Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Lena Furberg]

Jag tycker tonårstiden är ett av många goda argument mot att skaffa barn, ja.

Men nu var det här ju en tråd om att ha valt att inte få barn. Varför går du då in och värderar att andra har "hängt upp sig" på barnskrik och blöjor, eller vad det nu var? Det var min fråga. Du underkänner därmed andras anförda anledningar till att inte få barn. Det är mitt problem i det här fallet.

Ok, då förstår jag dina invändningar. Jag uttryckte mig antagligen mindre bra, även om andemeningen står kvar. Jag ”värderar” inte andras motiveringar, menade snarare att där finns betydligt mer i föräldraskap som inte ens nämnts i tråden.

 

[cassiopeja]

Jag var bergsäker redan som liten på att jag inte ville ha barn. Jag vet att jag sa redan som 5-åring att jag aldrig kommer att skaffa barn. Då skrattade de vuxna åt mig. Idag är jag 46, och står fast vid mitt beslut.

Folk har frågat mig varför jag inte vill ha barn, kanske för att försöka förstå min synvinkel. Och det har inte varit så lätt att formulera, för jag har inte riktigt själv förstått. Men jag har funderat mycket på det. Och det jag har kommit fram till är att jag nog saknar en gen...

För för att försöka komma fram till varför jag inte själv vill ha barn har jag försökt förstå varför en människa VILL ha barn. Och det verkar ju ligga mycket i att det ofta finns en biologisk längtan efter avkomma. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är så naturen är skapad. Det är ju väldigt naturligt att föröka sig, den driften/funktionen finns ju hos de flesta djur och växter och levande överhuvudtaget. Och då måste det finnas någon urkraft eller drift som driver en mot det. Jag har mött människor som har varit helt besatta efter att skaffa barn för att deras inre drift att föröka sig är så stark. Och jag tror inte att det är något man riktigt kan argumentera med, genom logiska argument som "men tycker du verkligen att det är så kul med bajsblöjor och vaknätter?" eller liknande. Urkraften att vilja föröka sig står bortom alla logiska argument. Och jag saknar helt enkelt den driften eller urkraften. Den finns inte i mig. Och utan den gen som gör att barnlängtan slås på så är det bara helt tomt på den platsen. Jag vill bara inte.

Sen kan jag tänka mig många förklaringar till varför det för vissa personer är så provocerande att inte vilja ha barn, men jag har aldrig blivit provocerad av att andra reagerar över det. Är väl kanske inte så lättkränkt på den punkten. Jag vet var jag står i frågan och känner mig trygg med det. Även om jag absolut också har fått utstå en massa tjat, missnöje från min egen mor och konstiga kommentarer. T ex har jag fått höra att "människor som inte skaffar barn är hjärtlösa" och "man kan se vilka människor som inte har barn på att de är döda i blicken". Det här har alltså folk sagt rakt i mitt ansikte när jag sagt att jag inte vill ha barn. Men jag har inte tyckt att det har varit något att bli upprörd över. Rycker på axlarna och noterar vilka människor som uppenbarligen tycker att det är OK att bete sig otrevligt, och undviker dem sen.

En av mina vänner pausade till och med vänskapen med mig när hon själv fick barn, för att hon tyckte att mitt beslut att inte skaffa barn på något sätt kritiserade hennes eget beslut att skaffa barn. Trots att jag alltid har sagt att jag har full respekt för att andra vill ha barn. Men det var väl något hos henne som blev ömtåligt där under en period (idag är vi vänner igen). Och så kan det ju vara.

Jag kan nog snarare tycka att det är lite spännande hur det kan vara så provocerande för vissa personer med oss som saknar fortplantningsdrift.

 

[escodobe]

Jag var bergsäker redan som liten på att jag inte ville ha barn. Jag vet att jag sa redan som 5-åring att jag aldrig kommer att skaffa barn. Då skrattade de vuxna åt mig. Idag är jag 46, och står fast vid mitt beslut.

Folk har frågat mig varför jag inte vill ha barn, kanske för att försöka förstå min synvinkel. Och det har inte varit så lätt att formulera, för jag har inte riktigt själv förstått. Men jag har funderat mycket på det. Och det jag har kommit fram till är att jag nog saknar en gen...

För för att försöka komma fram till varför jag inte själv vill ha barn har jag försökt förstå varför en människa VILL ha barn. Och det verkar ju ligga mycket i att det ofta finns en biologisk längtan efter avkomma. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är så naturen är skapad. Det är ju väldigt naturligt att föröka sig, den driften/funktionen finns ju hos de flesta djur och växter och levande överhuvudtaget. Och då måste det finnas någon urkraft eller drift som driver en mot det. Jag har mött människor som har varit helt besatta efter att skaffa barn för att deras inre drift att föröka sig är så stark. Och jag tror inte att det är något man riktigt kan argumentera med, genom logiska argument som "men tycker du verkligen att det är så kul med bajsblöjor och vaknätter?" eller liknande. Urkraften att vilja föröka sig står bortom alla logiska argument. Och jag saknar helt enkelt den driften eller urkraften. Den finns inte i mig. Och utan den gen som gör att barnlängtan slås på så är det bara helt tomt på den platsen. Jag vill bara inte.

Sen kan jag tänka mig många förklaringar till varför det för vissa personer är så provocerande att inte vilja ha barn, men jag har aldrig blivit provocerad av att andra reagerar över det. Är väl kanske inte så lättkränkt på den punkten. Jag vet var jag står i frågan och känner mig trygg med det. Även om jag absolut också har fått utstå en massa tjat, missnöje från min egen mor och konstiga kommentarer. T ex har jag fått höra att "människor som inte skaffar barn är hjärtlösa" och "man kan se vilka människor som inte har barn på att de är döda i blicken". Det här har alltså folk sagt rakt i mitt ansikte när jag sagt att jag inte vill ha barn. Men jag har inte tyckt att det har varit något att bli upprörd över. Rycker på axlarna och noterar vilka människor som uppenbarligen tycker att det är OK att bete sig otrevligt, och undviker dem sen.

En av mina vänner pausade till och med vänskapen med mig när hon själv fick barn, för att hon tyckte att mitt beslut att inte skaffa barn på något sätt kritiserade hennes eget beslut att skaffa barn. Trots att jag alltid har sagt att jag har full respekt för att andra vill ha barn. Men det var väl något hos henne som blev ömtåligt där under en period (idag är vi vänner igen). Och så kan det ju vara.

Jag kan nog snarare tycka att det är lite spännande hur det kan vara så provocerande för vissa personer med oss som saknar fortplantningsdrift.

Jag tror att just Längtan efter barn är förbehållet människor, eftersom längtan kräver fantasi.
Däremot finns driften att para sig, och sen kickar hormoner och instinkter in som gör att man (mer eller mindre) vill ta hand om själva avkomman.

 

[Migo]

Jag tror att just Längtan efter barn är förbehållet människor, eftersom längtan kräver fantasi.
Däremot finns driften att para sig, och sen kickar hormoner och instinkter in som gör att man (mer eller mindre) vill ta hand om själva avkomman.

Jag vet inte? Min gamla ponny fick modersinstinkter och omvårdnadsbeteenden av en gunghäst. Att får stjäl varandras lamm är jättevanligt.

Jag tycker nog det är svårt att säga bestämt att de inte upplever någon "längtan".

 

[Bonica]

Jag vet inte? Min gamla ponny fick modersinstinkter och omvårdnadsbeteenden av en gunghäst. Att får stjäl varandras lamm är jättevanligt.

Jag tycker nog det är svårt att säga bestämt att de inte upplever någon "längtan".

Blir hästar och får också skendräktiga som hundar kanske ?

 

[Migo]

Blir hästar och får också skendräktiga som hundar kanske ?

Ja det kan de bli, och de flesta lammstölder är dräktiga tackor som gör men inte alla. Vad gäller stoet och gunghästen så var hon inte skendräktig. Hon slutade reagera på den efter att ha fått två egna föl.

 

[Bonica]

Jag tror att just Längtan efter barn är förbehållet människor, eftersom längtan kräver fantasi.
Däremot finns driften att para sig, och sen kickar hormoner och instinkter in som gör att man (mer eller mindre) vill ta hand om själva avkomman.

Jag har bara varit med vid hundfödslar och det är ju grymt att tiken vet exakt vad hon ska göra från första sekunden även om det är första kullen . ( ja jag vet att det finns undantag och alla födslar inte är okomplicerade )Men det är så instinktivt som du säger. Har aldrig upplevt att dom går och längtar innan

 

[escodobe]

Ja det kan de bli, och de flesta lammstölder är dräktiga tackor som gör men inte alla. Vad gäller stoet och gunghästen så var hon inte skendräktig. Hon slutade reagera på den efter att ha fått två egna föl.

Jag utgår från att man kan ha mer eller mindre starka drifter att reagera på dom "triggers" djurungar signalerar. Tex stora huvuden och ögon osv.

Det är samma sak som gör att många hundar avlats till "valputseende" vissa signaler triggar "ta hand om" beteenden hos mottagaren.

 

[_Taggis_]

@cassiopeja Måste säga att jag beundrar din tolerans med de bemötande du verkar ha fått stundtals Önskar att jag hade samma, men det är verkligen få ggr (och värre ju äldre jag blir och ju mer insatt jag blir i dito frågor) som jag känner att jag kan bara rycka på axlarna åt sådant. Jag kan rycka på axlarna, men det är mest för att jag inte vill nedlåta mig till att föda ett troll isf, inte för att jag inte känner att jag bryr mig.

 

[monster1]

Jag tror att just Längtan efter barn är förbehållet människor, eftersom längtan kräver fantasi.
Däremot finns driften att para sig, och sen kickar hormoner och instinkter in som gör att man (mer eller mindre) vill ta hand om själva avkomman.

Fast vi vet väll inte om andra djur har fantasi eller inte, det är väll inte mätbart?

 

[escodobe]

Jag var bergsäker redan som liten på att jag inte ville ha barn. Jag vet att jag sa redan som 5-åring att jag aldrig kommer att skaffa barn. Då skrattade de vuxna åt mig. Idag är jag 46, och står fast vid mitt beslut.

Folk har frågat mig varför jag inte vill ha barn, kanske för att försöka förstå min synvinkel. Och det har inte varit så lätt att formulera, för jag har inte riktigt själv förstått. Men jag har funderat mycket på det. Och det jag har kommit fram till är att jag nog saknar en gen...

För för att försöka komma fram till varför jag inte själv vill ha barn har jag försökt förstå varför en människa VILL ha barn. Och det verkar ju ligga mycket i att det ofta finns en biologisk längtan efter avkomma. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är så naturen är skapad. Det är ju väldigt naturligt att föröka sig, den driften/funktionen finns ju hos de flesta djur och växter och levande överhuvudtaget. Och då måste det finnas någon urkraft eller drift som driver en mot det. Jag har mött människor som har varit helt besatta efter att skaffa barn för att deras inre drift att föröka sig är så stark. Och jag tror inte att det är något man riktigt kan argumentera med, genom logiska argument som "men tycker du verkligen att det är så kul med bajsblöjor och vaknätter?" eller liknande. Urkraften att vilja föröka sig står bortom alla logiska argument. Och jag saknar helt enkelt den driften eller urkraften. Den finns inte i mig. Och utan den gen som gör att barnlängtan slås på så är det bara helt tomt på den platsen. Jag vill bara inte.

Sen kan jag tänka mig många förklaringar till varför det för vissa personer är så provocerande att inte vilja ha barn, men jag har aldrig blivit provocerad av att andra reagerar över det. Är väl kanske inte så lättkränkt på den punkten. Jag vet var jag står i frågan och känner mig trygg med det. Även om jag absolut också har fått utstå en massa tjat, missnöje från min egen mor och konstiga kommentarer. T ex har jag fått höra att "människor som inte skaffar barn är hjärtlösa" och "man kan se vilka människor som inte har barn på att de är döda i blicken". Det här har alltså folk sagt rakt i mitt ansikte när jag sagt att jag inte vill ha barn. Men jag har inte tyckt att det har varit något att bli upprörd över. Rycker på axlarna och noterar vilka människor som uppenbarligen tycker att det är OK att bete sig otrevligt, och undviker dem sen.

En av mina vänner pausade till och med vänskapen med mig när hon själv fick barn, för att hon tyckte att mitt beslut att inte skaffa barn på något sätt kritiserade hennes eget beslut att skaffa barn. Trots att jag alltid har sagt att jag har full respekt för att andra vill ha barn. Men det var väl något hos henne som blev ömtåligt där under en period (idag är vi vänner igen). Och så kan det ju vara.

Jag kan nog snarare tycka att det är lite spännande hur det kan vara så provocerande för vissa personer med oss som saknar fortplantningsdrift.

Jag kan lägga till omogna, störda, oansvariga och egoistiska till listan...

 

[Migo]

Jag utgår från att man kan ha mer eller mindre starka drifter att reagera på dom "triggers" djurungar signalerar. Tex stora huvuden och ögon osv.

Det är samma sak som gör att många hundar avlats till "valputseende" vissa signaler triggar "ta hand om" beteenden hos mottagaren.

Och vad är det som skiljer det från "längtan"? Men det är en annan diskussion...

 

[Migo]

Jag har bara varit med vid hundfödslar och det är ju grymt att tiken vet exakt vad hon ska göra från första sekunden även om det är första kullen . ( ja jag vet att det finns undantag och alla födslar inte är okomplicerade )Men det är så instinktivt som du säger. Har aldrig upplevt att dom går och längtar innan

Jag som jobbar med produktionsdjur och ser många många hundra födslar varje vår, kan säga att det finns en hel del mammor som faktiskt inte skulle klara att ta fram levande avkomma bara med hjälp av sina instinkter. Om man inte är noga i sin avel på tex får så tappar man snabbt modersinstinkterna.

 

[Pigalle]

Sällar mig till skaran. Tycker allt som hör kring graviditet verkar riktigt läskigt.
Känns inte som människokroppen är gjord för det.

 

[Sleepy]

Fast vi vet väll inte om andra djur har fantasi eller inte, det är väll inte mätbart?

Det förutsätter jag att de har.

 

[hola]

Nu är jag själv "barn" men förstår om man inte vill skaffa egna. Vissa är bara inte intresserade. Att också vara gravid så länge och sen smärtan med att föda barnet är väl den minsta delen i hela grejen med att ha barn men tycker det är skrämmande.
Att uppfostra och behöva dedikera i princip hela sitt liv till ens egna barn måste vara jobbigt. Jag vet själv hur mycket pengar, tid och energi mina föräldrar lägger ner på mig och mina två systrar och det får mig otroligt osäker på tanken att ha egna. Visserligen är jag som sagt barn själv, och jag skulle aldrig vilja ha mig som barn. Usch pfft
Allt runt barn måste vara skitjobbigt för föräldrarna att sköta. Att ta hand om någon annan, att någon är helt beroende av en. Att inte kunna umgås med sin man och ta ett glas vin en fredagkväll, för att man måste hämta någon unge 1 timma bort på någon fest.
Hela det här ansvaret med att ha barn. Självklart älskar man ju sin unge, men men, måste vara skittufft att uppfostra och ta hand om någon annan. Och ha någonting inuti sin mage, som växer... spyr

 

[Sleepy]

Känns inte som människokroppen är gjord för det.

Hur menar du?

 

[Sleepy]

Det har ju dykt upp en hel del trådar om det här med att inte skaffa eller skaffa barn. Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

Personligen så är nog det som skrämmer mig allra mest (bortsett från ett faktiskt barn och att lägga mitt eget liv åt sidan) att ha något som växer inne i min kropp. Är något så sjukt obehagligt över hela situationen att jag får rysningar i ryggraden. Som sagt så skulle jag aldrig kunna tänka mig att viga mitt liv åt någon annan heller. Jag vill vara huvudkaraktären i min bok.

Jag har full respekt för ett beslut att inte skaffa barn och tycker det är starkt att låta bli, om en inte vill. Alla barn förtjänar att vara välkomna och älskade och väl omhändertagna. Det ÄR ett stort åtagande och ska så vara. Möjligheten att välja bort är viktig.

 

[Pigalle]

Hur menar du?

Barnets huvud som är onaturligt stort.

 

[Fruentimber]

Barnets huvud som är onaturligt stort.

Va?