Olyckligt kär/tankestörd - hur går jag vidare?

[Valptass]

Hej Buke. Har funderat på att skriva den här tråden länge, och kanske borde jag också ha gjort det för längesen, men nu känner jag bannemig att det är dags.
Jag har varit olyckligt kär i flera månader nu. Visste redan från börjar att det inte skulle kunna bli nåt, men det gick ändå inte att hejda känslorna. I början försökte jag helt enkelt bejaka och njuta av den sköna känslan som det ju faktiskt är att vara kär. Det eskalerade dock till en närmast sjuklig besatthet som jag än idag inte lyckats skaka av mig... Har fått extremt svårt att leva i nuet; tankarna är alltid nån annanstans. Det har medfört ett kraftigt tapp i mina prestationer i skolan - från A och B+ i betyg till att knappt klara av ett E, helt enkelt för att jag inte har huvudet med mig längre. Jag är liksom tankestörd eller något, och jag måste komma ur det.

Det jag egentligen känner att jag behöver, och det jag verkligen saknar i mitt liv, är att umgås med vänner och hitta på saker. Jag har dock ingen kvar pga olika omständigheter, och jag har väl aldrig varit sådär superduktig på att hitta nya vänner men mitt mående just nu har försvårat det ytterligare. Jag har försökt hitta sätt att hantera mina känslor och kontrollera mina tankar men det har varit mer eller mindre fruktlöst. Jag har spenderat en sjuklig mängd tid på att bara tänka - det har verkligen känts som att jag behöver reda ut en massa i mitt huvud, men jag har insett nu att jag aldrig kommer fram till något och att det jag egentligen gör är att förkovra mig i min misär... Knappast vettigt. Vissa stunder har varit riktigt svåra, och för att tygla tankarna har jag ansträngt mig för att fokusera på att t.ex. räkna baklänges från 1000.

Jag är inte riktigt lika ångestfylld längre, mest less på att vara ensam med mina tankar och sörja över kärleken som aldrig blev av. Jag har försökt använda dejtingappar för att om inte annat få in nya människor i mitt liv men jag tröttnar snabbt och är egentligen tämligen ointresserad. Hade gärna grottat ner mig i nån hobby men det har varit svårt. Min största passion är hundar, men vovven jag bor med nu har blivit en riktig hussegris och vill knappt gå på längre promenader med mig längre. Egen hund har jag dessvärre inte möjlighet att skaffa. Vill jättejättegärna börja rida igen, men det har jag inte råd med. Har svårt att hitta nya intressen.

Vet inte hur lyckat det här inlägget blev egentligen, och hur tydlig/otydlig min situation och mitt problem är haha. Vet väl egentligen inte vad jag väntar mig för svar heller... Jag behöver tips på hur jag kan släppa kärleken/ensamheten och komma tillbaka till verkligheten och nuet igen. Hur har ni gjort för att komma över olycklig kärlek? Går det att sluta vara kär? Hur har ni hanterat ensamma perioder i livet?

 

[Lovisaleonora]

Jag vet inte om det går att sluta vara kär, det är nog varierande från person till person. Men frågan är om du verkligen är kär? Känner du personen ifråga så väl att det faktiskt handlar om kärlek, eller är det en häftig förälskelse som hängt upp sig och blivit en besatthet? Tankarna kan ju ibland spela oss spratt.

Tror du är inne på något viktigt, att du behöver annan stimulans i tillvaron. Kanske dax att ta upp något intresse och träffa andra människor?

 

[Kiwifrukt]

Är man kär får det tyvärr värka över. Hemskt men sant. Man tror inte det, men det går faktiskt över. Att hitta på något annat är det bästa sättet att försöka tänka på annat. Även om man absolut inte vill, för att man vill grotta ner sig och bara tänka på den personen.

Vi har nog alla varit där. Men det kommer en dag när man frågar sig vad man egentligen såg hos den personen.

 

[Malibu_Stacy]

Jag tycker att det låter som om du hamnat i en negativ tankespiral och skulle behöva hjälp av en professionell att ta dig ur den.
Jag fick känslor för en upptagen vän en kortare tid i mitt vuxna liv men det gick över på några månader då det inte var besvarat och då avtar även mitt intresse ganska snabbt. Besatt var jag dock aldrig, det känns inte som en riktigt rimlig reaktion så du behöver nog få hjälp att reda ut en hel del, inte minst för att inte sabba din skolgång.

 

[Valptass]

Jag vet inte om det går att sluta vara kär, det är nog varierande från person till person. Men frågan är om du verkligen är kär? Känner du personen ifråga så väl att det faktiskt handlar om kärlek, eller är det en häftig förälskelse som hängt upp sig och blivit en besatthet? Tankarna kan ju ibland spela oss spratt.

Tror du är inne på något viktigt, att du behöver annan stimulans i tillvaron. Kanske dax att ta upp något intresse och träffa andra människor?

Jag tycker väl inte att gränsen mellan kärlek, förälskelse och besatthet är särskilt solklar alla gånger så jag vet faktiskt inte... Men ja jag känner personen, han har blivit en av mina närmsta vänner vilket möjligen komplicerar det lite. Ja något intresse och träffa andra människor är verkligen vad jag behöver, det är bara inte så enkelt som det låter! Vet liksom inte vilket intresse jag ska ta upp och var jag träffar andra människor... Men du har rätt i att det är vad jag behöver.

Är man kär får det tyvärr värka över. Hemskt men sant. Man tror inte det, men det går faktiskt över. Att hitta på något annat är det bästa sättet att försöka tänka på annat. Även om man absolut inte vill, för att man vill grotta ner sig och bara tänka på den personen.

Vi har nog alla varit där. Men det kommer en dag när man frågar sig vad man egentligen såg hos den personen.

Jo det är så det verkar vara, jag hoppas ju självklar att det går över fort som attan!

Jag tycker att det låter som om du hamnat i en negativ tankespiral och skulle behöva hjälp av en professionell att ta dig ur den.
Jag fick känslor för en upptagen vän en kortare tid i mitt vuxna liv men det gick över på några månader då det inte var besvarat och då avtar även mitt intresse ganska snabbt. Besatt var jag dock aldrig, det känns inte som en riktigt rimlig reaktion så du behöver nog få hjälp att reda ut en hel del, inte minst för att inte sabba din skolgång.

Ja det håller jag med om. Har redan varit i kontakt med vården flera gånger angående det här, försökte få till samtalskontakt när det var som värst men det blev jag inte beviljad och sen har jag inte riktigt orkat kämpa för det. Blev rekommenderad att vända mig till kyrkan om jag ville prata med någon men det har jag inte riktigt känt för än.
Det är en vän jag har känslor för också, dock inte upptagen och det har varit lite flirtigt mellan oss ett tag men har förstått nu att han inte gillar mig på det sättet. Vet inte om jag känner mig lika besatt nu sen jag fick veta att han bara vill ha mig som vän eller om det är dagsformen, men det har defintivt blivit bättre än det var för några månader sedan. Tycker dock fortfarande att jag är onödigt styrd känslomässigt av honom och vill kunna släppa det liksom...

 

[Mabuse]

Jag tycker väl inte att gränsen mellan kärlek, förälskelse och besatthet är särskilt solklar alla gånger så jag vet faktiskt inte... Men ja jag känner personen, han har blivit en av mina närmsta vänner vilket möjligen komplicerar det lite. Ja något intresse och träffa andra människor är verkligen vad jag behöver, det är bara inte så enkelt som det låter! Vet liksom inte vilket intresse jag ska ta upp och var jag träffar andra människor... Men du har rätt i att det är vad jag behöver.


Jo det är så det verkar vara, jag hoppas ju självklar att det går över fort som attan!


Ja det håller jag med om. Har redan varit i kontakt med vården flera gånger angående det här, försökte få till samtalskontakt när det var som värst men det blev jag inte beviljad och sen har jag inte riktigt orkat kämpa för det. Blev rekommenderad att vända mig till kyrkan om jag ville prata med någon men det har jag inte riktigt känt för än.
Det är en vän jag har känslor för också, dock inte upptagen och det har varit lite flirtigt mellan oss ett tag men har förstått nu att han inte gillar mig på det sättet. Vet inte om jag känner mig lika besatt nu sen jag fick veta att han bara vill ha mig som vän eller om det är dagsformen, men det har defintivt blivit bättre än det var för några månader sedan. Tycker dock fortfarande att jag är onödigt styrd känslomässigt av honom och vill kunna släppa det liksom...

Jag vet inte, jag har aldrig lyckats sluta vara kär i någon så länge vi umgås. Att träffa den man är olyckligt kär i är som att fortsätta ta en drog, det känns bra i stunden men det gör också att man fortsätter vara beroende, så att säga.

Folk är ju olika, för mig är det inte så att det går över för att jag får reda på att den andre inte är intresserad - eller, för den delen, att jag blir intresserad av att veta att den andre är det.

Vill du fortsätta umgås, så är det rent fysiologiskt så att man inte kan vara förälskad i evigheter, men ett halvår eller ett år är inga problem. Så fundera på om det är värt det att fortsätta umgås med tanke på vad det kostar dig.

 

[ptr]

Jag hamnade där, mycket på grund av min egen tröghet.

Men det jag lärde mig var att kärlek kan vara så mycket mer än det egoistiska privilegiet att att älska någon och att bli älskad av någon.
Jag landade i att låta det vara så att det går visst att ha kärlekstankar i den meningen att man bryr sig om den man har en kärlek till. Lite på samma sätt som att hästarna ska ha det bra och få strosa runt i stora hagar och katten ska få gå ut och in som den vill i den mån det går.
Kan låta banalt, men för mig blev det förståelsen av något mycket större.
Detta är nu inte nåt egenpåhittat utan var något som någon berättade som blev intervjuad på radio - mins inte vilket program det var men troligast P1 och av typen "Samtal pågår". Det inslaget hjälpte mig väldigt mycket, även med att börja uppskatta mig själv på ett annat sätt.

 

[Valptass]

Jag vet inte, jag har aldrig lyckats sluta vara kär i någon så länge vi umgås. Att träffa den man är olyckligt kär i är som att fortsätta ta en drog, det känns bra i stunden men det gör också att man fortsätter vara beroende, så att säga.

Folk är ju olika, för mig är det inte så att det går över för att jag får reda på att den andre inte är intresserad - eller, för den delen, att jag blir intresserad av att veta att den andre är det.

Vill du fortsätta umgås, så är det rent fysiologiskt så att man inte kan vara förälskad i evigheter, men ett halvår eller ett år är inga problem. Så fundera på om det är värt det att fortsätta umgås med tanke på vad det kostar dig.

Jo det är klart att det är jobbigt att umgås med någon man är olyckligt kär i... Vi umgås dock sällan men pratar i telefon desto mer. Jag hoppas verkligen att förälskelsen lägger sig snart, för jag vill absolut inte klippa kontakten... Det är värt det än så länge i alla fall, han är typ den enda jag pratar med. Skulle bli outhärdligt tomt och ensamt utan honom.

Jag hamnade där, mycket på grund av min egen tröghet.

Men det jag lärde mig var att kärlek kan vara så mycket mer än det egoistiska privilegiet att att älska någon och att bli älskad av någon.
Jag landade i att låta det vara så att det går visst att ha kärlekstankar i den meningen att man bryr sig om den man har en kärlek till. Lite på samma sätt som att hästarna ska ha det bra och få strosa runt i stora hagar och katten ska få gå ut och in som den vill i den mån det går.
Kan låta banalt, men för mig blev det förståelsen av något mycket större.
Detta är nu inte nåt egenpåhittat utan var något som någon berättade som blev intervjuad på radio - mins inte vilket program det var men troligast P1 och av typen "Samtal pågår". Det inslaget hjälpte mig väldigt mycket, även med att börja uppskatta mig själv på ett annat sätt.

Det låter väldigt fint faktiskt! Jag försöker se det så istället, och hoppas att om jag bara tänker det tillräckligt mycket så kommer jag också till slut att faktiskt känna så. Har länge brottats med att logiskt ha en annan syn på situationen men känslomässigt ändå inte kunna följa det, om du förstår vad jag menar... Tack ändå för hoppfullt inlägg!