Jag tror att ökningen av diagnoser i vuxen ålder delvis beror på att man diagnostiserar människor som inte har jättestora problem. Att man har en mildare form av ADHD, autism.
Är det "mildare", eller har det med kombinationen av andra faktorer att göra? IQ/boksmarthet, talang inom språk, föräldrar som anpassade uppfostran efter individ, socioekonomiska faktorer, avsaknad av andra nedsättningar, färre trauman?
Min personliga misstanke är att en autistisk hjärna är en autistisk hjärna. Det är arv. Men hur mycket det sen uttrycker sig beror på övriga arv + miljö.
Det måste ju vara fruktansvärt att växa upp med att vara autistisk + ha en fysisk sjukdom som orsakar ständig smärta + föräldrar och andra vuxna runtom som inte förstår vad det är som händer. Jag tror det är då de stora "symtomen" kommer, extrem stressrespons och repetitiva beteenden.
Autism är ärftligt, det är inte en plötslig ökning av förekomsten, och autister är inte jättebra på att reproducera sig (något lägre fertilitet + sociala hinder). Det är bara en ökning av medvetande och antalet som söker diagnoser.
Och varför är det fler som söker diagnoser? Skulle tro att det är för att samhället blir mindre och mindre tillgängligt för autister. Många lämpliga jobb har försvunnit, matvarubutikerna är större och har fruktansvärd led-belysning, städerna mer tätbefolkade, skolan mer självständigt arbete och luddiga krav, det är sjukt mycket man ska hålla koll på och som förväntas av en som vuxen... "Subklinisk autism" blir plötsligt klinisk (jag ogillar dock patologi-paradigmet).
Och så har vi börjat snacka med varandra internationellt och ett ljus gick upp, så att säga. Aha-moment, en glödlampa som tändes. Vi må vara en minoritet, men inte en särskilt liten sådan...
Det vore intressant att spekulera hur många svenskar som egentligen passar in på "the wider autism phenotype"... Jag tror det är mer än 3%.