NPF-diagnoser och samhället

[Görel]

Jag har via mitt jobb som socialsekreterare förstått att många kommuner ger inte barn extra stöd i skolan utan en diagnos, trots att lagen säger annorlunda. Detta gäller oavsett om barnet misstänks ha svårigheter som det går att sätta diagnos på. Senare i livet kan diagnosen ge barnet problem som man inte räknat med från början och jag har i jobbet träffat flera som försökt få bort diagnosen.

 

[MiniLi]

Hur många av de som fick sluta skolan i förtid för att börja arbeta t.ex. på byggen och liknande hade fått en ADHD-diagnos idag? Eller de som mönstrade på en båt när de var 16?

Säkert många, men då fanns ju sådana alternativ i större utsträckning och större acceptans för att det var okej att välja en annan väg.

Före 90-talskrisen (-ish) kunde man skaffa sig ett jobb istället för att klara skolan. Idag kan man inte få ett jobb om man inte först klarat skolan.
Massiv utslagning - och sedan måste dessa ha en diagnos för att motivera behov av insatser och försörjningsbidrag när de inte kommer in på arbetsmarknaden.

Möjligheten till anpassning och stöd i skolan har gått från att skötas mer pragmatiskt av pedagoger utifrån vad de själva ser på plats till att behöva ha blivit formellt beslutat på administrativa ledningsnivåer och tilldelats sin lilla öronmärkta pott ur den otillräckliga kassakistan. Ju större konkurrens om ju mindre kaka, desto mer betyder rätt ord på rätt papper vid rätt tillfälle.

Exakt. Färre valmöjligheter, större krav på att klara skolan från början och mindre möjligheter att börja om och ta nytag som lite äldre om man hade det jobbigt som yngre.

sen kan man undra hur mycket av mer 'dold' problematik som fanns även förr. Hur många av de som blev stämplade som svb-kärring kan ha varit kvinnor med t.ex. högfungerande autism och vardagsstress orsakade av exekutiva svårigheter?

Massor skulle jag tro. Och jag tycker verkligen inte att det är ett problem att människor idag kan få hjälp istället. Men någonstans är det nog ett problem att livet blivit svårare att ta sig igenom om man funkar lite annorlunda.

 

[Badger]

Fast npf är väl ofta ärftligt?

Tror det kan bero på flera faktorer? Dvs att det är ärftligt men att omständigheter i fosterliv och födsel påverkar också (för tidig födsel och sådant). Men att man kanske inte vet.

Ah gick in på Attention. Det här är ju intressant, tänker relevant med det jag tänkte ovan om skolan.

Miljöpåverkan​

Dålig uppväxtmiljö kan inte orsaka NPF. Däremot kan en ogynnsam omgivning förvärra problemen. Det fungerar också tvärtom. En bra miljö med förstående anhöriga, vänner, lärare, chefer och arbetskamrater, underlättar och minskar symtomen samt gör det lättare att leva med funktionsnedsättningen.

Forskning tyder på att det finns en ärftlig benägenhet att utveckla neuropsykiatriska problem. Det finns vissa faktorer som ökar sannolikheten för NPF. Vanliga riskfaktorer är påfrestningar under graviditeten, komplikationer under förlossningen och för tidig födsel. Näringsbrist i moderkakan eller tidig hjärnhinneinflammation är också riskfaktorer. De flesta barn som har varit utsatta för någon riskfaktor utvecklas dock helt normalt.

 

[Hippocampus]

Fast npf är väl ofta ärftligt?

Jag har massor av vänner med diagnos utan att någon annan i familjen har det. Men visst, det betyder ju ingenting i det stora. Däremot är det intressant att se om det kan ha påverkan kring vårt leverne, hur vi lever, bor, gifter, matgifter, avgaser osv. Och det handlar inte om att peka finger och hitta ”ansvarig” utan hur miljön påverkan oss.

 

[Bison]

Jag upplever att det fångas upp och utreds mycket mer idag än tidigare. Jag är född 85, när jag gick i skolan då var det "extremfallen", damp eller asperger som fick hjälp. Inte så bred skala som idag.

Jag kallades blyg, lite annorlunda, var kräsen med mat osv. Men jag fungerade ändå, hade vänner osv.

Det är först på senare år som jag förstått att jag är autistisk och varför jag tänker, känner och agerar som jag gör.
Jag har ingen diagnos på papper, har inget behov av det eftersom jag är högfungerande med jobb, socialt liv osv. Men min förståelse för mig själv har ökat, även min självkänsla och mitt självförtroende.
Nu är jag även väldigt öppen mot andra med det och även det har underlättat livet väldigt mycket.

 

[MiniLi]

Jag har massor av vänner med diagnos utan att någon annan i familjen har det. Men visst, det betyder ju ingenting i det stora.

När man pratar om ärftlighet så handlar det ju såklart inte om ifall andra i familjen har diagnos på pappret eller ej, utan om hur man funkar. Det är extremt vanligt att föräldrar får en ökad förståelse för sitt eget fungerande när deras barn utreds för misstänkt NP. Det kan också handla om att föräldrarna har "drag" men inte fullt ut för diagnos. Eller att föräldrarna har enorma egna svårigheter men aldrig sökt hjälp.

Det är välbelagt att ärftligheten är hög vid just NP.

Däremot är det intressant att se om det kan ha påverkan kring vårt leverne, hur vi lever, bor, gifter, matgifter, avgaser osv. Och det handlar inte om att peka finger och hitta ”ansvarig” utan hur miljön påverkan oss.

Inte expert på detta men tror bidraget av sådana riskfaktorer är ganska litet. Det är ju saker som vi alla utsätts för och om det skulle leda till tex autism eller adhd skulle prevalensen vara skyhög.

 

[skiesabove]

Jag tror att ökningen av diagnoser i vuxen ålder delvis beror på att man diagnostiserar människor som inte har jättestora problem. Att man har en mildare form av ADHD, autism.

Är det "mildare", eller har det med kombinationen av andra faktorer att göra? IQ/boksmarthet, talang inom språk, föräldrar som anpassade uppfostran efter individ, socioekonomiska faktorer, avsaknad av andra nedsättningar, färre trauman?

Min personliga misstanke är att en autistisk hjärna är en autistisk hjärna. Det är arv. Men hur mycket det sen uttrycker sig beror på övriga arv + miljö.

Det måste ju vara fruktansvärt att växa upp med att vara autistisk + ha en fysisk sjukdom som orsakar ständig smärta + föräldrar och andra vuxna runtom som inte förstår vad det är som händer. Jag tror det är då de stora "symtomen" kommer, extrem stressrespons och repetitiva beteenden.

Autism är ärftligt, det är inte en plötslig ökning av förekomsten, och autister är inte jättebra på att reproducera sig (något lägre fertilitet + sociala hinder). Det är bara en ökning av medvetande och antalet som söker diagnoser.

Och varför är det fler som söker diagnoser? Skulle tro att det är för att samhället blir mindre och mindre tillgängligt för autister. Många lämpliga jobb har försvunnit, matvarubutikerna är större och har fruktansvärd led-belysning, städerna mer tätbefolkade, skolan mer självständigt arbete och luddiga krav, det är sjukt mycket man ska hålla koll på och som förväntas av en som vuxen... "Subklinisk autism" blir plötsligt klinisk (jag ogillar dock patologi-paradigmet).

Och så har vi börjat snacka med varandra internationellt och ett ljus gick upp, så att säga. Aha-moment, en glödlampa som tändes. Vi må vara en minoritet, men inte en särskilt liten sådan...

Det vore intressant att spekulera hur många svenskar som egentligen passar in på "the wider autism phenotype"... Jag tror det är mer än 3%.

 

[nullo-modo]

Kanske lite OT men har någon tittat på miljögifter, vad vi äter osv i korrelation till ökade diagnoser? Det tycker jag skulle vara intressant. Alltså miljöaspekter.

Vet att det gjorts en studie i Holland om det, ska se om jag hittar den igen.

 

[julgrisen]

Jag jobbar på socialtjänsten med barn med bland annat autism och ADHD, jag var på en spännande föreläsning om just detta i vintras, då hade man sett att diagnoser nu ges på ett mindre antal symptom än tidigare samtidigt som föräldrar generellt skattar svårigheterna som högre när det gäller hur barnen klarar sig i samhället idag mot tidigare. Jag tänker att det beror på att samhället idag på många sätt är svårare att klara sig i med dessa svårigheter vilket ju är otroligt sorgligt.

 

[skiesabove]

Det gäller ju dock att klarlägga om det orsakade en ökning av "nya autister" (alltså inte ärvt från förälder/föräldrar) eller om närvaron av miljögifter i kroppen orsakar en belastning som leder till ökad andel som visar "aversiva symtom"...

 

[Bison]

När man pratar om ärftlighet så handlar det ju såklart inte om ifall andra i familjen har diagnos på pappret eller ej, utan om hur man funkar. Det är extremt vanligt att föräldrar får en ökad förståelse för sitt eget fungerande när deras barn utreds för misstänkt NP. Det kan också handla om att föräldrarna har "drag" men inte fullt ut för diagnos. Eller att föräldrarna har enorma egna svårigheter men aldrig sökt hjälp.

Det är välbelagt att ärftligheten är hög vid just NP.

Inte expert på detta men tror bidraget av sådana riskfaktorer är ganska litet. Det är ju saker som vi alla utsätts för och om det skulle leda till tex autism eller adhd skulle prevalensen vara skyhög.

Nu som vuxen har jag fått mycket mer förståelse för min pappa, hur han var och varför han agerade som han gjorde i vissa situationer. Vi har många likheter och jag känner igen mig själv i väldigt mycket.
Han var född på 40-talet, då fanns det ännu mindre utrymme för att vara annorlunda. Han sågs troligen som helt normal utåt sett, högutbildad, bra jobb osv. Men på insidan var det inte alls bra och han självmedicinerade med alkohol istället.
Jag är inte orolig att hamna där eftersom jag har mycket bättre förutsättningar än vad han hade och jag upplever att det finns en helt annan förståelse i samhället iom att folk är mer upplysta.
Det är också en anledning till att jag vill berätta om det, jag vill inte att det ska vara något man ska skämmas över, försöka släta över osv. Det är ju inget fel eller konstigt, det är bara ett annat sätt att fungera som människa.

 

[skiesabove]

Jag jobbar på socialtjänsten med barn med bland annat autism och ADHD, jag var på en spännande föreläsning om just detta i vintras, då hade man sett att diagnoser nu ges på ett mindre antal symptom än tidigare samtidigt som föräldrar generellt skattar svårigheterna som högre när det gäller hur barnen klarar sig i samhället idag mot tidigare. Jag tänker att det beror på att samhället idag på många sätt är svårare att klara sig i med dessa svårigheter vilket ju är otroligt sorgligt.

Jag borde ha blivit flaggad under skolan men det gjordes aldrig, förmodligen pga att det ändå var lugnt i klassrummen och jag kunde klara betygen (väldigt) bra när jag väl förstod uppgiften. Eventuella "egenheter" kopplade man inte till kvinnlig autism på den tiden (jag är född -87). Jag minns dock att jag gick hos talpedagog i förskoleåldern och ettan.

Men i dotterns klass är det totalt kaos och då kan hon inte koncentrera sig alls. Hon jobbar på bra i specialpedagogens rum där det är tyst och lugnt. Så vi har blivit uppmanade att göra ADHD+autism utredning på henne.

 

[BornAgain]

En annan neurologisk variant som ökat under senaste år är vänsterhänthet (Här är en spännande tolkning https://www.dagensps.se/life-science/fler-vansterhanta-for-att-vi-slutat-slass-med-kniv/).

Den gängse förklaringen till att andelen vänsterhänta ökat är annars att det numera är inte längre ett socialt stigma att vara vänsterhänt och man riskerar inte längre stryk i skolan av den anledningen, så folk tenderar att vara öppet vänsterhänta och att inte träna bort det i sina barn.

 

[Lingon]

Jag har massor av vänner med diagnos utan att någon annan i familjen har det. Men visst, det betyder ju ingenting i det stora. Däremot är det intressant att se om det kan ha påverkan kring vårt leverne, hur vi lever, bor, gifter, matgifter, avgaser osv. Och det handlar inte om att peka finger och hitta ”ansvarig” utan hur miljön påverkan oss.

Nä, men vi måste komma ihåg att det finns fler odiagnosticerade i de äldre generationerna än bland de yngre.

 

[animalasia]

Hur många av de som fick sluta skolan i förtid för att börja arbeta t.ex. på byggen och liknande hade fått en ADHD-diagnos idag? Eller de som mönstrade på en båt när de var 16?

Före 90-talskrisen (-ish) kunde man skaffa sig ett jobb istället för att klara skolan. Idag kan man inte få ett jobb om man inte först klarat skolan.
Massiv utslagning - och sedan måste dessa ha en diagnos för att motivera behov av insatser och försörjningsbidrag när de inte kommer in på arbetsmarknaden.

Möjligheten till anpassning och stöd i skolan har gått från att skötas mer pragmatiskt av pedagoger utifrån vad de själva ser på plats till att behöva ha blivit formellt beslutat på administrativa ledningsnivåer och tilldelats sin lilla öronmärkta pott ur den otillräckliga kassakistan. Ju större konkurrens om ju mindre kaka, desto mer betyder rätt ord på rätt papper vid rätt tillfälle.

sen kan man undra hur mycket av mer 'dold' problematik som fanns även förr. Hur många av de som blev stämplade som svb-kärring kan ha varit kvinnor med t.ex. högfungerande autism och vardagsstress orsakade av exekutiva svårigheter?

Lägg till att ”Förr” var ju det möjligt att gå gymnasiet genom att välja en tvåårig mer praktisk linje. Idag är alla linjer treåriga och mycket mer fokus på teoretisk kunskap.

 

[MiniLi]

Är det "mildare", eller har det med kombinationen av andra faktorer att göra? IQ/boksmarthet, talang inom språk, föräldrar som anpassade uppfostran efter individ, socioekonomiska faktorer, avsaknad av andra nedsättningar, färre trauman?

Min personliga misstanke är att en autistisk hjärna är en autistisk hjärna. Det är arv. Men hur mycket det sen uttrycker sig beror på övriga arv + miljö.

Nja, det finns definitivt olika svårighetsgrader av autism som inte beror på andra skydds- eller riskfaktorer. Jag misstänker att du kanske inte tänker in de barn där autism upptäcks när de knappt hunnit bli några år gamla.

 

[animalasia]

Jag upplever att det fångas upp och utreds mycket mer idag än tidigare. Jag är född 85, när jag gick i skolan då var det "extremfallen", damp eller asperger som fick hjälp. Inte så bred skala som idag.

Jag kallades blyg, lite annorlunda, var kräsen med mat osv. Men jag fungerade ändå, hade vänner osv.

Det är först på senare år som jag förstått att jag är autistisk och varför jag tänker, känner och agerar som jag gör.
Jag har ingen diagnos på papper, har inget behov av det eftersom jag är högfungerande med jobb, socialt liv osv. Men min förståelse för mig själv har ökat, även min självkänsla och mitt självförtroende.
Nu är jag även väldigt öppen mot andra med det och även det har underlättat livet väldigt mycket.

Jag är i liknande situation. Bägge mina barn har npf diagnos och självklart känner jag igen mig. Men jag har inget behov av diagnos utan har lärt mig att anpassa det som jag kan. För mina barn var det dock jätteviktigt eftersom diagnosen gav möjlighet till medicinering, anpassning på högskoleprovet och teoriprovet, möjlighet till aktivitetsstöd och stöd från psykiatrin som varit bra och fungerande.

 

[Badger]

Jag har massor av vänner med diagnos utan att någon annan i familjen har det. Men visst, det betyder ju ingenting i det stora. Däremot är det intressant att se om det kan ha påverkan kring vårt leverne, hur vi lever, bor, gifter, matgifter, avgaser osv. Och det handlar inte om att peka finger och hitta ”ansvarig” utan hur miljön påverkan oss.

Jag tror det mer pratas om påverkan i fosterlivet och vid födsel och sådant.

Däremot är det ju fastlagt, såvitt jag förstått, men tycker jag ganska underomskrivet i media att avgaserna ökar förekomsten av astma och luftrörsproblem hos barn ganska mycket. Speciellt märkbart vid förskolor nära väg eller som är ute nära parkering när mängder av föräldrar lämnar med bil.

 

[Badger]

Lägg till att ”Förr” var ju det möjligt att gå gymnasiet genom att välja en tvåårig mer praktisk linje. Idag är alla linjer treåriga och mycket mer fokus på teoretisk kunskap.

Och man kunde få betyg även om man inte levererade tiptop resultat alltid. Dvs man kunde ju få tvåor till exempel och gå vidare till gymnasiet (och universitetet) med några tvåor i bagaget.

 

[skiesabove]

Nja, det finns definitivt olika svårighetsgrader av autism som inte beror på andra skydds- eller riskfaktorer. Jag misstänker att du kanske inte tänker in de barn där autism upptäcks när de knappt hunnit bli några år gamla.

Jodå, jag har träffat såna barn via jobbet, men de försvårande omständigheterna (och en del av dom är ju normala omständigheter för neurotypiker) upplever jag har funnits där redan då.

Jag ifrågasätter alltså hela paradigmet runt den äldre synen på... Ja egentligen, hela psykologifältet. Jag tror att vi missförstått i grunden, och behöver fortsätta inhämta information och skapa nya paradigm. Det pågår, neurovetenskap är ett snabbt rörligt fält. Även inom det som vi verkligen ser som sjukdomar, som MS, Alzheimers och ALS. Vi vet på tok för lite. Symtombehandling är bättre än inget, men vi förstår fortfarande inte nervsystemet, hjärnan, och psyket dom producerar i grunden.

"Egenheterna" som inte behöver vara negativa och som inte är uttryck för stress/smärta/frustration märktes hos både mig och dottern från start, på lite olika sätt. Min mamma är montessoripedagog så jag har haft mycket mer stöd hemma än vad som är "normalt", men i pressade situationer hade även jag "negativa symtom". Med dottern lärde jag oss båda TAKK från början och jag införde bildstöd åt henne på föris och bildschema hemma, så hon har också haft "extra stöd hemma" från start. Dottern har också aldrig blivit ombedd att maskera stims, vilket jag själv blev tränad i. Det är tack och lovt socialt accepterat med fidgetleksaker i skolan numera.