Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Lilla]

För det första så har jag aldrig varit intresserad av ett förhållande.
För det andra är jag inte beredd att ”offra” allt man måste för att vara en bra förälder.
För det tredje skulle jag vara orolig alltid.
För det fjärde är jag rädd för att föda.

 

[Paddington]

Det har ju dykt upp en hel del trådar om det här med att inte skaffa eller skaffa barn. Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

jag har aldrig varit särskilt barnkär och aldrig haft någon som helst barnlängtar och det verkar vara något som ligger i släkten. Jag släktforskar och mamma var ensambarn och varken hon eller hennes mamma hade någon direkt längtan efter barn. Min syster hade ingen direkt barnlängtan heller men skaffade barn för att "det borde man" . Går man tillbaka till min morfars generation var hans ena syster barnlös, den andra levde utan förhållande hela livet och mammas kusinbarn är även hon barnlös.
Nästan likadant ser det ut på pappas sida där två av mina kusiner är barnlösa och inte har haft någon längtan efter barn.

Jag har ända sedan tonåren haft inställningen "jag har inga behov av barn, men om jag skulle bli gravid så kommer jag nog behålla det". För ser man på min mormor och även min mamma så även om de inte haft någon direkt barnlängtan så har de älskat sina barn och det är något jag alltid haft med mig.

Nu är jag 40+ och har aldrig ångrat mitt val/inställning. Senaste åren har jag varit enastående ja, alltså singel och jag trivs väldigt bra med me, myself and I

 

[Seabaz]

Ett lite annorlunda fenomen har nu börjat smyga sig på...

Sambon och jag har valt bort barn. Mina förräldrar har nog aldrig förväntat sig några avkommor från mig. Sambons pappa hoppas nog fortfarande men inget tjat, någonsin.

MEN. Vi är 33 och 38 år och de flesta nu av våra vänner ynglar av sig sedan några år tillbaka och nu börjar de människorna att skrocka "hö hö hö ja vi får väl se. Ni har nog också barn inom snar framtid"

Jag har otaligt många vänner i Sverige som fått barn senaste åren. Vänner som tidigare inte velat ha barn. Det är just dessa som skrockar högst.

Jag har säkert fel, väldigt fel, men hela situationen känns som att de själva vill känna sig "haha och när det väl händer så har jag redan det värsta bakom mig", typ som att de har redan gått igenom graviditet, förlissning, spädbarn och småbarnsstadiet.


Jag har aldrig sagt något om deras val att skaffa barn så varför måste de tala om för mig "snart är det din tur"

 

[Mia_R]

Jag har varit gravid men valt att ta abort, det är ett val jag aldrig någonsin ångrat och det var inte ens ett val utan självklart. Att behålla hade varit ett val men jag har aldrig någonsin ångrat mig eller saknat vad som hade kunnat vara, jag vill fortfarande inte ha barn och ångrar ingenting.

Jag är så otroligt tacksam att jag lever i Sverige och har haft den möjligheten, låt inte KD och SD ändra på det!

 

[Qelina]

När jag var barn var det som en självklarhet att alla skulle ha barn, det fanns liksom inget alternativ och jag trodde inte att det fanns något annat sätt att leva än mamma, pappa, barn. Så jag var inställd på att när jag var 25 år skulle jag vara utbildad veterinär, bo på en herrgård ( lite storhetsvansinne kanske) och driva en gård för hemlösa och vanskötta djur. Jag skulle vara gift och ha två barn.

Men ju äldre jag blev vågade jag känna det där inom mig, obehaget av att umgås med barn, känslan av att inte förstå dom, jag tycker dom är fula (förlåt alla med barn, vet att det i era ögon är det finaste som finns fast jag fastnar sällan för dom när dom är små utan först när dom växt till sig lite), jag vet inte varför dom gråter och skriker och måste ge barnet till någon annan om det är ledset. Jag har ingen aning om hur mycket barnet fattar i en viss åldern går det att prata med det? Förstår det alls eller är jag bara oljud?

Just nu finns det noll procents chans att bli gravid, min hormonbalans är helt rubbad och jag producerar inget östrogen och har ingen mens. Dessutom är jag inte i förhållande, mår psykiskt och fysiskt på tok för kasst och veta inte hur jag skulle orka ta hand om ett barn, det skulle inte gå och jag har noll sug efter förhållande och sambo. Det är också en sån grej, jag vill vara själv mycket och skaffar jag barn är jag aldrig ensam, skaffar jag en partner är jag ännu mindre ensam, jag kommer aldrig bara få vara jag igen och det är en skrämmande tanke.

Saker förändras i livet, om 5 år kanske jag vill ha barn även om jag har svårt att se det, men det jag känner nu har jag känt i ca 20 år. Kan mycket väl tänka mig ett liv med häst och hundar eller bara hundar. Det jag gillar med barn är undersidan av fötterna och kinderna, dom är så lena där

Men kompisar skaffar barn och går knappt inte att umgås med, man lyckas säga ett ord och sen blir man avbruten och sen ett till och det låter mamma, mamma, mamma HELA tiden.

 

[kryddelydd]

Ja jag tänkte mera någon som ser till att jag hamnar på ett hem och överlever tills den dag jag ska dö Men det är sant.

*kl*
Jag kan också tänka att det är lite roligt att se vad för vuxna människor barn blir. Men då tänker jag ju fortfarande mera på slutresultatet

Klimatet har dock några skrivit om och det är sant, tyvärr är det något som jag känner att man bör tänka på vill man ens sätta barn till den värld som världen verkar utvecklas till med naturkatastrofer osv?

Intressant.

När det gäller en etisk/moralisk tvekan att sätta barn till världen erkänner jag att jag ser andra större problem än just naturkatastrofer. Krig, våld, kriminalitet där även "skötsamma laglydiga" personer i ett privilegierat land som Sverige får allt svårare att värja sig för risken att bli offer/utsatta.
Människors beteende gentemot varandra, liksom.

 

[Asko]

Intressant.

När det gäller en etisk/moralisk tvekan att sätta barn till världen erkänner jag att jag ser andra större problem än just naturkatastrofer. Krig, våld, kriminalitet där även "skötsamma laglydiga" personer i ett privilegierat land som Sverige får allt svårare att värja sig för risken att bli offer/utsatta.
Människors beteende gentemot varandra, liksom.

Jag kan inte ta fram statistiken just nu, men jag har läst sådan som visar att kriminaliteten faktiskt har minskat över tiden. Inte ökat.

 

[kryddelydd]

Jag kan inte ta fram statistiken just nu, men jag har läst sådan som visar att kriminaliteten faktiskt har minskat över tiden. Inte ökat.

Det kan ju finnas en stark "information bias" när det gäller våld och kriminalitet. När jag växte upp på 1980-talet (född -73) så fanns ju inte samma informationstillgång som nu.
Det var SVT med lokalnyheter och riksnyheter, och så papperstidningar.
Då såg man ju förstås inte det som rapporterades i andra delar av landet på samma sätt som man gör nu.

Statistiken vore intressant, för jag tänker att det kan vara både sant och osant att kriminalitet ökar, beroende på hur man tittar.
Tittar man utifrån befolkningsmängd så kanske inte - tittar man i absoluta tal, så kanske ändå (eftersom det blivit ett par miljoner fler människor som bor i Sverige nu jämfört med på 1980-talet).

Det finns ju statistik som visar att det är färre internationella konflikter också... och även där kan det ju tänkas finnas en "information bias" eftersom vi nås av mycket mer information/nyheter nu för tiden.

Och alldeles oavsett statistiken: det verkar ju vara grövre våldshandlingar numera med vapen och andra tillhyggen.
Och det finns statistik - som inte heller jag har framför mig - som visar att bruket av narkotika ökar. Särskilt blandmissbruk ökar. Och det sprider sig neråt i åldrarna, precis som kriminalitet sprider sig neråt i åldrarna. Det fanns liksom inte krminiella gäng bestående av nedre tonåringar, på 1980-talet så som det gör idag.

Jag blir intresserad av urvalsgrupper och analysgrupper i den statistik som säger att det inte finns ökande kriminalitet, som sagt.

Nåja, sidospår.
Jag har inte vart bort barn pga andra faktorer än att jag helt enkelt inte vill ha några. Inga objektiva orsaker alls, inte samhällsrelaterat utan helt enkelt "jag vill inte".

 

[monster1]

Men "ta hand om", i det nutida Sverige är det väl äldreomsorgen som tar hand om äldre?

För övrigt är väl detta ett argument som de som har valt att avstå från barn ofta får höra "Men vem ska ta hand om dig när du blir gammal då?" Som att 1: Vi inte lever i ett välfärdsland 2: Att barnen bor i närheten och kan "ta hand om" 3: Att de _vill_ eller orkar ta hand om 4: Att man själv är ok med att bli beroende av sina barns ev. välvilja/pliktkänsla 5: Att man är bekväm med att hamna i en omsorgstagareroll i förhållande till sina barn.

Jag vill INTE att mina barn ska ta hand om mig när jag blir gammal. Hjälpa mig ibland med diverse småsaker när de har tid och lust, ja. På samma sätt som jag hjälper dem när de behöver och jag har tid och lust, såsom man gör för sina medmänniskor. Men jag släpper dem inte över min tröskel för att ta hand om mig.

Ett visst omhändertagande sker ju ändå. Det är ju ofta barnen till äldre föräldrar hjälps åt att fixa med renoveringar, handla mat, trädgårdsskötsel, skjuts, ser till att man får komma ut, etc etc.

 

[Mineur]

Jag bröt ut diskussionen om vård av äldre: https://www.bukefalos.se/threads/at...-som-valt-bort-barn-inte-vill-skaffa.1481809/

/Mod