Mycket skönt att höra att det känns bättre. Jag har tänkt på dig flera ggr och pratat med min man om det.
Jag blir faktiskt lite sur. Nu kan jag ju inte säga så mycket om er fall iom att jag inte känner till några omständigheter men rent generellt så känns det ju som att det måste skett något form av mirakel när man redan efter 2,5 år menar att föräldrarna är så pass redo att ta mot barnet, kan ge barnet en så pass trygg och stabil tillvaro att det är värt för barnets skull att riva upp henne från sina föräldrar. Ja, enligt mig borde de som flickan ser som sina föräldrar anses vara hennes föräldrar, eller ordet i sig är ju inte viktig utan tryggheten som bör komma med det. Jag tänker som så, att till vems nytta är det egentligen att hon (eller som sagt vilket annat barn som helst i en hyfsat lika sits som är så ungt) ska slitas upp från hennes trygghet? Är riskerna med vad ett sånt uppbrott kan leda till för henne värt det? Vad vinner hon på det hela? Trygghet har hon ju redan. Jag kanske är naiv men jag ser flest fördelar för bioföräldrarna - vilket är ointressant. Fine om det varit ett äldre barn som förstod att familjehemmet inte var ens riktiga familj/föräldrar. Då har jag lättare att förstå det.
Älskar man barnen som ens egna? (Väldigt privat fråga, du behöver såklart inte svara!)
