Orkar inte ha det såhär mer..

[glömmerallt]

När jag läser om dig TS och andra som mår dåligt så hoppas jag att jag som förälder till åtminstone en med ångestproblematik kan finnas där på rätt sätt. Det är fanimej skräcken att vara en ofårstående förälder. Samtidigt vet jag inte om mina ungar orkar vara alldeles ärliga med mig. Jag har ibland känslan av att de vill skona mig från sitt dåliga mående, kanske för att de är rädda att jag ska få dåligt samvete och känna mig otillräcklig.

Att du vill finnas där är det viktiga. Sedan kan du bara göra ditt bästa för att stötta efterförmåga.

 

[cirkus]

Att du vill finnas där är det viktiga. Sedan kan du bara göra ditt bästa för att stötta efterförmåga.

Ja! Jag vill verkligen inget annat - men det vore så sorgligt för mig om min förmånga snarare stjälper än hjälper. Jag vet ju till mångt och mycket varför måendet är som det är. Jag vet min del, jag vet att den är liten, men jag hade kunnat skydda bättre. Jag vet en del som sårar och river i flickorna och jag kan inte göra mycker mer än att veta och finnas där.

 

[glömmerallt]

Ja! Jag vill verkligen inget annat - men det vore så sorgligt för mig om min förmånga snarare stjälper än hjälper. Jag vet ju till mångt och mycket varför måendet är som det är. Jag vet min del, jag vet att den är liten, men jag hade kunnat skydda bättre. Jag vet en del som sårar och river i flickorna och jag kan inte göra mycker mer än att veta och finnas där.

Om du kan få dem att känna att du finns där när de behöver dig så tror jag bara det betyder mycket.

Angående det där att skydda bättre så utgår jag från att du gjort så gott du kunnat och oavsett så är det inte ditt fel att de mår dåligt. Jag tror liksom inte det behöver vara någons fel alls ibland kanske saker är någons fel men långt ifrån alltid. Och även om vi hypotetiskt låtsas att det faktiskt är ditt fel så har du ju inte gjort något med flit för att skada dem eller hur? Alltså behöver du inte känna någon skuld.


Om du vet vad som är just dina döttras problem så kan du ju försöka lära dig mer om det det är nog lättare att hjälpa ju mer du förstår. Sedan måste de vilja ta emot din hjälp också det enda du kan göra är att erbjuda den och ibland kan det vara väldigt svårt att ta emot/ be om hjälp. Specielt om de inte vill "belasta" dig med sitt mående.


Ska tillägga att jag inte kan något om sådant här så jag bara gissar hejvilt.

 

[tuaphua]

Ja! Jag vill verkligen inget annat - men det vore så sorgligt för mig om min förmånga snarare stjälper än hjälper. Jag vet ju till mångt och mycket varför måendet är som det är. Jag vet min del, jag vet att den är liten, men jag hade kunnat skydda bättre. Jag vet en del som sårar och river i flickorna och jag kan inte göra mycker mer än att veta och finnas där.

Det bästa tror jag är att bara vara tydlig med att man finns där och att man kan hantera att ens nära mår dåligt. Dvs tala om för dem att man inte blir krossad av om de berättar om sitt.
Jag är ju dels själv en som periodvis mår dåligt. Men jag har också haft partners, nära familj och vänner som mått dåligt.
Många har så klart både velat skydda andra från att bli ledsna över hur de mår. Men en del vill heller inte vara till besvär, vara obekväma etc.

Att också fråga tror jag är bra. Och tala om att man inte riktigt vet hur man hjälper bäst. Men att de gärna får tala om det om de orkar.

Jag upplever att de föräldrar som anses "ostöttande" är de som inte riktigt kan eller vill lyssna. Som inte frågar utan föreläser.

 

[Cattis_E]

Jag vet att jag är alldeles för hård mot mig själv, och suger åt mig allt negativt som en svamp.

Hon vet fortfarande inte hur dålig jag är vissa dagar, men det här med att jag skulle sjukskrivas tycker hon/dom verkar "onödigt", i brist på bättre ord. Min mamma frågade mig om det inte var bättre att jag fokuserade allt på skolan nu så kunde jag sjukskriva mig sedan. Alltså om två år.

Jag är också sådan som inte gärna visar, och verkligen försöker hålla uppe en fasad. Så dom har aldrig heller sett mig (eller någon annan heller tror jag) bryta ihop på riktigt.

Försök att börja lägga märke till när du är hård och negativ mot dig själv. Och VARJE gång du upptäcker det så låter du det följas av att du tänker meningen: Nu fick jag en tanke att... Till exempel: Nu fick jag en tanke att hon tycker jag är dum, Nu fick jag en tanke att jag är värdelös, Nu fick jag en tanke att jag inte borde vara sjukskriven osv.
Tankar är inga sanningar och dt här är en metod som jag tycker stundtals hjälp mig väldigt mycket.

Tråkigt att dina föräldrar inte verkar förstå, din mamma har kanske inte haft någon egen riktig kris. Jag tycker du får vara lite hård och säga att min läkare ansåg att det var bäst att göra såhär nu (angående sjukskrivning). Försök att strunta i fasaden och orka låta de se att du är dålig om du är det när du är med dem.

Angående din pappa så verkar han lite lik mig, problemorienterad var han väl? Vi som fungerar så vill gärna "bomba" den som har problem med tänkbara lösningar eller saker som kan underlätta (notera hur jag försökte "pracka" på dig min övning ovan). Försök se der som att han vill göra vad han kan för att hjälpa dig och det enda råd han vet är problemlösning. Av honom kanske du i bästa fall kan få hjälp med rent praktiska saker som du inte orkar?

En nyfiken fråga, han var gråtfärdig när du kom hem? Tror du det var av omtanke? I så fall sug i dig hur betydelsefull du ändå är för honom och att han önskar du kunde göra mer för dig.

Appropå något helt annat så finns det absolut hopp Sasse. Jag var återremitterad till öppenpsykiatriska i fredags och hade ett riktigt bra möte. Vi pratade om medicinering och det verkar finnas så mycket alternativ, det handlar bara om att hitta det som fungerar.
Eftersom jag haft depressioner i omgångar under livet så tyckte han att den här utmattningssyndromdiagnosen inte var helt överensstämmande. Jag var väl utmattad i början för 1,5 år sedan men lider också av återkommande depressioner.

Jag ska börja sätta in en medicin nu som han trodde mycket på, även om biverkningslistan faktiskt gör mig lite rädd så jag hoppas att jag bara får lindriga biverkningar om några alls. I annat fall är det inte svårare än att man får prova något annat.
Och sedan hade han redan efter besöket en plan på lång sikt för medicineringen också. Äntligen händer det någonting som känns mer långsiktigt.
Jag har ju redan psykolog och så, det är ju minst lika viktigt men det här känns som ett viktigt steg mot att förhindra de återkommande återinsjuknandena.

Stå på dig och våga sök hjälp och ringa VC eller akutpsyk så ofta det behövs!
Angående psykolog så är det ju tråkigt att du måste byta om du tyckte om den du varit hos, men som du sade är förhoppningsvis den andra lika bra. Och är den inte det får du fråga efter möjligheter att byta till ytterligare någon eller remitteras till en enhet som har en annan.

 

[Monstermom]

Försök att börja lägga märke till när du är hård och negativ mot dig själv. Och VARJE gång du upptäcker det så låter du det följas av att du tänker meningen: Nu fick jag en tanke att... Till exempel: Nu fick jag en tanke att hon tycker jag är dum, Nu fick jag en tanke att jag är värdelös, Nu fick jag en tanke att jag inte borde vara sjukskriven osv.
Tankar är inga sanningar och dt här är en metod som jag tycker stundtals hjälp mig väldigt mycket.

Jättebra tips! Göra sig själv medveten om när tankarna ställer till det för en, så man kan få lite distans - och förhoppningsvis förekomma så småningom, och utveckla nya mönster!

 

[cirkus]

Om du kan få dem att känna att du finns där när de behöver dig så tror jag bara det betyder mycket.

Angående det där att skydda bättre så utgår jag från att du gjort så gott du kunnat och oavsett så är det inte ditt fel att de mår dåligt. Jag tror liksom inte det behöver vara någons fel alls ibland kanske saker är någons fel men långt ifrån alltid. Och även om vi hypotetiskt låtsas att det faktiskt är ditt fel så har du ju inte gjort något med flit för att skada dem eller hur? Alltså behöver du inte känna någon skuld.


Om du vet vad som är just dina döttras problem så kan du ju försöka lära dig mer om det det är nog lättare att hjälpa ju mer du förstår. Sedan måste de vilja ta emot din hjälp också det enda du kan göra är att erbjuda den och ibland kan det vara väldigt svårt att ta emot/ be om hjälp. Specielt om de inte vill "belasta" dig med sitt mående.


Ska tillägga att jag inte kan något om sådant här så jag bara gissar hejvilt.

Tack fina glömmerallt!
Jag förstår ju att det inte är mitt fel när det gäller dåligt mående, men det finns faktiskt saker runt mina barn jag hade kunna styra bättre. Jag gjorde så gott jag kunde och det vet dom nog. Antagligen mår jag sämre av min dåliga förmåga där och då än vad de gör av konsekvenserna. Jag vet inte helt varför de mår dåligt till och från, det kanske inte ens de själva gör. Oavsett så vet de att jag alltid finns. Vi har en god tillit och bra kommunikation, samtidigt som jag känner att de berättar vad de vill berätta, jag kräver inte full redogörelse för nånting. Man behöver kanske ha vissa saker privat också.

 

[Monstermom]

Jag förstår ju att det inte är mitt fel när det gäller dåligt mående, men det finns faktiskt saker runt mina barn jag hade kunna styra bättre.

Det finns det alltid.

 

[Cattis_E]

Jättebra tips! Göra sig själv medveten om när tankarna ställer till det för en, så man kan få lite distans - och förhoppningsvis förekomma så småningom, och utveckla nya mönster!

Tack! Jag har några fler liknande om TS eller någon annan känner att de vill ha fler

 

[MM]

@cirkus

Du är en superbra mamma

Jag vet bara det du berättat om dina töser men det ger ju mig en fingervisning om deras negativa mående och du finns verkligen där för dina barn. Visst kan man önska att man skyddat sina barn bättre, men vissa saker kan du inte rå för och det finns folk i eran närhet som borde bete sig som människor och du är en jättebra förälder!

Det finns alltid saker man vill hålla privata, som man inte vill att ens föräldrar ska veta. Men dina barn har kommit till dig och berättat hur dom mår. Kanske inte allt men dom kom till dig och vetskapen om att du vet hur dom mår tidvis och finns där för dom är det som stöttar upp även om dom inte vill berätta allt för dig.

 

[glömmerallt]

Tack fina glömmerallt!
Jag förstår ju att det inte är mitt fel när det gäller dåligt mående, men det finns faktiskt saker runt mina barn jag hade kunna styra bättre. Jag gjorde så gott jag kunde och det vet dom nog. Antagligen mår jag sämre av min dåliga förmåga där och då än vad de gör av konsekvenserna. Jag vet inte helt varför de mår dåligt till och från, det kanske inte ens de själva gör. Oavsett så vet de att jag alltid finns. Vi har en god tillit och bra kommunikation, samtidigt som jag känner att de berättar vad de vill berätta, jag kräver inte full redogörelse för nånting. Man behöver kanske ha vissa saker privat också.

Jag anser att de som tycker att de alltid gjort allt rätt har brist på självinsikt så för mig låter det förtroendeingevande att du tycker att du kunde gjort saker bättre.


Efter vad du skrivit i den här tråden låter du som ett jättebra stöd för dina barn

 

[Kattennizze]

När jag läser om dig TS och andra som mår dåligt så hoppas jag att jag som förälder till åtminstone en med ångestproblematik kan finnas där på rätt sätt. Det är fanimej skräcken att vara en ofårstående förälder. Samtidigt vet jag inte om mina ungar orkar vara alldeles ärliga med mig. Jag har ibland känslan av att de vill skona mig från sitt dåliga mående, kanske för att de är rädda att jag ska få dåligt samvete och känna mig otillräcklig.

Men Cirkus, du bryr dig, du finns där för dina barn, mer kan du inte göra, du är fullt tillräcklig! Jag tycker det låter som en dröm att ha en mamma som du, som verkligen till synes verkar bry sig.

 

[glömmerallt]

Tack! Jag har några fler liknande om TS eller någon annan känner att de vill ha fler

Du får gärna dela med dig av flera tips.

Den här tråden har mycket visningar så även om ingen som deltar i den skulle ha nytta av tipsen kanske några som läser har det.

Sedan vill jag tillägga att tips nog inte upplevs lika "påtvingande" när de skrivs här som när de ibland ges IRL. Jag kan ibland tycka det känns jobbigt med för mycket "pepp" tips och råd, pressande liksom som att jag borde klara av att ta till mig dem bättre. Men det blir mycket mera distans när jag läser tips på nätet. Det är nog mycket jag fortfarande har svårt att ta till mig men pressen att göra det förvinner liksom ivarje fall det mesta. Så du behöver nog inte oroa dig så för att det ska upplevas "påprackande" för att du skriver tips här.

Sedan kan jag givetvis bara tala för mig själv men så känner jag. Ska för övrigt försöka använda mig av tipset du gav Sasse här ovan tror det kan fungera bra för mig.

 

[Sasse]

Försök att börja lägga märke till när du är hård och negativ mot dig själv. Och VARJE gång du upptäcker det så låter du det följas av att du tänker meningen: Nu fick jag en tanke att... Till exempel: Nu fick jag en tanke att hon tycker jag är dum, Nu fick jag en tanke att jag är värdelös, Nu fick jag en tanke att jag inte borde vara sjukskriven osv.
Tankar är inga sanningar och dt här är en metod som jag tycker stundtals hjälp mig väldigt mycket.

Tack för tips! Ska försöka tänka så när jag märker att jag är negativ mot mig själv.

Tråkigt att dina föräldrar inte verkar förstå, din mamma har kanske inte haft någon egen riktig kris. Jag tycker du får vara lite hård och säga att min läkare ansåg att det var bäst att göra såhär nu (angående sjukskrivning). Försök att strunta i fasaden och orka låta de se att du är dålig om du är det när du är med dem.

Jag sa till henne då att det var vad psykologen tyckte var bäst. Min mamma invände då med att det är jag som bestämmer, antar jag i ett försök att övertyga mig om att satsa allt på skolan. Men hon slutade fråga när jag sa att både jag och psykologen kommit fram till det. Sedan har vi inte pratat om det mera.

Angående din pappa så verkar han lite lik mig, problemorienterad var han väl? Vi som fungerar så vill gärna "bomba" den som har problem med tänkbara lösningar eller saker som kan underlätta (notera hur jag försökte "pracka" på dig min övning ovan). Försök se der som att han vill göra vad han kan för att hjälpa dig och det enda råd han vet är problemlösning. Av honom kanske du i bästa fall kan få hjälp med rent praktiska saker som du inte orkar?

En nyfiken fråga, han var gråtfärdig när du kom hem? Tror du det var av omtanke? I så fall sug i dig hur betydelsefull du ändå är för honom och att han önskar du kunde göra mer för dig.

Ja, jag tror att det var för att han bryr sig och vill att jag ska må bra.

Kan tänka mig att han är problemorienterad nu när jag tänker på det. Han kommer ofta med tips om praktiska förslag, och ville nu även överklaga CSN för att underlätta för mig.

Appropå något helt annat så finns det absolut hopp Sasse. Jag var återremitterad till öppenpsykiatriska i fredags och hade ett riktigt bra möte. Vi pratade om medicinering och det verkar finnas så mycket alternativ, det handlar bara om att hitta det som fungerar.
Eftersom jag haft depressioner i omgångar under livet så tyckte han att den här utmattningssyndromdiagnosen inte var helt överensstämmande. Jag var väl utmattad i början för 1,5 år sedan men lider också av återkommande depressioner.

Jag fick en ny medicin när jag nämnde att jag blev orkeslös och avtrubbad av den andra jag hade tidigare, men å andra sidan sa psykologen att det, som jag fattade det, är vanligt att man blir sådan av antidepressiva. Men hon bytte ändå till mig, så jag får se hur den jag har nu kommer fungera.

Hur mår du idag?

Tack för peppen!

 

[cirkus]

Vad snälla ni är!
Jag behöver det verkligen just nu.
Mina döttrar är i Indien där det är oroligheter sedan igår, de är visserligen i säkerhet just nu, men man vet aldrig. Min son har fått däcksexplosion på E4an och sitter i beckmörkret och väntar på en bergare. Min katt har blivit påbackad och är på väg till djursjukhuset. Jag är långt bort från alla

 

[Monstermom]

Vad snälla ni är!
Jag behöver det verkligen just nu.
Mina döttrar är i Indien där det är oroligheter sedan igår, de är visserligen i säkerhet just nu, men man vet aldrig. Min son har fått däcksexplosion på E4an och sitter i beckmörkret och väntar på en bergare. Min katt har blivit påbackad och är på väg till djursjukhuset. Jag är långt bort från alla

Stackare!

Men på buke är vi nära!
Det låter inte så muntert minst sagt, men det är i alla fall en bärgare på väg, katten är snart på sjukhuset, och dina döttrar är i säkerhet just nu. Ta inte ut något elände i förskott nu.

 

[bumpo]

@Sasse jag har äntligen hittat min bankdosa. Pengar kommer i morgon.

 

[Cattis_E]

@Sasse angående antidepressiva så tycker jag inte alls att man måste bli avtrubbad på dem. Men det kan också vara så att man (kroppen) reagerar mer i början. Jag har ätit tre olika sorters SSRI och det är egentligen bara den första sorten som jag fick för många år sedan som gjorde mig lite avtrubbad. Jag märkte det inte så mycket själv egentligen men min (numera) make berättade i efterhand att han inte tyckte om hur jag blev liksom avstängd på dem. Just där och då gjorde de dock det som behövdes ändå.

Jag mår bra idag, men jag ska faktiskt inte ta min första tablett av den nya medicinen som ska läggas till förrän till frukost strax. Dels så tog jag någon dag på mig att hämta ut medicinen och dels så ville jag inte riskera eventuella biverkningar som gjorde att jag inte borde köra bil igår. Håll gärna en tumme att jag slipper allt annat än lindriga biverkningar denna veckan .

Och så var det dags för tipshörnan
Ett annat tips som fungerat bra för mig är att om man börjat komma på när tankarna börjar gå in i den där negativa spiralen av oro och ångest är att tankemässigt slänga upp en riktig röd stoppskylt framför sig.
Du säger alltså STOPP, sluta det är bara dina tankar och inte verkligt.
Tankar ÄR bara tankar och ingen sanning.

Om man oroar sig för hur man ska orka med saker överhuvudtaget i framtiden (oavsett om denna framtid är om en månad, i morgon eller om en kvart) så kan det hjälpa att säga till sig själv:
-Framtiden har inte hänt ännu och vi kan inte veta hur det kommer att bli. Därför behöver jag inte oroa mig för det nu.

 

[Sasse]

@Cattis_E Jag får hoppas på den sorten jag fått nu då, att jag inte blir så avtrubbad av den. Fast biverkningarna på den skrämmer mig också Jag hoppas jag får lindriga sådana. Eller inga alls!

Jag fick just anledning att träna att stoppa negativa tankar. Min redovisning idag gick inte direkt sådär lysande. Avskyr verkligen när det händer, hur mycket jag än tränat innan så försvinner allt när jag går upp i varv. Så jag var tvungen att mantra att jag var för hård mot mig själv för att sluta tänka på det.

Nu måste jag plugga vidare till tentan i eftermiddag

 

[Cattis_E]

@Sasse Tråkigt att redovisningen gick dåligt MEN jag tycker det låter som ett framsteg att du 1 insåg att du var för hård mot dig själv och 2 kunde motverka att du rasade ned i så mycket ångest att inger funderade med att uppmärksamma och påminna dig om det.