Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Mia_R]

Min erfarenhet är att mammor börjar umgås med vänner utan barn först när barnen är rätt stora.
Om man tex ska ta en fika brukade mammorna ta för givet att barnen skulle få följa med.

Inte i vårt fall, hon tyckte det var skönt att slippa allt barnprat och hon har hela tiden vetat om min inställning till ungar så vi har pratat på om allt annat, precis som vanligt.

 

[Sel]

Inte i vårt fall, hon tyckte det var skönt att slippa allt barnprat och hon har hela tiden vetat om min inställning till ungar så vi har pratat på om allt annat, precis som vanligt.

Precis så kan det också vara! Att man som icke barnmänniska bjuder på tillfällen för lite andrum.

Jag mötte häromdagen upp med en tjej som brukade gå med på våra shibapromenader - men sedan hon blev mamma och jag började jobba på hotell kan ingen av oss gå med på promenaderna som oftast faller på helgerna. (inget dagis då)
När jag föreslog en vardagspromenad med bara hundar och utan ungar blev hon SÅ lättad!
"JAAA! Barnfritt umgänge!" ungefär.

 

[Lena Furberg]

Jag kan iaf skriva under på detta. Min bästa vän när jag var lite yngre var lika anti mot barn som jag var länge, vi var liksom ense om att barn var inget för oss och det var skönt att ha varandra när andra i vår krets började yngla av sig. Hon har dessutom en typ av sjukdom som tydligen gör det extremt svårt att bli gravid, något hon tyckte var skönt så man "slapp fundera". I alla fall kom det sig att hon blev gravid ändå för ett par år sedan, hon valde då att behålla ifall att hon skulle ångra sig, hon såg det som sin enda chans och vågade inte ta risken.

Jag tänker inte hymla med att jag blev ledsen och besviken. Hon vet inget om det såklart och det är ju inte som att jag tycker att hon borde gjort annorlunda men jag visste ju också att vår vänskap som den var var på väg att ta slut vilket som sagt är en sorg. Vi är fortfarande vänner idag men inte som förr och ja det känns ju såklart trist.

Jag fattar, absolut. Det var nog formuleringen jag reagerade på. Att hennes livsval var en besvikelse i sig. Men jag förstår. Och jag tror att vänskapen förhoppningsvis kan bli ungefärligen densamma igen så småningom.

 

[_Taggis_]

Precis så kan det också vara! Att man som icke barnmänniska bjuder på tillfällen för lite andrum.

Jag mötte häromdagen upp med en tjej som brukade gå med på våra shibapromenader - men sedan hon blev mamma och jag började jobba på hotell kan ingen av oss gå med på promenaderna som oftast faller på helgerna. (inget dagis då)
När jag föreslog en vardagspromenad med bara hundar och utan ungar blev hon SÅ lättad!
"JAAA! Barnfritt umgänge!" ungefär.

Så har jag också känt det, att som barnlös blir man den som mammor kan vända sig till och faktiskt säga att det är skönt att slippa barnprat. Har inte haft samma upplevelse med pappor, de har förändrats mindre av att få barn alt. förväntas att alltid kunna prata om annat än barn.
Men de tillfällen då Familjen AB medger att kunna umgås barnfritt, är så försvinnande få så det är mer undantag än regel. Speciellt för mammorna av nån anledning. Och ja jag kan defintivt definiera det som en sorts sorg ju fler som får barn runt en. Tackolov har jag väldigt många barnlösa väninnor och med den ålder vi närmar oss så finns hopp om att det kan fortsätta vara så.

 

[Bonica]

Min erfarenhet är att mammor börjar umgås med vänner utan barn först när barnen är rätt stora.
Om man tex ska ta en fika brukade mammorna ta för givet att barnen skulle få följa med.

Jag har en kompis som jag brukade gå lååånga powerwalks med innan hon skaffade barn. Nu när barnet ska med får man ju räkna med en km i timmen ungefär

 

[Happimess]

Men....du kan ju inte på allvar mena att din kompis borde avstå från barn för din skull...? Ok, jag antar att det inte var exakt så du menade men det lät väldigt märkligt.... Att du kände stor besvikelse över hennes vägval...?!

Nej jag har aldrig påstått att hon ska avstå barn för min skull. Hon får göra precis vad hon vill, men det kommer inte hindra mig från att känna en besvikelse över vilken väg vår vänskap kommer att ta. Och det är ju inget jag klandrar henne för heller. Men det som nu kommer bli det absolut viktigaste i hennes liv är det absolut mest ointressanta jag kan tänka mig, och jag kommer inte vilja umgås på de premisserna. Jag får dagliga uppdateringar om hur graviditeten fortskrider och jag känner mig bara så fruktansvärt ointresserad. Jag bryr mig om att hon mår bra såklart, men jag struntar fullständigt i hur stort fostret är eller om det har utvecklat fingrar och tår än. Och jag förstår henne till hundra procent om hon är besviken på mitt ointresse.

Som flera andra skrivit är det en stor sorg över att den nära vänskap vi haft högst troligtvis är över. Och absolut, man kan kalla det mitt fel eftersom det är mitt val att inte vilja umgås med barn över huvud taget.

Vad gäller formuleringen besvikelse... jo, jag känner nog besvikelse över att hon går i upptrampade fotspår och att jag upplever att hon skaffar barn "mest bara för att man ska" och inte funderar över vad det verkligen ger henne och vad hon verkligen vill i livet. Jag värderar högt att våga ifrågasätta normer kring hur man ska leva sitt liv och ser upp till folk som går motströms och hittar alternativa sätt att förverkliga sig utan barn.

 

[Happimess]

Men man tappar ju inte vännen automatiskt även om man inte kanske kan umgås på sina egna villkor hela tiden.

Det är inte " umgås på egna villkor" det handlar om för mig, snarare att man separerar sig gällande vad som är viktigt i livet och vad som är intressant att dela upplevelser kring.

 

[Petruska]

Jag som ändå har (haft) barn, kan lätt relatera till den där besvikelsen. Desssutom blir jag lite ledsen är vänner köper hus utanför stan. Det tenderar också att äta upp dem.

 

[Mia_R]

Precis så kan det också vara! Att man som icke barnmänniska bjuder på tillfällen för lite andrum.

Jag mötte häromdagen upp med en tjej som brukade gå med på våra shibapromenader - men sedan hon blev mamma och jag började jobba på hotell kan ingen av oss gå med på promenaderna som oftast faller på helgerna. (inget dagis då)
När jag föreslog en vardagspromenad med bara hundar och utan ungar blev hon SÅ lättad!
"JAAA! Barnfritt umgänge!" ungefär.

Jag kan däremot skämmas över att jag var besviken när hennes sjukskrivning var slut och våra lunchpromenader tog slut pga det. Självklart ville jag ju att hon skulle bli återställd efter en skada efter en halkolycka, men jag saknar våra lunchträffar.

 

[Exile]

Jag fattar, absolut. Det var nog formuleringen jag reagerade på. Att hennes livsval var en besvikelse i sig. Men jag förstår. Och jag tror att vänskapen förhoppningsvis kan bli ungefärligen densamma igen så småningom.

Det hoppas jag också

Jag och min vän är som sagt fortfarande vänner idag om än inte lika nära, och vi kan prata om annat än barn vilket är skönt. Däremot har vi nästan helt tappat kontakten med en gemensam vän från skoltiden, hon gick stenhårt in i familjelivet när hon och partner väntade första barnet. Nu har de två och deras scheman är fullspäckade nästan varje dag med familjeaktiviteter, vi har bara tid att ses ett några gånger om året och då är det otänkbart att barnen inte är med. 80% av konversationerna kapas av barnen och de övriga 20% handlar om dem typ. Detta har lett till att vi inte längre umgås tyvärr.

 

[Badger]

Nej jag har aldrig påstått att hon ska avstå barn för min skull. Hon får göra precis vad hon vill, men det kommer inte hindra mig från att känna en besvikelse över vilken väg vår vänskap kommer att ta. Och det är ju inget jag klandrar henne för heller. Men det som nu kommer bli det absolut viktigaste i hennes liv är det absolut mest ointressanta jag kan tänka mig, och jag kommer inte vilja umgås på de premisserna. Jag får dagliga uppdateringar om hur graviditeten fortskrider och jag känner mig bara så fruktansvärt ointresserad. Jag bryr mig om att hon mår bra såklart, men jag struntar fullständigt i hur stort fostret är eller om det har utvecklat fingrar och tår än. Och jag förstår henne till hundra procent om hon är besviken på mitt ointresse.

Som flera andra skrivit är det en stor sorg över att den nära vänskap vi haft högst troligtvis är över. Och absolut, man kan kalla det mitt fel eftersom det är mitt val att inte vilja umgås med barn över huvud taget.

Vad gäller formuleringen besvikelse... jo, jag känner nog besvikelse över att hon går i upptrampade fotspår och att jag upplever att hon skaffar barn "mest bara för att man ska" och inte funderar över vad det verkligen ger henne och vad hon verkligen vill i livet. Jag värderar högt att våga ifrågasätta normer kring hur man ska leva sitt liv och ser upp till folk som går motströms och hittar alternativa sätt att förverkliga sig utan barn.

Fast det verkar inte så upptrampat att uppdatera om graviditet dagligen, mer uppslukat. Så hon är kanske inte speciellt onöjd. Jag tror inte jag pestrade mina vänner om de inte frågade. Tror iofs.
(Kan inte det hon säger snarare ha handlat om surt och rönnbär isf?) Så i så fall har hon gått den väg hon väldigt gärna vill, det verkar ju inte vara ett projekt som hon hanterar med vänsterhanden i alla fall, eftersom det i så fall inte skulle blivit så stor skillnad.

 

[Mia_R]

Jag fasade ut en kompis som det alltid var ungar med i bilden. Jag fick nog när hon hade mig som barnvakt utan att vi ens kommit överens om det när hon skulle på en träning. Jag hängde med för jag ville väldigt gärna se henne rida, istället fick jag stå bakom en hög ridhussarg och hålla rätt på ungen, så nästa gång hon ville jag skulle följa med tackade jag nej och när hon senare ringde och hade fått en till gratulerade jag henne men vi har inte hörts efter det.

Samma tjej som innan hon fick egna inte brydde sig ett dugg när andra ungar låg och gallskrek i sin vagn utanför stallet och som visste var jag stod i frågan hade jag inte något gemensamt med längre.

 

[Lena Furberg]

Nej jag har aldrig påstått att hon ska avstå barn för min skull. Hon får göra precis vad hon vill, men det kommer inte hindra mig från att känna en besvikelse över vilken väg vår vänskap kommer att ta. Och det är ju inget jag klandrar henne för heller. Men det som nu kommer bli det absolut viktigaste i hennes liv är det absolut mest ointressanta jag kan tänka mig, och jag kommer inte vilja umgås på de premisserna. Jag får dagliga uppdateringar om hur graviditeten fortskrider och jag känner mig bara så fruktansvärt ointresserad. Jag bryr mig om att hon mår bra såklart, men jag struntar fullständigt i hur stort fostret är eller om det har utvecklat fingrar och tår än. Och jag förstår henne till hundra procent om hon är besviken på mitt ointresse.

Som flera andra skrivit är det en stor sorg över att den nära vänskap vi haft högst troligtvis är över. Och absolut, man kan kalla det mitt fel eftersom det är mitt val att inte vilja umgås med barn över huvud taget.

Vad gäller formuleringen besvikelse... jo, jag känner nog besvikelse över att hon går i upptrampade fotspår och att jag upplever att hon skaffar barn "mest bara för att man ska" och inte funderar över vad det verkligen ger henne och vad hon verkligen vill i livet. Jag värderar högt att våga ifrågasätta normer kring hur man ska leva sitt liv och ser upp till folk som går motströms och hittar alternativa sätt att förverkliga sig utan barn.

Jo, jag fattar, det gör jag verkligen och ber om ursäkt om jag uttryckte mig illa. Det var, som sagt, mest formuleringen jag hajade till över.

Jag blev själv otroligt ledsen när en mycket nära vän, som jag umgicks med dagligen dags och som bodde så nära att vi kunde ses "runt hörnet" med nån minuts varsel - tog sitt pick och pack (och familj) och flyttade till en annan landsände. Hon ville göra något nytt med sitt liv och självklart förstod jag henne och önskade henne allt gott, men det var en sorg i mitt liv att hon inte längre fanns där. Jag sörjer nog fortfarande.

(Eller som yngre, när en kompis man var som ler och långhalm med, plötsligt fick en pojkvän och man inte längre såg röken av henne. Då kände man sig utesluten och dissad, medan kompisen var lyckligare än någonsin. )

När det gäller det där med att förväntas gå emot normer, håller jag inte helt med, då där finns normer som är exakt det man längtar efter i sitt liv. Det är knepigt att påpeka för människor vad man själv anser att de egentligen vill och inte vill.

 

[raggsock]

Jag har aldrig önskat mig barn! Även när jag var liten tänkte jag på det. Att jag inte ville ha barn. Hur kommer det sig? Däremot när man bor på landsbygden och lever i ett underbart och långt förhållande så har jag/vi nog ansetts som konstiga. Det stör mig och ibland får jag dåligt samvete för att jag inte följt normen. Varför är jag onormal för att jag aldrig önskat mig barn utan tanken har gett mig ångest. Jag känner mig som en sämre människa för att ett livsmål inte funnits hos mig-att yngla av mig . Varför ska man behöva känna så?

 

[kolblakkur]

Träffade min svägerska i helgen.
Hon och hennes man ska snart vara ensamma en längre tid (typ fem dagar) utan barnet för första gången på SEX ÅR.

Hur pallar folk ens?! Hade dumpat ungen i skogen för längesedan...

 

[Umbria]

Jag kan tipsa om podden "Barnfrihet" där man diskuterar det här ämnet.

 

[bollen__]

Jag har aldrig önskat mig barn! Även när jag var liten tänkte jag på det. Att jag inte ville ha barn. Hur kommer det sig? Däremot när man bor på landsbygden och lever i ett underbart och långt förhållande så har jag/vi nog ansetts som konstiga. Det stör mig och ibland får jag dåligt samvete för att jag inte följt normen. Varför är jag onormal för att jag aldrig önskat mig barn utan tanken har gett mig ångest. Jag känner mig som en sämre människa för att ett livsmål inte funnits hos mig-att yngla av mig . Varför ska man behöva känna så?

Skulle kunna varit jag som skrivit detta, känner likadant!

 

[Mia_R]

Jag har aldrig önskat mig barn! Även när jag var liten tänkte jag på det. Att jag inte ville ha barn. Hur kommer det sig? Däremot när man bor på landsbygden och lever i ett underbart och långt förhållande så har jag/vi nog ansetts som konstiga. Det stör mig och ibland får jag dåligt samvete för att jag inte följt normen. Varför är jag onormal för att jag aldrig önskat mig barn utan tanken har gett mig ångest. Jag känner mig som en sämre människa för att ett livsmål inte funnits hos mig-att yngla av mig . Varför ska man behöva känna så?

Varför i hela friden har du dåligt samvete? Det är väl massor med saker som andra gör som du inte gör och vice versa, utan att du har dåligt samvete för det? Du har väl andra mål i livet än att yngla av dig, varför skulle du ha samma mål som alla andra? Skulle inte livet vara ganska trist om alla måste följa mall A1.0 och inte få försöka skapa det liv du själv och din partner trivs med, istället för ett liv som någon annan vill ha?

 

[Hippocampus]

Jag har alltid sagt att jag skaffar inte barn för världen kommer inte vara sådan så jag känner att jag vill sätta barn till denna värld. Så har det varit i alla år men när jag berättar det tar alltid föräldrar (mina vänner o kollegor) illa upp även om jag överhuvudtaget inte dömer de eller tänker att de är ”korkade”.
Jag sätter inte barn till denna värld, eftersom jag tror lidandet blir för stort.
Nu när den värld vi har varit vana vid (iaf vi 30+) förändras totalt och går just mot mitt ”domedagshåll” kanske de börjar förstå mitt resonemang jag haft sen mycket unga år (sen jag var liten).
En kollega sa faktiskt för ett tag sen ”hemskt att säga men skulle jag veta hur världen har utvecklat sig skulle jag inte skaffa barn”. O innan någon skriker om det här, så ångrar han självklart inte sina barn.

 

[Lycan]

Jag förstår ärligt talat inte varför folk runtomkring tycker att det är så konstigt att man inte vill ha barn och dessutom har mage att tjata om det. En del människor vill helt enkelt inte. Själv så blir jag ännu mer fast vid att inte skaffa barn när folk tjatar om att vi borde skaffa barn och hur underbart det är. Jag VILL bara inte. Har aldrig varit intresserad. Barnafödande kan andra sköta.
Kan ni fatta att folk började fråga när det blir ungar redan när jag var runt 17-18 år och nyss hade träffat min nuvarande kille?!