Orientering, varför är det så hemskt?

[Jenka]

Min mellanstadielärare var besatt av att alla skulle bli duktiga på orientering (och blockflöjt och pardans men det hör inte hit ) så jag lärde mig, trots kasst lokalsinne, det där med kartläsning tidigt och tyckte väl att själva orienteringen var helt okej. Vi fick aldrig ha kompass för övrigt, det tror jag inte att vi hade i högstadiet heller.

Det jag personligen ogillade var att det så ofta sprang lösa hundar i skogen där vi oftast orienterade för jag var hemskt hundrädd när jag var yngre.

Vi hade nog sällan kompass, vi med.

 

[Sryoqwe]

Så vi satt aldrig en kvart på någon jumpalektion och pratade, de var för korta för det. En kvart är ju typ halva lektionen om en lektion är 45 minuter och det ska vara uppvärmning och stretch efteråt. Vi hade en 45 min lektion och en dubbeltimme som ju blir bara 90 min.

Vi hade inte längre lektioner, men det var mycket "teori" eller allmänt prat (ja, det var läraren som höll i det, och ja, eleverna lyssnade på honom).

 

[Jenka]

Oj blev missvisande. Menade inte ”tidigare men inte längre” utan mer ”sen tidigare”.

Naturpasset finns! Men om det finns just hos dig beror på om någon arrangerat. Här finns aktuell lista på ställen och var man kan köpa kartor

http://naturpassomraden.orientering.se/Naturpass

Tack! Men då är kommunens info fel

 

[hastflicka]

WAY back when Jag gick i skolan fick vi en karta och kompass och blev utskickade i skogen att hitta orienterings kontroller. Ingen larde oss att lasa varken karta eller kompass ... och vi fick veta att folja efter andra inte var tillatet sa om man forsokte gora det anda (istallet for att ga vilse) skrek de hysteriskt at en.
Pa orientering gick de ut skallgang efter mig tva ganger ... bland annat den sista gangen jag nagonsin stod pa lanfardsskidor. Efter det gick jag ut en liten bit i skogen och satte mig pa en sten och helt enkelt vantade ut tiden tills det var dags att ta sig tillbaka igen.
Jag avskydde all gymnastik undervisning. Den bestod i "gymnastics" (hoppa over bockar och liknande ... jag var minst och fick inte ens till avhoppet sa jag kom upp pa bocken i fraga) och friidrott (jag var, som sagt minst, sa alla skrattade at mina forsok till langd och hojdhopp, vilket var vad vi huvudsakligen skulle agna oss at.

Jag blev larare och nar jag jobbade pa Amerikanska skolan i Jeddah, Saudi Arabia, insag jag plotsligt hur vansinnigt kul barnen hade pa gymnastik lektionerna. Efter flera ar som klasslarare sa jag upp mig men blev tillfragad om jag inte kunde ta en tjanst som gymnastiklarare i stallet.
Systemet for gymnastik lektioner i Amerikanska skolan ar helt annorlunda, man har (oftast 3) veckors perioder med olika sporter. Allt fran att anvanda skateboard till tennis, basketball, gymnastics, eller vad man kan komma upp med.

Pa "min" skola hade vi 3 gymnastiklarare och en 6 veckors period dar alla elever roterade runt till alla tre larare. En larde ut basketball, en larde ut gymnastics, och jag startade orientering. Det var superkul. Plostsligt var det inte de mest atletiska eleverna som klarade sig bast (sjalvklart borjade jag med att lara dem att lasa en karta!) Jag gjorde en bana over hela skolomradet och varje arskurs fick en karta som var avpassad for dem. Eleverna hade superkul, foraldrarna kom och tackade mig efterat da deras barn plotsligt laste en karta battre an de kunde.

 

[Jenka]

Tack! Men då är kommunens info fel

Men hittaut fanns!
@Breaktown

 

[nullo-modo]

Som det mesta i skolan få fick skolan mig att inte tycka om det eller inte tycka om det redan från början, orientering inget undantag.

Karta och kompass kunde jag sedan innan då jag gick i Scouterna.

 

[Raderad medlem 68338]

Well jag orkar knappt gå till kylskåpet, är jävligt lat, har noll lokalsinne, är inte direkt sportigt lagd, hatar att vara ute i naturen och springer bara om jagad till livet.

 

[Soapbubble]

Jag tyckte om orienteringen i skolan. Mina tjejkompisar och jag var absolut långsammast men tog flest kontroller.

Sonen fick börja med orientering efter ha provat en bollsport som ingen i familjen tyckte var kul efter två år. Sen gick jag introduktionskursen för föräldrar och nu åker vi på träningstävlingar ihop. Jag är fortfarande långsammast, men då behöver jag inte bevisa något och behöver inte skämmas om jag behöver fråga och om hjälp ute i skogen.

Det är så kul att jag har fått ett nytt intresse i min ålder. Jag minns inte riktigt när det hände sist.

 

[Sryoqwe]

Well jag orkar knappt gå till kylskåpet, är jävligt lat, har noll lokalsinne, är inte direkt sportigt lagd, hatar att vara ute i naturen och springer bara om jagad till livet.

Då låter kanske inte orientering så intressant... Men i teorin är det kanske roligare?

 

[morgaine]

Saknar helt lokalsinne, så jag blir vilse omgående. Men springa i skogen är kul, bara momentet orientering suger.

Jag saknar också lokalsinne men tävlade i många år i orientering. Man lär sig läsa kartan och ha koll på kompass och omgivning så går det ändå. Fast om man kommer bort sig så är det svårt utan lokalsinne. Då står man där tills någon springer förbi som kan visa vart man är.
Skolans orientering kräver inget lokalsinne för det är simpel stig-orientering som endast kräver basal kartläsning och kunskap om kompass. Många verkar däremot ha förutfattad mening att det är svårt och blockerar sig.

 

[Mia_R]

Vi fick grundlig genomgång i hur man läser en karta och använda kompass innan vi skickades ut i skogen, tyckte orientering var roligt och jag har haft nytta av kartkunskaperna många gånger sen jag slutade skolan. Jag har bra lokalsinne men hittar snabbt på nya platser om jag får en karta, oavsett om det är en turistkarta eller över okänd terräng, en snabb koll och jag vet direkt hur jag ska gå för att komma dit jag vill och var jag är.

 

[Greyshine]

Jag har väl haft rätt bra gympalärare och vi fick lära oss både karta och kompass (dock var det inte alltid man fick med en sån), men området där jag bodde hade väldigt mycket berg och sankmark vilket betydde att kartorna ibland var rätt komplexa, och om du inte planerade din väg kunde du få spendera 10 min bara för att ta dig runt t.ex. en klippvägg eller en myr.

Orientering tyckte jag egentligen var rätt kul, men när man är kort och med urkass kondis var det lagom kul med flera kilometer långa banor som oftast var på tid och där kontrollerna ibland var skymda eller satt på fel ställe, eller satt precis bredvid tidigare nämnda myr eller klippa.

Vid ett tillfälle skulle vi orientera i en okänd skog långt från skolan, och någon hade placerat en kontroll mitt i en sankmark så den bara var tillgängligt från ett håll. Det var flera elever som tog sig hem med lera långt över låren...

 

[Unafraid]

Jag saknar också lokalsinne men tävlade i många år i orientering. Man lär sig läsa kartan och ha koll på kompass och omgivning så går det ändå. Fast om man kommer bort sig så är det svårt utan lokalsinne. Då står man där tills någon springer förbi som kan visa vart man är.
Skolans orientering kräver inget lokalsinne för det är simpel stig-orientering som endast kräver basal kartläsning och kunskap om kompass. Många verkar däremot ha förutfattad mening att det är svårt och blockerar sig.

Jag har varit vilse på orientering. Jag går vilse trots att jag följer kartor. Jag går vilse trots att jag följer stigar.

 

[Badger]

Vi hade inte längre lektioner, men det var mycket "teori" eller allmänt prat (ja, det var läraren som höll i det, och ja, eleverna lyssnade på honom).

Ah, jo jag har läst att rörelse under en genomsnittlig jumpalektion just nu är ca 7 minuter. Det förklarar ju den saken. Mitt minne av jumpan är ju att man sprang runt och rörde på sig (om man inte stod i ett hörn av en fotbollsmatch och bara rörde sig för att komma bort från bollen, men som tur var spelade vi inte fotboll så ofta)

 

[Badger]

Åh, precis sådär var det för mig också.
Lägg därefter till att det vid alla lagsporter (fotboll, basket, innebandy...) var eleverna själva som skulle välja lag. Ibland plockades det ut två personer som sedan skulle välja vilka de ville ha med i sina lag. Jag var ALLTID tvärsist att bli "vald", med andra ord, hade garanterat inte ens hamnat i något lag om det funnits minsta möjlighet för båda lagen att välja bort mig.

Det var först när jag började i mitt andra gymnasium som det blev kul med idrott. Den läraren var fantastisk. Alltså, även de som skolkade från i princip allt i skolan såg till att komma till de lektioner som den läraren hade. När idrottsläraren hoppade in som lärare på andra lektioner så var plötsligt alla på plats, alla satt koncentrerade och jobbade tokbra osv. Men han såg alla elever, han peppade alla, han skippade allt vad tävling hette och la upp allt på ett sätt så att alla kunde vara med på sin nivå och han förklarade de regler som behövde förklaras osv. Utan tvekan den bästa lärare jag haft.

Den har jag också alltid undrat över, också kvar till sist varteviga gång. Varför i helskotta orkade inte jumpaläraren dela in själv. Iofs ville de ju antagligen ha jämna lag och visste att barnen var bäst på att hålla koll på de kassa så de fördelades upp jämnt och sist men herregud!

 

[Görel]

Jag vet att liknande ämnen kommit upp tidigare och summan av kardemumman verkar vara att beklämmande många idrottslärare/skolor misslyckas fatalt med att väcka rörelseglädje och intresse för sport hos sina elever. Till och med tvärt om, de stryper det intresse som redan finns många gånger.
Varför är det så tror ni?

Det är en mycket intressant fråga! Jag tillhör de som fått en livslång avsky för allt fysiskt arbete i grupp efter skolans gympa. Är helt i avsaknad av bollsinne och har lite dålig koordination. När jag var 13 år fick jag korsett för att jag har skolios. Det hade man väntat sig skulle lett till att gympaläraren ansträngde sig för att hitta något som fungerade utifrån mina förutsättningar men det enda man lyckades komma på var simning. Däremot var jag bra på orientering p g a lokalsinne och var rätt duktig på gymnastik innan korsetten. Och så red jag flera dagar i veckan men det räknades ju inte.

Jag har funderat över om lärarna tyckt det varit jobbigt att försöka tänka utanför sin egen låda, utanför det egna idrottsintresse som lett till yrkesvalet? Att det är en för stor ansträngning att individanpassa för att det blir för mycket jobb? Har ingen aning om hur det ser ut nu, jag hoppas verkligen att det har förändrats! Jag gick ut gymnasiet för 35 år sen och då sattes betyg utifrån prestation, man var tvungen att genomföra olika moment med tillräckligt bra resultat. Själv hade jag 1 i mitt avgångsbetyg.

 

[morgaine]

Den har jag också alltid undrat över, också kvar till sist varteviga gång. Varför i helskotta orkade inte jumpaläraren dela in själv. Iofs ville de ju antagligen ha jämna lag och visste att barnen var bäst på att hålla koll på de kassa så de fördelades upp jämnt och sist men herregud!

Om det är någon tröst så fick vi lära oss på utbildningen att man INTE får göra just så för att det blir en rangordning bland eleverna. Så förhoppningsvis slutar dessa dumheter nu med att eleverna får välja och vraka bland kompisarna. Men det var likadant när jag gick o skolan, de hippaste gapigaste eleverna skulle alltid välja lag och tog de mest populära och sportigaste först.

 

[morgaine]

Det är en mycket intressant fråga! Jag tillhör de som fått en livslång avsky för allt fysiskt arbete i grupp efter skolans gympa. Är helt i avsaknad av bollsinne och har lite dålig koordination. När jag var 13 år fick jag korsett för att jag har skolios. Det hade man väntat sig skulle lett till att gympaläraren ansträngde sig för att hitta något som fungerade utifrån mina förutsättningar men det enda man lyckades komma på var simning. Däremot var jag bra på orientering p g a lokalsinne och var rätt duktig på gymnastik innan korsetten. Och så red jag flera dagar i veckan men det räknades ju inte.

Jag har funderat över om lärarna tyckt det varit jobbigt att försöka tänka utanför sin egen låda, utanför det egna idrottsintresse som lett till yrkesvalet? Att det är en för stor ansträngning att individanpassa för att det blir för mycket jobb? Har ingen aning om hur det ser ut nu, jag hoppas verkligen att det har förändrats! Jag gick ut gymnasiet för 35 år sen och då sattes betyg utifrån prestation, man var tvungen att genomföra olika moment med tillräckligt bra resultat. Själv hade jag 1 i mitt avgångsbetyg.

Det har förändrats en del iaf.
Numera ska betyget sättas utifrån egna förutsättningar i kombination med prestationer så lite bättre bör det ha blivit. Man tar iaf hänsyn till fysiska hinder.

 

[Sryoqwe]

Om det är någon tröst så fick vi lära oss på utbildningen att man INTE får göra just så för att det blir en rangordning bland eleverna. Så förhoppningsvis slutar dessa dumheter nu med att eleverna får välja och vraka bland kompisarna. Men det var likadant när jag gick o skolan, de hippaste gapigaste eleverna skulle alltid välja lag och tog de mest populära och sportigaste först.

När jag har varit med har det inte varit eleverna som valt lag .

Det har förändrats en del iaf.
Numera ska betyget sättas utifrån egna förutsättningar i kombination med prestationer så lite bättre bör det ha blivit. Man tar iaf hänsyn till fysiska hinder.

Lite tveksamt hur mycket de tar hänsyn till fysiska hinder (på skolan jag gått). Om man hade något väldigt stort/ mer akut men behandlad skada var det säkert bättre, men att jag bland annat har artros var inte så viktigt

 

[morgaine]

När jag har varit med har det inte varit eleverna som valt lag .

Lite tveksamt hur mycket de tar hänsyn till fysiska hinder (på skolan jag gått). Om man hade något väldigt stort/ mer akut men behandlad skada var det säkert bättre, men att jag bland annat har artros var inte så viktigt

Något förbättras ändå. Så bra.
När gick du i skolan? Så konstigt att de inte tog hänsyn till dig, visade du något läkarintyg?då borde de tagit hänsyn.