Ny valp

[Grazing]

Jag har en liten fråga, jag fick ta bort min älskade hund för nu snart 3 veckors sedan och jag går bokstavligt talat sönder inombords, folk pratar ofta om att ta bort hunden är det värsta men det är nu efteråt som är hemskt. Alltså fysiskt smärtsamt och fruktansvärt. Nu har jag hittat en valp, tack vare att min hund hade många följare på instagram så har jag också fått många kontakter som öser på mig olika valpar nu och nu hittade jag en som jag ev kan få hem i Augusti.

Jag känner nu enorma skuldkänslor för att jag ens tänker på en ny valp, det känns som att jag överger min älskling och bara byter bort honom. Jag känner mig själv också och vet att jag själv inte kommer ut sorgen utan den kommer driva mej ner i avgrunden. Jag kände lite samma när jag köpte min förra valp och då hade det ändå gått ett halvår.

Är det normalt att känna såhär? Att man sviker den förra genom att titta på nya? Är det okej för uppfödare att man känner så starkt för den som fått somna in samtidigt som man tittar på en ny? Jag är mycket väl medveten om att det är en ny individ med ny personlighet. Men alltså när jag bestämde mig för igår att titta på den nya lilla så grät jag halva natten av sorgen efter min gamla, alla känslor kom tillbaka. Jag somnade till och med i hans fantastiskt sköna korg och sov där under natten.

Jag har redan planerat in att tvätta hans dynor och filtar och göra lägenheten redo, jag köper inte en ny för att ersätta honom utan för att
min älskade hund helt enkelt lämnat plats åt en ny individ som behöver mig. Men varför känns det som att jag sviker honom för. Har någon annan känt såhär?

 

[Nota]

Jag kan bara svara för mig själv och jag har aldrig känt dåligt samvete över att köpa ny valp det har för mig ingenting med den gamla hunden att göra.

Snarare tycker jag ny valp piggar upp.

 

[Linda_A]

Beklagar förlusten. Och det du känner är jättevanligt och helt normalt. Familjens första hund gick bort väldigt hastigt när jag var ganska ung och där hade jag svårt att knyta an till vår nästa hund för den kom för fort (för mina föräldrar ville inte vara utan). Så ibland är man inte redo direkt och även om man är redo är det bitvis jobbigt.

Jag tror de allra flesta uppfödare förstår det och har varit med om det. Sen kan en del oroa sig att man bara kommer att jämföra valpen med den gamla hunden och inte ge den en riktigt chans, men så länge man inte kommer till dem och säger att man vill ha en hund som ser likadan ut och beter sig likadant är det inget problem.

Önskar dig lycka till med nya valpen.

 

[tuaphua]

Jag har en liten fråga, jag fick ta bort min älskade hund för nu snart 3 veckors sedan och jag går bokstavligt talat sönder inombords, folk pratar ofta om att ta bort hunden är det värsta men det är nu efteråt som är hemskt. Alltså fysiskt smärtsamt och fruktansvärt. Nu har jag hittat en valp, tack vare att min hund hade många följare på instagram så har jag också fått många kontakter som öser på mig olika valpar nu och nu hittade jag en som jag ev kan få hem i Augusti.

Jag känner nu enorma skuldkänslor för att jag ens tänker på en ny valp, det känns som att jag överger min älskling och bara byter bort honom. Jag känner mig själv också och vet att jag själv inte kommer ut sorgen utan den kommer driva mej ner i avgrunden. Jag kände lite samma när jag köpte min förra valp och då hade det ändå gått ett halvår.

Är det normalt att känna såhär? Att man sviker den förra genom att titta på nya? Är det okej för uppfödare att man känner så starkt för den som fått somna in samtidigt som man tittar på en ny? Jag är mycket väl medveten om att det är en ny individ med ny personlighet. Men alltså när jag bestämde mig för igår att titta på den nya lilla så grät jag halva natten av sorgen efter min gamla, alla känslor kom tillbaka. Jag somnade till och med i hans fantastiskt sköna korg och sov där under natten.

Jag har redan planerat in att tvätta hans dynor och filtar och göra lägenheten redo, jag köper inte en ny för att ersätta honom utan för att
min älskade hund helt enkelt lämnat plats åt en ny individ som behöver mig. Men varför känns det som att jag sviker honom för. Har någon annan känt såhär?

Jag beklagar verkligen din sorg! Och förstår den efter att ha haft hundar sedan jag var liten och förlorat flera.
Jag tror det är jättevanligt att det är svårt att släppa sin älskade vän och att känna att man sviker.
Jag försöker då tänka att man har rum i hjärtat för fler. Och att så mkt hundar ger och gör för oss så vill de ju att vi ska må bra. Om vi mår bättre med en till vän i vårt liv så vill de säkert det.

När min förra hund gick bort var det akut och i förtid efter plötsligt blivit dålig och dog innan vi hann ut i bilen för att åka till vet. Jag bad sambo berätta för min uppfödare iom att jag inte orkade prata om det då. Sambo frågade då på eget bevåg om uppfödaren hade någon valp. Och hon kunde släppa en flicka till mig. Sambo och uppfödare förstod att jag skulle må bättre av att ha en kompis att bry mig om och fylla en liten del av tomheten med. Jag är tacksam att han frågade och öppnade den dörren. För det hjälpte en del att några v senare få hem min lilla kompis. Hon var inte den hund som gått bort. Inte lika älskad först. Hon var först ett sött tidsfördriv, någon som gav skratt och värme och någon man tyckte om. Men nu är hon absolut lika älskad även om jag fortfarande kan sakna min förra hund. De nästlar sig ju in i hjärtat våra flna djur!
Jag tror absolut du kan hitta en kompis som gradvis kan ta sig in i ditt hjärta.

 

[Fd Diabetikern]

En ny hund innebär inte att den andra glöms bort utan hjälper en att fylla tomrummet.

Jag vart snabb med att skaffa hund efter att min älskade vän fått tas bort. Det var så fruktansvärt tomt utan henne. Idag har jag haft den "nya" hunden i snart 9 år men jag tänker ofta på min gamla vän ändå.

 

[Grazing]

Beklagar förlusten. Och det du känner är jättevanligt och helt normalt. Familjens första hund gick bort väldigt hastigt när jag var ganska ung och där hade jag svårt att knyta an till vår nästa hund för den kom för fort (för mina föräldrar ville inte vara utan). Så ibland är man inte redo direkt och även om man är redo är det bitvis jobbigt.

Jag tror de allra flesta uppfödare förstår det och har varit med om det. Sen kan en del oroa sig att man bara kommer att jämföra valpen med den gamla hunden och inte ge den en riktigt chans, men så länge man inte kommer till dem och säger att man vill ha en hund som ser likadan ut och beter sig likadant är det inget problem.

Önskar dig lycka till med nya valpen.

Jag känner att jag är redo och den nya är ju inte en ersättare risken att jag blir besviken är liten. Det är iallafall skönt att det är okej att känna att man kanske inte är helt redo att släppa den gamla bara för att den nya kommer, man kan ju både älska den nya och sakna den gamla. För jag känner lite att tiden kommer aldrig att göra det helt lätt att skaffa en ny, det är jobbigt oavsett.

Jag sa till henne som det var att jag ganska nyss tog bort min vovve och hon förstod, jag är bara lite överrumplad över hur jag reagerade när jag bestämde mig nu för att åka och titta på honom. Känslorna för den förra kom tillbaka något väldigt.

 

[Grazing]

Jag beklagar verkligen din sorg! Och förstår den efter att ha haft hundar sedan jag var liten och förlorat flera.
Jag tror det är jättevanligt att det är svårt att släppa sin älskade vän och att känna att man sviker.
Jag försöker då tänka att man har rum i hjärtat för fler. Och att så mkt hundar ger och gör för oss så vill de ju att vi ska må bra. Om vi mår bättre med en till vän i vårt liv så vill de säkert det.

Jag det finns mycket mer att ge fler individer, det finns plats för många. Jag försöker tänka att allt har en liten mening, alla mina djur har försvunnit i "rätt" tid så att säga, det är som att dom är klara och lämnar plats för en ny som behöver en.

När min förra hund gick bort var det akut och i förtid efter plötsligt blivit dålig och dog innan vi hann ut i bilen för att åka till vet. Jag bad sambo berätta för min uppfödare iom att jag inte orkade prata om det då. Sambo frågade då på eget bevåg om uppfödaren hade någon valp. Och hon kunde släppa en flicka till mig. Sambo och uppfödare förstod att jag skulle må bättre av att ha en kompis att bry mig om och fylla en liten del av tomheten med. Jag är tacksam att han frågade och öppnade den dörren. För det hjälpte en del att några v senare få hem min lilla kompis. Hon var inte den hund som gått bort. Inte lika älskad först. Hon var först ett sött tidsfördriv, någon som gav skratt och värme och någon man tyckte om. Men nu är hon absolut lika älskad även om jag fortfarande kan sakna min förra hund. De nästlar sig ju in i hjärtat våra flna djur!
Jag tror absolut du kan hitta en kompis som gradvis kan ta sig in i ditt hjärta.

Så gjorde min mamma faktiskt när det gällde den som fick somna in nu, jag var totalt förstörd efter häst och hund som försvunnit och hon kände att jag måste ha en ny valp. Det hade gått ett halvår då och när mamma sa att vi ska åka och titta på en valp så sa jag att jag var inte redo, mamma hade sagt till uppfödaren i telefon att "vi får se" och hon var så förstående. Hade inte mamma ringt så hade jag nog aldrig skaffat en ny vovve.

Det tog nästan 3 månader för mig innan jag ens kunde ha honom som bakgrundsbild på telefonen, jag kände nog lite som du att det var ett bra tidsfördriv i början men sen så växte han ju såklart och inom ändå hyfsat kort kunde jag inte tänka mig ett liv utan honom.

Så skönt att inte känna att jag är ensam om att känna såhär, att inte på stört lämna den gamla och älska den nya fullt ut. Jag känner mig lite mer redo att åka och titta på denne lilla nu faktiskt, det blir bra det här.

 

[tuaphua]

Jag det finns mycket mer att ge fler individer, det finns plats för många. Jag försöker tänka att allt har en liten mening, alla mina djur har försvunnit i "rätt" tid så att säga, det är som att dom är klara och lämnar plats för en ny som behöver en.

Så gjorde min mamma faktiskt när det gällde den som fick somna in nu, jag var totalt förstörd efter häst och hund som försvunnit och hon kände att jag måste ha en ny valp. Det hade gått ett halvår då och när mamma sa att vi ska åka och titta på en valp så sa jag att jag var inte redo, mamma hade sagt till uppfödaren i telefon att "vi får se" och hon var så förstående. Hade inte mamma ringt så hade jag nog aldrig skaffat en ny vovve.

Det tog nästan 3 månader för mig innan jag ens kunde ha honom som bakgrundsbild på telefonen, jag kände nog lite som du att det var ett bra tidsfördriv i början men sen så växte han ju såklart och inom ändå hyfsat kort kunde jag inte tänka mig ett liv utan honom.

Så skönt att inte känna att jag är ensam om att känna såhär, att inte på stört lämna den gamla och älska den nya fullt ut. Jag känner mig lite mer redo att åka och titta på denne lilla nu faktiskt, det blir bra det här.

Jag tänker lite som med kärlek till en partner eller vän.. Den växer fram gradvis. Sen kan man ju direkt tycka väldigt mkt om, uppskatta individen massor etc. Men det där ÄLSKAR hårt liksom kan få ta tid ibland. Det är inget konstigt.
Det tror jag de flesta uppfödare förstår.

Vad fint att din mamma kände av vad som kunde få dig att må bättre och försökte hjälpa dig med det!
Och fint att höra att du känner dig mer redo för titten!

 

[tanten]

Jag har en liten fråga, jag fick ta bort min älskade hund för nu snart 3 veckors sedan och jag går bokstavligt talat sönder inombords, folk pratar ofta om att ta bort hunden är det värsta men det är nu efteråt som är hemskt. Alltså fysiskt smärtsamt och fruktansvärt. Nu har jag hittat en valp, tack vare att min hund hade många följare på instagram så har jag också fått många kontakter som öser på mig olika valpar nu och nu hittade jag en som jag ev kan få hem i Augusti.

Jag känner nu enorma skuldkänslor för att jag ens tänker på en ny valp, det känns som att jag överger min älskling och bara byter bort honom. Jag känner mig själv också och vet att jag själv inte kommer ut sorgen utan den kommer driva mej ner i avgrunden. Jag kände lite samma när jag köpte min förra valp och då hade det ändå gått ett halvår.

Är det normalt att känna såhär? Att man sviker den förra genom att titta på nya? Är det okej för uppfödare att man känner så starkt för den som fått somna in samtidigt som man tittar på en ny? Jag är mycket väl medveten om att det är en ny individ med ny personlighet. Men alltså när jag bestämde mig för igår att titta på den nya lilla så grät jag halva natten av sorgen efter min gamla, alla känslor kom tillbaka. Jag somnade till och med i hans fantastiskt sköna korg och sov där under natten.

Jag har redan planerat in att tvätta hans dynor och filtar och göra lägenheten redo, jag köper inte en ny för att ersätta honom utan för att
min älskade hund helt enkelt lämnat plats åt en ny individ som behöver mig. Men varför känns det som att jag sviker honom för. Har någon annan känt såhär?

Håll isär sorgen över förra hunden och kärleken till en valp.

Jag fattar inte riktigt vari svekiet skulle bestå? Besudlar du minnet av den förra genom att älska en ny? Minnena finns kvar. En människas medellivslängd är många gånger längre än en hunds.

Ungefär som du skulle svika ditt barn genom att skaffa ett till??
Kärlek är generös och växer. Den krymper inte för att du skaffar nu hund.

 

[Grazing]

Håll isär sorgen över förra hunden och kärleken till en valp.

Jag fattar inte riktigt vari svekiet skulle bestå? Besudlar du minnet av den förra genom att älska en ny? Minnena finns kvar. En människas medellivslängd är många gånger längre än en hunds.

Ungefär som du skulle svika ditt barn genom att skaffa ett till??
Kärlek är generös och växer. Den krymper inte för att du skaffar nu hund.

Du behöver inte förstå, men det är så jag känner. Det är sällan något logiskt i känslor.

 

[Linda_A]

Det är sällan något logiskt i känslor.

Nej precis så är det. Jag tror att när jag själv har den reaktionen, att det känns som ett svek, så är det för att mitt undermedvetna tänkar att om jag nu skaffar en ny hund och kommer över sorgen med hjälp av det, älskade jag verkligen den gamla "tillräckligt"? Jag tror man har lätt att känna att man borde ju vara helt förstörd av sorg och inte kunna ta till sig en ny hund om man verkligen älskade den andra. Det är ju helt fel och helt ologiskt, men det är en vanlig tolkning som hjärnan och hjärtat gör av de komplicerade känslor som utgör sorg.

 

[Askur2017]

Vi brottades med samma känslor när vår häst dog. Det är så vansinnigt tungt att förlora en älskad vän som ALDRIG går att ersätta, samtidigt som man förlorat en lika älskad livsstil som på flera sätt ändå går att få tillbaka…

Vi skiftade från hästmänniskor till hundmänniskor och älskar vår nya lilla kompis. Men det är svårt att tänka på att vovven finns i vårt liv för att hästen inte gör det. Och att älska denna hund gränslöst och vara tacksam för ett liv med henne, samtidigt som man gjort vad som helst för att hästen aldrig skulle fått dö. Det finns en skavande motsättning i känslorna, men jag tycker det skavet ebbar ut mer och mer. För mig är det bara tid, har inget annat knep att dela med mig av tyvärr

 

[gammalek]

Jag har en liten fråga, jag fick ta bort min älskade hund för nu snart 3 veckors sedan och jag går bokstavligt talat sönder inombords, folk pratar ofta om att ta bort hunden är det värsta men det är nu efteråt som är hemskt. Alltså fysiskt smärtsamt och fruktansvärt. Nu har jag hittat en valp, tack vare att min hund hade många följare på instagram så har jag också fått många kontakter som öser på mig olika valpar nu och nu hittade jag en som jag ev kan få hem i Augusti.

Jag känner nu enorma skuldkänslor för att jag ens tänker på en ny valp, det känns som att jag överger min älskling och bara byter bort honom. Jag känner mig själv också och vet att jag själv inte kommer ut sorgen utan den kommer driva mej ner i avgrunden. Jag kände lite samma när jag köpte min förra valp och då hade det ändå gått ett halvår.

Är det normalt att känna såhär? Att man sviker den förra genom att titta på nya? Är det okej för uppfödare att man känner så starkt för den som fått somna in samtidigt som man tittar på en ny? Jag är mycket väl medveten om att det är en ny individ med ny personlighet. Men alltså när jag bestämde mig för igår att titta på den nya lilla så grät jag halva natten av sorgen efter min gamla, alla känslor kom tillbaka. Jag somnade till och med i hans fantastiskt sköna korg och sov där under natten.

Jag har redan planerat in att tvätta hans dynor och filtar och göra lägenheten redo, jag köper inte en ny för att ersätta honom utan för att
min älskade hund helt enkelt lämnat plats åt en ny individ som behöver mig. Men varför känns det som att jag sviker honom för. Har någon annan känt såhär?

Tror du inte att din förra hund skulle vara glad över att du fick en ny hund?

 

[Grazing]

Tror du inte att din förra hund skulle vara glad över att du fick en ny hund?

Ja jag tror han ville det, det ska bli spännande. En salig mix av känslor

 

[vintervila]

Beklagar sin sorg . Jag känner så med dig, då jag känner liknande själv. Vi tog också bort vår hund för en tid sen, och bestämde oss relativt fort för att hämta hem en ny valp. Dels för att det passar tidsmässigt, men framförallt för att jag någonstans i sorgen inte orkar vara utan hundlivet som sådant. Jag kan ändå märkliga samvetskval när jag tänker på nya valpen. Det är som att min hjärna ibland tvingar mig till att tänka på vår gamla hund efter att jag tänkt på den nya ett tag, som någon form av rättvisegrej. Hur knäppt det än låter.

Jag tänker att sorg måste få ta det uttrycket det gör, och att man får vara lite "självsnäll" i det. Som du själv skriver, man rår inte för hur man känner. Däremot rår man mer över hur man agerar på det, och ingen, vare sig du eller hunden som inte längre finns, mår bättre av att totalt fastna i den sorgen. Således, om en ny hund har potential att få en att må bättre, så är det i sin ordning att skaffa en. Sen får man acceptera att sorgen kommer och går i vågor. Är också helt övertygad om att hundarna som inte längre finns fortfarande hade velat att vi ska vara glada. Så tänker jag i alla fall .

Jag läste någonstans, kanske här, att sorg är kärlek som inte vet var den ska ta vägen. Tyckte i alla fall jag var tröstande på något vis - för den kärleken kan jag lägga på någon annan, samtidigt som vår gamla hund alltid finns med mig.

 

[Grazing]

Beklagar sin sorg . Jag känner så med dig, då jag känner liknande själv. Vi tog också bort vår hund för en tid sen, och bestämde oss relativt fort för att hämta hem en ny valp. Dels för att det passar tidsmässigt, men framförallt för att jag någonstans i sorgen inte orkar vara utan hundlivet som sådant. Jag kan ändå märkliga samvetskval när jag tänker på nya valpen. Det är som att min hjärna ibland tvingar mig till att tänka på vår gamla hund efter att jag tänkt på den nya ett tag, som någon form av rättvisegrej. Hur knäppt det än låter.

Så är det för mig nu hela tiden, jag är supertaggad på valpen och tänkte på namn osv men direkt efter så kommer en enorm stormflod av sorg. Jag satt och grät i bilen i nästan 20 minuter. Det är så toppar och dalar så det bara skriker om det. Jag tror att tanken på ny valp påminner så otroligt mycket om att den gamla är borta, därför kanske det blir så väldigt jobbigt ibland.

Jag tänker att sorg måste få ta det uttrycket det gör, och att man får vara lite "självsnäll" i det. Som du själv skriver, man rår inte för hur man känner. Däremot rår man mer över hur man agerar på det, och ingen, vare sig du eller hunden som inte längre finns, mår bättre av att totalt fastna i den sorgen. Således, om en ny hund har potential att få en att må bättre, så är det i sin ordning att skaffa en. Sen får man acceptera att sorgen kommer och går i vågor. Är också helt övertygad om att hundarna som inte längre finns fortfarande hade velat att vi ska vara glada. Så tänker jag i alla fall .

Jag läste någonstans, kanske här, att sorg är kärlek som inte vet var den ska ta vägen. Tyckte i alla fall jag var tröstande på något vis - för den kärleken kan jag lägga på någon annan, samtidigt som vår gamla hund alltid finns med mig.

Jag är också övertygad om att dom gamla hundarna inte hade velat att vi grävde ner oss i sorgen, dom försvann för att lämna plats åt en ny som behöver en. Det är så ja vill tro iallafall. Jag ska åka och titta på honom imorgon faktiskt, han är bara en liten plutt en men det ska bli kul.

 

[Kilauea]

Vi hade tänkt skaffa valp till sommaren för två år sen. Tiken gick tom. I slutet av sommaren fick vi avliva vår gamling, det blev väldigt plötsligt.
Två dagar efter fick jag meddelande från uppfödaren - hon skulle prova para om tiken och undrade om vi fortfarande var intresserade.

Det var sån lättnad i sorgen och samtidigt kändes just det sveket du skriver om.
Men, med facit i hand såhär två år senare, det var inget svek. Varför skulle det? Det fick mig att ha nåt att se fram emot igen, nåt positivt i sorgen och smärtan. Blev sorgen mindre? Absolut inte. Jag saknade ju fortfarande gamlingen. Men det gav ändå nåt positivt.

Tror känslan av "svek" är normal. Men man ersätter ju inte. Man kan inte ersätta en individ, dom är alla individer. Men man kan ge kärlek även till en ny.

 

[Grazing]

Vi hade tänkt skaffa valp till sommaren för två år sen. Tiken gick tom. I slutet av sommaren fick vi avliva vår gamling, det blev väldigt plötsligt.
Två dagar efter fick jag meddelande från uppfödaren - hon skulle prova para om tiken och undrade om vi fortfarande var intresserade.

Det var sån lättnad i sorgen och samtidigt kändes just det sveket du skriver om.
Men, med facit i hand såhär två år senare, det var inget svek. Varför skulle det? Det fick mig att ha nåt att se fram emot igen, nåt positivt i sorgen och smärtan. Blev sorgen mindre? Absolut inte. Jag saknade ju fortfarande gamlingen. Men det gav ändå nåt positivt.

Tror känslan av "svek" är normal. Men man ersätter ju inte. Man kan inte ersätta en individ, dom är alla individer. Men man kan ge kärlek även till en ny.

Precis, jag var och tittade på valparna och jösses vad fina och goa dom var, uppfödaren sa också att det är helt okej att sakna den gamla och samtidigt älska den nya, det är en naturlig process dom flesta gick igenom och inget konstigt.

Jag är så otroligt glad och lättad att jag kände sådan lycka när jag såg dom här hundarna komma springande, att det gick att känna glädje åt andra hundar för det har jag inte gjort riktigt sen han gick bort. Det verkar också vara en bra uppfödare som tar hand och och verkligen bryr sig om valparna och hanterar dom osv. Och dom vuxna var fantastiska, sen så bröt jag visserligen ihop igen när jag kom hem för då blev saknaden väldigt påtaglig men det får gå så, upp och ner tills det stabiliserar sig. Huvudsaken är att jag kände så otroligt starkt för hundar igen och att en ny är ett måste. Jag kan verkligen inte leva utan allting hundarna ger.

Måste säga också att jag är glad att valparna var så små än för så varmt jag har det här hemma nu hade varit outhärdligt för liten liten valp.

 

[Mia_R]

Du varken sviker eller ersätter Bellman för att du öppnar ditt hjärta för en annan liten valp. Du kommer sörja och sakna honom länge, kanske för alltid, men det kommer att komma dagar då du inte tänker på sorgen och smärtan utan kan minnas de fina stunderna.

Jag gråter fortfarande över min första häst men jag älskar inte de som kommit efter mindre för det. Hon är den jag alltid kommer sörja resten av livet men jag tänker inte och gråter över henne varje dag utan kan skratta och njuta över mina andra djur utan dåligt samvete. Jag hoppas du kommer göra detsamma och ta många vackra foton som du visar här.

 

[Grazing]

Det är så härligt med hundar, alla årstider och alla väder är härliga med dom på ett eller annat sätt. Så mycket jag hade missat utan honom. Alltså att man kan älska och sakna en vovve såhär mycket är galet, men han hade ett fint liv ändå och jag hoppas jag kan ge den nya ett lika fint liv.