Sv: "Nu sitter hon fast och kan inte klättra ut."
Nää - inte är det väl någon hätsk ton? Bara folk som tycker lite annorlunda än du utifrån sina erfarenheter
Jag har ett sådant barn som Snurrfian beskriver sin kompis barn. Dvs. mer högt än lågt. Han är 1,5 år och skulle, precis som Calaziryas dotter, inte äta mer än en tugga knappt, trots att han var jättehungrig, om han inte satt fast i matstolen. Äventyret att stå och hoppa i stolen, försöka nå allt på bordet, och försöka klättra ner på golvet är oändligt mycket mer lockande. "Varsågod och sitt" har förklarats oäääändligt många gånger, tro mig

Det räcker med att ta den diskussionen vid bad. Att man inte står i badet utan sitter ner. Då är inte den diskussionen några större problem, för där är han ju inte samtidigt i behov att få i sig mat... Dock får man ändå påminna honom 100 gånger, för det helt enkelt är så svååååårt att hindra impulsen från att stå upp, men det är ju en annan femma. Det finns ju så mycket kul att göra om man står upp. Hoppa tex. Så kan man se det som en lek också, såklart...
Man väljer sina "strider" med ett aktivt barn, och det känns oerhört viktigt att skapa så positiva situationer som möjligt, för att slippa "jaga" och säga "Nej" 1000-tals gånger om dagen, utan kunna fokusera på lek och bus och allt han FÅR göra. Därför har även vi, som från början levde i tron att vi inte skulle behöva har barnspärrar på alla köksskåp (förutom några som är "hans", inte behövde rensa undan allt i barnhöjd osv, nu mer just allt det. Helt enkelt för att kunna "renodla" och fokusera på sådant som verkligen är Nej, dvs kontakter, klättra upp i fönstren osv osv - dvs sådant som är rent farligt. Så det vet han också väldigt väl att det är Nej, även om han behövs påminnas ibland.
Ändå "får" han göra långt mycket mer än jag trodde att 1,5-åringar ens var kapabla till rent fysiskt, för att han har oerhört bra kroppskontroll för sin ålder och vi därmed inte har anledning att säga "Nej" egentligen, utan får lösa det med extra mycket punktmarkering, vilket han har i princip all sin vakna tid. Den övriga tiden är när någon av oss föräldrar är hemma med honom själv och sitter på toaletten, och han hinner låsa upp toadörren och försvinna iväg, innan vi hunnit torka oss, typ

Eller när han leker på sitt rum, då kan vi pyssla på med vårat utanför, för där inne är allt så barn och klättersäkert som det kan bli.
TROTS ständigt punktmarkering så händer små olyckor ibland, igår ramlade han ner från en stol tex, när han exalterat tjöt av skratt och samtidigt i ett ögonblick av glömska i all exaltering tog ett steg bakåt när jag skulle lyfta ner honom, vilket resulterade i en bula i huvudet. Hade vi inte haft sele i vagn och matstol, ja då hade de varit låååååångt många fler...särskilt diskussionerna. Värst var det dock för några månader sedan, nu blir han mer och mer eftertänksam, så det går åt rätt håll
Känner han att han sitter fast i matstolen, ja då äter han med mycket god aptit tills han är mätt och vill gå ner, och då blir han också nedsläppt. Är han lös däremot så står han upp på någon sekund och skrattar som en salig, eller är på väg någon annanstans...
Av samma anledning har vi inte ens funderat över att byta ut hans spjälsäng ännu. Han sover i eget rum, och har ännu inte lärt sig att klättra ur spjälsängen för just den vi har är en extra hög variant (resesängen tex är han ur så fort han vill...) - så för hans säkerhet har får han ha kvar den till han blir lite äldre och förståndigare - annars skulle vi aldrig kunna sova gott om natten...
Älskade lilla aktiva energiknippe

"Tack och lov" är han en oerhört nöjd liten kille, "alltid" glad, så att han är i konstant rörelse när han inte (snabb)läser böcker, lägger pussel (eller sover) är lätt att ta
Barn är så otroligt olika. Kompisar har barn som är allt från till och mer ännu mer aktiv än vår, till helt stillasittande där de inte behövt barnsäkra en enda grej, än mindre spänna fast henne i matstolen. Hur just ditt barn blir lär du bli varse
Och oavsett så vill alla sitt barns bästa, för de är ju det finaste man har
