Orkar inte ha det såhär mer..

[monster1]

Tack för alla svaren! Nu fick jag just ett "peppande" mail av min pappa. Jag känner att jag verkligen är i behov av att dom pratar med min psykolog eller följer med på ett samtal. Bara för att förstå. Jag vet att dom bara vill väl såklart, men det är sjukt jobbigt när de kommer med en massa tips utan att förstå grundproblemet. Min pappa verkar t.ex. tycka att mina problem kan lösas om jag motionerar mer!

@TinyWiny Det kliar i fingrarna att försöka förklara, men jag är rädd att de inte kommer att förstå oavsett. Jag försökte prata med dom i våras när jag mådde dåligt då, men dom förstår bara inte. Dom är så otroligt hoppfulla och verkar tro att om dom dränker mig i sådana ord blir allt bra. Jag kände mig mest misslyckad i våras, för att jag inte nådde fram, så jag slöt mig igen.

Nu mår jag dock lite bättre idag, så jag är i skolan t.om.

Ja, det är dom där döda fiskarna man ska hitta...
Ibland är det verkligen svårt med kommunikationen, man befinner sig inte i samma verklighet. Ibland får man tom finna sig i att den andra parten aldrig kommer att förstå, det finns föräldrar och anhöriga som vägrar inse att deras barn/anhörig har problem/är sjuk. Då får man skapa lite distans och hitta stödet någon annanstans ett tag och inte låta de anhöriga ta för mycket av ens energi (för det är jobbigt att förklara för någon som inte förstår samtidigt som man känner sig ifrågasatt och otillräcklig).
Min familj förstod inte förrän vi skulle åka på resa tillsammans (hela familjen :P) och jag helt enkelt bröt ihop och grät och skakade mig igenom hela resan. Då blev dom chockade istället, så nu vet alla att jag mår dåligt och det är inte bara något jag säger. Så att faktiskt bryta ihop behöver ju inte vara helt fel heller. Råden slutar dock inte komma.

 

[TinyWiny]

Tack för alla svaren! Nu fick jag just ett "peppande" mail av min pappa. Jag känner att jag verkligen är i behov av att dom pratar med min psykolog eller följer med på ett samtal. Bara för att förstå. Jag vet att dom bara vill väl såklart, men det är sjukt jobbigt när de kommer med en massa tips utan att förstå grundproblemet. Min pappa verkar t.ex. tycka att mina problem kan lösas om jag motionerar mer!

@TinyWiny Det kliar i fingrarna att försöka förklara, men jag är rädd att de inte kommer att förstå oavsett. Jag försökte prata med dom i våras när jag mådde dåligt då, men dom förstår bara inte. Dom är så otroligt hoppfulla och verkar tro att om dom dränker mig i sådana ord blir allt bra. Jag kände mig mest misslyckad i våras, för att jag inte nådde fram, så jag slöt mig igen.

Nu mår jag dock lite bättre idag, så jag är i skolan t.om.

Vad roligt att du mår så bra idag att du är i skolan

Du känner ju självklart dina föräldrar bäst själv, synd att de inte kan ta till sig vad du säger. Det är verkligen inte enkelt när de man behöver stöd ifrån är så långt ifrån att förstå.

Hoppas att de kan följa med till psykologen och att hen kan förklara så att de förstår och kan ge dig det stödet och den stöttningen du behöver.

Kramar

 

[TinyWiny]

Tack för alla svaren! Nu fick jag just ett "peppande" mail av min pappa. Jag känner att jag verkligen är i behov av att dom pratar med min psykolog eller följer med på ett samtal. Bara för att förstå. Jag vet att dom bara vill väl såklart, men det är sjukt jobbigt när de kommer med en massa tips utan att förstå grundproblemet. Min pappa verkar t.ex. tycka att mina problem kan lösas om jag motionerar mer!

@TinyWiny Det kliar i fingrarna att försöka förklara, men jag är rädd att de inte kommer att förstå oavsett. Jag försökte prata med dom i våras när jag mådde dåligt då, men dom förstår bara inte. Dom är så otroligt hoppfulla och verkar tro att om dom dränker mig i sådana ord blir allt bra. Jag kände mig mest misslyckad i våras, för att jag inte nådde fram, så jag slöt mig igen.

Nu mår jag dock lite bättre idag, så jag är i skolan t.om.

Vad roligt att du mår så bra idag att du är i skolan

Du känner ju självklart dina föräldrar bäst själv, synd att de inte kan ta till sig vad du säger. Det är verkligen inte enkelt när de man behöver stöd ifrån är så långt ifrån att förstå.

Hoppas att de kan följa med till psykologen och att hen kan förklara så att de förstår och kan ge dig det stödet och den stöttningen du behöver.

Kramar

 

[glömmerallt]

@Sasse Skönt att höra att du tagit dig iväg till skolan

@TinyWiny Bra att du fick iväg ditt inlägg två gånger för då kunde jag dubbelgilla det

 

[Petruska]

Kanske kan det vara idé att kolla om det finns anhöriggrupper av något slag som dina föräldrar kan vända sig till? En möjlighet kan också vara att dina föräldrar får en egen tid hos din läkare eller psykolog, så att de kan ställa alla frågor de har att ställa, och få de svar som finns att ge.

Jag har mångårig vana vid att vara närstående till någon med depressions- och ångestproblematik, och jag tror att jag skulle kunna förklara för ungefär vem som helst hur det funkar med sådant, men det kan jag ju inte gärna vara ensam om.

 

[Monstermom]

En möjlighet kan också vara att dina föräldrar får en egen tid hos din läkare eller psykolog, så att de kan ställa alla frågor de har att ställa, och få de svar som finns att ge.

Kan man göra så? Hur funkar det med tystnadsplikten om man inte själv är närvarande? (Det kanske är en jättedum fråga, men den är i alla fall ärligt menad. )

 

[Petruska]

Kan man göra så? Hur funkar det med tystnadsplikten om man inte själv är närvarande? (Det kanske är en jättedum fråga, men den är i alla fall ärligt menad. )

Frågan är inte dum. Man kan göra så, på olika sätt.

Antingen kan patienten befria sin läkare från sekretessen vid det här tillfället, så att läkaren kan tala fritt med de anhöriga. Så gjorde min närstående och hens läkare. Jag antar att patienten också kan befria läkaren från sekretessen utom med avseende på någon specifik grej, men då blir det ju svårare för läkaren att vara säker på gränserna. Och det leder troligen till att läkaren blir betydligt mer försiktig med sina ord.

Eller så kan ju anhöriga tala med läkaren om den sjukdom som patienten har, utan att direkt tala om patienten. Den sortens samtal är enligt min närståendes läkare mer vanligt förekommande. Det berättar inte för anhöriga varför just @Sasse mår så dåligt, men kan ge förståelse och kunskap om den typen av sjukdom. Det finns ju heller inte riktigt svar på frågan om varför, vanligen. Det kan också ge anhöriga kunskap om varför de strategier som de själva har när de känner sig ur slag - som detta med pappans tips om att motionera - inte fungerar för TS.

 

[glömmerallt]

Frågan är inte dum. Man kan göra så, på olika sätt.

Antingen kan patienten befria sin läkare från sekretessen vid det här tillfället, så att läkaren kan tala fritt med de anhöriga. Så gjorde min närstående och hens läkare. Jag antar att patienten också kan befria läkaren från sekretessen utom med avseende på någon specifik grej, men då blir det ju svårare för läkaren att vara säker på gränserna. Och det leder troligen till att läkaren blir betydligt mer försiktig med sina ord.

Eller så kan ju anhöriga tala med läkaren om den sjukdom som patienten har, utan att direkt tala om patienten. Den sortens samtal är enligt min närståendes läkare mer vanligt förekommande. Det berättar inte för anhöriga varför just @Sasse mår så dåligt, men kan ge förståelse och kunskap om den typen av sjukdom. Det finns ju heller inte riktigt svar på frågan om varför, vanligen. Det kan också ge anhöriga kunskap om varför de strategier som de själva har när de känner sig ur slag - som detta med pappans tips om att motionera - inte fungerar för TS.

En fråga, kanske innte just till dig utan alla i tråden, eftersom jag också mår dåligt och har lite svårt att förklara så Pappa förstår, borde det inte finns generellt beskrivet om ångest problematik på nätet någonstans eller så?(det finns ju så mycket annat på nätet så varför inte det liksom) Är det någon som vet det?

 

[monster1]

En fråga, kanske innte just till dig utan alla i tråden, eftersom jag också mår dåligt och har lite svårt att förklara så Pappa förstår, borde det inte finns generellt beskrivet om ångest problematik på nätet någonstans eller så?(det finns ju så mycket annat på nätet så varför inte det liksom) Är det någon som vet det?

Här finns det lite tex http://www.angest.se/riks/content/du-som-ar-anhorig

 

[glömmerallt]

@monster1 Tack, ska kolla länken!

 

[Monstermom]

Frågan är inte dum. Man kan göra så, på olika sätt.

Antingen kan patienten befria sin läkare från sekretessen vid det här tillfället, så att läkaren kan tala fritt med de anhöriga. Så gjorde min närstående och hens läkare. Jag antar att patienten också kan befria läkaren från sekretessen utom med avseende på någon specifik grej, men då blir det ju svårare för läkaren att vara säker på gränserna. Och det leder troligen till att läkaren blir betydligt mer försiktig med sina ord.

Eller så kan ju anhöriga tala med läkaren om den sjukdom som patienten har, utan att direkt tala om patienten. Den sortens samtal är enligt min närståendes läkare mer vanligt förekommande. Det berättar inte för anhöriga varför just @Sasse mår så dåligt, men kan ge förståelse och kunskap om den typen av sjukdom. Det finns ju heller inte riktigt svar på frågan om varför, vanligen. Det kan också ge anhöriga kunskap om varför de strategier som de själva har när de känner sig ur slag - som detta med pappans tips om att motionera - inte fungerar för TS.

Tack för förklaringen!

 

[Sasse]

Jag svarade på deras mail igår och föreslog att dom kunde följa med på ett möte/prata med psykologen i telefon. De kan såklart ha ett möte med psykologen själva också. De har inte sagt något om det vare sig när de svarade på mitt mail eller i telefon sedan. Antar att det kommer komma upp i helgen igen.

Fast jag kommer nog inte svara på fler sådana mail igen. Jag känner mig bara otacksam när jag inte kan ta till mig deras försök till stöttning, och får be dom sluta.

Men men! Jag mår bra idag också

 

[Lovisaleonora]

Du måste sluta lägga allt på dina egna axlar. Om någon så bara råkar komma förbi med två ton skit rusar du fram och ber att få bära det på dina egna axlar. Du är på tok för hård mot dig själv. Ta inte på dig sådant som inte är ditt att bära.

Du ska inte känna dig otacksam. Du är inte otacksam. Det är bara inte rätt väg att gå för dig. Inga konstigheter. Det är någonstans bra att dina föräldrar vill dig väl, men det kanske är bra att förklara för dem att det enda du vill ha av dem är att de stöttar dig, och finns där när du behöver dem. Inte glada tillrop.

 

[monster1]

Du måste sluta lägga allt på dina egna axlar. Om någon så bara råkar komma förbi med två ton skit rusar du fram och ber att få bära det på dina egna axlar. Du är på tok för hård mot dig själv. Ta inte på dig sådant som inte är ditt att bära.

Du ska inte känna dig otacksam. Du är inte otacksam. Det är bara inte rätt väg att gå för dig. Inga konstigheter. Det är någonstans bra att dina föräldrar vill dig väl, men det kanske är bra att förklara för dem att det enda du vill ha av dem är att de stöttar dig, och finns där när du behöver dem. Inte glada tillrop.

...och kanske inte heller några råd, du har ju trots allt redan en eller flera som behandlar dig.

 

[tuaphua]

Jag svarade på deras mail igår och föreslog att dom kunde följa med på ett möte/prata med psykologen i telefon. De kan såklart ha ett möte med psykologen själva också. De har inte sagt något om det vare sig när de svarade på mitt mail eller i telefon sedan. Antar att det kommer komma upp i helgen igen.

Fast jag kommer nog inte svara på fler sådana mail igen. Jag känner mig bara otacksam när jag inte kan ta till mig deras försök till stöttning, och får be dom sluta.

Men men! Jag mår bra idag också

Jag har inte läst alla inlägg.

Men jag har bara min pappa som anhörig. Han bryr sig jättemycket om mig och vill väldigt väl. Däremot är han praktiker och vill hjälpa till att praktiskt lösa problem.
Med såna saker som är rent praktiska kan han vara till enorm hjälp!
Men jag har fått inse att rent emotionellt kommer han aldrig kunna stötta mig riktigt. Jag är sjuk både fysiskt och har ADHD och har gått igenom en del svåra trauman.
Så jag har varit deprimerad, har ångestproblematik etc.

Jag är en väldigt pedagogisk person. Jag kan förklara det mesta för folk och jag är dessutom väldigt påläst inom psykologi och har stor självinsikt och sjukdomsinsikt.
Men jag har trots upprepade försök att förklara inte lyckats få min pappa att vare sig förstå hur jag mår och varför eller vad jag behöver för stöd om jag behöver det.
Han har också varit med till läkare, psykolog och gått anhöriggrupp.
Mina behandlare har ju sett hur han är och delar min åsikt.
Han är jättebekymrad om jag mår dåligt. Han vill verkligen hjälpa. Men han fattar bara inte.
Jag är ju också sån som inte gärna visar sånt och som helst vill klara mig själv.
Så han har aldrig behövt se när någon riktigt nära mår skit och verkligen släpper lös det mer än bara något enstaka psykbryt.
När en annan anhörig till honom mådde psykiskt dåligt att han bodde med denne som är mycket mer utåtagerande och öppen än mig så kom han till viss insikt.
Men han kommer aldrig bli en sån som man kan ventilera med, prata känslor och hitta stöttning i känslorna och inte i det man gör.
Jag vet vad jag ska göra och gör det. Men det hindrar tyvärr inte att jag ibland mår dåligt. Och det är något han inte kommer kunna förstå eller stötta i riktigt.
Det stödet får jag ha i vänner, partners eller vården.
Däremot säger jag till att jag inte behöver råd om hur jag ska agera iom att jag vet det. Det har min läkare noga påtalat många gånger med.
Jag får däremot påminna om det iom att det är liksom så min far är programmerad att möta problem och han gör det lite utan att tänka sig för. Men numer vet han ju läget om jag säger till.

Så testa du be dina föräldrar läsa på, dels böcker, på nätet, prata med andra och be dem följa med till dina vårdkontakter.
Om det finns anhöriggrupp hos er så kan de ju dels få ventilera med andra och lära sig hur man kan hantera saker.

Lycka till!

 

[Sasse]

Jag vet att jag är alldeles för hård mot mig själv, och suger åt mig allt negativt som en svamp.

Jag har pratat lite lätt med min mamma idag, men att förklara är svårt. Det känns mer givande att banka huvudet i en vägg. Jag kan inte få henne att förstå, jag känner bara att jag blir irriterad när det inte resulterar i något. Hon vet fortfarande inte hur dålig jag är vissa dagar, men det här med att jag skulle sjukskrivas tycker hon/dom verkar "onödigt", i brist på bättre ord. Min mamma frågade mig om det inte var bättre att jag fokuserade allt på skolan nu så kunde jag sjukskriva mig sedan. Alltså om två år.

Jag vet inte hur jag ska förklara för någon som tycks sväva på rosa moln?

Min vilja att prata dog bort när hon ifrågasatte mig (och det psykologen sagt). Sedan har vi inte pratat mer om det. I övrigt har det varit lugnt här när jag besöker dom nu över helgen. Jag trodde min pappa skulle börja gråta när jag kom hem

@tuaphua Jag är också sådan som inte gärna visar, och verkligen försöker hålla uppe en fasad. Så dom har aldrig heller sett mig (eller någon annan heller tror jag) bryta ihop på riktigt.

Dom har inte nämnt något om att dom själva skulle kunna prata med psykologen sedan jag skrev det till dom i mail, men jag lär ta upp det igen. Att gå till en anhöriggrupp, läsa på internet/böcker kan jag framföra också. Jag hoppas dom kan tänka sig något. Tack för svar!

 

[glömmerallt]

Jag vet att jag är alldeles för hård mot mig själv, och suger åt mig allt negativt som en svamp.

Jag har pratat lite lätt med min mamma idag, men att förklara är svårt. Det känns mer givande att banka huvudet i en vägg. Jag kan inte få henne att förstå, jag känner bara att jag blir irriterad när det inte resulterar i något. Hon vet fortfarande inte hur dålig jag är vissa dagar, men det här med att jag skulle sjukskrivas tycker hon/dom verkar "onödigt", i brist på bättre ord. Min mamma frågade mig om det inte var bättre att jag fokuserade allt på skolan nu så kunde jag sjukskriva mig sedan. Alltså om två år.

Jag vet inte hur jag ska förklara för någon som tycks sväva på rosa moln?

Min vilja att prata dog bort när hon ifrågasatte mig (och det psykologen sagt). Sedan har vi inte pratat mer om det. I övrigt har det varit lugnt här när jag besöker dom nu över helgen. Jag trodde min pappa skulle börja gråta när jag kom hem

@tuaphua Jag är också sådan som inte gärna visar, och verkligen försöker hålla uppe en fasad. Så dom har aldrig heller sett mig (eller någon annan heller tror jag) bryta ihop på riktigt.

Dom har inte nämnt något om att dom själva skulle kunna prata med psykologen sedan jag skrev det till dom i mail, men jag lär ta upp det igen. Att gå till en anhöriggrupp, läsa på internet/böcker kan jag framföra också. Jag hoppas dom kan tänka sig något. Tack för svar!

Om hon tycker du ska sjuta upp sjukskrivningen så känns det inte som om hon förstått att du faktiskt är sjuk? Det går ju liksom inte att välja när det passar att vara sjuk. Det är ju nu du mår dåligt och alltså nu du behöver sjukskrivas.

Om du inte har pratat om det här alls med dem tidigare så är det kanske svårt för dem att förstå hur dåligt du faktiskt mår och att du inte bara är lite deppig just nu?

De kanske förstår dig bättre när det fått sjunka in lite.

Det verkar som om du fått en bra kontakt med psykologen i varje fall hoppas det fortsätter så.

 

[tuaphua]

Jag vet att jag är alldeles för hård mot mig själv, och suger åt mig allt negativt som en svamp.

Jag har pratat lite lätt med min mamma idag, men att förklara är svårt. Det känns mer givande att banka huvudet i en vägg. Jag kan inte få henne att förstå, jag känner bara att jag blir irriterad när det inte resulterar i något. Hon vet fortfarande inte hur dålig jag är vissa dagar, men det här med att jag skulle sjukskrivas tycker hon/dom verkar "onödigt", i brist på bättre ord. Min mamma frågade mig om det inte var bättre att jag fokuserade allt på skolan nu så kunde jag sjukskriva mig sedan. Alltså om två år.

Jag vet inte hur jag ska förklara för någon som tycks sväva på rosa moln?

Min vilja att prata dog bort när hon ifrågasatte mig (och det psykologen sagt). Sedan har vi inte pratat mer om det. I övrigt har det varit lugnt här när jag besöker dom nu över helgen. Jag trodde min pappa skulle börja gråta när jag kom hem

@tuaphua Jag är också sådan som inte gärna visar, och verkligen försöker hålla uppe en fasad. Så dom har aldrig heller sett mig (eller någon annan heller tror jag) bryta ihop på riktigt.

Dom har inte nämnt något om att dom själva skulle kunna prata med psykologen sedan jag skrev det till dom i mail, men jag lär ta upp det igen. Att gå till en anhöriggrupp, läsa på internet/böcker kan jag framföra också. Jag hoppas dom kan tänka sig något. Tack för svar!

Det där med att folk inte riktigt tycker man behöver sjukskrivas etc har jag bara stött på från en person. Det var min mamma. Hon ansåg att jag bara sjåpade mig och att jag hade i-landsproblem som man kunde skärpa sig ur. Det gällde både whiplash med röntgenbilder som visade skadans omfattning och efter att min psykolog talat om för henne att jag bla hade anorexi och absolut inte fick påfrestas mentalt eller fysiskt under kommande tid.
I efterhand minns hon inte att hon sagt saker som tom finns journalförda iom att hon sagt det under pågående vårdmöten etc.
Nu har vi inte kontakt iom att hon valt att bryta den bla för att jag inte orkade ta hand om henne som jobbade och var frisk när jag var sjukskriven och väldigt dålig.
Vi försökte ha kontakt efter det och hon blev först arg och ledsen på mig för att jag inte bett om hjälp med stöd när jag fått ADHD-diagnosen och haft en del annat jobbigt med dödsfall etc.
Sen blev hon igen arg över att jag inte brydde mig nog och bröt kontakten och skulle pga det flytta utomlands.
Så ja.. Vissa människor kan heller inte förstå ens att andra är sjuka.
Min pappa fattar att jag är sjuk. Han har läkarintyg och kan rent logiskt greppa att något är galet. Även om whiplashen så klart är mer förståelig iom att den syns på röntgen och sas "går att ta på".
Föräldrar kan ju lätt klandra sig själv till att barnen blir just psykiskt sjuka. Vissa hanterar det genom att blunda för det.

Du får helt enkelt bara antingen vara benhård med att läkaren vet bättre än dina föräldrar.
Eller så bara vägra vägra prata om det med dem.
Kan de inte uppföra sig på ett sätt som tex din läkare anser vara gynnsamt för dig kanske det inte går att ha så tät relation. Tyvärr!

Jag är så klart otroligt ledsen över att "inte ha en mamma". Men att ständigt må dåligt i en relation är faktiskt värre.

 

[Sasse]

@glömmerallt Nej, det verkar inte som att hon förstått om hon tror att jag bara kan sätta mitt mående på ignore i två år. Fast jag har talat om för dom att jag är deprimerad, att jag stundtals blir helt orkeslös och inte klarar av att göra någonting. Sedan finns det såklart en del saker jag inte sagt, får dom veta det också kanske de har mer förståelse för att jag är sjuk. Däremot har jag aldrig pratat med dom tidigare hur jag mått, för jag har aldrig känt att jag fått någon bra respons, och då har det inte varit värt att öppna sig. Så det är väl egentligen inte konstigt att de har svårt att greppa att jag mår dåligt nu när jag "aldrig" gjort det tidigare.

Sedan kan det ju hända att de inte anser att depression är en sjukdom.

Och ja, jag gillar psykologen! Däremot kommer jag inte få behålla henne, sa hon, men den andra jag får hoppas jag är bra den med.

@tuaphua Vad tråkigt att det lett till att du inte längre har kontakt med din mamma, men jag håller med dig om att det är värre att må dåligt i en relation. För egen del fungerar min och mina föräldrars relation, men bäst fungerar den om jag inte är så öppen gentemot dom. Det är trist att inte kunna tala om allt och ibland behöva ljuga, men så har jag då sluppit att "lida" för att de inte förstått eller blivit upprörda på annat sätt.

Nu har jag bara pratat med psykologen en gång hittills, så tanken är väl att mina föräldrar (om de vill) ska följa med eller prata med henne dom också. Förhoppningsvis har de mer förståelse efter det. Annars tror jag inte att jag kommer låta dom ta del av den biten av mitt liv. Vad läkaren säger går naturligtvis först, hon har ju mer insikt i hur jag mår så henne förlitar jag mig på mer

 

[cirkus]

När jag läser om dig TS och andra som mår dåligt så hoppas jag att jag som förälder till åtminstone en med ångestproblematik kan finnas där på rätt sätt. Det är fanimej skräcken att vara en ofårstående förälder. Samtidigt vet jag inte om mina ungar orkar vara alldeles ärliga med mig. Jag har ibland känslan av att de vill skona mig från sitt dåliga mående, kanske för att de är rädda att jag ska få dåligt samvete och känna mig otillräcklig.