Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Diabetikern]

Fick diabetes tidigt och i tonåren var den mycket svår.

Jag kan bli gravid men min kropp skulle inte klara av det.

Jag ställde in mig tidigt på att barn var ute ur bilden så jag har inte saknat det. Haft turen att träffa en partner som redan hade 2 barn och kände sig "klar"

Jag gillar barn men tanken på att få några har aldrig fallit mig in.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag ser inga anledningar till att skaffa barn alls, snarare talar typ allt emot:
- Jag har minst svårt att få barn, kanske öht inte kunna få de.
- Jag är inte hälsan själv och skulle inte orka vara en så bra mamma som jag skulle vilja.
- Mamma kämpade och försökte få barn i 20+ år, och blev sedan mycket svårt sjuk under graviditeten och förlossningen. Hon lever fortfarande i viss mån med verkningar av det. Trots att det gått över 20 år nu. Allt pekar på att min (fiktiva) graviditet skulle riskera att gå på precis samma sätt...
- Jag tror inte på kärlek och tvåsamhet.
- Min uppväxt var en katastrof på alla sätt och vis. Jag är rädd för att mitt fiktiva barn skulle få en liknande uppväxt.
- Jag vill inte fastna i den kvinnofällan mamma gjorde, som fick ta 100% ansvar för mig, hushållet och hemmet under de första 18 åren. Pappa var en figur man i bästa fall träffade ibland på kvällar eller helger - om han inte hade sena jobbmöten eller egna aktiviteter...
- Jag vill inte ge upp mitt liv och mina intressen.

 

[SaraMara]

Något som får mig att fundera är hela "barn är det bästa som kan hända i livet" hysterin. Alltså dessa människor måste ju haft ett liv tråkigt som pesten om byta blöjor och sömnlösa nätter är det mest exotiska de kan tänka sig

Haha, precis så där tänkte (tänker, måste jag medge ibland även nu som småbarnsförälder) jag också förr.

Jag har fortfarande väldigt svårt att se att det rent konkreta livet som följer med småbarnsår kvalar in på någon form av topp tio över roliga år jag levt i mitt liv och är alltid lite förundrad över det där glorifierandet av barnalstrande som jag ibland stöter på. Jag älskar min dotter, men avskyr att inte få sova ordentligt, att behöva överkompensera vabande, hämtning/lämning, studiedagar osv med att jobba mer på tider då jag normalt skulle haft fritid (eller sovit) för att inte tappa i kompetens/karriär, att tvingas in i sammanhang med andra föräldrar som jag har noll och intet gemensamt med och som får mig att känna mig udda, utanför och obekväm osv.

Det sagt, så skulle jag inte vilja ha tillbaka mitt gamla liv ändå, för själva ungen är ju ljuvlig. Lika lite som sorger, bedrövelser och långa, dyra skadeperioder, koliknätter osv gjort att jag slutat med hästar så förtar inte det jobbiga själva lyckan över kärleken.

Men visst, jag känner ju själv att jag blivit en tråkigare människa rent personlighetsutvecklingsmässigt. Jag läser inte lika mycket, har inte tid att gå på spelningar, festivaler eller att upprätthålla relationer och hobbies på ett sätt som jag tidigare gjorde. Vi är bundna på ett helt annat sätt än innan barn och får inte saker gjorda på samma sätt som tidigare pga tidsbrist. Denna känsla har gjort att jag, trots att jag hormonellt ibland kan drabbas av sug på en till, bestämt säger nej till ett andra barn. Jag tror att det skulle förta för mycket av det som ger mig livskvalitet för att jag skulle bli lycklig i längden. Med endast ett barn kan jag känna att jag "pausat" lite från det jag vill, tills hon om några år är större och lättare att få att hänga med på mer äventyrliga saker än hänga i lekparken liksom.

 

[kryddelydd]

Jag tycker att det är skittrist att höra hur underbart och oslagbart det är att producera en egen avkomma. Liksom grattis, du har åstadkommit något som miljontals människor gjort innan dig. Var är det som är sååå fantastiskt?

Vilken tråkig attityd du visar upp!

Det är väl jättebra om människor som skaffar barn är lyckliga som föräldrar.
Och man behöver inte ta det som en provokation om de unnar dig eller mig samma glädje?

Jag har en ytligt bekant. Han blev pappa sent och det är det mest fantastiska han upplevt. Han unnar mig samma glädje och föreslår därför att jag ska skaffa barn.
Jag vill inga ha, men inte blir jag kränkt eller förolämpad eller provocerad över att den här karln unnar mig något som skänker honom glädje.

Jag tycker inte att golf verkar kul heller men det är ju trevligt för dem som tycker om det och inte skulle jag bli förolämpad eller upprörd om en golfare föreslog mig samma hobby eller samma intresse.

 

[Exile]

Vilken tråkig attityd du visar upp!

Det är väl jättebra om människor som skaffar barn är lyckliga som föräldrar.
Och man behöver inte ta det som en provokation om de unnar dig eller mig samma glädje?

Jag har en ytligt bekant. Han blev pappa sent och det är det mest fantastiska han upplevt. Han unnar mig samma glädje och föreslår därför att jag ska skaffa barn.
Jag vill inga ha, men inte blir jag kränkt eller förolämpad eller provocerad över att den här karln unnar mig något som skänker honom glädje.

Jag tycker inte att golf verkar kul heller men det är ju trevligt för dem som tycker om det och inte skulle jag bli förolämpad eller upprörd om en golfare föreslog mig samma hobby eller samma intresse.

Skillnaden är ofta att när du säger att golf inte är din grej så fortsätter inte jag mala om hur golf är meningen med livet och du bara inte förstått det och golf är visst din grej, du är bara förvirrad och kommer ångra dig.

Jag blir inte heller kränkt och håller egentligen med dig i sak men erfarenhet säger att just "barn är meningen med livet" blir så otroligt tjatigt. Det är liksom som att vissa föräldrar inte kan acceptera att deras val inte är det ultimata rätta för alla i alla situationer.

 

[BornAgain]

Jag har flera skäl till att jag inte har barn:
1) Jag saknar de sociala färdigheter som kan hjälpa ett barn att få ett bra liv - och jag är sedan generationer från knepiga som inte lyckats bryta mönstren. Det finns bättre avelsmaterial.
2) Jag har stor klimatångest
3) Jag har aldrig hittat någon där den ömsesidiga upplevelsen av barnlängtan varit stor nog att uppväga 1) och 2)

 

[Lovisaleonora]

Har aldrig känts aktuellt. Mina babydockor var ett onödigt ont när jag var liten, vi lekte att vi åkte på kryssning och kunde lämna babyn i hytten och mingla istället, när jag var liten.

Aldrig känt pressen heller ("tänk om jag ångrar mig") och mina relationer har ju varit skapade utifrån den förutsättningen, jag vill inte ha barn. Så ingen press därifrån heller.

Däremot kan den kvinnliga delen av ytliga umgängen vara väldigt på hugget och pressa om just detta. Den manliga delen förstår min inställning, hittills helt utan undantag.

 

[BornAgain]

Jag har flera skäl till att jag inte har barn:
1) Jag saknar de sociala färdigheter som kan hjälpa ett barn att få ett bra liv - och jag är sedan generationer från knepiga som inte lyckats bryta mönstren. Det finns bättre avelsmaterial.
2) Jag har stor klimatångest
3) Jag har aldrig hittat någon där den ömsesidiga upplevelsen av barnlängtan varit stor nog att uppväga 1) och 2)

Min respons när folk tjatade (det gamla vanliga "är det inte dags snart" etc) hämtade jag faktiskt från Buke. Darrande stämma också: "Det är faktiskt inte alla som kan få barn" ()

 

[escodobe]

Vilken tråkig attityd du visar upp!

Det är väl jättebra om människor som skaffar barn är lyckliga som föräldrar.
Och man behöver inte ta det som en provokation om de unnar dig eller mig samma glädje?

Jag har en ytligt bekant. Han blev pappa sent och det är det mest fantastiska han upplevt. Han unnar mig samma glädje och föreslår därför att jag ska skaffa barn.
Jag vill inga ha, men inte blir jag kränkt eller förolämpad eller provocerad över att den här karln unnar mig något som skänker honom glädje.

Jag tycker inte att golf verkar kul heller men det är ju trevligt för dem som tycker om det och inte skulle jag bli förolämpad eller upprörd om en golfare föreslog mig samma hobby eller samma intresse.

Problemet är att det i vissa kretsar läggs fram så nedlåtande "men barn ÄR trots allt meningen med livet" "När SKA ni skaffa barn" "Sen när du ÄR mamma" så står det mig upp i halsen.

Som tur är behöver jag inte längre umgås med så många sådana personer längre, men det var några år som faktiskt var skitjobbiga där jag på regelbunden basis fick försvara mitt val. En vän inledde varje samtal med "men nu ska du väl ändå skaffa barn? Det vore sååå roligt.."

 

[Lovisaleonora]

Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

"Barn" har man under en förhållandevis kort tid i livet. Bebisar framförallt. De slutar vara bebisar och blir små barn VÄLDIGT fort, det rör sig om månader. Och de små barnen slutar tämligen snabbt att vara småbarn, blir skolbarn och sen tonåringar. Alla åldrar har sina underbara ingredienser - och sina problem. Personligen upplevde jag småbarnsåren som mest roliga, spännande och härliga. En liten unge tar man med sig dit man vill, jag upplevde inte speciellt många hinder, tvärtom. Att resa med en 5-åring var jättekul!

Det är klart att en äldre person, typ tonåring, går att umgås med på ett helt annat sätt. Men tonåringens problem (som nästan garanterat kommer, hur omsorgsfull man än är som förälder) är svårare att lösa än lillungens. Tonåringens problem kan vara existensiella och helt omöjliga för en förälder att lösa. En tonårsförälder kan stå maktlös inför allt elände en "barn" utsätts för i världen, inte minst idag med sociala media och allt det innebär.

Så det handlar inte precis om blöjor och sömnlösa skriknätter. Om det vore så enkelt!

(Mvh tonårsmamma som älskar sin unge över allt på jorden och aldrig skulle vilja vara utan henne. Men som minns småbarnsåren som en tid då problem var väldigt enkla att lösa....)

Ja, men se där. Det kom ju ändå till inlägg #58 innan någon dyker in och lämnar ett halleluja-inlägg om hur hon (aldrig en han) inte vill vara utan barn. I en tråd där det specifikt i rubriken framgår att man efterlyser inlägg från de som VALT BORT BARN/INTE VILL SKAFFA.

Vad händer om en tråd om "inte vilja ha barn" får hålla sig till det ämnet utan frälsande inlägg från barnalstrare? Kommer någon att spricka eller?

 

[escodobe]

Problemet är att det i vissa kretsar läggs fram så nedlåtande "men barn ÄR trots allt meningen med livet" "När SKA ni skaffa barn" "Sen när du ÄR mamma" så står det mig upp i halsen.

Som tur är behöver jag inte längre umgås med så många sådana personer längre, men det var några år som faktiskt var skitjobbiga där jag på regelbunden basis fick försvara mitt val. En vän inledde varje samtal med "men nu ska du väl ändå skaffa barn? Det vore sååå roligt.."

En av de underligare sakerna är att det var dom som tjatade mest på mig om att skaffa barn var samma personer som hade väldigt jobbigt i sitt föräldraskap och gnällde mest i stil med "höjden av lyx är dom 5minuters egentid man får när man bajsar" då började jag nästan misstänka att det var någon slags komplott för att få en till allierad i sin misär....

Nu när jag bytt umgänge, är 40 Och väldigt öppen med att jag är steriliserad är det väldigt mycket färre som ens frågar.

Men att som sambo köpa hus när man var strax över tjugo KAN liksom bara betyda en sak enligt många...

Och till alla som sagt "Du KOMMER att ångra dig" - Jag ångrar 100 gånger hellre att jag inte skaffar barn än att sitta med barn och ångra att jag skaffade dom...

 

[Angel]

Förutom rent obehag kring själva graviditeten så tycker jag att hela rutinerna med hämta/lämna/skjutsa precis överallt och behöva gå på föräldramöten och sälja lotter i någon förening för ett intresse som enbart barnen har verkar urtråkig. Jag är rätt rastlös av mig och behöver mycket egentid för att må bra och klara av att vara en trevlig människa. Skulle helt enkelt må dåligt av att aldrig få vara ensam och behöva vara hemma och passa barn hela tiden. Sen har jag ärligt talar lite svårt för den moderna kulturen kring barn. Dvs att man förväntas sätta hela sitt liv åt sidan för att ”prioritera” barnen. Det skulle liksom inte hända. Självklart skulle ungarna få jättemycket kärlek men nej, de skulle inte få vara prio ett precis hela tiden om det inte var nödvändigt för att det hänt något speciellt. De skulle också behöva lära sig att ibland behöver mamma vara ifred eller är upptagen med annat och det verkar liksom inte riktigt accepterat idag utan klassas som extremt egoistiskt.

Med en karl som verkligen ansträngde sig för att ta absolut minst 50% av allt jobb och ansvar och som väldigt gärna ville ha familj skulle jag nog kunna överväga att skaffa barn men aldrig annars.

 

[Raderad medlem 6459]

Förutom rent obehag kring själva graviditeten så tycker jag att hela rutinerna med hämta/lämna/skjutsa precis överallt och behöva gå på föräldramöten och sälja lotter i någon förening för ett intresse som enbart barnen har verkar urtråkig.

Jag håller med! Jag har till och från väldigt stark barnlängtan men får panik av tanken på att ha ett så extremt inrutat schema som föräldrar verkar ha. Hämta lämna hämta lämna och så laga mängder med mat på det. Inga sovmornar. Inga "idag bara gör vi nada, ligger på soffan och tittar på serier och äter mackor" utan ungarna vaknar tidigt, måste ha ordentlig frukost-lunch-middag, måste aktiveras.

Idag lever vi så himla fritt och impulsivt, gör det vi känner för och kan vara spontana med AW:s och häng med vänner och bio och äta ute. Ingen jag känner som har barn under typ 10 kan leva så.

 

[Angel]

Jag håller med! Jag har till och från väldigt stark barnlängtan men får panik av tanken på att ha ett så extremt inrutat schema som föräldrar verkar ha. Hämta lämna hämta lämna och så laga mängder med mat på det. Inga sovmornar. Inga "idag bara gör vi nada, ligger på soffan och tittar på serier och äter mackor" utan ungarna vaknar tidigt, måste ha ordentlig frukost-lunch-middag, måste aktiveras.

Idag lever vi så himla fritt och impulsivt, gör det vi känner för och kan vara spontana med AW:s och häng med vänner och bio och äta ute. Ingen jag känner som har barn under typ 10 kan leva så.

Haha, jag har redan en halv djurfarm som kräver skötsel och vissa rutiner. Men det är jobbigt nog och det är ju någonting jag VILL göra. Har därför en ordentlig insikt i hur jobbigt jag skulle tycka det var med någonting liknande som jag absolut inte ville göra. Jag skulle helt enkelt bli jättegrinig och inte speciellt rolig att leva med varken för sambo eller barn.

 

[Raderad medlem 6459]

Haha, jag har redan en halv djurfarm som kräver skötsel och vissa rutiner.

Jaha, ja då är vi lite olika där . Jag har inga djur alls, för att jag inte vill sitta fast.

Men jag fattar precis vad du menar!

 

[Angel]

Jaha, ja då är vi lite olika där . Jag har inga djur alls, för att jag inte vill sitta fast.

Men jag fattar precis vad du menar!

Fördelen med djur är ju att det finns massor med smarta lösningar för automatisk utfodring osv dvs jag kan använda djuren som ursäkt när jag behöver vara ifred men har inga problem att gå ut och äta spontant tex

 

[fio]

Nej jag ville vara helt fri och göra vad jag ville, när jag ville. Det gjorde jag oxå. Flyttade hit och dit med hästarna. Skåne, Tyskland i perioder. Åkte runt och tävlade i Europa. Saker JAG ville. Har ända sedan jag var liten aldrig velat ha barn.

 

[Lena Furberg]

Ja, men se där. Det kom ju ändå till inlägg #58 innan någon dyker in och lämnar ett halleluja-inlägg om hur hon (aldrig en han) inte vill vara utan barn. I en tråd där det specifikt i rubriken framgår att man efterlyser inlägg från de som VALT BORT BARN/INTE VILL SKAFFA.

Vad händer om en tråd om "inte vilja ha barn" får hålla sig till det ämnet utan frälsande inlägg från barnalstrare? Kommer någon att spricka eller?

?!? Mitt inlägg var verkligen inget hallelujainlägg. Snarare ett påpekande till de som hängt upp sig på ”blöjor och skriknätter” medan jag ser det som så mycket mer och att de där blöjorna är en piss i Mississippi jämfört med de utmaningar man ställs inför som tonårsförälder.

Men att jag inte ångrar mitt eget föräldraskap ändå.

 

[kryddelydd]

Skillnaden är ofta att när du säger att golf inte är din grej så fortsätter inte jag mala om hur golf är meningen med livet och du bara inte förstått det och golf är visst din grej, du är bara förvirrad och kommer ångra dig.

Jag blir inte heller kränkt och håller egentligen med dig i sak men erfarenhet säger att just "barn är meningen med livet" blir så otroligt tjatigt. Det är liksom som att vissa föräldrar inte kan acceptera att deras val inte är det ultimata rätta för alla i alla situationer.

Jag tror inte att du skulle "mala på" om andra saker än golf heller.

Jag tror snarast att de individer som "maler på" kan tänkas göra det om väldigt många saker.

Jag inser att jag har ett trevligt umgänge /socialt nätverk.
Ingen, säger ingen, har tjatat på mig om partner eller barn. Någonsin. Varken vänner, bekanta eller släktingar.
Fast det kan ju också handla om att jag inte uppfattar en fråga som tjat.
Inte den där mannen jag nämnde förut heller: han unnar mig något som han ser som den största glädjen. Och han påminner nästan varje gång vi träffas. Det blir inte tjatigt ändå, eftersom vi ses typ två gånger per år. Och jag tar det för vad det är: han försöker inte övertala mig till något utan han unnar mig en glädje.
Kanske det är därför jag inte upplever något tjat också; jag ser det inte som ett personligt ifrågasättande eller ett ifrågasättande av mitt val av liv. Och då är det ju inget problem.
Samma sak gäller min syster (eftersom vi har diskuterat frågan): även när hon levde i ett stadigt förhållande med samme man i ca 20 års tid var det ingen som frågade om eventuella barnplaner.

 

[Ray]

Det var bara två exempel. Byt ut byta blöjor och sömnlösa nätter till att inte ha något eget liv öht Dvs jag har svårt att se att man kan ha haft ett särskilt tillfredsställande liv innan man skaffade barn om man anser att ett barn som kräver tillsyn 24/7 är meningen med livet.

Du- vi är många som haft tillfredsställande liv både före och efter barn.