NPF-diagnos

grodan21

Trådstartare
Jag fick en NPF-diagnos i början av högstadiet. Jag har sedan klarat mig hyfsat genom livet, med samhällets mått mätt. Då jag har fixat gymnasiet samt universitetsstudier. Men det som inte folk ser är hur jag kraschar totalt med ojämna mellanrum, när mitt huvud blir överbelastat. Ett svar jag har fått från sjukvården är att alla är trötta efter jobbet, men de flesta är väl inte så trötta att de gråter av utmattning efter jobbet? Vården tror att jag lider av depression, vilket jag inte är lika säker på. Jag känner att samhället inte ser mig och mina problem i vardagen. Då jag liksom inte passar in någon stans, jag är för välfungerande för att få stöd av samhället.

Nu blev detta en ganska rörig text :o Men jag vet inte vad jag sak göra, mitt liv fungerar i kortare perioder men oftast inte alls.
 
Känner igen mig. Jag fick npf-diagnoser i vuxen ålder. Har hela mitt liv kraschat fullständigt emellanåt. Jag vet aldrig hur länge jag kommer fungera, när jag kommer krascha och hur lång återhämtning jag kommer att behöva. Jag är utredd för massa fysiska saker som så klart inte visade nått fel. Till slut hamnade jag rätt och fick förståelse och blev lyssnad på. Idag har jag sjukersättning på heltid.
 
Jag fick en NPF diagnos i vuxen ålder vilket förklarade mycket för mig men hjälpen från samhället har väl inte varit sådär lysande. Jag känner konstant att jag inte duger, sliter som fan och kraschar. Jag vill bara få må bra och få lite hjälp men jag ska klara heltid vilket gör att jag inte kan ta emot den lilla hjälp jag ändå har chans att få eftersom jag inte orkar.
Jag skulle bara vilja ha ett hem istället för en sanitär olägenhet, orka med jobbet istället för att som nu gå runt och ha ont i huvudet av trötthet hela dagarna, ha lite ork till fritiden och kanske vänner istället för att få sova så fort jag kommer hem.
Ger snart upp totalt. Det är ju helt meninglöst när livet bara består av att må dåligt och jobba
 
Vad ledsen jag blir av att höra ert lidande. En av dom viktigaste sakerna med att få en diagnos är ju att man ska kunna få rätt hjälp och rätt bemötande för att man ska kunna hantera livet. Har ni funderat på boendestöd för att få hjälp hemma? Eller funderat på att försöka få deltidssjukskrivning så att ni inte behöver jobba heltid?
 
Vad ledsen jag blir av att höra ert lidande. En av dom viktigaste sakerna med att få en diagnos är ju att man ska kunna få rätt hjälp och rätt bemötande för att man ska kunna hantera livet. Har ni funderat på boendestöd för att få hjälp hemma? Eller funderat på att försöka få deltidssjukskrivning så att ni inte behöver jobba heltid?

Problemet är att om man någonsin har jobbat heltid är det svårt att få deltidssjuksrivning beviljat. "För man har klarat det tidigare" (i alla fall enligt vad FK sagt till mig). Även om man bara klarade 8 månader innan man krashade så stenhårt att man blev inlagd.
 
Problemet är att om man någonsin har jobbat heltid är det svårt att få deltidssjuksrivning beviljat. "För man har klarat det tidigare" (i alla fall enligt vad FK sagt till mig). Även om man bara klarade 8 månader innan man krashade så stenhårt att man blev inlagd.
Jag har tydligen ett för avancerat jobb enligt Fk
 
Jag är så himla arg på FK, jag väntar på ett beslut om en ansökan jag skickade in i början av april. Då hade jag två läkarintyg som styrkte mitt tillstånd men FK valde att ta in en utomstående läkare som bedömde att jag hade noll arbetskraft och att jag behöver sjukersättning. Trots att deras oberoende läkare som dom valt att skicka mig till var väldigt, väldigt tydlig så skickades ärendet vidare till ännu en läkare på FK och hen ska i sin tur gå igenom alla papper och ge ett omdöme och sen ska det skickas till ytterligare en beslutsfattare, jag orkar snart inte mer. Och att bara vänta och vänta, jag har ringt flera gånger men inget händer, det är alltid någon som är sjukskriven, mammaledig, på semester, bytt jobb osv så ingen tar tag i det. Det är så himla dumt, varför tar dom in oberoende läkare om dom inte litar och lyssnar på dom?

Jag vet inte om det är till fördel eller nackdel att jag inte klarat att jobba efter att jag tog studenten för 12 år sen. Jag har försökt och gått lite sådana där projekt som AF och FK och kommunen fixat men det klarade jag inte, jag går jätte intressanta studiecirklar genom regionen (fd landstinget) men orkar inte fullt ut med alla intryck och människor. Och jag går hundkurser men är oftast inte med hela tiden. Jag älskar att träna hund och gör det varje dag och eventuellt får jag hem en valp om två veckor. Men då kan jag göra det på mina vilkor, på min nivå, börjar i trygghet här hemma och tar det stegvis och anpassa det efter ork och livet i stort.

Planen är att valpis ska bli rallylydnads hund som min gammelman här hemma men ska nog prova både freestyle och agility för att se vad han tycker bäst om. Jag tänker rally som fokus 1 och dom andra för att det är roligt. Tråkigt bara att jag aldrig kunnat gå klart tillfället ut på en enda kurs/föreläsning/studiecirkel/seminarium/firanden/högtider sen studenten 2007. Jag tvingar mig dit och kan ha trevligt men förstår inte vitsen med att umgås så länge, varken för mig eller hundarna. På hundkursen kan det vara så att jag vill göra mer men hunden vill inte för att det blir för långa pass, då vill jag inte pressa utan vill köra och sluta när vi båda är nöjda och glada. Med två hundar så kommer det bli lättare, då kan jag träna halva tiden med den ena och andra tiden med den andra. Det är det enda ljusa i mitt liv på något sätt. Det finns till och med mycket forskning om asperger/autism och hundar. Har en bok här hemma som jag ska läsa. Hundar är bra för att personer med olika grader av autism ska må bra och klara mer än vad dom gör annars.
 
Tycker att vården inte har några kunskaper alls om diagnoser. De vet liksom inte hur de kan hjälpa mig.
 
Till ts. För min del är diagnosen bara till hjälp. Jag har fått anpassad hjälp på enheter för mina andra problem även om dom inte alltid kan så mycket har jag känt att dom vill lära sig. Mycket mer förståelse från vården, min älskade terapeut som inte visste något asperger/autism har sagt att hon lärt sig jätte mycket av mig och hon har läst böcker och forskning och artiklar i ämnet och frågar och lär sig.Samma med dietisten jag har, där har hon förstått att det inte går att ändra på vissa saker och att det krävs en anpassad vård och anpassade mål mot hur hon brukar göra. Det känns bra att lära dom, att berätta, att få dom att läsa på och bli kunniga för jag hoppas att dom som kommer efter mig kan mötas av förståelse och jag blir glad att dom engagerar sig och vill förstå mig. Så inom vården har det bara varit positivt.

Jag har också fått tandvårdskort som ger mig gratis tandvård när man kommit upp i frikortet som gäller vanlig sjukdom också. Mycket bra.

Jag har haft och ska ha boendestöd. Gått en grupp med andra med autism där vi pratat om sådant som berör ämnet och delat erfarenheter och tips på hur man kan göra det lättare.

Min familj förstår mig tusen gånger bättre, det är liksom inte jag som är omständig och krävande och har lite saker för mig och att jag inte orkar vara social så länge. Det är liksom ok att bara vara med några timmar på jul/midsommar/middagar och att jag alltid går hem först för att det blir för mycket för mig.

Och jag förstår mig själv så mycket bättre, känner mig mindre ensam. Jag läste Lina Limans bok "Konsten att fejka arabiska" och det var som att det var jag som skrivit den, sådan hög igenkänningsfaktor, både mamma och min extra syster började gråta när dom läste den för att det gjorde så ont i dom när dom så tydligt förstod hur jag fått kämpa och mitt stora lidande genom hela livet.

Vi kan skämta lite om aspergern/autismen ibland, när jag beter mig väldigt autistiskt, inte alltid men då och då. Att inte alltid bara prata om det svåra utan se det komiska i det hela.

Jag orkar inte så mycket, klarar inte att ha för mycket planerat och behöver dagar då jag måste isolera mig. Jag kan bara umgås med folk några timmar och inte för mycket intryck. Jag har sökt sjukersättning och hoppas jag får det, inte för att jag inte vill jobba egentligen utan för att jag inte kan. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde det. Där spelar diagnosen också in, FK får ytterligare underlag för det även om dom aldrig verkar fatta ett beslut.

Så för mig har det BARA varit positivt, på alla plan. Jag är också noga med att jag inte är min diagnos utan att jag har den.
 
Till ts. För min del är diagnosen bara till hjälp. Jag har fått anpassad hjälp på enheter för mina andra problem även om dom inte alltid kan så mycket har jag känt att dom vill lära sig. Mycket mer förståelse från vården, min älskade terapeut som inte visste något asperger/autism har sagt att hon lärt sig jätte mycket av mig och hon har läst böcker och forskning och artiklar i ämnet och frågar och lär sig.Samma med dietisten jag har, där har hon förstått att det inte går att ändra på vissa saker och att det krävs en anpassad vård och anpassade mål mot hur hon brukar göra. Det känns bra att lära dom, att berätta, att få dom att läsa på och bli kunniga för jag hoppas att dom som kommer efter mig kan mötas av förståelse och jag blir glad att dom engagerar sig och vill förstå mig. Så inom vården har det bara varit positivt.

Jag har också fått tandvårdskort som ger mig gratis tandvård när man kommit upp i frikortet som gäller vanlig sjukdom också. Mycket bra.

Jag har haft och ska ha boendestöd. Gått en grupp med andra med autism där vi pratat om sådant som berör ämnet och delat erfarenheter och tips på hur man kan göra det lättare.

Min familj förstår mig tusen gånger bättre, det är liksom inte jag som är omständig och krävande och har lite saker för mig och att jag inte orkar vara social så länge. Det är liksom ok att bara vara med några timmar på jul/midsommar/middagar och att jag alltid går hem först för att det blir för mycket för mig.

Och jag förstår mig själv så mycket bättre, känner mig mindre ensam. Jag läste Lina Limans bok "Konsten att fejka arabiska" och det var som att det var jag som skrivit den, sådan hög igenkänningsfaktor, både mamma och min extra syster började gråta när dom läste den för att det gjorde så ont i dom när dom så tydligt förstod hur jag fått kämpa och mitt stora lidande genom hela livet.

Vi kan skämta lite om aspergern/autismen ibland, när jag beter mig väldigt autistiskt, inte alltid men då och då. Att inte alltid bara prata om det svåra utan se det komiska i det hela.

Jag orkar inte så mycket, klarar inte att ha för mycket planerat och behöver dagar då jag måste isolera mig. Jag kan bara umgås med folk några timmar och inte för mycket intryck. Jag har sökt sjukersättning och hoppas jag får det, inte för att jag inte vill jobba egentligen utan för att jag inte kan. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde det. Där spelar diagnosen också in, FK får ytterligare underlag för det även om dom aldrig verkar fatta ett beslut.

Så för mig har det BARA varit positivt, på alla plan. Jag är också noga med att jag inte är min diagnos utan att jag har den.
Ibland känner jag bara för att ge upp allt. Varför fortsätta kämpa när det aldrig kan bli bättre?
 
Ibland känner jag bara för att ge upp allt. Varför fortsätta kämpa när det aldrig kan bli bättre?
Fast det kan bli bättre, asperger och autism går ju inte att medicinera men man kan få verktyg för att hantera sina svårigheter/problemområden. Och om man accepterar situationen kan man anpassa och planera sitt liv efter ens egna förmågor/ork och man kan ju vara jätte bra på att klara ett "vanligt" liv, ibland kanske det bara behövs någon liten del. Som när jag skulle jobba i restaurang bad jag om 15 minuter längre lunchrast, chefen vägrade med motiveringen att då skulle alla vilja ha det så det gick inte fast jag sa att jag såklart jobbar över så det blir samma arbetstid ändå. Den kvarten jag inte fick till återhämtning gjorde att jag aldrig hann varva ner och ladda batterierna och hinna äta och jag var tvungen att sluta efter bara några dagar,kanske hade det varit lättare om jag hade fått diagnosen då för att bli tagen på allvar.

Och om det behövs så kan du ju berätta för dom du umgås med så förstår dom kanske lite bättre även om man så klart inte behöver berätta för varje person men dom man umgås med mest kan ju stötta och förstå mer.

När jag skulle börja på universitet pratade jag med min handledare om att jag har jätte svårt för grupparbeten för att det blir som två jobb för mig, att vara social och jobba i grupp ett jobb och själva skoluppgiften ett andra jobb. Han stöttade mig oväntat från min sida då jag vågade berätta om det och fixade så att jag skulle kunna göra min del av arbetena hemma och ha mailkontakt med gruppen men vara med på dom muntliga basgrupperna. Det hade aldrig gått utan diagnos även om problemen funnits sen jag var ett litet barn, men ingen hade ju lyssnat på mig eller hjälpt mig fast jag har brutit ihop och storgråtit framför lärare vid grupparbeten och alltid varit livrädd för dom.
 
Fast det kan bli bättre, asperger och autism går ju inte att medicinera men man kan få verktyg för att hantera sina svårigheter/problemområden. Och om man accepterar situationen kan man anpassa och planera sitt liv efter ens egna förmågor/ork och man kan ju vara jätte bra på att klara ett "vanligt" liv, ibland kanske det bara behövs någon liten del. Som när jag skulle jobba i restaurang bad jag om 15 minuter längre lunchrast, chefen vägrade med motiveringen att då skulle alla vilja ha det så det gick inte fast jag sa att jag såklart jobbar över så det blir samma arbetstid ändå. Den kvarten jag inte fick till återhämtning gjorde att jag aldrig hann varva ner och ladda batterierna och hinna äta och jag var tvungen att sluta efter bara några dagar,kanske hade det varit lättare om jag hade fått diagnosen då för att bli tagen på allvar.

Och om det behövs så kan du ju berätta för dom du umgås med så förstår dom kanske lite bättre även om man så klart inte behöver berätta för varje person men dom man umgås med mest kan ju stötta och förstå mer.

När jag skulle börja på universitet pratade jag med min handledare om att jag har jätte svårt för grupparbeten för att det blir som två jobb för mig, att vara social och jobba i grupp ett jobb och själva skoluppgiften ett andra jobb. Han stöttade mig oväntat från min sida då jag vågade berätta om det och fixade så att jag skulle kunna göra min del av arbetena hemma och ha mailkontakt med gruppen men vara med på dom muntliga basgrupperna. Det hade aldrig gått utan diagnos även om problemen funnits sen jag var ett litet barn, men ingen hade ju lyssnat på mig eller hjälpt mig fast jag har brutit ihop och storgråtit framför lärare vid grupparbeten och alltid varit livrädd för dom.
Jag är medveten om att det inte går att bota eller medicinera. Jag vill bara må bra!
 
Jag är medveten om att det inte går att bota eller medicinera. Jag vill bara må bra!
Jag förstår det, men mediciner är ju inte enda vägen. Att få hjälp att anpassa sitt liv eller att på egen hand anpassa det och vara snäll mot sig själv och göra det så bra man bara kan och inte ställa orimliga krav kan ju också hjälpa.

Jag vill också bara må bra. Jag är bipolär också och det har jag äntligen fungerande medicinering mot och i och med att jag numera inte lider av djup depression kan jag försöka ta hand om dom problemen som asperger ger. Det och hjälp av vården och av att själv gå på föreläsningar, läsa på och förstå mig själv gör att jag kanske ändå överlever liksom. Även om jag lider av extrem ångest och ofta ligger i frossa och svettas och fryser om vartannat hela nätterna och får en galen ångestklåda på hela kroppen flera gånger per dag av all ångest så kan jag vissa stunder bara njuta av min hund, jag kan umgås med dom jag älskar på min nivå, dom får helt enkelt stå ut med att jag kanske bara klarar en timme eller två. Typ som om jag åker och handlar med mina föräldrar så kan vi inte umgås efter det även om vi bara handlar i 30-40 minuter för att jag får för mycket intryck av att vara i affären. Jag har accepterat det och dom också eftersom jag förklarat det och dom vet om situationen.

Allt jag görs föregås av ångest och tvång, men jag kan sen uppskatta vissa saker när jag väl tar mig dit eller när besöket väl kommer, även om jag får tvinga mig ur min komfort zon.

Har du något du tycker om att göra? Finns det något du skulle kunna göra lite mer av eller lite oftare? Hela livet kanske inte blir toppen av det men du kan få bra stunder och med tiden kanske det ger lite energi till fler saker.

Vill definitivt inte pressa dig, känner igen mig så väl i det du skriver, jag hoppas det finns något i ditt liv som ger energi. Jag började t.ex. en fotokurs i våras för att det lät intressant, det var ett spontanbeslut, jag orkade aldrig vara med på hela kurstillfällena men det väckte ett intresse, jag köpte en bra kamera, lärde mig fotografera manuellt och fixa med inställningar istället för att bara knäppa av en bild och letar hela tiden saker som jag kan skapa spännande bilder av. Har hittat ett forum med tiotusentals medlemmar över hela världen där man tävlar med fotografier i olika teman och utmaningar, det kommer alltid nya tävlingar och utmaningar och många samtidigt så man får jätte mycket inspiration. Jag trodde inte när kursen började att det skulle förändra mitt liv. Jag träffade också en helt ny vän som nu är en av mina allra bästa vänner och en viktig del i mitt liv.
 
Fast det går att medicinera till stor del, diagnosen kommer ju med en mängd följdproblem som man faktiskt kan få medicin mot.
Ja jag har ångestdämpande medicin för att klara av all ångest, med autism följer väldigt ofta sömnproblem som jag haft hela livet så jag har sömnmedicin också. Och det bipolära äter jag medicin emot som gör mig stabilare och starkare.
 
😢 :heart

Funderar över jobbet. Vad är det som gör dig trött? Går det att byta arbetsuppgifter eller till och med jobb?
Människor och ljud gör mig trött, har eget kontor. men på rasten är det svårt att komma ifrån människor, då vi har ett väldigt lite lunchrum. Har kollat efter annat jobb, men 95% av alla jobb i närheten var inom vård och skola och absolut inget som skulle passa mig. Men får se vad läkaren säger på återbesöket.
 
Jag förstår det, men mediciner är ju inte enda vägen. Att få hjälp att anpassa sitt liv eller att på egen hand anpassa det och vara snäll mot sig själv och göra det så bra man bara kan och inte ställa orimliga krav kan ju också hjälpa.

Jag vill också bara må bra. Jag är bipolär också och det har jag äntligen fungerande medicinering mot och i och med att jag numera inte lider av djup depression kan jag försöka ta hand om dom problemen som asperger ger. Det och hjälp av vården och av att själv gå på föreläsningar, läsa på och förstå mig själv gör att jag kanske ändå överlever liksom. Även om jag lider av extrem ångest och ofta ligger i frossa och svettas och fryser om vartannat hela nätterna och får en galen ångestklåda på hela kroppen flera gånger per dag av all ångest så kan jag vissa stunder bara njuta av min hund, jag kan umgås med dom jag älskar på min nivå, dom får helt enkelt stå ut med att jag kanske bara klarar en timme eller två. Typ som om jag åker och handlar med mina föräldrar så kan vi inte umgås efter det även om vi bara handlar i 30-40 minuter för att jag får för mycket intryck av att vara i affären. Jag har accepterat det och dom också eftersom jag förklarat det och dom vet om situationen.

Allt jag görs föregås av ångest och tvång, men jag kan sen uppskatta vissa saker när jag väl tar mig dit eller när besöket väl kommer, även om jag får tvinga mig ur min komfort zon.

Har du något du tycker om att göra? Finns det något du skulle kunna göra lite mer av eller lite oftare? Hela livet kanske inte blir toppen av det men du kan få bra stunder och med tiden kanske det ger lite energi till fler saker.

Vill definitivt inte pressa dig, känner igen mig så väl i det du skriver, jag hoppas det finns något i ditt liv som ger energi. Jag började t.ex. en fotokurs i våras för att det lät intressant, det var ett spontanbeslut, jag orkade aldrig vara med på hela kurstillfällena men det väckte ett intresse, jag köpte en bra kamera, lärde mig fotografera manuellt och fixa med inställningar istället för att bara knäppa av en bild och letar hela tiden saker som jag kan skapa spännande bilder av. Har hittat ett forum med tiotusentals medlemmar över hela världen där man tävlar med fotografier i olika teman och utmaningar, det kommer alltid nya tävlingar och utmaningar och många samtidigt så man får jätte mycket inspiration. Jag trodde inte när kursen började att det skulle förändra mitt liv. Jag träffade också en helt ny vän som nu är en av mina allra bästa vänner och en viktig del i mitt liv.
Det enda som jag har hittat som ger mig energi är träningar med hästen. Skulle vilja göra det oftare, men det kostar både tid, pengar och energi när vi måste ta oss iväg.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Varning för långt inlägg, men jag hopps att ni orkar läsa och svara på mina frågor i slutet. Igår fick jag domen, utmattningssyndrom...
5 6 7
Svar
138
· Visningar
14 409
Senast: Trott
·
Skola & Jobb 15 år i vården blev det men nu säger kroppen tvärstopp, ALLT gör ont, hela tiden. 3 omgångar av vad jag förstått i efterhand var...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 314
Senast: fejko
·
Skola & Jobb Anonymt konto, vet någon vem jag är så ber jag er att hålla det för er själva. Jag har varit sjukskriven på heltid i fyra veckor p.g.a...
Svar
3
· Visningar
1 783
Senast: mumin
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 026
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Koppel som släppte
  • Oseriös avel 2023
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp