Till ts. För min del är diagnosen bara till hjälp. Jag har fått anpassad hjälp på enheter för mina andra problem även om dom inte alltid kan så mycket har jag känt att dom vill lära sig. Mycket mer förståelse från vården, min älskade terapeut som inte visste något asperger/autism har sagt att hon lärt sig jätte mycket av mig och hon har läst böcker och forskning och artiklar i ämnet och frågar och lär sig.Samma med dietisten jag har, där har hon förstått att det inte går att ändra på vissa saker och att det krävs en anpassad vård och anpassade mål mot hur hon brukar göra. Det känns bra att lära dom, att berätta, att få dom att läsa på och bli kunniga för jag hoppas att dom som kommer efter mig kan mötas av förståelse och jag blir glad att dom engagerar sig och vill förstå mig. Så inom vården har det bara varit positivt.
Jag har också fått tandvårdskort som ger mig gratis tandvård när man kommit upp i frikortet som gäller vanlig sjukdom också. Mycket bra.
Jag har haft och ska ha boendestöd. Gått en grupp med andra med autism där vi pratat om sådant som berör ämnet och delat erfarenheter och tips på hur man kan göra det lättare.
Min familj förstår mig tusen gånger bättre, det är liksom inte jag som är omständig och krävande och har lite saker för mig och att jag inte orkar vara social så länge. Det är liksom ok att bara vara med några timmar på jul/midsommar/middagar och att jag alltid går hem först för att det blir för mycket för mig.
Och jag förstår mig själv så mycket bättre, känner mig mindre ensam. Jag läste Lina Limans bok "Konsten att fejka arabiska" och det var som att det var jag som skrivit den, sådan hög igenkänningsfaktor, både mamma och min extra syster började gråta när dom läste den för att det gjorde så ont i dom när dom så tydligt förstod hur jag fått kämpa och mitt stora lidande genom hela livet.
Vi kan skämta lite om aspergern/autismen ibland, när jag beter mig väldigt autistiskt, inte alltid men då och då. Att inte alltid bara prata om det svåra utan se det komiska i det hela.
Jag orkar inte så mycket, klarar inte att ha för mycket planerat och behöver dagar då jag måste isolera mig. Jag kan bara umgås med folk några timmar och inte för mycket intryck. Jag har sökt sjukersättning och hoppas jag får det, inte för att jag inte vill jobba egentligen utan för att jag inte kan. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde det. Där spelar diagnosen också in, FK får ytterligare underlag för det även om dom aldrig verkar fatta ett beslut.
Så för mig har det BARA varit positivt, på alla plan. Jag är också noga med att jag inte är min diagnos utan att jag har den.