Orkar inte ha det såhär mer..

[Sasse]

Nu kom nedstämdheten tillbaka igen, efter 6 dagars ro. Jag tror jag mådde bra ett tag för att jag hade något att se fram emot, sedan kom verkligheten ikapp igen igår. Blev ingen skoldag idag. Jag har inte ens orkat höra av mig. Orkade inte heller stiga upp imorse utan har "sovit" i 11,5 timme, bara legat och stirrat när jag väl vaknade. Men jag har ingen ångest, utan är bara nedstämd. Det kändes som att livet var lättare när jag hade något att se fram emot, men jag vet inte vad jag har att se fram emot nu på ett tag.

Dom har i alla fall diskuterat mitt fall på psyk nu, och jag har en tid till en sköterska nästa fredag. Min psykolog/läkare ska ringa mig i början av nästa vecka, eller så skulle jag ringa om jag mådde sämre igen.

Jag känner nästan att jag saknar ångesten, få vältra mig i min egen olycka och skada mig själv, hellre än det här apatiska tillståndet när jag inte känner något alls.

 

[monster1]

Nu kom nedstämdheten tillbaka igen, efter 6 dagars ro. Jag tror jag mådde bra ett tag för att jag hade något att se fram emot, sedan kom verkligheten ikapp igen igår. Blev ingen skoldag idag. Jag har inte ens orkat höra av mig. Orkade inte heller stiga upp imorse utan har "sovit" i 11,5 timme, bara legat och stirrat när jag väl vaknade. Men jag har ingen ångest, utan är bara nedstämd. Det kändes som att livet var lättare när jag hade något att se fram emot, men jag vet inte vad jag har att se fram emot nu på ett tag.

Dom har i alla fall diskuterat mitt fall på psyk nu, och jag har en tid till en sköterska nästa fredag. Min psykolog/läkare ska ringa mig i början av nästa vecka, eller så skulle jag ringa om jag mådde sämre igen.

Jag känner nästan att jag saknar ångesten, få vältra mig i min egen olycka och skada mig själv, hellre än det här apatiska tillståndet när jag inte känner något alls.

Kanske läge att ringa då om du känner dig mer nedstämd?

 

[Sasse]

Jag känner mig bättre nu, medicinen kanske har börjat verka.

Tänkte fråga om det finns något man kan göra åt panikångest? Jag vet egentligen inte om det är det jag har. Men har varit inne på vårdcentralen och undersökt, och de hittade iaf inget fysiskt fel. Så jag antar det är panikångest, typ...

Däremot känner jag aldrig av någon ångest när jag får anfallen. Inte panik heller. Jag tror sällan jag ska dö (men det förekommer), utan väntar mest på att det ska sluta av sig själv. Det som händer är att jag får ont. I vänster sida av: bröstkorgen + ansikte + arm + rygg. Ibland är smärtan så olidlig att jag tappar andan/blir andfådd, eller liknande. När smärtan är som värst blir jag rädd och tror att jag ska dö. Men det är sällan jag får SÅ ont.

Jag har som sagt sökt in för det här, men de hittar inget. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt när anfallen kommer. Nu har jag haft en ikväll, och jag har legat och vridit mig i smärta på golvet i ca 1 timmes tid. Nu har det avtagit något, ömmar mest som det är nu.

Men vad gör jag när det händer? Vårdcentralen sa att jag skulle käka Ipren/Alvedon, men det är helt omöjligt. Jag kollapsar helt och kan inte göra annat än att vrida mig i plågor tills det försvinner.

Jag är lite rädd att det inte är panikångest, just för att jag aldrig/sällan har panik, ångest, tror att jag ska dö när det händer. Utan det är främst bara smärta jag känner.

Jag har haft "riktig" panikångest tidigare, och dom gångerna har jag varit vansinnigt rädd, haft dödsångest, hjärtklappning - men aldrig någon smärta.

Men så visar som sagt proverna inget fysiskt fel. Vad sjutton gör man när man får anfallen? Går det att förebygga på något sätt?

 

[glömmerallt]

Har inga råd att ge, låter otäckt!

Du kanske kan ringa sjukvårdupplyssningen?

 

[monster1]

Jag känner mig bättre nu, medicinen kanske har börjat verka.

Tänkte fråga om det finns något man kan göra åt panikångest? Jag vet egentligen inte om det är det jag har. Men har varit inne på vårdcentralen och undersökt, och de hittade iaf inget fysiskt fel. Så jag antar det är panikångest, typ...

Däremot känner jag aldrig av någon ångest när jag får anfallen. Inte panik heller. Jag tror sällan jag ska dö (men det förekommer), utan väntar mest på att det ska sluta av sig själv. Det som händer är att jag får ont. I vänster sida av: bröstkorgen + ansikte + arm + rygg. Ibland är smärtan så olidlig att jag tappar andan/blir andfådd, eller liknande. När smärtan är som värst blir jag rädd och tror att jag ska dö. Men det är sällan jag får SÅ ont.

Jag har som sagt sökt in för det här, men de hittar inget. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt när anfallen kommer. Nu har jag haft en ikväll, och jag har legat och vridit mig i smärta på golvet i ca 1 timmes tid. Nu har det avtagit något, ömmar mest som det är nu.

Men vad gör jag när det händer? Vårdcentralen sa att jag skulle käka Ipren/Alvedon, men det är helt omöjligt. Jag kollapsar helt och kan inte göra annat än att vrida mig i plågor tills det försvinner.

Jag är lite rädd att det inte är panikångest, just för att jag aldrig/sällan har panik, ångest, tror att jag ska dö när det händer. Utan det är främst bara smärta jag känner.

Jag har haft "riktig" panikångest tidigare, och dom gångerna har jag varit vansinnigt rädd, haft dödsångest, hjärtklappning - men aldrig någon smärta.

Men så visar som sagt proverna inget fysiskt fel. Vad sjutton gör man när man får anfallen? Går det att förebygga på något sätt?

Det låter ju mer som någon form av muskelkramp? Jag får som du säger inte heller ont direkt av panikångest, men jag vet att folk kan få tryck över bröstet och ont. Men ångest kan ju ta sig så himla många uttryck...

För mig sätter sig ångesten väldigt mycket i kroppen, så jag är väldigt spänd och har ont i allmänhet. Jag kan få problem med att det låser sig/ hänger upp sig eller vad det nu gör i revbensfästena och muskelfästen kring bröstkorgen. Det gör väldigt ont och det blir svårt att ta djupa andetag, känns lite som man misstänker att en hjärtinfarkt skulle kännas.

Jag skulle rekommendera dig att gå till en sjukgymnast (vårdcentralen borde ha en du kanske kan få din läkare att remittera dig eller själv söka dit) eller naprapat, massör eller någon som kan känna igenom dina mjukdelar/muskler, fästen och liknande och se om de hittar något.

 

[Sasse]

@monster1 Tack för tips! Jag får ringa till någon på måndag och se om de kan hjälpa mig. Muskelkramp låter inte helt otroligt när jag läser om det, och går det att göra något åt är det fantastiskt. Jag vill verkligen inte återuppleva det från igårkväll. Fast jag känner mig rätt öm idag också så jag ska nog ut och röra mig och se om det kan hjälpa.

 

[TinyWiny]

Vet du hur du har det med mineralbalansen i kroppen? Rejäla doser magnesium till kvällen kan hjälpa mot kramper.

 

[Sasse]

@TinyWiny Nej, tror du det kan vara värt att köpa magnesiumtillskott? Hur tar man reda på vad man har för mineralbalans?

 

[TinyWiny]

De flesta mineralerna kan man kolla med blodprov men just magnesium är svårt att kolla. Det du ska vara noga med är att du får i dig dubbelt så mycket kalcium som magnesium varje dag. Om du äter mycket mjölkprodukter så brukar inte det vara något problem men annars kan man ta ett tillskott som kombinerar kalcium och magnesium. Det är viktigt att du köper ett tillskott som slutar på -lat, som t ex magnesium-kelat, det har kroppen enkelt att ta upp. Om du istället tar magnesium som slutar på -id så kan det ge diarré och kroppen kan inte tillgodogöra sig det lika bra. Jag köper mina tillskott ifrån topformula på nätet. De har bra kvalité till bra pris. Det är inte farligt att prova och se om det hjälper. Jag skulle rekommendera att du tar 300 mg per dag i rent magnesium.

 

[Sasse]

Tänkte jag skulle uppdatera lite. Det har egentligen inte hänt så mycket än, men en liten etapp på vägen.

Förra veckan minns jag som kaos. Biverkningarna på medicinen hade kickat igång på allvar då, så då var jag inne akut och pratade om biverkningarna. Jag fick ut ännu en medicin som jag ska ta vid behov, som ska dämpa oroskänslor jag får.

Sedan har jag även varit inne för att prata med en sjuksköterska, som gjort en bedömning om hur jag mår och vad jag behöver. Nu har jag dessvärre fått rätt dåligt minne under den senaste tiden, men rent kortfattat så ville hon börja med att bygga upp mig, så att jag ska få bättre självkänsla, självförtroende. Jag kommer bara ihåg vagt, men hon nämnde även att dom ska hjälpa mig med att kunna hantera stressen jag känner. Som hon uttryckte det tror hon inte att jag kommer svara så bra på någon annan behandling förrän jag lugnat ner mig och inte vara så högt uppe i varv hela tiden.

När jag mår lite bättre och är tryggare i mig själv ska vi gå vidare och bl.a. behandla mig för de sexuella övergrepp jag blivit utsatt för en gång i tiden. De skulle även försöka hjälpa mig ekonomiskt. Jag har dessvärre inte tagit mig iväg till Arbetsförmedlingen än. Är helt oförmögen att göra något när jag mår dåligt, och de bra stunderna har varit rätt… få. Hon sa något om att de även skulle hjälpa mig komma dit.

Just nu väntar jag på att den kontaktperson sjuksköterskan tyckte passade ska kontakta mig.

För tillfället mår jag sådär. Jag har inte varit på skolan i 2,5 vecka. Den här veckan dock har jag känt mig hyfsad, och på onsdagen var jag iväg på en omtenta. Jag kände mig rätt pigg den dagen och såg fram emot skoldagen på torsdag (igår). Fast sedan hände något under kvällen, jag fick en ångestattack helt apropå och bröt ihop. Jag har annars inte fått dom sedan jag började med medicinen. Sedan kom hallucinationerna som ett brev på posten. Jag låste in mig på toaletten för att jag var för rädd för att gå ut. Ett bra tag senare (ett par timmar) kände jag ändå att jag måste ut och äta något, men det var rejält otäckt. Hade jag vågat hämta min telefon i sovrummet hade jag nog ringt akutpsyk, för så rädd har jag nog aldrig varit. Men det var mig övermäktigt att gå in i det rummet.

Eftersom jag fått medicin mot oro innan (Atarax) så tog jag först en, sedan två, när den första inte hjälpte ett dugg. Jag vet inte vad jag förväntade mig av den medicinen, tror jag trodde det skulle vara något mer dämpande. Nu var jag så rädd och uppe i varv att det inte bet riktigt. Det var först efter att jag vågade slappna av som medicinen kickade in. Så då orkade jag inte vara vaken mer, somnade vid 22-tiden. Vaknade 9, inte utsövd. Somnade igen, vaknade 11. Inte utsövd. Gick upp runt 12, halvsov när jag åt frukost och kände mest för att gå och lägga mig igen. Vilket jag gjorde 2-3 timmar senare, och sov ytterligare timmar. Är mest uppe nu för att tvinga mig att äta något, innan jag går och lägger mig igen.

Skulle tippa på att det blir ännu ett samtal till psyk. Om Atarax är meningen att dämpa mig dagen efter känns den rätt onödig att ta. I nuläget känner jag mig mest störd över mina hallucinationer, minsta lilla och det triggas igång. Och jag har det i stort sett dagligen.

Men om kvällen blir lugn hoppas jag att det blir en skoldag imorgon.

 

[MM]

@Sasse

Tyvärr så är det ofta så att man kan bli väldigt seg av Atarax dagen efter. Jag har den själv. Fast tar en till sömnen med mina andra mediciner för jag blir lite trött på dom efter några timmar, men segheten finns tyvärr dagen efter.

Det låter ändå som att hjälpen är på väg
Jag vet, det känns som det tar tusen år innan man får ordentlig hjälp och medicinerna börjar fungera men klarar man bara av att ta sig igenom den fasen så känns det inte lika illa sen. Om det hjälper dig att sova mycket så gör det. Jag har själv haft en sån depression då jag sov hela tiden. Orkade inte ens laga mat, knappt äta den. Jag låg på soffan hela dagarna. Men till slut blev jag piggare och orkade göra mer, men det tog ett tag.

Kram!

 

[Sasse]

@Matmissbrukaren Okej! Bra att veta, så kan jag undvika den andra dagar jag har skola dagen efter. Läkaren glömde visst tala om den delen

Ja, jag har som sagt känt mig rätt ok den här veckan och haft tankar på att återgå till skolan. Så såpass bra har jag ändå känt mig. Det är bara dom odrägliga hallucinationerna som kommer titt som tätt som "förstör" för mig. Det hade jag innan jag började medicinera också, så det tror jag dessvärre inte kommer försvinna så lätt. Men jag antar att det i grund och botten handlar om att jag är otrygg, så blir jag tryggare med mig själv hoppas jag att det försvinner.

Sovandet är nog pga. Atarax, annars verkar jag ha kommit ur den värsta perioden av det. Tidigare kunde jag vara vaken max 2 timmar, sov resten. Men nu orkar jag vara vaken en normal dag sas. Även om jag är rätt trött på slutet av dagen. Men det är ok

Jag hoppas min läkare kommer kontakta mig, säg nästa vecka. Tänkte försöka ha lite is i magen. Men jag skulle ringa sjuksköterskan jag var hos förra veckan om det tar för lång tid innan den nya tar kontakt. Glömde dock fråga hur länge man bör vänta. Kan man ringa när det gått en vecka typ? Eller är det för tidigt? Det tog dom 1,5 vecka sist, från det att dom hade sitt möte och diskuterade mitt fall, tills dagen jag hade fått en tid sas.

 

[MM]

Det är dom allra vanligaste biverkningarna

Mycket vanliga biverkningar (förekommer hos fler än en 1 av 10 patienter): Sömnighet.

Vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 av 100 patienter):Huvudvärk, dåsighet, muntorrhet, trötthet.

 

[MM]

Vad jobbigt med hallucinationerna
Hoppas dom ger med sig. Har du berättat om dom?
Det finns andra mediciner just för hallucinationer. Tar själv en som är mot schizofreni men den är även för min bipolära sjukdom.
Den gör en mer stabil. Därav heter den stämningsbalanserande.

Det är lite tuffare medicin än depressiva mediciner. Men det är värt att fråga om du kan få testa stämningsbalanserande. Det låter ändå som du skulle behöva något sånt faktiskt.

 

[MM]

Det är så olika hur länge man ska vänta. Jag skulle byta psykolog i våras och det tog väl en månad innan jag fick en tid hos den andra.

Men ring och fråga i mitten på nästa vecka. Du har all rätt att få veta vad som händer och när det ska hända.

 

[Sasse]

Vad jobbigt med hallucinationerna
Hoppas dom ger med sig. Har du berättat om dom?
Det finns andra mediciner just för hallucinationer. Tar själv en som är mot schizofreni men den är även för min bipolära sjukdom.
Den gör en mer stabil. Därav heter den stämningsbalanserande.

Det är lite tuffare medicin än depressiva mediciner. Men det är värt att fråga om du kan få testa stämningsbalanserande. Det låter ändå som du skulle behöva något sånt faktiskt.

Japp. Det var därför jag fick Atarax, som jag skulle ta när det blev för mycket. Men jag kände som sagt inte att det hjälpte. Jag hade gärna haft något som kan dämpa paniken jag får när jag hallucinerar. Inte som Ataraxen, där jag måste lugna ner mig själv innan det biter. Har jag kunnat lugna mig själv är ju "faran" över redan. Den hindrar möjligtvis bara att paniken kommer tillbaka, och hjälper inte emot paniken jag redan har.

Jag kan fråga om stämningsbalanserande.
Min kompis tipsade mig om att fråga efter en utredning av bipolär sjukdom och borderline. Nu vet jag inte om jag känner att jag matchar in på någotdera när jag läser om det, men för att rådfråga dig, skulle du rekommendera att be om utredningar av diverse sjukdomar?

Ok, kommer ringa nästa vecka och höra hur det går för dom.

 

[MM]

Jag skulle be om att få göra utredning för både bipolär och borderline.

Det skadar inte att göra utredningarna. Har du inget av det så händer inget, men har du det så får du ännu mer hjälp, och rätt hjälp.

 

[Cattis_E]

@Sasse Hur går det för dig?
För mig går det för tillfället inget vidare. Eller jo vissa saker har ju hänt sedan sist. Praktiska saker har ju rett upp sig som sjukskrivning året ut och alla (FK, läkare, jobb) är överens om att det är en bra idé. Fått en ny medicin som sätts in över ett antal veckor som psykiatrikern tror mycket på.

Kanske ska varna för att det nedanför det här kommer vara otroligt självömkande men jag tänkte försöka få det ur mig.
Medicinen har inte hunnit upp i dos än, så nu sitter jag här. Så otroligt ledsen, så otroligt nere i det jobbiga, ovillig och orkeslös.
Eller är jag orkeslös? När jag MÅSTE göra något som igår när jag behövde transportera den ena ponnyn två timmars resa bort så hittar jag ju ett sätt att göra det.

Varför tar det aldrig slut, varför börjar det jobbiga om med (förvisso olika långa) intervaller oavsett hur mycket jag försöker?
Det är ju för i h-lvete inte JAG som är den som inte vill rida min häst, som inte vill träffa människor och som stöter bort makens försök till närhet.

Ja, jag pratade med psykiatrikern senast i fredags. Jag ska dit och träffa en sköterska på extrabesök i morgon. Så hjälp får jag ju nu och jag antar att jag under tiden försöker härda ut.
Och suger fast i orden från i fredags..
-Kom ihåg att det här inte är du, utan en sjukdom vi inte hann fram till med medicineringen i tid.

Jag är inte övertygad men jag upprepar det, om och om igen för mig själv för att jaga bort tankarna att jag sviker både andra och mig själv..

 

[Azalea]

@Sasse Hur går det för dig?
För mig går det för tillfället inget vidare. Eller jo vissa saker har ju hänt sedan sist. Praktiska saker har ju rett upp sig som sjukskrivning året ut och alla (FK, läkare, jobb) är överens om att det är en bra idé. Fått en ny medicin som sätts in över ett antal veckor som psykiatrikern tror mycket på.

Kanske ska varna för att det nedanför det här kommer vara otroligt självömkande men jag tänkte försöka få det ur mig.
Medicinen har inte hunnit upp i dos än, så nu sitter jag här. Så otroligt ledsen, så otroligt nere i det jobbiga, ovillig och orkeslös.
Eller är jag orkeslös? När jag MÅSTE göra något som igår när jag behövde transportera den ena ponnyn två timmars resa bort så hittar jag ju ett sätt att göra det.

Varför tar det aldrig slut, varför börjar det jobbiga om med (förvisso olika långa) intervaller oavsett hur mycket jag försöker?
Det är ju för i h-lvete inte JAG som är den som inte vill rida min häst, som inte vill träffa människor och som stöter bort makens försök till närhet.

Ja, jag pratade med psykiatrikern senast i fredags. Jag ska dit och träffa en sköterska på extrabesök i morgon. Så hjälp får jag ju nu och jag antar att jag under tiden försöker härda ut.
Och suger fast i orden från i fredags..
-Kom ihåg att det här inte är du, utan en sjukdom vi inte hann fram till med medicineringen i tid.

Jag är inte övertygad men jag upprepar det, om och om igen för mig själv för att jaga bort tankarna att jag sviker både andra och mig själv..

Tusen kramar till dig!
Jag vet hur fruktansvärt det är, det känns som en jävla gyttja man står och trampar i, som svärtar ner allt runt omkring en. Och att det inte spelar någon roll hur mycket man än kämpar och försöker.
Det är en sjukdom, en hemsk hemsk sjukdom. Men det kan bli bättre, jag trodde hoppet var ute för mig, men nu är plötsligt de bättre dagarna fler än de dåliga. Efter många års kamp har lättnaden kommit för mig. Jag vet inte om det är upplyftande alls för dig att höra, för när man är i mörkret känns ju allt åt helvette, men jag ville bara visa att det finns hopp.
Jag räknades som ett hopplöst fall. Jag var precis påväg att ge upp, men så bestämde jag mig för att kämpa lite till först. Ge medicineringen tid att verka, och ta in så mycket jag kunde på KBTn. Och ha tålamod med sjukdomen. Det har gett resultat, att hålla ut. Jag hoppas att du kan ha tålamod med dig själv, och jag hoppas du får känna en liten lättnad snart. Kram igen!

 

[Cattis_E]

@Azalea Tack!
Jag hoppas verkligen det vänder snart.
Mitt problem är väl att det (denna gång) funnits ganska långa perioder av okej, med en liten bättring. Och så nu plötsligt så kommer de där gyttjehålen lite slag i slag. Utan att jag egentligen kan förstå varför.
Vet inte om du hängt med i alla svängar, men jag har inte varit helt okej på 1,5 år nu vilket såklart gör det tufft, den långa tidsaspekten triggar hela den här "det kommer aldrig bli bra karusellen" i huvudet.
Som "tur" är har jag genomlidit depression två gånger tidigare i mitt liv och även om de nu i backspegeln känns lindrigare så ger det ju en vetskap om att det en dag faktiskt blir bättre, även om det känns omöjligt just nu.