, vare sig det är en större övervikt, skador, ålder eller what ever. Går jag tillbaka till mig själv så har jag nog bara imponerats av folk med övervikt som kommit in på gymmet. (Där med inte sagt att jag sett särskilt imponerad ut, jag har ett resting bitch face från helvetet hahaha! ) Dessutom, är det inte så, att dom faktiskt är skeptiska, då säger det betydligt mer om dem än vad det säger om dig!
Kämpa du vidare och hoppas verkligen ryggen blir bättre!
 
I januari 2016 tog jag stora beslutet (för mig) att ta tjänstledigt och börja läsa till sjuksköterska. Hade panik första veckorna, alla kändes så smarta och jag kände mest att jag legat under en sten i 10'år.

Men nu 1 år senare kan jag konstatera att utbildningen har gått och går jätte bra, alla tentor har gått bra.
Man måste våga ibland.

Härligt att du vågade, det är så härligt att höra! Hur har omställningen varit från jobb till plugg för dig?

För mig kändes det på precis samma sätt när jag började plugga. Jag hade ingen koll på termer osv (pluggar en privat utbildning för folk som har massa arbetslivserfarenhet.) Men trots det, har det rent betygsmässigt gått bäst för mig bland mina närmsta kursare. Sen har jag nog fått lägga ner mer tid på plugget än övriga. Men det är nog kontrollbehovet som spelar in också. Skulle aldrig klara av att gå in på en tenta och inte vara rätt säker på att jag klarar den.
 
Det är ju aldrig "säkert" med uppväxtplaceringar. Så man måste leva med osäkerheten. Men det behövs verkligen folk som tar emot dessa barn. Min dotter älskar verkligen sin lillasyster så det kommer bli tufft att dela på dem.

Nej jag vet, dom är ju aldrig det. Jag var i kontakt med tre kommuner för ett tag sen ang familjehem men vi fick avslag pga att våra barn var för små. Vi har också tittat på adoption vilket jag varit nyfiken på hela livet, men tillslut så kom vi fram till att det inte var helt rätt för oss.
Jag tycker iaf att det ni gör är beundransvärt för smärtan måste ju vara överväldigande! Hur stor är ålderskillnaden på flickan och på er dotter?
Jag förstår verkligen att ni inte kommer göra det igen, men har ni funderat på att vara typ kontaktfamilj eller vad det heter, när man inte har barnet på heltid utan kanske bara en helg i månaden eller två. Man kan vara det till ex barn med ensamstående föräldrar som behöver avlastning eller liknande. När det är dags för oss tror jag nog att vi kommer börja i den ändan just för att jag är så skraj för det där återlämnandet om det rör sig om ett boende på heltid.
 
@Hyacinth vad kul att höra! :)

@Apollo 13 alltså på ett sätt så vet jag ju att rent logiskt är det du säger sant (precis som att inte alla glor och ser dömande ut när jag köper onyttigheter i affären/snabbmat) men känslorna har inte riktigt accepterat det ännu ;) jag jobbar på det och är absolut på väg att skita i vad andra tycker. Men så hör jag människor som pratar om att de aldrig skulle träna om de var feta, pga ser hemskt ut etc. Och då känner jag mig lite hemsk som "utsätter" andra för ett tränande fetto. Därför försöker jag välja att lyssna på mina bra kollegor som uppmuntrar mig och hjälpte mig i början genom att följa med på pass som stöd :)
Öhm ja, hos du förstår vad jag försöker säga i min rant/något nyvakna tillstånd.
Och ryggen är som ryggen är, bättre ibland och sämre ibland. Men skulle varit ännu sämre om jag inte tränade och höll igång 6 dagar i veckan :)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Svullet ben
  • Dressyrsnack nummer 18
  • Rida hästen i form + lat häst
Tillbaka
Upp